(På svenska nedan)

What inspires us to keep imagining new possibilities when the world around us is marked by uncertainty, conflict and change? And how can art help us see beyond what we already know?

These are questions that recur in my artistic practice as Novisali. Through colour, light, forms and imagined landscapes, I explore hope, transformation and what has yet to take shape. Not as an escape from reality, but as a way of approaching it from new perspectives.

As I prepare for my upcoming exhibitions, I have been reflecting particularly on what it means to imagine another world. What does it take to discover new possibilities? And what is needed to actually bring about change?

This year’s Nobel Prizes in Literature and Peace offer two intriguing perspectives on these questions.

• Canadian poet, essayist and classicist Anne Carson receives the Nobel Prize in Literature for her imaginative exploration of love, loss, memory and human experience. Her writing challenges familiar ways of understanding ourselves, one another and the world around us.
• South African jurist and human rights advocate Navanethem (Navi) Pillay receives the Nobel Peace Prize for her lifelong commitment to justice, human rights and human dignity. She has challenged discrimination, helped strengthen international law and advanced accountability for human rights violations.

Their life’s work takes very different forms, yet both demonstrate the importance of questioning the familiar, recognising what has previously been overlooked and daring to imagine that something else is possible.

This is also where I see a connection to art. Art does not need to provide ready-made answers, but it can open up new questions, perspectives and ways of seeing the world.

What Becomes Possible When We Do Not Know?

Anne Carson’s writing moves freely between ancient Greek literature and contemporary experience, between poetry and prose, between scholarship and imagination. Rather than treating uncertainty as something to eliminate, she often allows ambiguity and contradiction to become part of the creative process.

In a fascinating 2024 conversation with The Paris Review, Throwing Yourself Into the Dark, Carson reflects on the difficulty of truly understanding another person. Language connects us, yet we can never be entirely certain that another person experiences a word or idea as we do. Communication therefore requires a willingness to enter unfamiliar territory.

She also reflects on the importance of hesitation. Looking up an unfamiliar Greek word in a physical dictionary once created an interval in which alternative meanings and unexpected associations could emerge. Digital technologies increasingly eliminate that interval by delivering immediate answers. But perhaps something essential happens in the space before we know. Carson’s reflections challenge a contemporary assumption: that faster answers necessarily produce deeper understanding.

In an age of generative AI, this question becomes especially relevant. If technology can help us find answers almost instantly, how do we preserve the space for wondering, questioning, imagining and discovering what we did not know to ask?

For me, this is closely connected to the artistic process. A painting rarely unfolds exactly as imagined. Water and pigment move in unexpected directions. An emerging shape suggests another possibility. What initially appears accidental may become the most interesting part of the work. Creativity often begins when we allow ourselves to follow what we had not anticipated.

When Imagining Another World Becomes an Act of Courage

Navi Pillay’s life demonstrates a different, but equally powerful, relationship with possibility. Growing up under apartheid in South Africa, she experienced a society in which discrimination was not merely a matter of prejudice but embedded in laws, institutions and everyday life.

She became a lawyer at a time when professional opportunities for women of colour were severely restricted. Her subsequent work as a judge in South Africa, at the International Criminal Tribunal for Rwanda and at the International Criminal Court contributed to the development of international justice.

As United Nations High Commissioner for Human Rights, she continued to challenge violations of fundamental rights and advocate accountability. Her work illustrates that institutions and legal systems, however established they may appear, are not immutable.

The recognition of sexual violence as a potential act of genocide in international criminal law is one example of how practices once neglected or insufficiently addressed can become subjects of explicit legal accountability.

Pillay’s career reminds us that hope is not necessarily optimism about how events will unfold. It can also be a commitment to act, particularly when existing conditions make change seem unlikely.

There is an important difference between imagining that a more just world might exist and doing the difficult work of creating the conditions for it. Pillay’s contribution lies in that movement from principle to practice, from recognition to accountability.

Where New Worlds Open — Imagination as the Beginning of Change

These reflections connect with my upcoming exhibition Where New Worlds Open — Där nya världar öppnar sig, presented at Djursholms Castle during the Danderyd Cultural Biennale, 13–18 October 2026. In this exhibition, I bring together works from my Hopepunk and Sparks of Hope series.

Doors, openings, light, nature and fragments of imagined landscapes become symbols of transition between the familiar and the unknown. A door may stand slightly open. A glimpse of light may suggest something beyond what is immediately visible. An unexpected colour or shape may invite a different interpretation.

The works do not offer a finished narrative. Instead, they invite visitors to pause and consider what might exist beyond their first impressions. This is where Carson’s reflections on hesitation and imagination become particularly meaningful. Sometimes we need to remain with a question rather than immediately resolve it.

But the exhibition also connects with Pillay’s example of determined action. In Hopepunk, hope is not a passive expectation that everything will turn out well. It is the willingness to continue imagining and working toward alternatives, even when circumstances are difficult.

New worlds may begin with imagination, but they become possible through what we choose to do next.

Mapping the Unseen — Recognising What Shapes Our Lives

Later in October, I will present Mapping the Unseen in Ljubljana, Slovenia, as a solo exhibition with guided reflections.

The exhibition explores the invisible geographies that shape human experience: memories, encounters, losses, acts of kindness and moments of unexpected change. We often think of a map as a representation of something measurable. Yet much of what determines the direction of our lives cannot be easily located or quantified.

Through layered forms, shifting horizons and symbolic landscapes, the artworks invite viewers to reflect on their own experiences and the relationships between their inner worlds and the world around them.

This connects with Carson’s fascination with what remains between words, interpretations and established categories. It also connects, in a different way, with Pillay’s lifelong commitment to making visible experiences of injustice that institutions and societies have sometimes failed to recognise.

The comparison is not between art and legal evidence, which serve different purposes. Rather, both remind us that what is readily visible or measurable is not necessarily all that matters.

In the exhibition, the viewer becomes an explorer rather than simply an observer. The images offer spaces for reflection, allowing different memories, meanings and possibilities to emerge.

What changes when we begin to notice what we previously overlooked?

Sparks of Hope — The Quiet Strength to Continue

The third exhibition takes place at Expo Metro Florence, 28–29 November 2026, where three works from my Sparks of Hope series will be presented in the immersive Art Tunnel.

The works explore hope through nature’s capacity for persistence and renewal. In Emergence, leaves and blossoms unfold from darkness, suggesting the fragile beginnings of something new. In Persistence, golden traces and organic forms move through deep blue shadows, reflecting the strength to continue when the way forward remains uncertain. In Reaching for Light, branches extend toward luminous canopies, expressing the impulse to seek growth and possibility. These are not images of effortless optimism.

Nature does not grow without resistance. Renewal often takes place slowly, through small changes that may initially be almost invisible.

Here, Pillay’s example offers a meaningful parallel. Her decades of work demonstrate how change can require persistence across institutions, political transitions and generations.

Carson, meanwhile, reminds us to remain attentive to the unexpected — the small opening, unfamiliar association or surprising possibility that might otherwise escape our notice.

In Florence, the works will be encountered by people moving through the city. Rather than requiring a deliberate gallery visit, the immersive installation brings moments of colour, light and reflection into the flow of everyday life.

Perhaps a brief encounter with an artwork can interrupt a familiar routine long enough for a different thought or feeling to emerge. A spark of hope need not be dramatic. Sometimes it begins with a moment of attention.

Hope Is Something We Practise

The Nobel laureates and the three exhibitions approach change from different perspectives, yet together they remind us that imagining another world is only the beginning. We also need the attention to recognise what we have overlooked, the openness to question familiar assumptions, and the courage to act on what we discover.

Ancient Greek philosophy offers another useful perspective through the concept of sophrosyne — a virtue associated with moderation, self-restraint and sound judgement. While hope opens our imagination to what might become possible, sophrosyne reminds us to remain grounded, recognise limits and consider how we act. Hope without judgement risks becoming wishful thinking; judgement without hope risks preserving the world as it is.

This balance becomes particularly relevant as artificial intelligence expands what technology can analyse, generate and predict. What deserves our attention? When should we remain open to different interpretations, and when must we decide? Which possibilities are worth pursuing, and with what responsibility?

Carson reminds us of the value of not knowing too quickly. Pillay demonstrates that recognising injustice is not enough without the determination to address it. Art, in turn, can create space to pause, see differently and imagine alternatives.

Across my three exhibitions, I return to a question: How can we remain open to new possibilities while exercising the judgement and courage needed to shape them responsibly?

Perhaps hope begins not in the certainty that things will improve, but in our willingness to see beyond what is, imagine what might be, and take part in bringing something new into being.

Hope is not simply something we feel. It is something we practise — with imagination, wisdom and courage.

Further Reading

Anne Carson — Nobel Prize in Literature 2026

• Nobel Prize in Literature 2026 — Swedish Academy.
• Anne Carson — Biobibliography — NobelPrize.org, 2026.
• Throwing Yourself Into the Dark: A Conversation with Anne Carson — The Paris Review, April 2024.

Navi Pillay — Nobel Peace Prize 2026

• Nobel Peace Prize 2026 — Official Announcement — Norwegian Nobel Committee, 2026.
• Navi Pillay — Other Resources — NobelPrize.org, 2026.
• Navanethem Pillay — Biography — South African History Online.
• Navanethem Pillay — International Criminal Court — International Criminal Court.

About the Nobel Prizes

• All Nobel Prizes 2026 — NobelPrize.org, 2026.
• About the Nobel Prize — NobelPrize.org.

Explore the upcoming Novisali exhibitions

Where New Worlds Open — Där nya världar öppnar sig

Djursholms Castle, Danderyd, Sweden | 13–18 October 2026
Part of the Danderyd Cultural Biennale, featuring works from Hopepunk and Sparks of Hope.
Explore the exhibition

Mapping the Unseen

Ljubljana, Slovenia | Late October 2026
A solo exhibition with guided reflections exploring invisible geographies, identity and transformation.
Explore the exhibition

Sparks of Hope — Expo Metro Florence

Florence, Italy | 28–29 November 2026
Three immersive artworks exploring emergence, persistence and reaching for light.
Explore the exhibition

Modet att föreställa sig en annan värld

Från Nobelprisen till konst, hopp och människans möjligheter

Vad får oss att fortsätta föreställa oss nya möjligheter när världen omkring oss präglas av osäkerhet, konflikter och förändring? Och hur kan konsten hjälpa oss att se bortom det vi redan känner till?

Det är frågor som återkommer i mitt konstnärskap som Novisali. Genom färg, ljus, former och föreställda landskap utforskar jag hopp, förändring och det som ännu inte tagit form. Inte som en flykt från verkligheten, utan som ett sätt att närma sig den med nya perspektiv.

Inför mina kommande utställningar har jag funderat särskilt över vad det innebär att föreställa sig en annan värld. Vad krävs för att upptäcka nya möjligheter? Och vad behövs för att faktiskt bidra till förändring?

Årets Nobelpris i litteratur och fred ger två intressanta perspektiv på dessa frågor.

• Den kanadensiska poeten, essäisten och antikforskaren Anne Carson tilldelas Nobelpriset i litteratur för sitt fantasifulla utforskande av kärlek, förlust, minne och mänskliga erfarenheter. Hennes författarskap utmanar invanda sätt att förstå oss själva, varandra och världen omkring oss.
• Den sydafrikanska juristen och människorättsförkämpen Navanethem (Navi) Pillay tilldelas Nobels fredspris för sitt livslånga engagemang för rättvisa, mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Hon har utmanat diskriminering, bidragit till att stärka internationell rätt och verkat för ansvarsutkrävande vid kränkningar av mänskliga rättigheter.

Deras livsverk skiljer sig åt, men båda visar hur viktigt det är att ifrågasätta det invanda, uppmärksamma det som tidigare förbisetts och våga föreställa sig att något annat är möjligt.

Det är också här jag ser en koppling till konsten. Den behöver inte ge oss färdiga svar, men kan öppna för nya frågor, perspektiv och sätt att se på världen.

Vad blir möjligt när vi inte vet?

Anne Carsons författarskap rör sig fritt mellan antik grekisk litteratur och samtida erfarenheter, mellan poesi och prosa, mellan forskning och fantasi. I stället för att betrakta osäkerhet som något som måste undanröjas låter hon ofta mångtydighet och motsägelser bli en del av den kreativa processen.

I ett fascinerande samtal med The Paris Review från 2024, Throwing Yourself Into the Dark, reflekterar Carson över svårigheten att verkligen förstå en annan människa. Språket förenar oss, men vi kan aldrig vara helt säkra på att någon annan upplever ett ord eller en tanke på samma sätt som vi själva. Kommunikation kräver därför en vilja att ge sig in på okänd mark.

Hon reflekterar också över betydelsen av att dröja kvar innan vi når fram till ett svar. När hon tidigare slog upp ett obekant grekiskt ord i en fysisk ordbok uppstod ett mellanrum där alternativa betydelser och oväntade associationer kunde växa fram. Digital teknik suddar allt oftare ut detta mellanrum genom att ge oss omedelbara svar. Men kanske händer något väsentligt just i stunden innan vi vet.

Carsons reflektioner utmanar ett vanligt antagande i vår tid: att snabbare svar nödvändigtvis leder till djupare förståelse.

I en tid präglad av generativ AI blir frågan särskilt relevant. Om tekniken kan hjälpa oss att hitta svar nästan omedelbart, hur bevarar vi då utrymmet för att undra, ifrågasätta, föreställa oss och upptäcka sådant som vi ännu inte visste att vi borde fråga om?

För mig har detta en nära koppling till den konstnärliga processen. En målning utvecklas sällan precis som jag föreställt mig. Vatten och pigment rör sig i oväntade riktningar. En framväxande form antyder en annan möjlighet. Det som först verkar vara en tillfällighet kan bli den mest intressanta delen av verket.

Kreativitet börjar ofta när vi tillåter oss att följa det vi inte hade förutsett.

När föreställningen om en annan värld blir en modig handling

Navi Pillays liv visar på ett annat, men lika kraftfullt, förhållande till möjligheter. Hon växte upp under apartheid i Sydafrika och levde i ett samhälle där diskriminering inte bara handlade om fördomar, utan var inbyggd i lagar, institutioner och vardagsliv.

Hon blev jurist under en tid då yrkesmöjligheterna för färgade kvinnor var starkt begränsade. Hennes senare arbete som domare i Sydafrika, vid Internationella tribunalen för Rwanda och vid Internationella brottmålsdomstolen bidrog till utvecklingen av internationell rättskipning.

Som FN högkommissarie för mänskliga rättigheter fortsatte hon att uppmärksamma kränkningar av grundläggande rättigheter och verka för ansvarsutkrävande. Hennes arbete visar att institutioner och rättssystem, hur etablerade de än kan verka, inte är oföränderliga.

Erkännandet av sexuellt våld som en möjlig folkmordshandling inom internationell straffrätt är ett exempel på hur övergrepp som tidigare förbisetts eller inte hanterats tillräckligt tydligt kan bli föremål för uttryckligt rättsligt ansvar.

Pillays karriär påminner oss om att hopp inte nödvändigtvis handlar om optimism inför hur framtiden kommer att utvecklas. Det kan också vara ett åtagande att handla, särskilt när rådande förhållanden får förändring att framstå som osannolik.

Det är stor skillnad mellan att föreställa sig att en mer rättvis värld skulle kunna finnas och att göra det svåra arbetet med att skapa förutsättningarna för den.

Pillays bidrag ligger i denna rörelse från princip till praktik, från insikt till ansvarsutkrävande.

Där nya världar öppnar sig – Fantasin som början till förändring

Dessa reflektioner knyter an till min kommande utställning Where New Worlds Open – Där nya världar öppnar sig, som visas på Djursholms slott under Danderyds Kulturbiennal den 13–18 oktober 2026. I utställningen sammanför jag verk från mina serier Hopepunk och Sparks of Hope.

Dörrar, öppningar, ljus, natur och fragment av föreställda landskap blir symboler för övergången mellan det välbekanta och det okända. En dörr kan stå på glänt. En strimma ljus kan antyda något bortom det vi omedelbart ser. En oväntad färg eller form kan bjuda in till en annan tolkning. Verken erbjuder ingen färdig berättelse. I stället bjuder de in besökaren att stanna upp och fundera över vad som kan finnas bortom det första intrycket.

Här blir Carsons reflektioner om att dröja kvar och ge fantasin utrymme särskilt meningsfulla. Ibland behöver vi leva med en fråga en stund i stället för att genast försöka besvara den.

Men utställningen har också en koppling till Pillays exempel på målmedvetet handlande. Inom Hopepunk är hopp inte en passiv förväntan om att allt ska ordna sig. Det handlar om viljan att fortsätta föreställa sig och arbeta för alternativ, även när omständigheterna är svåra.

Nya världar kan börja i fantasin, men de blir möjliga genom det vi väljer att göra härnäst.

Mapping the Unseen – Att upptäcka det som formar våra liv

Senare i oktober presenterar jag Mapping the Unseen i Ljubljana, Slovenien, som en separatutställning med guidade reflektioner. Utställningen utforskar de osynliga landskap som formar våra mänskliga erfarenheter: minnen, möten, förluster, vänliga handlingar och ögonblick av oväntad förändring.

Vi tänker ofta på en karta som en avbildning av något mätbart. Ändå är mycket av det som avgör riktningen i våra liv svårt att lokalisera eller mäta. Genom lager av former, skiftande horisonter och symboliska landskap bjuder konstverken in betraktaren att reflektera över sina egna erfarenheter och sambanden mellan den inre världen och omvärlden.

Detta knyter an till Carsons fascination för det som finns mellan ord, tolkningar och etablerade kategorier. Det anknyter också, på ett annat sätt, till Pillays livslånga arbete med att synliggöra erfarenheter av orättvisa som institutioner och samhällen ibland har misslyckats med att uppmärksamma.

Jämförelsen handlar inte om att likställa konst med juridisk bevisning, som fyller helt olika funktioner. Snarare påminner båda oss om att det som är lätt att se eller mäta inte nödvändigtvis är allt som betyder något.

I utställningen blir betraktaren en utforskare snarare än enbart en åskådare. Bilderna erbjuder utrymme för reflektion där olika minnen, betydelser och möjligheter kan växa fram.

Vad förändras när vi börjar uppmärksamma det vi tidigare inte såg?

Sparks of Hope – Den stilla styrkan att fortsätta

Den tredje utställningen äger rum på Expo Metro Florence den 28–29 november 2026, där tre verk ur min serie Sparks of Hope kommer att visas i den omslutande installationen Art Tunnel.

Verken utforskar hopp genom naturens förmåga till uthållighet och förnyelse. I Emergence växer blad och blommor fram ur mörkret och antyder den sköra början på något nytt. I Persistence rör sig gyllene spår och organiska former genom djupblå skuggor och speglar styrkan att fortsätta när vägen framåt är osäker. I Reaching for Light sträcker sig grenar mot ljusfyllda trädkronor och uttrycker en längtan efter växande och nya möjligheter. Det här är inte bilder av bekymmerslös optimism. Naturen växer inte utan motstånd. Förnyelse sker ofta långsamt, genom små förändringar som till en början knappt är synliga.

Här erbjuder Pillays exempel en meningsfull parallell. Hennes arbete under flera decennier visar hur förändring kan kräva uthållighet genom institutioner, politiska omvälvningar och generationer.

Carson påminner oss samtidigt om att vara uppmärksamma på det oväntade – den lilla öppningen, den främmande associationen eller den överraskande möjligheten som annars skulle kunna gå oss förbi.

I Florens kommer människor att möta verken medan de rör sig genom staden. I stället för att kräva ett planerat galleribesök för installationen in ögonblick av färg, ljus och eftertanke i vardagens flöde.

Kanske kan ett kort möte med ett konstverk avbryta en invand rutin tillräckligt länge för att en annan tanke eller känsla ska växa fram.

En gnista av hopp behöver inte vara dramatisk. Ibland börjar den med ett ögonblick av uppmärksamhet.

Hopp är något vi omsätter i handling

Nobelpristagarna och de tre utställningarna närmar sig förändring från olika perspektiv. Tillsammans påminner de oss om att föreställningen om en annan värld bara är början. Vi behöver också uppmärksamhet för att upptäcka det vi har förbisett, öppenhet för att ifrågasätta invanda antaganden och mod att handla utifrån det vi upptäcker.

Den antika grekiska filosofin erbjuder ytterligare ett perspektiv genom begreppet sofrosyne (sophrosyne) – en dygd förknippad med måttfullhet, självbehärskning och gott omdöme. Medan hoppet öppnar vår fantasi för det som skulle kunna bli möjligt, påminner sofrosyne oss om att behålla vår förankring, förstå begränsningar och överväga hur vi handlar.

Hopp utan omdöme riskerar att bli önsketänkande. Omdöme utan hopp riskerar att bevara världen som den är.

Denna balans blir särskilt relevant när artificiell intelligens utvidgar vad tekniken kan analysera, generera och förutsäga. Vad förtjänar vår uppmärksamhet? När bör vi förbli öppna för olika tolkningar, och när behöver vi fatta beslut? Vilka möjligheter är värda att förverkliga, och vilket ansvar följer med dem?

Carson påminner oss om värdet av att inte veta alltför snabbt. Pillay visar att det inte räcker att uppmärksamma orättvisor utan beslutsamheten att också göra något åt dem. Konsten kan i sin tur skapa utrymme för att stanna upp, se annorlunda och föreställa sig alternativ.

I mina tre utställningar återkommer jag till en fråga: Hur kan vi förbli öppna för nya möjligheter och samtidigt utveckla det omdöme och mod som behövs för att forma dem på ett ansvarsfullt sätt?

Kanske börjar hoppet inte i vissheten om att saker och ting kommer att bli bättre, utan i vår vilja att se bortom det som är, föreställa oss det som skulle kunna bli och själva bidra till att något nytt växer fram.

Hopp är inte bara något vi känner. Det är något vi omsätter i handling – med fantasi, klokskap och mod.

Vidare läsning

Anne Carson – Nobelpriset i litteratur 2026

• Nobelpriset i litteratur 2026 – Svenska Akademien.
• Anne Carson – Biobibliografi – NobelPrize.org, 2026.
• Throwing Yourself Into the Dark: A Conversation with Anne Carson – The Paris Review, april 2024.

Navi Pillay – Nobels fredspris 2026

• Nobels fredspris 2026 – Officiellt tillkännagivande – Norska Nobelkommittén, 2026.
• Navi Pillay – Ytterligare resurser – NobelPrize.org, 2026.
• Navanethem Pillay – Biografi – South African History Online.
• Navanethem Pillay – Internationella brottmålsdomstolen – International Criminal Court.

Om Nobelprisen

• Alla Nobelpris 2026 – NobelPrize.org.
• Om Nobelpriset – NobelPrize.org.

Utforska Novisalis kommande utställningar

Where New Worlds Open – Där nya världar öppnar sig

Djursholms slott, Danderyd | 13–18 oktober 2026
En del av Danderyds Kulturbiennal, med verk ur serierna Hopepunk och Sparks of Hope.

Utforska utställningen

Mapping the Unseen

Ljubljana, Slovenien | Slutet av oktober 2026
En separatutställning med guidade reflektioner om osynliga landskap, identitet och förändring.

Utforska utställningen

Sparks of Hope – Expo Metro Florence

Florens, Italien | 28–29 november 2026
Tre omslutande konstverk som utforskar framväxt, uthållighet och strävan mot ljuset.

Utforska utställningen

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post The Courage to Imagine Another World first appeared on Novisali.

(På Svenska nedan)

Wonder often comes before the answer. Before humans understood how birds could fly, they studied their wings. Before we could travel to the Moon, we imagined what it might be like to get there. And long before we could see distant galaxies, we filled the night sky with images, stories and questions.

Throughout history, art, science and imagination have often grown from the same impulse: to notice something, marvel at it, and want to understand more. 

When Art and Science Were Not Yet Separate Worlds

Leonardo da Vinci is perhaps one of history’s clearest examples. For Leonardo, there was no obvious boundary between the artist, the scientist and the inventor. He studied the human body, plants, animals, water, geology and the flight of birds. He designed machines and tried to understand the movements of nature. And throughout all of this, he drew.

Drawing was not simply a way of documenting what he already knew. It was a way of investigating the world and thinking. The Royal Collection describes how Leonardo used drawing to develop artistic and technical projects, record his observations of the world, explore his imagination – and quite simply, to think.

One of his sheets of drawings illustrates this in an almost playful way. It contains around twenty carefully observed cats, several lions – and, among them, a twisting dragon. The real and the imagined inhabit the same sheet of paper. The Royal Collection describes the dragon as an example of how Leonardo’s exploration of the possible movements of animals eventually became limited only by the artist’s own imagination.

Perhaps there is something important in that. Carefully observing what exists and simultaneously imagining what does not yet exist need not be opposites. They can be two sides of the same curiosity. 

Seeing Further

A few generations after Leonardo, Galileo Galilei turned the telescope towards the night sky and gained access to a world the human eye had never been able to see in quite the same way.

It is a recurring story in human history. New tools change the boundaries of what we can observe – and therefore also what we can think and imagine. The telescope allowed us to see farther. The microscope opened up a world in the opposite direction. Photography made it possible to capture moments that would otherwise disappear. Today, space telescopes and probes allow us to encounter landscapes, galaxies and phenomena far beyond the reach of the human body.

But technology does not replace wonder. On the contrary, every new possibility of seeing seems to open up even more questions.

What lies beyond what we can observe? How much remains to be discovered? Are there other forms of life? And what does our own brief existence mean in a universe whose dimensions are almost impossible to imagine? 

When Science Needs Poetry

Apollo 15 astronaut Al Worden was not a poet when he travelled towards the Moon in 1971. He was an engineer, test pilot and astronaut. During the mission, he spent nearly three days alone in the command module Endeavour, orbiting the Moon while his colleagues worked on its surface.

After returning to Earth, he began to write. A few years later, Hello Earth: Greetings from Endeavour was published – a collection of poetry born from the experience of space and of seeing the Earth and humanity’s place in the universe from an entirely new perspective.

It creates a fascinating reflection across five centuries. Leonardo used art to investigate and understand the world. Worden travelled into space using the tools of science and technology – and returned with a need for poetry to give form to the experience.

Perhaps this tells us something essential about wonder. Science can take us further out. Art can help us understand what that does to us.

Between Knowledge and Imagination

There is a particular space between what we know and what we do not yet understand. Science investigates this space through observation, experiment and theory. Art can approach the same unknown territory in another way – through colour, form, stories, associations and imagination.

Art does not need to know exactly what an unfamiliar world looks like. It can ask:

• What might it look like?
• What landscapes might exist beneath other skies?
• What happens if light behaves differently?
• What would it feel like to stand somewhere no human being has ever stood before?

This is where scientific and artistic exploration can come close to one another. Both may begin with an observation, an intuition, a pattern or something that does not quite fit with what we already know.

And with a question: What lies beyond?

Sometimes Imagination Comes First

Humans have long imagined things that only much later became possible to experience. We dreamed of flying, travelling beneath the oceans, reaching the Moon and exploring other planets long before technology made any of these things possible.

Images and stories have allowed us to travel mentally to places we could not yet reach. This makes imagination something more than fantasy. It helps us test possibilities before they exist, envision different futures and formulate questions that do not yet have answers. Sometimes imagination comes before discovery. 

Space as an Inner Landscape

But humanity’s fascination with the cosmos may not only be about what exists out there.

When we look at a star-filled sky, something happens to our sense of perspective. Everyday concerns become smaller. Time feels different. Our own place in the world is set against something almost unimaginably vast.

In this way, space also becomes an inner landscape. Darkness and light, distance and proximity, movement and stillness take on meanings that extend far beyond astronomy. A star can be a celestial body – but also a guiding light. A dark space can signify emptiness – but also a place where something new has not yet taken form.

Perhaps this is one reason the cosmos appears so often in art. Space offers an almost limitless landscape in which to explore questions about humanity itself. 

The Capacity for Wonder

At a time when more and more questions seem capable of being answered instantly, wonder may paradoxically become even more important. Wonder does not begin with the answer. It begins when something makes us stop.

What is that? How can that be possible? What might exist beyond what I can see?

Wonder requires an openness to not knowing. Art can create precisely such moments. It does not always have to explain the world. It can make the world feel a little larger, stranger or less self-evident. It can open a door without telling us what lies on the other side.

In recent years, researchers have also begun to investigate wonder – or awe – as more than a fleeting emotion. It can arise when we encounter something so vast, complex or unexpected that our familiar ways of understanding are no longer quite sufficient. We need to broaden our perspective and reconsider how we make sense of what we see. Studies have linked awe to scientific thinking, a less self-centred perspective and a stronger sense of being part of something larger. Research also suggests that awe may stimulate aspects of creative thinking.

Perhaps this is why wonder has such a natural place in both science and art. It emerges precisely where our existing explanations no longer quite suffice – and where curiosity begins.

When the Image Begins to Move – and Respond

This is also part of Novisali’s artistic exploration. Novisali’s works originate in hand-painted watercolours that are further developed through image processing. In some works, the process continues through moving images and digital layers, where light, forms and landscapes begin to change over time. The still image does not necessarily have to be the endpoint. It can become an opening into a larger story.

But what happens if the viewer can not only see and experience such a world – but also begin a conversation with it?

That question is one of the starting points for Novisali Living Memory, a platform in development through which Novisali explores how art, stories, places and knowledge can be brought to life through interactive conversations. Rather than simply receiving a finished narrative, viewers can ask their own questions, follow their curiosity and allow the encounter to develop in different directions.

In a sense, it is a very old human impulse in a new form: to see, to wonder, to ask.

From the World of the Vättar to the Cosmos

One of the first Living Memory experiments grew out of the exhibition Vättarnas skymningsland (The Twilight Land of the Vättar), where Nordic folklore and stories of nature’s unseen worlds became the starting point for the characters Runa, Glimma and Lummer.

Here, curiosity is directed towards what might exist very close to us – among moss, stones, roots and old stories.

In the next experiment, that same curiosity is directed in the opposite direction: towards the stars. The distance between the world of the vättar and the cosmos may seem immense. Yet they are connected by something deeply human: a fascination with what lies beyond what is immediately visible. Throughout history, people have tried to understand the unknown through observation and knowledge, but also through stories, symbols and imagination.

From what might be hiding beneath an ancient root to what might exist beyond a distant star, the same question returns:

What is there that we cannot yet see?

Cosmic Excursions – Along Unknown Paths

These ideas now take physical form in Novisali’s exhibition Cosmic Excursions – Along Unknown Paths, on view 14–28 September 2026 at Entrétorget, Danderyds Centrum, Stockholm.

The exhibition brings together works from two of Novisali’s art series. The Space in Between explores the space between the known and what might yet become – futures, new worlds and stories beyond our own horizon. In Sparks of Hope, points of light take centre stage: that which is born, grows, moves and begins to shine. Stars become both distant worlds and signs of hope, orientation and new possibilities.

Some of the works continue through moving image. Through Novisali Living Memory, the interactive conversations also travel from the twilight world of the vättar out into the cosmos. Here visitors can meet Captain Fågelsång – the space explorer, Galileo – the star historian, and Celeste – the cosmic interpreter. They approach the universe from different perspectives, allowing visitors to begin with their own questions and discover where the conversation leads. 

For Novisali, the exhibition also brings a personal circle to a close. Her first workplace was NASA, the US space agency, in an environment shaped by science, exploration and the ambition to reach beyond what was already known.

NASA itself has a long relationship between space exploration and art. Its NASA Art Program reflects how the exploration of space has not only been documented through scientific data but has also inspired artistic perspectives.

Many years later, Novisali’s fascination with space, the yet undiscovered and worlds beyond our own horizon has found another form – through art. From Leonardo’s drawings to the telescope, from stories of the unseen in nature to images of distant galaxies, perhaps the same human impulse keeps returning. 

We see. We wonder. We imagine. And then we begin to explore.

Perhaps we do not always need to know where a path leads before we begin to follow it.

Sometimes it is enough to look to the stars.

References

Royal Collection Trust. The life of Leonardo da Vinci. On Leonardo’s use of drawing as a tool for artistic work, studies of nature, technical exploration and imagination. The life of Leonardo da Vinci – Royal Collection Trust

Royal Collection Trust. Top 10 Leonardo Drawings in the Royal Collection. Includes Cats, lions, and a dragon, in which direct observation of nature meets Leonardo’s imagination. Leonardo – Top 10 Drawings

NASA. Galileo’s Observations of the Moon, Jupiter, Venus and the Sun. On how Galileo improved the telescope and began making astronomical observations with it in 1609, including observations of the Moon’s uneven surface and the discovery of Jupiter’s moons. Galileo’s Observations – NASA Science

NASA. Exploring Space and Poetry During National Poetry Month. On Apollo 15 astronaut Alfred M. Worden and how his journey to the Moon inspired him to write poetry. NASA describes his 1974 Hello Earth: Greetings from Endeavouras the only collection of poetry written by an Apollo astronaut. Al Worden, space and poetry – NASA

NASA. NASA Art Program. On NASA’s long-standing connection between science, space exploration and art. The programme began in 1962 under NASA Administrator James Webb and has included artists such as Norman Rockwell, Robert Rauschenberg, Andy Warhol and Annie Leibovitz. NASA Art Program

Nature Reviews Psychology. The unique nature and psychosocial implications of awe. A research review examining the psychological significance of awe, including how it can broaden perspective, reduce focus on the individual self and strengthen the sense of being part of something larger. The unique nature and psychosocial implications of awe – Nature Reviews Psychology

Cognitive Science. Awe as a Scientific Emotion. On the relationship between awe and scientific thinking, and how encounters that challenge our existing assumptions can prompt us to reconsider how we understand the world. Awe as a Scientific Emotion – Cognitive Science

Journal of Personality and Social Psychology. Awe, the Small Self, and Prosocial Behavior. On how awe can change our perspective on the self and strengthen the experience of being part of a larger whole. Awe, the Small Self, and Prosocial Behavior – PubMed

Creativity Research Journal. Awe Enhances Creative Thinking: An Experimental Study. Experimental research suggesting that experiences of awe may support aspects of creative thinking, including flexibility and idea generation. Awe Enhances Creative Thinking – Creativity Research Journal

När vi blickar mot stjärnorna

Om konst, vetenskap och förundran

Förundran kommer ofta före svaret. Innan människan förstod hur fåglar kunde flyga studerade hon deras vingar. Innan hon kunde resa till månen föreställde hon sig hur det skulle vara att komma dit. Och långt innan vi kunde se avlägsna galaxer fyllde vi stjärnhimlen med bilder, berättelser och frågor.

Genom historien har konst, vetenskap och fantasi ofta vuxit ur samma impuls: att se något, förundras över det och vilja förstå mer.

När konst och vetenskap ännu inte var skilda världar

Leonardo da Vinci är kanske ett av historiens tydligaste exempel. För Leonardo fanns ingen självklar gräns mellan konstnären, vetenskapsmannen och uppfinnaren. Han studerade människokroppen, växter, djur, vatten, geologi och fåglars flykt. Han konstruerade maskiner och försökte förstå naturens rörelser. Och genom allt detta tecknade han.

Teckningen var inte bara ett sätt att dokumentera vad han redan visste. Den var ett sätt att undersöka världen och tänka. Royal Collection beskriver hur Leonardo använde tecknandet för att utveckla konstnärliga och tekniska projekt, registrera sina iakttagelser av världen, utforska sin fantasi – och helt enkelt för att tänka. 

Ett av hans teckningsblad illustrerar detta på ett nästan lekfullt sätt. Där finns ett tjugotal noggrant observerade katter, flera lejon – och mitt bland studierna en slingrande drake. Det verkliga och det föreställda finns på samma papper. Royal Collection beskriver draken som ett exempel där Leonardos utforskande av djurens möjliga rörelser till slut endast begränsades av konstnärens egen fantasi.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                

Kanske finns något viktigt just där. Att noggrant observera det som finns och samtidigt kunna föreställa sig det som ännu inte finns behöver inte vara varandras motsatser. De kan vara två sidor av samma nyfikenhet.

Att se längre

Några generationer efter Leonardo riktade Galileo Galilei teleskopet mot natthimlen och fick tillgång till en värld som det mänskliga ögat tidigare inte kunnat se på samma sätt.

Det är en återkommande berättelse i människans historia. Nya verktyg förändrar gränsen för vad vi kan observera – och därmed också vad vi kan tänka och föreställa oss. Teleskopet lät oss se längre. Mikroskopet öppnade en värld åt andra hållet. Fotografiet gjorde det möjligt att fånga ögonblick som tidigare försvann. Rymdteleskop och sonder låter oss i dag möta landskap, galaxer och fenomen långt bortom den mänskliga kroppens räckvidd.

Men tekniken ersätter inte förundran. Tvärtom tycks varje ny möjlighet att se öppna ännu fler frågor.

Vad finns bortom det vi kan observera? Hur mycket återstår att upptäcka? Finns det andra former av liv? Och vad betyder vår egen korta existens i ett universum vars dimensioner nästan är omöjliga att föreställa sig?

När vetenskapen behöver poesin

Apollo 15-astronauten Al Worden var ingen poet när han reste mot månen 1971. Han var ingenjör, testpilot och astronaut. Under uppdraget tillbringade han närmare tre dygn ensam i kommandomodulen Endeavour, kretsande runt månen medan hans kollegor arbetade på dess yta.

Efter hemkomsten började han skriva. Några år senare publicerades Hello Earth: Greetings from Endeavour – en diktsamling född ur erfarenheten av rymden och av att se jorden och människans plats från ett helt nytt perspektiv.

Det skapar en fascinerande spegling över fem århundraden. Leonardo använde konsten för att undersöka och förstå världen. Worden reste ut i rymden med vetenskapens och teknikens verktyg – och återvände med ett behov av poesin för att ge erfarenheten form.

Kanske säger det något väsentligt om förundran. Vetenskapen kan ta oss längre ut. Konsten kan hjälpa oss förstå vad det gör med oss.

Mellan vetande och föreställning

Det finns ett särskilt mellanrum mellan det vi vet och det vi ännu inte förstår. Vetenskapen undersöker detta mellanrum genom observation, experiment och teori. Konsten kan närma sig samma okända territorium på ett annat sätt – genom färg, form, berättelser, associationer och föreställningsförmåga.

Konsten behöver inte veta exakt hur en främmande värld ser ut. Den kan fråga:

• Hur skulle den kunna se ut?
• Vilka landskap kan finnas under andra himlar?
• Vad händer om ljuset beter sig annorlunda?
• Hur skulle det kännas att stå på en plats där ingen människa tidigare stått?

Där kommer det vetenskapliga och det konstnärliga utforskandet nära varandra. Båda kan börja med en observation, en aning, ett mönster eller något som inte riktigt passar in i det vi redan vet.

Och med en fråga: Vad finns där bortom?

Föreställningen kommer ibland först

Människan har länge föreställt sig sådant som först långt senare blivit möjligt att uppleva. Hon har drömt om att flyga, färdas under haven, resa till månen och utforska andra planeter långt innan tekniken gjorde det möjligt. Bilder och berättelser har gjort det möjligt att mentalt färdas till platser vi ännu inte kunnat nå.

Det gör föreställningsförmågan till något mer än fantasi. Den hjälper oss att pröva möjligheter innan de finns, skapa bilder av andra framtider och formulera frågor som ännu saknar svar. Ibland kommer föreställningen före upptäckten.

Rymden som ett inre landskap

Men människans fascination för kosmos handlar kanske inte bara om vad som finns där ute. När vi betraktar en stjärnhimmel händer något med perspektivet. Det vardagliga blir mindre. Tiden känns annorlunda. Vår egen plats i världen sätts i relation till något nästan ofattbart stort.

Rymden blir på så sätt också ett inre landskap. Mörker och ljus, avstånd och närhet, rörelse och stillhet får betydelser som sträcker sig långt bortom astronomin. En stjärna kan vara en himlakropp – men också en ledstjärna. Ett mörkt mellanrum kan vara tomhet – men också platsen där något nytt ännu inte har tagit form.

Kanske är det en anledning till att kosmos återkommer så ofta i konsten. Rymden erbjuder ett nästan gränslöst landskap för frågor om människan själv.

Förmågan att förundras

I en tid när allt fler frågor tycks kunna besvaras omedelbart kan förundran paradoxalt nog bli ännu viktigare. Förundran börjar inte med svaret. Den börjar när något får oss att stanna upp.

Vad är det där? Hur kan det vara möjligt? Vad skulle kunna finnas bortom det jag ser?

Förundran kräver en öppenhet inför att inte veta. Konsten kan skapa just sådana ögonblick. Den behöver inte alltid förklara världen. Den kan göra världen lite större, märkligare eller mindre självklar. Den kan öppna en dörr utan att tala om vad som finns på andra sidan.

Forskningen har under senare år också börjat undersöka förundran som mer än en flyktig känsla. Den kan uppstå när vi möter något så stort, komplext eller oväntat att våra invanda föreställningar inte riktigt räcker till. Vi behöver vidga perspektivet och ompröva hur vi förstår det vi ser. Studier har kopplat förundran till vetenskapligt tänkande, ett mindre självcentrerat perspektiv och en starkare känsla av att ingå i något större. Det finns också forskning som tyder på att förundran kan stimulera delar av vårt kreativa tänkande.

Kanske är det därför förundran har en så naturlig plats både i vetenskapen och i konsten. Den uppstår just där våra befintliga förklaringar inte längre riktigt räcker – och där nyfikenheten börjar.

När bilden börjar röra sig – och svara

Detta är också en del av Novisalis konstnärliga utforskande. Novisalis verk har sitt ursprung i handmålade akvareller som vidareutvecklas genom bildbearbetning. I vissa verk fortsätter processen genom rörlig bild och digitala lager, där ljus, former och landskap börjar förändras över tid. Den stilla bilden behöver då inte vara slutpunkten. Den kan bli en öppning till en större berättelse.

Men vad händer om betraktaren inte bara kan se och uppleva en sådan värld – utan också börja samtala med den? Den frågan är en av utgångspunkterna för Novisali Living Memory, en plattform under utveckling där Novisali utforskar hur konst, berättelser, platser och kunskap kan få nytt liv genom interaktiva samtal. I stället för att enbart ta emot en färdig berättelse kan betraktaren själv ställa frågor, följa sin nyfikenhet och låta mötet utvecklas i olika riktningar.

På ett sätt är det en mycket gammal mänsklig impuls i en ny form: Att se. Att förundras. Att fråga.

Från vättarnas värld till kosmos

Ett av de första experimenten med Living Memory växte fram i utställningen Vättarnas skymningsland, där nordisk folktro och berättelser om naturens osynliga världar blev utgångspunkt för karaktärerna Runa, Glimma och Lummer.

Här riktas nyfikenheten mot det som kanske finns alldeles nära oss – bland mossa, stenar, rötter och gamla berättelser.

I nästa experiment riktas samma nyfikenhet åt motsatt håll: mot stjärnorna. Avståndet mellan vätteskogen och kosmos kan tyckas enormt. Ändå förenas de av något djupt mänskligt: fascinationen för det som ligger bortom det direkt synliga. Genom historien har människor försökt förstå det okända genom observation och kunskap, men också genom berättelser, symboler och föreställningsförmåga.

Från det som kanske gömmer sig under en gammal rot till det som kan finnas bortom en avlägsen stjärna återkommer samma fråga: Vad finns där som vi ännu inte kan se?

Kosmiska utflykter – Längs okända vägar

Dessa tankar får nu fysisk form i Novisalis utställning Kosmiska utflykter – Längs okända vägar, som visas 14–28 september 2026 på Entrétorget i Danderyds Centrum.

Utställningen för samman verk ur två av Novisalis konstserier. The Space in Between utforskar mellanrummet mellan det kända och det som ännu kan bli – framtider, nya världar och berättelser bortom vår egen horisont. I Sparks of Hope står ljuspunkterna i centrum: det som föds, växer, rör sig och börjar lysa. Stjärnorna blir både avlägsna världar och tecken på hopp, orientering och nya möjligheter.

Några av verken fortsätter genom rörlig bild. Genom Novisali Living Memory flyttar dessutom de interaktiva samtalen från vättarnas skymningsland ut i kosmos. Här kan besökaren möta Kapten Fågelsång – rymdspanaren, Galileo – stjärnhistorikern och Celeste – kosmostydaren. De betraktar universum från olika perspektiv och låter besökaren börja med sin egen fråga och se vart samtalet leder. 

För Novisali finns också en personlig cirkel som sluts i utställningen. Hennes första arbetsplats var NASA, USA rymdmyndighet, i en miljö präglad av vetenskap, utforskande och ambitionen att nå bortom det redan kända.

NASA har dessutom en egen lång relation mellan rymdforskning och konst. Myndigheten har ett särskilt NASA Art Program, vilket i sig speglar hur utforskandet av rymden inte enbart har dokumenterats genom vetenskapliga data utan också inspirerat konstnärliga perspektiv. 

Många år senare har Novisalis fascination för rymden, det ännu oupptäckta och världarna bortom vår egen horisont hittat en annan form – genom konsten. Från Leonardos teckningar till teleskopet, från berättelserna om det osynliga i naturen till bilder från avlägsna galaxer återkommer kanske samma mänskliga drivkraft. 

Vi ser. Vi förundras. Vi föreställer oss. Och sedan börjar vi utforska.

Kanske behöver vi inte alltid veta vart en väg leder för att börja följa den.

Ibland räcker det att rikta blicken mot stjärnorna.

Referenser

Royal Collection Trust. The life of Leonardo da Vinci. Om Leonardos tecknande som verktyg för konstnärligt arbete, naturstudier, tekniskt utforskande och fantasi. The life of Leonardo da Vinci – Royal Collection Trust

Royal Collection Trust. Top 10 Leonardo Drawings in the Royal Collection. Innehåller bland annat bladet Cats, lions, and a dragon, där direkta naturstudier möter Leonardos föreställningsförmåga. Leonardo – Top 10 Drawings

NASA. Galileo’s Observations of the Moon, Jupiter, Venus and the Sun. Om hur Galileo förbättrade teleskopet och 1609 började göra astronomiska observationer med det; bland annat observerade han månens ojämna yta och upptäckte Jupiters månar. Galileo’s Observations – NASA Science

NASA. Exploring Space and Poetry During National Poetry Month. Om Apollo 15-astronauten Alfred M. Worden och hur månresan inspirerade honom att skriva poesi. NASA beskriver hans Hello Earth: Greetings from Endeavour från 1974 som den enda diktsamlingen skriven av en Apollo-astronaut. Al Worden, space and poetry – NASA

NASA. NASA Art Program. Om NASA:s långvariga koppling mellan vetenskap, rymdutforskning och konst. Programmet startade 1962 under NASA-chefen James Webb och har omfattat konstnärer som Norman Rockwell, Robert Rauschenberg, Andy Warhol och Annie Leibovitz. NASA Art Program

Nature Reviews Psychology. The unique nature and psychosocial implications of awe. En forskningsöversikt om förundran och dess psykologiska betydelse, bland annat hur upplevelsen kan vidga perspektivet, minska fokus på det egna jaget och stärka känslan av att vara del av något större. The unique nature and psychosocial implications of awe – Nature Reviews Psychology

Cognitive Science. Awe as a Scientific Emotion. Om sambandet mellan förundran och vetenskapligt tänkande, och hur mötet med något som utmanar våra befintliga föreställningar kan få oss att ompröva hur vi förstår världen. Awe as a Scientific Emotion – Cognitive Science

Journal of Personality and Social Psychology. Awe, the Small Self, and Prosocial Behavior. Om hur förundran kan förändra perspektivet på det egna jaget och förstärka upplevelsen av att vara del av något större sammanhang. Awe, the Small Self, and Prosocial Behavior – PubMed

Creativity Research Journal. Awe Enhances Creative Thinking: An Experimental Study. Om experimentell forskning som tyder på att upplevelsen av förundran kan främja olika aspekter av kreativt tänkande, bland annat flexibilitet och idérikedom. Awe Enhances Creative Thinking – Creativity Research Journal

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post When We Look to the Stars / När vi blickar mot stjärnorna first appeared on Novisali.

(Extension of a Story previously published November 2025) (På Svenska nedan)

There are moments when light doesn’t just shine – it whispers. It glides across a surface, pauses at an edge, shapes a quiet contour. In that moment something fleeting yet tangible appears – a presence that cannot be captured, only sensed.

Perhaps it is there that inspiration takes form – in what has not yet found words, but is already felt.

The Silhouette – the Shape of Memory

A silhouette is more than a form against the light. It is an imprint of time, an echo of something that once stood there. When the details fade and the colors fall silent, presence itself steps forward. The silhouette becomes like a memory – not exact, but true in its own way.

In the shifting patterns of nature, the same language repeats: trees in backlight, a figure passing by, a shadow that follows without speaking. The silhouette is both anonymous and intimate – a reminder that we all leave traces, even when we believe ourselves unseen.

Shadows and silhouettes can become storytellers in themselves.
They remind us that absence can define presence, that a gesture of light and darkness can carry rhythm, memory, and meaning — much like jazz itself, playing between the notes.

Watch the History of Jazz, Animated in Dhadow Art 3,5 min by Dominik Käser and team;

“The History of Jazz, Animated in Shadow Art” on YouTube

Echo – What Lingers

An echo is not a repetition; it is a delay. It carries the distance of time but also the warmth of its source. When an image or sound bounces back, it changes – yet its essence remains.

So too with our impressions. We experience something, and much later it returns – in a color, in a light, in a feeling we cannot quite place. Art can be that echo: a movement between the now and what has lingered.

Within the tempestuous Carina Nebula, photographed by the Hubble Space Telescope, lies “Mystic Mountain” – a living sculpture of gas and dust, sculpted by light and time. Perhaps the nature of inspiration is like that: light traveling through darkness and still arriving.

NASA’s Art Program has invited artists to capture the moment when the human gaze meets the infinite — a gesture of curiosity and connection that mirrors the creative act itself. One of its latest commissions, To the Moon and Back, by artists Geraluz and WERC, transforms geometric patterns into reflections on exploration and belonging.

Light from space is not cold; it carries our questions, just as a painting can hold our longing for meaning.

Presence – The Space Between

Presence is not about filling every surface, but about daring to leave emptiness.
It is in the pause, in the breath between two movements, that true presence emerges. A painting can breathe, a photograph can hold silence, a room can contain stillness.

We often speak of seeing, but perhaps it is more about staying – letting the gaze rest until something begins to speak back.
That is the moment when the viewer becomes part of the image.

Silence is not emptiness but a vivid presence — an art of surrender, allowing the world, and ourselves, to unfold in stillness.
Presence, then, is not static. It is a dialogue between weight and lightness, order and chance.

The eye seeks symmetry, yet the heart longs for irregularity.
When the well-balanced tilts slightly, when silence gains a hint of motion – energy arises.

That same energy can be sensed in this year’s Nobel Prizes, where science turned toward poetry.
* Quantum tunneling – particles passing through barriers as if they weren’t there.
* Molecular frameworks with vast inner surfaces – where the hidden holds more than the visible.
* Words that refuse to give up before the dark.
All tell the same story: that the invisible, the nearly impossible, still carries the potential for change.

In the act of creation, that movement is familiar – a kind of inner tunneling, where thought slips through barriers, from silence into form.

There is a physics to every feeling, a structure to every thought.
And perhaps art is the place where the precision of science meets the poetry of stillness.

Light as a Storyteller

Light is more than illumination – it is the voice of the story. It shapes, conceals, reveals. It lets shadow speak.

Sometimes it carries stillness, sometimes drama, sometimes only a faint promise.
Light shows us what is visible, but also reminds us of what is not.
In its passage through the day there is rhythm, change, and hope.
And in its absence – space for dreaming.

When shadow falls and light withdraws, something remains in the room.
Not just the image, but a feeling – a soft echo of presence.
Perhaps that is where the essence of art lies: in the dialogue between the visible and the perceptible.

Threshold of Becoming

A photograph does something curious with time.

In Camera Lucida, photography is described as carrying the quiet truth of what has been. Every image becomes both presence and absence at once — a trace of someone or something standing at the threshold between now and memory. Yet perhaps photographs are not only archives of the past. Perhaps they are thresholds.

In mythology, journeys often begin at crossings: a gate, a bridge, a shoreline, a forest edge. The hero pauses at the boundary between the familiar and the unknown. In The Hero with a Thousand Faces, this moment is called crossing the threshold — the step where transformation begins. The work later inspired many modern narratives, including Star Wars, whose creator George Lucas openly acknowledged Campbell’s influence.

Photography may hold a similar movement.

A photograph preserves what was, yet it also invites what may become. The viewer enters the image carrying memories, hopes, questions, and unfinished journeys. Meaning arises in the meeting. Perhaps this is why photographs move us so deeply. They do not only show moments. They hold transitions. The image becomes a threshold between memory and possibility, between the visible and the sensed, between who we were and who we are becoming.

The artwork “Vid Tröskeln / On the Threshold” continues this exploration. Beginning in a photographic view over Stockholm and unfolding through artistic layers, the work reflects on crossings — between city and horizon, presence and memory, stillness and becoming.

Beneath stone arches and ancient pillars, silhouettes gather — a family, or perhaps generations layered into one image. The water mirrors the sky; the city holds them in a soft embrace. They walk between columns of time, where every step is both arrival and departure. Here, presence feels architectural — a construction of belonging.

What transitions are shaping us right now — and what do we leave behind in silence?

Related Art Exhibitions by Novisali

These reflections continue in upcoming exhibitions where photography, light, shadow, stillness, and artistic layering hold conversations across thresholds — between memory and becoming, presence and absence, city and horizon.

Darkroom Photosalon 2026

Riddersvik, Stockholm
May 30 – June 21, 2026
Vernissage: May 30, 12:00–16:00

As part of the jury-selected exhibition, Novisali presents “Vid Tröskeln / On the Threshold.”

The artwork begins in a photographic moment captured from Stockholm City Hall overlooking Söder and unfolds through a layered artistic process into a reflection on crossing, presence, horizon, and becoming.

The work explores thresholds not only as physical places, but as inner landscapes — where memory lingers while possibility quietly enters.

More about the exhibition and artwork:

Virtual Exhibition – Echoes of Silhouettes in Presence

Echoes of Silhouettes in Presence is a photographic and artistic exploration turning our gaze toward what often escapes the eye — the fragile contours of human presence.

Within the shifting dialogue between shadow and light, movement and stillness, silhouettes become more than outlines. They emerge as vessels of memory, traces of relationships, and carriers of dreams extending beyond the moment.

Through the interweaving of photography, digital layers, moving imagery, and artistic interpretation, the works invite reflection on what remains when an instant dissolves into silence. Each image becomes both fleeting and enduring — a pause in time continuing to resonate as a quiet echo.

The series grew from a shared autumn journey of exploring photography, composition, and creative dialogue together with fellow creators.

It was first presented in an intimate Private View on November 11, 2025, featuring five works. The exhibition on reflections on presence, memory, shadow, and becoming later expanded into a public virtual solo exhibition including 11 photographic and mixed-media works, 1 moving video artwork. Explore the virtual exhibition:

Explore artworks by Novisali available for collection

Thresholds often accompany life’s transitions: graduations, confirmations, weddings, new beginnings, endings, and the quiet crossings into new chapters.

Echoes of Presence reflects on these spaces in between — where memory meets possibility, where presence meets becoming, and where light, shadow, and stillness accompany change.

Selected artworks from the series are now available for collection.

If one of the works resonates with your own journey or a meaningful threshold in life, you are warmly welcome to share your interest in acquiring an artwork. Selected works also include digital extensions and moving layers, inviting the story to continue beyond the visible image.

Sources of Inspiration and Contemporary Echoes

• The History of Jazz, Animated in Shadow Art – The Marginalian – on how shadow and rhythm reveal presence.
• Silence, Solitude, and the Art of Surrender – The Marginalian – on how silence becomes a luminous act of attention.
• NASA Art Program – light of space and human presence.
• NASA: To the Moon and Back Murals – on geometry, exploration, and creative connection.
• NASA and Art – History and Reflections
• NASA History Notes Summer 2025
• The Nobel Prizes 2025 – Press Release – where science meets poetry and the unseen becomes visible.
• Metal-Organic Frameworks Explained – Phys.org – on the Nobel discoveries of hidden structures.
• Camera Lucida by Roland Barthes
• The Hero of Thousand Faces by James Campbell

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

Ekon av närvaro – Skugga, ljus och tystnadens form

Det finns ögonblick när ljuset inte bara lyser – det viskar.
Det glider över en yta, stannar till vid en kant, formar en stilla kontur.
I det ögonblicket uppstår något flyktigt men ändå påtagligt – en närvaro som inte kan fångas, bara anas.

Kanske är det där inspirationen tar form – i det som ännu inte funnit ord, men redan känns.

Silhuetten – Minnets form

En silhuett är mer än en form mot ljuset.
Den är ett avtryck av tid, ett eko av något som en gång stod där.
När detaljerna bleknar och färgerna tystnar, träder själva närvaron fram.
Silhuetten blir som ett minne – inte exakt, men sant på sitt eget sätt.

I naturens skiftande mönster upprepar sig samma språk:
träd i motljus, en gestalt som passerar, en skugga som följer utan att tala.
Silhuetten är både anonym och intim – en påminnelse om att vi alla lämnar spår,
även när vi tror oss vara osedda.

Skuggor och silhuetter kan bli berättare i sig själva.
De påminner oss om att frånvaro kan definiera närvaro –
att ett samspel mellan ljus och mörker kan bära rytm, minne och mening —
precis som jazzen, som spelas mellan tonerna.

 Se “The History of Jazz, Animated in Shadow Art” (3,5 min) av Dominik Käser och team på YouTube.

Eko – Det som dröjer kvar

Ett eko är inte en upprepning; det är en fördröjning.
Det bär tidens avstånd men också källans värme.
När en bild eller ett ljud studsar tillbaka förändras det – men dess väsen finns kvar.

Så är det också med våra intryck.
Vi upplever något, och långt senare återvänder det –
i en färg, i ett ljus, i en känsla vi inte riktigt kan placera.
Konst kan vara det ekot – en rörelse mellan nuet och det som dröjt sig kvar.

Mystiska berget i Carinanebulosan – fotograferat av Hubbleteleskopet, NASA

Inne i den stormiga Carinanebulosan, fotograferad av Hubbleteleskopet,
ligger “Mystic Mountain” – en levande skulptur av gas och stoft,
formad av ljus och tid.
Kanske är inspirationens natur just så: ljus som färdas genom mörkret och ändå når fram.

NASAs konstprogram har bjudit in konstnärer att fånga ögonblicket när den mänskliga blicken möter det oändliga —
en gest av nyfikenhet och förbindelse som speglar själva skapandeakten.
Ett av de senaste uppdragen, To the Moon and Back av konstnärerna Geraluz och WERC, förvandlar geometriska mönster till reflektioner om utforskande och tillhörighet.

Ljuset från rymden är inte kallt;
det bär våra frågor – precis som en målning kan rymma vår längtan efter mening.

Närvaro – Rummet mellan

Närvaro handlar inte om att fylla varje yta, utan om modet att lämna tomrum.
Det är i pausen, i andetaget mellan två rörelser, som sann närvaro uppstår.
En målning kan andas, ett fotografi kan hålla tystnad, ett rum kan rymma stillhet.

Vi talar ofta om att se, men kanske handlar det mer om att stanna –
att låta blicken vila tills något börjar tala tillbaka.
Det är då betraktaren blir en del av bilden.

Tystnad är inte tomhet, utan en levande närvaro –
en konst i att ge efter, låta världen – och oss själva – veckla ut sig i stillhet.

Närvaro är alltså inte statisk.
Det är en dialog mellan tyngd och lätthet, ordning och slump.
Ögat söker symmetri, men hjärtat längtar efter oregelbundenhet.
När det välbalanserade tippar lätt, när tystnaden får en antydan av rörelse –
då uppstår energi.

Nobelprisets poesi

Samma energi kan anas i årets Nobelpris, där vetenskapen vände sig mot poesin:

• Kvanttunnelering – partiklar som passerar genom barriärer som om de inte fanns.
• Molekylära ramverk med enorma inre ytor – där det dolda rymmer mer än det synliga.
• Ord som vägrar ge upp inför mörkret.

Alla berättar samma historia: att det osynliga, det nästan omöjliga, fortfarande bär förändringens kraft.

I själva skapandet är den rörelsen välbekant –
en sorts inre tunnelering, där tanken glider genom barriärer,
från tystnad till form.

Det finns en fysik i varje känsla, en struktur i varje tanke.
Och kanske är konsten den plats där vetenskapens precision möter tystnadens poesi.

Ljuset som berättare

Ljuset är mer än belysning – det är berättelsens röst.
Det formar, döljer, avslöjar.
Det låter skuggan tala.

Ibland bär det stillhet, ibland dramatik, ibland bara ett svagt löfte.
Ljuset visar oss det synliga, men påminner också om det osynliga.
I dess gång genom dagen finns rytm, förändring och hopp.
Och i dess frånvaro – utrymme för drömmar.

När skuggan faller och ljuset drar sig tillbaka, finns något kvar i rummet.
Inte bara bilden, utan en känsla – ett mjukt eko av närvaro.

Kanske är det där konstens kärna ligger:
i dialogen mellan det synliga och det förnimbara.

Tröskeln till Förändring

Ett fotografi gör något märkligt med tiden.

I Camera Lucida beskrivs fotografiet som bärare av den stilla sanningen om det som har varit. Varje bild blir samtidigt närvaro och frånvaro — ett spår av någon eller något som står vid tröskeln mellan nuet och minnet. Men kanske är fotografier inte bara arkiv över det förflutna. Kanske är de trösklar.

I mytologin börjar resor ofta vid övergångar: en port, en bro, en strandlinje, en skogsbryn. Hjälten stannar upp vid gränsen mellan det välbekanta och det okända. I The Hero with a Thousand Faces kallas detta ögonblick att korsa tröskeln — steget där förvandlingen börjar. Verket kom senare att inspirera många moderna berättelser, däribland Star Wars, vars skapare George Lucas öppet har beskrivit Campbells inflytande.

Fotografi kan bära en liknande rörelse.

Ett fotografi bevarar det som varit, men bjuder också in det som kan bli. Betraktaren stiger in i bilden med minnen, hopp, frågor och ofullbordade resor. Mening uppstår i mötet. Kanske är det därför fotografier berör oss så djupt. De visar inte bara ögonblick. De bär övergångar. Bilden blir en tröskel mellan minne och möjlighet, mellan det synliga och det förnimbara, mellan vilka vi var och vilka vi håller på att bli.

Konstverket ”Vid Tröskeln / On the Threshold” fortsätter denna utforskning. Med utgångspunkt i en fotografisk vy över Stockholm och vidareutvecklat genom konstnärliga lager reflekterar verket över övergångar — mellan stad och horisont, närvaro och minne, stillhet och tillblivelse.

Under stenvalv och uråldriga pelare samlas silhuetter — en familj, eller kanske generationer sammanvävda i en och samma bild. Vattnet speglar himlen; staden håller dem i en mjuk omfamning. De vandrar mellan tidens kolonner, där varje steg är både ankomst och avsked. Här känns närvaron nästan arkitektonisk — som en konstruktion av tillhörighet.

Vilka övergångar formar oss just nu — och vad lämnar vi bakom oss i tystnad?

Relaterade konstutställningar av Novisali

Dessa reflektioner fortsätter i kommande utställningar där fotografi, ljus, skugga, stillhet och konstnärliga lager för samtal över trösklar — mellan minne och tillblivelse, närvaro och frånvaro, stad och horisont.

Darkroom Fotosalong 2026

Riddersvik, Stockholm
30 maj – 21 juni 2026
Vernissage: 30 maj kl. 12.00–16.00

Som del av den jurybedömda utställningen presenterar Novisali ”Vid Tröskeln / On the Threshold”.

Verket tar sin början i ett fotografiskt ögonblick fångat från Stadshuset i Stockholm med utsikt mot Söder och utvecklas genom en lagerbaserad konstnärlig process till en reflektion kring övergång, närvaro, horisont och tillblivelse.

Verket utforskar trösklar inte bara som fysiska platser utan som inre landskap — där minnet dröjer kvar medan möjligheten stilla träder in.

Mer om utställningen och verket:

Virtuell utställning – Echoes of Silhouettes in Presence

Echoes of Silhouettes in Presence är en fotografisk och konstnärlig utforskning som riktar blicken mot det som ofta undgår ögat — de sköra konturerna av mänsklig närvaro.

I det skiftande samspelet mellan skugga och ljus, rörelse och stillhet blir silhuetter mer än konturer. De träder fram som bärare av minnen, spår av relationer och drömmar som sträcker sig bortom ögonblicket.

Genom sammanvävningen av fotografi, digitala lager, rörlig bild och konstnärlig tolkning bjuder verken in till reflektion över det som återstår när ett ögonblick löses upp i tystnad. Varje bild blir samtidigt flyktig och bestående — en paus i tiden som fortsätter att vibrera som ett stilla eko.

Serien växte fram ur en gemensam höstresa kring fotografi, komposition och kreativa samtal tillsammans med andra skapare.

Den presenterades först i en intim Private View den 11 november 2025, med fem verk. Utställningen kring närvaro, minne, skugga och tillblivelse växte senare till en offentlig virtuell separatutställning med 11 fotografiska och mixed-media verk samt ett rörligt videoverk.

Utforska den virtuella utställningen:

Utforska konstverk av Novisali tillgängliga för förvärv

Trösklar följer ofta livets övergångar: examen, konfirmationer, bröllop, nya början, avslut och de stilla stegen in i nya kapitel.

Echoes of Presence reflekterar över dessa mellanrum — där minne möter möjlighet, där närvaro möter tillblivelse och där ljus, skugga och stillhet följer förändring.

Utvalda verk ur serien finns nu tillgängliga för samling.

Om något av verken resonerar med din egen resa eller en betydelsefull tröskel i livet är du varmt välkommen att uttrycka intresse för att förvärva ett verk. Utvalda verk inkluderar även digitala förlängningar och rörliga lager, som låter berättelsen fortsätta bortom den synliga bilden.

Källor till inspiration och samtida ekon

• The History of Jazz, Animated in Shadow Art – The Marginalian – om hur skugga och rytm avslöjar närvaro.
• Silence, Solitude, and the Art of Surrender – The Marginalian –om hur tystnad blir en lysande akt av uppmärksamhet.
• NASA Art Program – liljuset från rymden och den mänskliga närvaron.
• NASA: To the Moon and Back Murals – om geometri, utforskande och skapande förbindelser.
• NASA and Art – History and Reflections
• NASA History Notes Summer 2025
• The Nobel Prizes 2025 – Press Release – där vetenskap möter poesi och det osynliga blir synligt.
• Metal-Organic Frameworks Explained – Phys.org – om Nobelupptäckternas dolda strukturer.
• Camera Lucida by Roland Barthes
• The Hero of Thousand Faces by James Campbell

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.

The post Between Presence and Becoming first appeared on Novisali.

Hope is often misunderstood.

We tend to speak about hope as something that belongs to the future — something that will arrive when uncertainty disappears, when problems are solved, when clarity returns. Hope becomes a reward waiting at the end of difficulty. But the world we inhabit today does not easily allow for that kind of hope.

Across economic, technological, and societal domains, uncertainty has shifted from being an interruption to becoming a condition. Work emerging from the World Economic Forum increasingly describes volatility, complexity, and systemic interdependence as structural realities rather than temporary disruptions. The question is no longer how to predict the future accurately, but how to remain capable of acting meaningfully without certainty.

This is where hope changes meaning. Not as a promise. But as a practice.

Hope is not optimism — and not prediction

Optimism assumes that things will turn out well. Prediction assumes that we can foresee what lies ahead. Hope requires neither.

Leadership and organisational research, including discussions in INSEAD Knowledge, increasingly emphasises the importance of holding paradox — the ability to remain inside tension without rushing toward premature resolution. Creativity and innovation often emerge when ambiguity is engaged with rather than avoided.

Hope lives in this space. It does not say everything will be fine. It says something meaningful can still be done from here.

This distinction matters. Optimism disappears when conditions worsen. Hope, when practiced, remains available even in ambiguity.

AI, imagination, and human agency

Artificial intelligence intensifies this tension. AI improves prediction and optimisation, yet it also reveals how limited prediction remains in complex human systems. The future becomes increasingly shaped by interaction rather than forecast.

Research from the Institute for the Future and futurist Jane McGonigal reframes this challenge in an important way. Rather than attempting to predict a single future, people and organisations benefit from practicing multiple possible futures. Imagining different scenarios strengthens resilience, reduces anxiety, and increases agency because individuals feel better prepared to respond to change.

Hope, in this sense, is not passive expectation. It is an active capacity to imagine alternatives and remain engaged with shaping them. This aligns deeply with artistic practice. Art does not forecast the future; it expands the range of futures we can imagine ourselves inhabiting.

The neuroscience of uncertainty & creativity

Neuroscience helps explain why this matters. Uncertainty activates threat responses in the brain. We seek closure, explanation, and control. Yet creativity research shows that uncertainty also creates the conditions for new insight. What researchers describe as “psychological entropy” can generate anxiety, but when explored rather than avoided, it becomes the starting point for meaning-making and creative reorganisation.

Art interrupts the impulse toward immediate resolution. When we engage with art that does not resolve itself immediately, the brain shifts from problem-solving into exploration. Multiple interpretations can coexist. The need to conclude softens. Instead of closing uncertainty, we learn to remain present within it. In this sense, art becomes a training ground for hope.

Art as a space that holds uncertainty

In my series Hopepunk, Human Cartography, and Sparks of Hope, I explore how hope moves between present experience and future imagination. The works do not attempt to predict the future, but to make space for imagining and inhabiting more hopeful directions from where we stand today.

Each series approaches this differently. Hopepunk explores hope as an active stance — a quiet resistance against cynicism and disengagement. Human Cartography maps inner and relational landscapes, tracing how individuals orient themselves in times of change. Sparks of Hope focuses on moments of emergence — small signals of possibility that allow movement to begin again.

The artworks function as maps rather than answers. A map does not remove uncertainty. It helps us orient ourselves within it. Through layering — watercolor, digital reinvention, and interactive extensions — the work reflects a world where meaning unfolds over time. Interpretation changes as the viewer changes. The artwork becomes less an object and more a meeting place between perception, imagination, and reflection.

Art here does not resolve uncertainty. It holds it long enough for something else to emerge: attention, orientation, and the recognition that hope can exist even before certainty appears.

Hope as a present-day practice

Across contemporary cultural writing — from leadership discourse to long-form essays such as those explored in The Atlantic and The Marginalian — hope is increasingly described not as naive positivity but as an active stance. A decision to remain in relationship with the world even when outcomes remain unclear.

Mapping hope means asking:

• What do I remain in relationship with?
• What still matters enough to care for?
• Where can agency exist, even in small forms?

Hope practiced this way becomes sustainable. It does not depend on certainty or success. It grows through attention, imagination, and continuation.

Mapping hope to remain human

When I say that I work with mapping hope as a present-day practice, I mean that hope is something we enact through orientation rather than expectation.

Hope does not eliminate uncertainty. It gives us a way to stay present inside it.

In an age shaped by artificial intelligence and accelerating change, this may be one of art’s most important roles — not to predict the future, but to help us remain human while it unfolds.

Mapping hope beyond the studio

Over time, through observing leaders, teams, and people navigating uncertainty, the focus of Mapping Hope began to take shape in my artistic work.

In conversations around difficult decisions, transformation, and change, I repeatedly encountered the same challenge. The difficulty was rarely a lack of information. It was the absence of orientation — how to move forward without certainty, how to remain connected to what matters when outcomes were unclear, and how to sustain agency in complex situations.

These observations gradually found their way into the studio. Art became a space where these questions could be explored more slowly and more openly. Where uncertainty did not need to be resolved immediately, and where imagination and reflection could coexist. The artworks became maps rather than answers — ways of making visible the process of staying present while moving forward.

In this sense, art and leadership meet in a shared territory. Both require attention, judgment, and the willingness to act without complete clarity. Mapping hope, then, is not about optimism. It is a practice of orientation — a way of continuing to engage, to care, and to shape what comes next while the future remains open.

Perhaps hope was never something waiting for us in the future, but something we practice in how we meet the present.

Further Reading & References

• World Economic Forum — leadership and uncertainty
• INSEAD Knowledge — paradox mindset and creativity
• Institute for the Future & Jane McGonigal — imagination and future thinking
• Neuroscience & creativity research
• The Marginalian — creativity and meaning
  

Art Exhibition

If these reflections speak to you, I would love to welcome you into the physical space where Mapping Hope lives and breathes.

Mapping Hope at
Gaudí Art Fair 2026
Galería de Arte Gaudí
C/ García de Paredes 76
28010 Madrid, Spain

February 26 – March 12, 2026
(Novisali will be present in Madrid March 7–12)

Presented during Madrid’s contemporary art week alongside ARCO Madrid and the city’s international art program. Come meet the artists, experience the works up close, and explore the digital extensions that bring each piece to life.

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Mapping Hope – as a Practice, Not a Promise first appeared on Novisali.

(På svenska nedan)

We live in a time saturated with forecasts.
Dashboards measure risk, reports map uncertainty, and scenarios multiply faster than our capacity to absorb them. Yet what many people describe as missing is not information — but orientation. A sense of where we stand in relation to one another, and what kind of future we are actually capable of shaping together.

Hope, in this context, is often misunderstood. It is either dismissed as naïve optimism or reduced to a private feeling — something one either has or lacks. But across disciplines, from futures research to leadership studies, a different understanding is quietly emerging: hope is not a mood; it is a capacity. One that can be cultivated, strengthened, and shared.

An ancient phrase helps illuminate this shift. Pax tecum — “peace be with you” — is often heard as a polite blessing or a religious remnant. Historically, however, it named something far more precise: a relational state. Peace not as the absence of conflict, but as a quality of presence between people. A condition that allows trust, imagination, and agency to arise.

Seen through this lens, pax tecum becomes unexpectedly contemporary.

Hope Is Not a Feeling — It Is a Capacity

Recent research from the Smithsonian Institution provides compelling evidence for this relational view of hope. In the analysis presented in Smithsonian Magazine’s article “What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow”, researchers examined the impact of the Smithsonian’s FUTURES exhibition on visitors’ mindsets.

The findings were striking.

People did not become more hopeful because they were reassured. They became more hopeful because they were engaged. When visitors encountered concrete, plural visions of the future — grounded in science, imagination, and human agency — they reported:

• a stronger sense of hope,
• greater belief in collective action,
• and increased motivation to contribute to shaping what comes next.

Hope, in other words, emerged when people could mentally inhabit possible futures. The research highlights the importance of what psychologists sometimes call “mental time travel”: the ability to imagine oneself forward in time in a way that feels tangible and participatory.

This reframes hope as something fundamentally relational and active. It arises not in isolation, but in a shared field of meaning — when people feel that their presence matters and their actions connect to something larger.

The Relational Turn: Why Trust Matters More Than Certainty

This understanding aligns closely with insights from the World Economic Forum, which in recent years has repeatedly emphasized trust, listening, and social cohesion as core conditions for resilience. In a world shaped by overlapping crises — climate, geopolitics, technology, and social fragmentation — stability can no longer be produced through control and prediction alone.

Instead, resilience depends on relational capacity:

• the ability to listen across differences,
• to sustain cooperation under pressure,
• and to hold shared direction even when certainty is unavailable.

What is notable here is the shift in emphasis. The question is no longer only what systems we build, but how people relate within them. Trust is not treated as a soft value, but as a structural prerequisite. Without it, even the most advanced systems fail to adapt.

In this sense, pax is not passive calm. It is coherence in relationship — the invisible architecture that allows systems, communities, and collaborations to hold together.

Psychological Safety: The Modern Language of Relational Peace

Leadership research offers a complementary perspective. Studies shared via INSEAD Knowledge and the Harvard Business Review consistently show that teams learn, adapt, and innovate most effectively when psychological safety is present.

Psychological safety describes environments where people feel able to:

• speak honestly,
• take interpersonal risks,
• admit uncertainty,
• and contribute without fear of humiliation.

Importantly, this is not about comfort or consensus. It is about relational permission — the sense that one’s presence is legitimate and one’s voice matters.

Read through a longer historical lens, psychological safety looks remarkably similar to what earlier traditions described as peace in relation. Not harmony as sameness, but attentive coexistence. A shared field in which differences can be held without fragmentation.

Again, pax tecum surfaces — not as theology, but as an early articulation of a condition modern research now measures and names.

Futures Thinking: Hope Requires Imagination With Structure

If hope is a capacity, then imagination is one of its primary muscles. This is a central insight in the work of the Institute for the Future. IFTF emphasizes that hope does not emerge from abstract optimism, but from practiced imagination — the disciplined exploration of multiple possible futures.

Futures thinking strengthens agency because it:

• expands what people perceive as possible,
• makes uncertainty navigable rather than paralyzing,
• and transforms fear into curiosity.

This aligns closely with the Smithsonian findings: people become more hopeful when futures feel inhabitable, not idealized. When imagination is grounded, shared, and structured, it becomes a social capability rather than a private escape.

Once again, the relational dimension is central. Imagination gains power when it is collective — when futures are explored together, not assigned from above.

Rethinking Peace as Relation

Placed alongside these insights, pax tecum can be understood as a contemporary concept with deep roots.

Not peace as silence.
Not hope as promise.
But peace as the condition that allows hope to function.

It names a quality of presence in which:

• people feel seen rather than managed,
• differences can coexist without erasure,
• and imagination is safe enough to unfold.

In times of acceleration — shaped by AI, ecological thresholds, and societal strain — this relational quality may be one of the most underdeveloped capacities we have. Yet research across fields converges on the same conclusion: without it, neither innovation nor resilience is sustainable.

Hope, trust, safety, imagination — these are not separate domains. They are interdependent expressions of how we stand in relation to one another.

From Reflection to Practice — and to Lived Experience

Reflection, on its own, is rarely enough.
If hope is a capacity, it needs rhythm.
If presence is relational, it needs practice — and space.

This is where Grounded Becoming enters as a quiet companion to the ideas explored here. Structured as a January calendar, it offers small, daily invitations: moments of pause, reframing, and attentive noticing. Not as a program to complete, but as a way of cultivating continuity at the threshold of a new year.

Grounded Becoming draws on the same insights surfaced across research and reflection:

• that hope grows through repeated acts of attention,
• that agency is strengthened through reflection rather than force,
• and that psychological capital is built gently, over time.

It works with inner capacities such as authenticity, hope, resilience, and optimism, while also acknowledging the broader relational field — trust, autonomy, sensemaking, and shared understanding. In this sense, it can be read as a contemporary, secular practice aligned with pax tecum: peace not as withdrawal, but as attentive participation in what is becoming.

Alongside this reflective practice, these questions will also take material form in an upcoming art exhibition, Radiant Constellations. There, the themes of hope, presence, and connection are explored not through argument, but through experience — as points of light held together by the spaces in between. The exhibition does not seek to illustrate the ideas above, but to hold a space where they can be felt.

Perhaps this is where hope begins to change register.

Not as certainty.
Not as promise.
But as a lived capacity — practiced over time, shared in relation, and occasionally glimpsed in moments of quiet recognition.

That we are still capable of holding one another in view.

References

Smithsonian Magazine
What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow
World Economic Forum
Why Listening Is Key to Building Trust in a World in Crisis
INSEAD Knowledge
Effective Strategies for Building and Boosting Psychological Safety
Harvard Business Review
What Is Psychological Safety?
Institute for the Future
Three Powerful Questions to Spark Realistic Hope for the Future
https://www.iftf.org/insights/three-powerful-questions-to-spark-realistic-hope-for-the-future/
Institute for the Future
What Is Futures Thinking?
Tenenboim-Weinblatt, K., & Baden, C. (2022)
Theorizing Information Sources for Hope: Belief, Desire, Imagination, and Metacognition
Inner Development Goals
https://innerdevelopmentgoals.org/
Stanford Encyclopedia of Philosophy
Hope Theory by C.R. Snyder

Novisali Paris Exhibition (Radiant Constellations)
Exhibition Announcement & Concept Page — Novisali / Radiant Constellations

Grounded Becoming (January Calendar)
Grounded Becoming — January Calendar of Practice

Pax Tecum — Om hopp, närvaro och relationens tysta bärighet

Vi lever i en tid där framtiden ständigt förutsägs.
Instrumentpaneler mäter risk, rapporter kartlägger osäkerhet och scenarier förökar sig snabbare än vår förmåga att ta dem till oss. Ändå är det många som beskriver att det som saknas inte är information — utan orientering. En känsla för var vi står i relation till varandra, och vilken sorts framtid vi faktiskt är kapabla att forma tillsammans.

Hopp, i detta sammanhang, missförstås ofta. Det avfärdas antingen som naiv optimism eller reduceras till en privat känsla — något man antingen har eller saknar. Men över discipliner, från framtidsforskning till ledarskapsstudier, växer en annan förståelse långsamt fram: hopp är inte ett sinnestillstånd; det är en förmåga. En förmåga som kan odlas, stärkas och delas.

Ett gammalt uttryck hjälper till att belysa denna förskjutning. Pax tecum — ”frid vare med dig” — uppfattas ofta som en artig välsignelse eller en religiös rest. Historiskt betecknade det dock något långt mer precist: ett relationellt tillstånd. Frid inte som frånvaro av konflikt, utan som en kvalitet av närvaro mellan människor. Ett tillstånd som gör det möjligt för tillit, föreställningsförmåga och handlingskraft att uppstå.

Sett genom detta raster framstår pax tecum som oväntat samtida.

Hopp är inte en känsla — det är en förmåga

Ny forskning från Smithsonian Institution ger övertygande stöd för denna relationella syn på hopp. I analysen som presenteras i Smithsonian Magazine-artikeln “What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow” undersöker forskare hur Smithsonian-utställningen FUTURES påverkade besökarnas sätt att tänka.

Resultaten var slående.

Människor blev inte mer hoppfulla för att de blev lugnade. De blev mer hoppfulla för att de blev engagerade. När besökare mötte konkreta, mångfaldiga framtidsbilder — förankrade i vetenskap, fantasi och mänsklig handlingskraft — rapporterade de:

• en starkare känsla av hopp,
• större tilltro till kollektiv handling,
• och ökad motivation att bidra till att forma det som kommer.

Hopp uppstod, med andra ord, när människor kunde föreställa sig och leva sig in i möjliga framtider. Forskningen lyfter fram betydelsen av det som psykologer ibland kallar ”mental tidsresa”: förmågan att föreställa sig själv framåt i tiden på ett sätt som känns konkret och deltagande.

Detta omformulerar hopp som något i grunden relationellt och aktivt. Det uppstår inte i isolering, utan i ett gemensamt meningsfält — när människor upplever att deras närvaro har betydelse och att deras handlingar hänger samman med något större.

Den relationella vändningen: varför tillit betyder mer än visshet

Denna förståelse ligger nära insikter från World Economic Forum, som under senare år återkommande har betonat tillit, lyssnande och social sammanhållning som grundläggande villkor för resiliens. I en värld präglad av överlappande kriser — klimat, geopolitik, teknologi och social fragmentering — kan stabilitet inte längre skapas enbart genom kontroll och förutsägelse.

I stället beror resiliens på relationell kapacitet:

• förmågan att lyssna över skillnader,
• att upprätthålla samarbete under press,
• och att hålla en gemensam riktning även när visshet saknas.

Det anmärkningsvärda här är förskjutningen i fokus. Frågan är inte längre bara vilka system vi bygger, utan hur människor relaterar inom dem. Tillit behandlas inte som ett mjukt värde, utan som en strukturell förutsättning. Utan den misslyckas även de mest avancerade system att anpassa sig.

I denna mening är pax inte ett passivt lugn. Det är sammanhang i relation — den osynliga arkitektur som gör det möjligt för system, gemenskaper och samarbeten att hålla ihop.

Psykologisk trygghet: det moderna språket för relationell frid

Ledarskapsforskning erbjuder ett kompletterande perspektiv. Studier som lyfts fram via INSEAD Knowledge och Harvard Business Review visar konsekvent att team lär sig, anpassar sig och förnyar sig mest effektivt när psykologisk trygghet finns på plats.

Psykologisk trygghet beskriver miljöer där människor känner sig fria att:

• tala öppet,
• ta mellanmänskliga risker,
• erkänna osäkerhet,
• och bidra utan rädsla för förödmjukelse.

Detta handlar inte om bekvämlighet eller konsensus. Det handlar om relationellt tillståndsgivande — upplevelsen av att ens närvaro är legitim och att ens röst räknas.

Sett genom ett längre historiskt perspektiv liknar psykologisk trygghet i hög grad det som tidigare traditioner beskrev som frid i relation. Inte harmoni som likriktning, utan uppmärksam samexistens. Ett gemensamt fält där olikheter kan bäras utan att leda till splittring.

Återigen träder pax tecum fram — inte som teologi, utan som en tidig formulering av ett tillstånd som modern forskning i dag mäter och namnger.

Framtidstänkande: hopp kräver fantasi med struktur

Om hopp är en förmåga, är fantasi en av dess viktigaste muskler. Detta är en central insikt i arbetet vid Institute for the Future. IFTF betonar att hopp inte uppstår ur abstrakt optimism, utan ur praktiserad föreställningsförmåga — den disciplinerade utforskningen av flera möjliga framtider.

Framtidstänkande stärker handlingskraft eftersom det:

• vidgar vad människor uppfattar som möjligt,
• gör osäkerhet hanterbar snarare än förlamande,
• och omvandlar rädsla till nyfikenhet.

Detta ligger nära Smithsonian-resultaten: människor blir mer hoppfulla när framtider upplevs som möjliga att leva i, snarare än idealiserade. När fantasin är förankrad, delad och strukturerad blir den en social förmåga snarare än en privat tillflykt.

Återigen är den relationella dimensionen avgörande. Fantasi får kraft när den är kollektiv — när framtider utforskas tillsammans, inte tilldelas uppifrån.

Att ompröva frid som relation

I ljuset av dessa insikter kan pax tecum förstås som ett samtida begrepp med djupa rötter.

Inte frid som tystnad.
Inte hopp som löfte.
Utan frid som det tillstånd som gör hopp möjligt.

Det betecknar en kvalitet av närvaro där:

• människor känner sig sedda snarare än styrda,
• olikheter kan samexistera utan att suddas ut,
• och fantasin är tillräckligt trygg för att veckla ut sig.

I en tid av acceleration — präglad av AI, ekologiska gränser och samhällelig belastning — kan denna relationella kvalitet vara en av våra mest underutvecklade förmågor. Ändå pekar forskning över fält på samma slutsats: utan den är varken innovation eller resiliens hållbar.

Hopp, tillit, trygghet, fantasi — dessa är inte separata domäner. De är ömsesidigt beroende uttryck för hur vi står i relation till varandra.

Från reflektion till praktik — och till levd erfarenhet

Reflektion i sig är sällan tillräcklig.
Om hopp är en förmåga behöver den rytm.
Om närvaro är relationell behöver den praktik — och rum.

Här träder Bärande Gryning in som en stillsam följeslagare till de idéer som utforskats här. Utformad som en januarikalender erbjuder den små, dagliga inbjudningar: pauser, omformuleringar och uppmärksam närvaro. Inte som ett program att genomföra, utan som ett sätt att odla kontinuitet vid ingången till ett nytt år.

Bärande Gryning vilar på samma insikter som framträder i forskning och reflektion:

• att hopp växer genom upprepade handlingar av uppmärksamhet,
• att handlingskraft stärks genom reflektion snarare än kraft,
• och att psykologiskt kapital byggs varsamt, över tid.

Den arbetar med inre förmågor som autenticitet, hopp, resiliens och optimism, samtidigt som den erkänner det bredare relationella fältet — tillit, autonomi, meningsskapande och delad förståelse. I denna mening kan den läsas som en samtida, sekulär praktik i linje med pax tecum: frid inte som tillbakadragande, utan som uppmärksamt deltagande i det som håller på att bli.

Parallellt med denna reflekterande praktik tar dessa frågor också materiell form i den kommande konstutställningen Radiant Constellations. Där utforskas teman som hopp, närvaro och samhörighet inte genom argument, utan genom erfarenhet — som ljuspunkter sammanhållna av mellanrummen däremellan. Utställningen syftar inte till att illustrera idéerna ovan, utan till att hålla ett rum där de kan kännas.

Kanske är det här hoppet börjar byta register.

Inte som visshet.
Inte som löfte.
Utan som en levd förmåga — övad över tid, delad i relation, och ibland skymtad i stilla ögonblick av igenkänning.

Att vi fortfarande klarar av att möta varandras blick.

References

Se ovan.

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Pax Tecum — On Hope, Presence, and Connection first appeared on Novisali.

(The Story in English below) 

Det börjar ofta med något nästan osynligt.
En rörelse i utkanten av blicken.
En värme som dröjer kvar fast vintern andas kyla.
En gnista.

Den här reflektionen växer fram i en säsong fylld av både mörker och ljus — Nobelveckan i Stockholm, min egen utställning Gnistor av Hopp, och en djupare utforskning av hur hopp rör sig genom oss som människor, ledare och skapare.

Hoppets filosofiska rötter — en kraft som vägrar försvinna

I tider när mörkret fördjupas växer också människans längtan efter ljus. Det är en uråldrig rörelse inom oss — lika biologisk som existentiell — denna impuls att söka riktning när världen känns tung.

Filosofen Gabriel Marcel kallade hoppet en trohet till livet, en form av närvaro som vägrar ge efter för förtvivlan. För honom var hoppet inte en flyktig önskan, utan en stillsam och orubblig kraft som binder oss till världen, till varandra och till våra framtida jag. Att hoppas, i Marcels mening, är inte att blunda för mörkret, utan att se det — och ändå välja att tro att något mer är möjligt.

Daniel Dennett och andra evolutionsfilosofer beskriver hopp på ett annat sätt: som en biologisk strategi, formad genom årtusenden. Utan förmågan att föreställa oss en framtid annorlunda än vår nutid hade vi förlorat viljan att agera. Hoppet har drivit oss att anpassa oss, resa oss, skapa, samarbeta och blicka framåt.

Och långt före dem beskrev Aristoteles hoppet som en vaken dröm — en aktiv riktning mot det som kan bli, grundad i erfarenhet, omdöme och mänsklig strävan efter att förverkliga sin potential.

Hopp är drömmen som håller ögonen öppna — inte flyr verkligheten, utan formar den.

Hopp levt i världen — Nobelpristagare som tänder ljus i mörkret

Om filosoferna visar hoppets inre rörelse, visar Nobelpristagare hur hoppet ser ut när det levs offentligt. Deras handlingar gör hoppet synligt — som mod, riktning och integritet.

År 2025 fick María Corina Machado Nobels fredspris för sin kamp för demokrati i Venezuela — ”en demokratis ljuslåga i ett tilltagande mörker”. Hon visar hur hopp ibland kräver motstånd och moraliskt mod.

År 2021 belönades Maria Ressa och Dmitrij Muratov för sitt försvar av pressfriheten i en tid präglad av desinformation och hot. Hoppet tar hos dem formen av sanning — en tro på att öppenhet fortfarande kan skydda det som är skört.

År 2018 mottog Olga Tokarczuk Nobelpriset i litteratur. Hennes sammanvävda berättelser bär ett hopp grundat i förundran — en förmåga att se mening där andra ser oreda.

År 2014 fick Malala Yousafzai fredspriset för sitt mod att stå upp för flickors rätt till utbildning. Hon visar att hopp ibland bärs av de yngsta — de som tror på framtider som ännu inte finns, men som förtjänar att försvaras.

Tillsammans bildar dessa röster en mosaik av hoppets uttryck:
hopp som mod,
hopp som sanning,
hopp som berättelse,
hopp som rättighet,
hopp som en låga som vägrar slockna.

De påminner oss om att hopp inte flyr verkligheten — det omformar den.

Hopp som mänsklig förmåga — hur sinnet hittar morgondagen

Hopp bärs inte bara av världens ledare. Det är en förmåga som lever tyst i oss alla.

Forskningen — från Emmy Werners studier på Kauai till modern neurovetenskap — visar att hopp inte bara är en känsla, utan en orientering mot möjlighet. Werner fann att de som klarar sig trots svårigheter inte gör det tack vare frånvaron av problem, utan tack vare närvaron av något litet men avgörande: en relation, en tro, en glimt av att livet kan öppnas igen.

Neurovetenskapen bekräftar detta. Hopp tänder nätverk i hjärnan som styr planering, kreativitet och motivation. Det är en biologisk och existentiell rörelse — förmågan att föreställa sig ett ”annorlunda sedan” och börja orientera sig mot det.

Som om hjärnan tände en lykta i mörkret och viskade:
Följ mig. Det finns en väg.

Ledarskapsforskningen pekar i samma riktning.
INSEAD visar att de mest framtidsredo ledarna:

• vilar i mening,
• praktiserar mental flexibilitet,
• omfamnar paradoxer (rädsla och hopp, förlust och möjlighet),
• bygger relationer som buffert mot osäkerhet,
• söker förnyelse snarare än ren uthållighet.

Och INSEADs Talent Competitiveness Report 2025 visar att resiliens idag kräver mer än anpassning — det kräver fantasi. De som lyckas investerar i nyfikenhet, kreativitet och mänsklig utveckling.

Här blir Joanna Macy central. Hon beskriver Active Hope som en praktik — inte något vi har, utan något vi gör.
En medveten handling: att förbereda marken för framtider som ännu inte finns, men som redan anas.

Hopp blir en hållning.
Ett val.
En riktning mot möjlighet.
Ibland så liten att den knappt syns — men stark nog att förändra vägen.

Gnistor av Hopp — konsten där det minsta ljuset räcker

Alla dessa trådar — filosofi, mod, motståndskraft, ledarskap — möts i mitt konstnärliga projekt Gnistor av Hopp.

I vintermörkrets stillhet kan den minsta gnista bära ett löfte.

Gnistor av Hopp vecklar ut sig som en stilla resa där akvarellens organiska ljus möter digitala lager och augmented reality — en sorts vaken dröm i Aristoteles mening, en bild av det som kan bli, inte bara det som är.

Här är hoppet nära:
i gester,
i möten,
i ljus som rör sig längre än man först tror.

Verken är tryckta på återvunnen aluminium — ett oväntat hållbart material som fångar ljuset på unika sätt. Några målningar bär AR-förlängningar — tysta portar som öppnar både inåt och utåt.

Konst som bjuder in snarare än imponerar.
Konst som frågar:
Vilken gnista av hopp bär du just nu?

En vinterutställning — en viloplats för ljuset

Jag ställer ut Gnistor av Hopp tillsammans med kollegor från Danderyds Konstcentrum:

Entrétorget, Mörby Centrum
2–30 december
Vernissage: 6 december kl. 12.30–14.30

Den 18 december kl. 12–13 hålls även en Lunchkonsert där saxofonglöd, vintermelodier och konst möts — med Johan Stengård, Patrik Lundström & Joakim Niehoff.
En stund där musiken får bära hoppet vidare.

Varmt välkommen.

December Whispers — när gnistan fortsätter att vandra

Vill du fortsätta gå tillsammans med ljuset genom december, finns December Whispers, min digitala adventskalender.

En varsam daglig rytm av:
en dikt,
ett konstverk,
fem essensord,
tre mjuka reflektionsfrågor.

December Whispers växte ur samma impuls som Gnistor av Hopp — viljan att erbjuda små, stilla stunder av ljus i en månad som kan kännas både magisk och tung.

Fritt tillgänglig, var du än är https://bit.ly/AdventNovisali

Inte något att hinna med — utan något att ta emot.

När staden tänds — Nobel Week Lights

Samtidigt som Gnistor av Hopp lyser i Mörby, tänds andra ljus över Stockholm.

Under Nobel Week Lights förvandlas staden till ett levande galleri. Installationer inspirerade av Nobelprisbelönade idéer lyser upp december och påminner oss om:

Varje stor idé började som en gnista.
Varje genombrott, dikt, upptäckt och fredsarbete började med en människa som trodde att mer var möjligt.

Ljuset rör sig.
Det sprider sig.
Det bärs.
Det är aldrig ensamt.

Avslutning — när ljuset väljer att stanna

Hopp rör sig genom filosofin, genom konsten, genom ledarskapet, genom städer upplysta av Nobelvisioner.
Men mest av allt rör det sig genom oss —
i gesterna vi ger,
i tankarna vi när,
i möjligheterna vi vågar föreställa oss.

Var du än befinner dig denna december,
må en liten gnista välja att stanna hos dig.

Ett relaterat Poem om Gnistor av Hopp

 1. I vinterns stillhet vilar land, när mörkret breder ut sin rand,
men plötsligt tänds en gnista hand i hand — ett ljus som leder varsamt över land.

2. När hjärtat söker vila kvar, när skymning faller mjukt och rar,
då väcks en glöd som stilla öppnar svar — och gör den längsta natten ren och klar.

3. Hopp rör sig stilla, från hus till hus, och fyller nattens tankar varma med ljus,
det väcker värme genom dagens brus, och låter sorgen mjukna med ljus i hus

4. Det rör sig mjukt från själ till själ, i stilla rum där hopp mår väl,
en värme väcks när vi får tid och skäl — att dela ljuset från själ till själ.

5. Det hörs i röster år från år, i ord som stannar, ord som når,
ett ljus står kvar när mycket annat går,  och öppnar vägar vi ksnke ej sett igår.

6. Från Nobels ljus i stadens frid, till tankar burna genom natten blid,
ett skimmer följer varje tid — och visar vägen till vår inre frid.

7. I varje barn som vågar se en värld som ännu kan få le,
finns drömmar födda av att stilla be — som öppnar dörrar dit vi själva får se.

8. När ledarskap i stormar står och mycket prövas år för år,
så växer mod som visar vart vi går — en kraft som öppnar väg där hoppet står.

9. Det syns i färger, ton och sken, i konst som gör vårt inre ren,
ett ljus som öppnar vägar om igen — och låter hjärtat vila stilla, len.

10. När världen mörknar, blir så grå, när varje steg känns tungt att gå,
så står ett hopp vid dig och säger: “stå” — och lyfter hjärtat tills du själv kan gå.

Referenser & Länkar 

Filosofi & psykologi om hopp

• Gabriel Marcel – https://plato.stanford.edu/entries/marcel/
• Daniel Dennett – https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Dennett
• Aristoteles – https://plato.stanford.edu/entries/aristotle/
• Joanna Macy – https://www.activehope.info
• Active Hope (bok) – https://www.amazon.com/Active-Hope-revised-Unexpected-Resilience-ebook/dp/B09Z36WTNP
• Viktor Frankl – https://www.viktorfrankl.org/

Resiliensforskning

• Emmy Werner – https://en.wikipedia.org/wiki/Emmy_Werner
• Neuroscience of Hope – https://thrivecentre.in/the-neuroscience-of-hope-how-our-brain-learns-to-heal/
• How Resilient Leaders Think – INSEAD – https://knowledge.insead.edu/leadership-organisations/how-resilient-leaders-think
• Talent Competitiveness 2025 – INSEAD – https://knowledge.insead.edu/strategy/worlds-most-talent-competitive-countries-2025

Nobelpristagare

• María Corina Machado (fredspris 2025) – https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2025
• Maria Ressa & Dmitrij Muratov (2021) – https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2021
• Olga Tokarczuk (litteraturpris 2018) – https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2018
• Malala Yousafzai (fredspris 2014) – https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2014

Nobel Week Lights

• https://www.nobelprizemuseum.se/nobel-week-lights/

Novisali Adventskalender

• December Whispers – https://novisali.com/advent-calendar/

Sparks of Hope – When the Light Chooses to Stay

It often begins with something almost invisible.
A movement at the edge of your vision.
A warmth that lingers even as winter breathes cold.
A spark.

This reflection emerges during a season filled with both darkness and illumination — Nobel Week in Stockholm, my exhibition Sparks of Hope, and a deeper inquiry into how hope moves through us as humans, leaders, and creators.

Philosophical Roots of Hope — A Force That Refuses to Disappear

In every age where darkness deepens, humanity’s longing for light grows with it. It is an ancient motion within us — as biological as it is existential — this impulse to seek direction when the world feels heavy.

The philosopher Gabriel Marcel called hope a fidelity to life, a deep form of presence that refuses to surrender to despair. For him, hope was not a fleeting wish but a quiet and steadfast force binding us to the world, to one another, and to our future selves. To hope, in Marcel’s sense, is not to turn away from the dark, but to look at it fully and still believe something more is possible.

Daniel Dennett and other evolutionary thinkers offer another view: hope as a biological strategy shaped over millennia. Without the ability to imagine a future different from the present, humans would have lost the will to act. Hope has helped us adapt, rebuild, innovate, collaborate, and rise again. It is an inner mechanism that urges us to build shelter, seek connection, and lift our eyes beyond the horizon.

Long before Marcel or Dennett, Aristotle described hope as a waking dream — an active orientation toward what could be, grounded in experience, judgment, and humanity’s striving toward fulfilment.

Hope, then, is the dream that keeps its eyes open — not fleeing reality, but shaping it.

Living Hope — Nobel Laureates Who Illuminate the Darkness

If philosophers illuminate the inner motion of hope, Nobel laureates show us what hope looks like when lived in public life. Their actions reveal hope not as sentiment, but as courage in motion.

In 2025, the Nobel Peace Prize was awarded to María Corina Machado for her struggle for democracy in Venezuela — “a flame of democracy in a deepening darkness.” Her life shows how hope sometimes requires resistance and ethical courage.

In 2021, Maria Ressa and Dmitry Muratov were honoured for defending press freedom against disinformation and authoritarian pressure. They remind us that hope can take the form of truth — the conviction that transparency still protects what is fragile.

In 2018, Olga Tokarczuk received the Literature Prize. Through her interconnected narratives, she shows hope rooted in wonder — the ability to see meaning and relation where others see chaos.

In 2014, Malala Yousafzai transformed personal vulnerability into global advocacy for girls’ education. She shows that hope is sometimes carried by the youngest among us, who believe in futures not yet born but worth fighting for.

Together, these laureates form a mosaic of hope’s expressions:
hope as courage,
hope as truth,
hope as story,
hope as right,
hope as a flame that refuses to go out.

They show that hope does not escape reality — it reshapes it.

Hope as a Human Capacity — How the Mind Finds Tomorrow

And yet hope is not only carried by global leaders. It is a capacity that lives quietly in all of us.

Decades of resilience research — from Emmy Werner’s landmark Kauai study to contemporary neuroscience — show that hope is not merely an emotion but an orientation toward possibility. Werner found that those who thrive despite adversity do so because something small but crucial is present: one caring relationship, one belief, one sense that life could open again.

Neuroscience confirms this. Hope lights up regions of the brain linked to planning, creativity, and motivation. It is a biological and existential movement — the capacity to envision an “alternative later” and begin organizing ourselves toward it.

As if the brain lights a lantern in the dark and whispers:
Follow me. There is a way.

Leadership research echoes this.
INSEAD finds that the most future-fit leaders:

• stay anchored in meaning,
• practice cognitive flexibility,
• embrace paradox (fear and hope, loss and possibility),
• invest in trusted relationships,
• prioritize renewal over pure endurance.

And the INSEAD 2025 Talent Competitiveness Report shows that resilience today demands more than adaptation — it requires imagination. The individuals, companies, and nations that thrive invest in curiosity, creativity, and human development.

Here, Joanna Macy offers a final insight: Active Hope is not something we have — it is something we practice.
A conscious preparation for futures that are not yet here, but whose outlines we can already sense.

Hope becomes a stance.
A choice.
A quiet orientation toward possibility.
Sometimes so small it is almost invisible — yet powerful enough to change direction.

Sparks of Hope — Art Where the Smallest Light Is Enough

These threads — philosophy, resilience, leadership, courage — come together in my artistic exploration Sparks of Hope.

In the stillness of winter darkness, even the smallest spark can carry a promise.

Sparks of Hope unfolds as a quiet journey where the organic luminosity of watercolor meets digital layers and augmented reality — a form of waking dream in Aristotle’s sense, an image of what might be, not only what is.

Here, hope is intimate:
in gestures,
in encounters,
in subtle rays that travel farther than expected.

The works are printed on recycled aluminum, a sustainable material that holds and bends light in its own unexpected way. Some pieces carry AR extensions — quiet portals that open both inward and outward.

Art that invites rather than impresses.
Art that asks:
What spark of hope is alive in you right now?

A Winter Exhibition — A Place for Light to Rest

I will exhibit Sparks of Hope with fellow artists from Danderyds Konstcentrum:

Entrétorget, Mörby Centrum
December 2–30
Vernissage: December 6, 12.30–14.30

On December 18, 12:00–13:00, a Lunch Concert will bring saxophone glow, winter melodies, and art together — with performers Johan Stengård, Patrik Lundström & Joakim Niehoff.
A moment where music carries hope a little further.

You are warmly welcome.

December Whispers — When the Spark Continues to Wander

If you wish to continue walking with the light through the month, I invite you to explore December Whispers, my digital advent calendar.

A gentle rhythm of:
a poem,
an artwork,
five essence words,
three soft reflection questions.

December Whispers grew from the same impulse as Sparks of Hope — the desire to offer small, steady moments of light in a month that can feel both magical and heavy.

It is freely accessible, wherever you are: https://bit.ly/AdventNovisali

Not something to keep up with — but something to receive.

The City’s Lights — Nobel Week Lights in Stockholm

While Sparks of Hope glows in Mörby, other lights rise across Stockholm.

During Nobel Week Lights, the city becomes a living gallery. Installations inspired by Nobel Prize-winning breakthroughs illuminate December, reminding us:

Every transformative idea began as a spark.
Every breakthrough, poem, discovery, and peace effort began with someone who believed more was possible.

Light travels.
It spreads.
It is carried.
It is never alone.

Closing — When the Light Chooses to Stay

Hope moves through philosophy, through art, through leadership, through cities illuminated by Nobel visions.
But most of all, it moves through us —
in the gestures we offer,
the thoughts we nurture,
the possibilities we dare to imagine.

Wherever you are this December,
may one small spark choose to stay with you.

A related Poem on Sparks of Hope

1. In winter’s hush when shadows grow, a single spark begins to glow,
a whispered light the dark holds for you, yet cannot dim, nor ever overthrow.

2. It lives where quiet hearts remain, in fragile moments born of pain,
a rising flame that finds its way again, through silent nights that would constrain.

3. Hope rises softly, brave yet small, a steady breath against the fall,
a waking dream that stands through every squall, refusing fear’s relentless call.

4. It moves between us, soul to soul, restoring fragments into whole,
a gentle fire stitching heart to goal, rekindling courage’s hidden role.

5. It’s carried by the stories told, by minds that refuse to turn cold,
a lantern’s truth that even storms enfold, still shining bright, unbroken, bold.

6. From Nobel lights across the night to whispered truths that spark insight,
a trailing glow that paints the darkness white, and guides the weary toward what’s right.

7. In every child who dares to see a future shaped by what could be,
a humming spark that sets the spirit free, and calls forth worlds we’ve yet to see.

8. In leaders who, though storms ensue, choose meaning over what they knew,
a steady light that breaks discipleship to rue, and shapes a path toward something new.

9. It shines in art where colors rise, in lines that echo open skies,
a gleam that shimmers where the quiet lies, unveiling truths the heart supplies.

10. And when the world feels still and bare, hope walks beside us unaware,
a spark that waits within the evening air, inviting us to breathe—and share.

References & Links 

Philosophy & Psychology of Hope

• Gabriel Marcel – https://plato.stanford.edu/entries/marcel/
• Daniel Dennett – https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Dennett
• Aristotle – https://plato.stanford.edu/entries/aristotle/
• Joanna Macy – https://www.activehope.info
• Active Hope (book) – https://www.amazon.com/Active-Hope-revised-Unexpected-Resilience-ebook/dp/B09Z36WTNP/
• Viktor Frankl – https://www.viktorfrankl.org/

Resilience Research

• Emmy Werner – https://en.wikipedia.org/wiki/Emmy_Werner
• Neuroscience of Hope – https://thrivecentre.in/the-neuroscience-of-hope-how-our-brain-learns-to-heal/
• How Resilient Leaders Think – INSEAD – https://knowledge.insead.edu/leadership-organisations/how-resilient-leaders-think
• Talent Competitiveness 2025 – INSEAD – https://knowledge.insead.edu/strategy/worlds-most-talent-competitive-countries-2025

Nobel Laureates

• María Corina Machado (2025 Peace Prize) – https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2025
• Maria Ressa & Dmitry Muratov (2021) – https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2021
• Olga Tokarczuk (2018 Literature) – https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2018
• Malala Yousafzai (2014 Peace Prize) – https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2014

Nobel Week Lights

• https://www.nobelprizemuseum.se/nobel-week-lights/

Novisali Advent Calendar

• December Whispers – https://novisali.com/advent-calendar/

The post Gnistor av Hopp / Sparks of Hope first appeared on Novisali.

(På Svenska nedan)

There are moments when light doesn’t just shine – it whispers. It glides across a surface, pauses at an edge, shapes a quiet contour. In that moment something fleeting yet tangible appears – a presence that cannot be captured, only sensed.

Perhaps it is there that inspiration takes form – in what has not yet found words, but is already felt.

The Silhouette – the Shape of Memory

A silhouette is more than a form against the light. It is an imprint of time, an echo of something that once stood there. When the details fade and the colors fall silent, presence itself steps forward. The silhouette becomes like a memory – not exact, but true in its own way.

In the shifting patterns of nature, the same language repeats: trees in backlight, a figure passing by, a shadow that follows without speaking. The silhouette is both anonymous and intimate – a reminder that we all leave traces, even when we believe ourselves unseen.

Shadows and silhouettes can become storytellers in themselves.
They remind us that absence can define presence, that a gesture of light and darkness can carry rhythm, memory, and meaning — much like jazz itself, playing between the notes.

Watch the History of Jazz, Animated in Dhadow Art 3,5 min by Dominik Käser and team;

“The History of Jazz, Animated in Shadow Art” on YouTube

Echo – What Lingers

An echo is not a repetition; it is a delay. It carries the distance of time but also the warmth of its source. When an image or sound bounces back, it changes – yet its essence remains.

So too with our impressions. We experience something, and much later it returns – in a color, in a light, in a feeling we cannot quite place. Art can be that echo: a movement between the now and what has lingered.

Within the tempestuous Carina Nebula, photographed by the Hubble Space Telescope, lies “Mystic Mountain” – a living sculpture of gas and dust, sculpted by light and time. Perhaps the nature of inspiration is like that: light traveling through darkness and still arriving.

NASA’s Art Program has invited artists to capture the moment when the human gaze meets the infinite — a gesture of curiosity and connection that mirrors the creative act itself. One of its latest commissions, To the Moon and Back, by artists Geraluz and WERC, transforms geometric patterns into reflections on exploration and belonging.

Light from space is not cold; it carries our questions, just as a painting can hold our longing for meaning.

Presence – The Space Between

Presence is not about filling every surface, but about daring to leave emptiness.
It is in the pause, in the breath between two movements, that true presence emerges. A painting can breathe, a photograph can hold silence, a room can contain stillness.

We often speak of seeing, but perhaps it is more about staying – letting the gaze rest until something begins to speak back.
That is the moment when the viewer becomes part of the image.

Silence is not emptiness but a vivid presence — an art of surrender, allowing the world, and ourselves, to unfold in stillness.
Presence, then, is not static. It is a dialogue between weight and lightness, order and chance.

The eye seeks symmetry, yet the heart longs for irregularity.
When the well-balanced tilts slightly, when silence gains a hint of motion – energy arises.

That same energy can be sensed in this year’s Nobel Prizes, where science turned toward poetry.
* Quantum tunneling – particles passing through barriers as if they weren’t there.
* Molecular frameworks with vast inner surfaces – where the hidden holds more than the visible.
* Words that refuse to give up before the dark.
All tell the same story: that the invisible, the nearly impossible, still carries the potential for change.

In the act of creation, that movement is familiar – a kind of inner tunneling, where thought slips through barriers, from silence into form.

There is a physics to every feeling, a structure to every thought.
And perhaps art is the place where the precision of science meets the poetry of stillness.

Light as a Storyteller

Light is more than illumination – it is the voice of the story. It shapes, conceals, reveals. It lets shadow speak.

Sometimes it carries stillness, sometimes drama, sometimes only a faint promise.
Light shows us what is visible, but also reminds us of what is not.
In its passage through the day there is rhythm, change, and hope.
And in its absence – space for dreaming.

When shadow falls and light withdraws, something remains in the room.
Not just the image, but a feeling – a soft echo of presence.
Perhaps that is where the essence of art lies: in the dialogue between the visible and the perceptible.

Coming Art Exhibitions by Novisali

These reflections continue in the upcoming Art exhibitions, where light, shadow, and stillness hold conversations across boundaries and materials:
• Echoes of Silhouettes in Presence – November 11, 2025
• Echoes of Silhouettes in Presence – November–December 2025 
• Sparks of Hope – December 2025

Sources of Inspiration and Contemporary Echoes

• The History of Jazz, Animated in Shadow Art – The Marginalian – on how shadow and rhythm reveal presence.
• Silence, Solitude, and the Art of Surrender – The Marginalian – on how silence becomes a luminous act of attention.
• NASA Art Program – light of space and human presence.
• NASA: To the Moon and Back Murals – on geometry, exploration, and creative connection.
• NASA and Art – History and Reflections
• NASA History Notes Summer 2025
• The Nobel Prizes 2025 – Press Release – where science meets poetry and the unseen becomes visible.
• Metal-Organic Frameworks Explained – Phys.org – on the Nobel discoveries of hidden structures.

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

Ekon av närvaro – Skugga, ljus och tystnadens form

Det finns ögonblick när ljuset inte bara lyser – det viskar.
Det glider över en yta, stannar till vid en kant, formar en stilla kontur.
I det ögonblicket uppstår något flyktigt men ändå påtagligt – en närvaro som inte kan fångas, bara anas.

Kanske är det där inspirationen tar form – i det som ännu inte funnit ord, men redan känns.

Silhuetten – Minnets form

En silhuett är mer än en form mot ljuset.
Den är ett avtryck av tid, ett eko av något som en gång stod där.
När detaljerna bleknar och färgerna tystnar, träder själva närvaron fram.
Silhuetten blir som ett minne – inte exakt, men sant på sitt eget sätt.

I naturens skiftande mönster upprepar sig samma språk:
träd i motljus, en gestalt som passerar, en skugga som följer utan att tala.
Silhuetten är både anonym och intim – en påminnelse om att vi alla lämnar spår,
även när vi tror oss vara osedda.

Skuggor och silhuetter kan bli berättare i sig själva.
De påminner oss om att frånvaro kan definiera närvaro –
att ett samspel mellan ljus och mörker kan bära rytm, minne och mening —
precis som jazzen, som spelas mellan tonerna.

 Se “The History of Jazz, Animated in Shadow Art” (3,5 min) av Dominik Käser och team på YouTube.

Eko – Det som dröjer kvar

Ett eko är inte en upprepning; det är en fördröjning.
Det bär tidens avstånd men också källans värme.
När en bild eller ett ljud studsar tillbaka förändras det – men dess väsen finns kvar.

Så är det också med våra intryck.
Vi upplever något, och långt senare återvänder det –
i en färg, i ett ljus, i en känsla vi inte riktigt kan placera.
Konst kan vara det ekot – en rörelse mellan nuet och det som dröjt sig kvar.

Mystiska berget i Carinanebulosan – fotograferat av Hubbleteleskopet, NASA

Inne i den stormiga Carinanebulosan, fotograferad av Hubbleteleskopet,
ligger “Mystic Mountain” – en levande skulptur av gas och stoft,
formad av ljus och tid.
Kanske är inspirationens natur just så: ljus som färdas genom mörkret och ändå når fram.

NASAs konstprogram har bjudit in konstnärer att fånga ögonblicket när den mänskliga blicken möter det oändliga —
en gest av nyfikenhet och förbindelse som speglar själva skapandeakten.
Ett av de senaste uppdragen, To the Moon and Back av konstnärerna Geraluz och WERC, förvandlar geometriska mönster till reflektioner om utforskande och tillhörighet.

Ljuset från rymden är inte kallt;
det bär våra frågor – precis som en målning kan rymma vår längtan efter mening.

Närvaro – Rummet mellan

Närvaro handlar inte om att fylla varje yta, utan om modet att lämna tomrum.
Det är i pausen, i andetaget mellan två rörelser, som sann närvaro uppstår.
En målning kan andas, ett fotografi kan hålla tystnad, ett rum kan rymma stillhet.

Vi talar ofta om att se, men kanske handlar det mer om att stanna –
att låta blicken vila tills något börjar tala tillbaka.
Det är då betraktaren blir en del av bilden.

Tystnad är inte tomhet, utan en levande närvaro –
en konst i att ge efter, låta världen – och oss själva – veckla ut sig i stillhet.

Närvaro är alltså inte statisk.
Det är en dialog mellan tyngd och lätthet, ordning och slump.
Ögat söker symmetri, men hjärtat längtar efter oregelbundenhet.
När det välbalanserade tippar lätt, när tystnaden får en antydan av rörelse –
då uppstår energi.

Nobelprisets poesi

Samma energi kan anas i årets Nobelpris, där vetenskapen vände sig mot poesin:

• Kvanttunnelering – partiklar som passerar genom barriärer som om de inte fanns.
• Molekylära ramverk med enorma inre ytor – där det dolda rymmer mer än det synliga.
• Ord som vägrar ge upp inför mörkret.

Alla berättar samma historia: att det osynliga, det nästan omöjliga, fortfarande bär förändringens kraft.

I själva skapandet är den rörelsen välbekant –
en sorts inre tunnelering, där tanken glider genom barriärer,
från tystnad till form.

Det finns en fysik i varje känsla, en struktur i varje tanke.
Och kanske är konsten den plats där vetenskapens precision möter tystnadens poesi.

Ljuset som berättare

Ljuset är mer än belysning – det är berättelsens röst.
Det formar, döljer, avslöjar.
Det låter skuggan tala.

Ibland bär det stillhet, ibland dramatik, ibland bara ett svagt löfte.
Ljuset visar oss det synliga, men påminner också om det osynliga.
I dess gång genom dagen finns rytm, förändring och hopp.
Och i dess frånvaro – utrymme för drömmar.

När skuggan faller och ljuset drar sig tillbaka, finns något kvar i rummet.
Inte bara bilden, utan en känsla – ett mjukt eko av närvaro.

Kanske är det där konstens kärna ligger:
i dialogen mellan det synliga och det förnimbara.

Kommande utställningar av Novisali

Dessa reflektioner fortsätter i kommande konstutställningar,
där ljus, skugga och stillhet för samtal över gränser och material:

• Echoes of Silhouettes in Presence – November 11, 2025
• Echoes of Silhouettes in Presence – November–December 2025 – ÖPPEN NU
• Sparks of Hope – December 2025

Källor till inspiration och samtida ekon

• The History of Jazz, Animated in Shadow Art – The Marginalian – om hur skugga och rytm avslöjar närvaro.
• Silence, Solitude, and the Art of Surrender – The Marginalian –om hur tystnad blir en lysande akt av uppmärksamhet.
• NASA Art Program – liljuset från rymden och den mänskliga närvaron.
• NASA: To the Moon and Back Murals – om geometri, utforskande och skapande förbindelser.
• NASA and Art – History and Reflections
• NASA History Notes Summer 2025
• The Nobel Prizes 2025 – Press Release – där vetenskap möter poesi och det osynliga blir synligt.
• Metal-Organic Frameworks Explained – Phys.org – om Nobelupptäckternas dolda strukturer.

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.

The post Echoes of Presence first appeared on Novisali.

The Power of Attention

After exploring shapes, angles, and the hidden patterns that hold the world together, I now move closer — into the intimacy of details.

To move close is to listen. The nearer we come, the more infinite things appear. Pigment becomes terrain, a shadow turns into structure, a reflection reveals rhythm.

Both in art and leadership, this is a dance of distance — zooming in to sense what is truly present, zooming out to see where it belongs.
Each shift of focus changes what we perceive, yet both are needed to understand the whole.

Balance begins when attention becomes movement.

The Language of Balance and Symmetry

Balance is not stillness — it is a quiet motion, barely seen.
Symmetry, its companion, reflects the way one side listens to another.

In nature, these principles appear everywhere: butterfly wings that mirror without perfection, petals that align along invisible axes, water that reflects the world yet wavers with the wind.
Life, like art, thrives on imperfect symmetry.

To sense balance is to recognize that harmony often hides in difference — that a system, a painting, or a team breathes through the tension between its parts.

True balance is relationship — the dialogue that keeps things alive.

Zooming In — The World Within the World

When I create, paint or photograph closely, the world expands.
A grain of pigment disperses like a galaxy. A fibre of paper carries the memory of a tree.
Form dissolves into essence, and new symmetries reveal themselves: the curve of colour echoing an unseen arc, the texture of metal meeting the softness of light.

In leadership, the same applies. As the Thinkers50 “Zoom In, Zoom Out” essay describes, great leaders navigate both the micro and the macro — seeing not just the task, but the person; not only the report, but the rhythm beneath it.
Zooming in is not control — it is care, a kind of presence.

To zoom in is to meet reality from within.

Zooming Out — Seeing the Larger Pattern

Then comes the moment to step back.
What once felt infinite becomes a fragment of a larger composition — a note within a wider harmony.

In art, this means feeling the whole through proportion and flow.
In strategy, it means sensing how each detail connects to culture, context, and time.
And in our digital world, trust requires this same rhythm — the ability to move between the human and the systemic.

The World Economic Forum’s “Seven Ps of Digital Trust” captures this balance beautifully:

• Zoom in to the human side — Personalization, Perception, Protection.
• Zoom out to the ecosystem — Proficiency, Provenance, Payment, Prevalence.

Together, they describe a symmetry between individual experience and collective responsibility — between intimacy and infrastructure.
Just as art needs both pigment and perspective, trust in an AI age depends on both detail and design.

Trust, like balance, is built in motion — between nearness and vision.

The Rhythm of Seeing and Sensing

Ellen MacArthur once shared how, at sea, she learned to “zoom in” on each wave while “zooming out” to navigate her route across the world.
That rhythm — attention shifting between the immediate and the infinite — is what connects art, leadership, and trust.

In creating or painting, I work one step at a time, yet the horizon remains in mind.
In boardrooms, leaders weigh single decisions while holding entire futures.
And in our digital landscapes, every algorithmic choice ripples into culture and confidence.

The work — whether artistic or strategic — is not about control but about connection.

The balance of detail and distance is the essence of foresight.

Compositional Balance — Practicing the Art of Equilibrium

Every artwork is a rehearsal for harmony.
The brush finds its rhythm, the colour its counterweight, and the hand learns to listen more than it moves.

When I compose, I often start with symmetry — a repeated line, a mirrored hue — and then disrupt it, letting imbalance bring life.
That same principle shapes effective leadership and digital design: stability requires movement, and trust requires flexibility.

Try this:
Observe something ordinary — a leaf, a building, a person’s face.
Zoom in on its smallest detail. Then step back and notice how it belongs to a larger pattern.

Balance is not a point to reach, but a practice to sustain.

Gallery — The Balance Between Worlds

Each image and artwork in this gallery explores how closeness and distance create dialogue — how symmetry, texture, and light reveal hidden harmonies when we shift our gaze.

Details that Speak in Silence

• The iron loop clasping a vertical bar — strength meeting alignment.
• A metal handle against weathered wood — the quiet precision of craft.
• A stone ornament curling against a red wall — motion held still.

Zoom in: each mark holds memory. Each surface whispers of time and purpose.

Compositions of Balance

• Two doors mirrored by a single bicycle — human presence grounding architecture.
• Twin chimneys surrounded by pigeons — a fleeting, living geometry.
• A swan framed by autumn branches — stillness mirrored in reflection.

Zoom out: balance is attention between what’s framed and what’s free.

Human Patterns — Maps of Togetherness

Figures dance between light and colour, between symmetry and flight — belonging and becoming.
The series reminds us that balance is not found in perfection but in shared motion, in how we move together through uncertainty.

Reflection and Invitation

Look closely. Then step back.Notice how harmony shifts — not only in the image, but within yourself.The balance between detail and distance, precision and presence, is where new meaning begins.

It is where leadership, creativity and trust align – not as fixed points, but as living relationships.

Where in your life are you too zoomed in? Where are you too zoomed out? What shifts when you change the lens — and begin to trust the rhythm between them?

References

1. Thinkers50: Zoom In, Zoom Out — on the art of toggling between detail and horizon in leadership.
2. World Economic Forum (2025): Securing a Digital Future: Cyber Resilience and Trust in the AI Age — introducing the Seven Ps of Digital Trust.

Art Exhibition – Maps of Togetherness

Novisali is exhibiting Maps of Togetherness together with fellow artists from Danderyds Konstrum at Församlingens Hus Danderyd (Angantyrvägen 39, Djursholm) from October 17– November 2, 2025. Opening hours are weekdays, 9 AM–4 PM, and Sundays 12.30-2PM. On October 31 and November 1 and 2 the exhibition is open 12-19. Come and meet us on Saturday and Sunday, and take an afternoon coffee. Welcome to experience the works of Novisali and other artists – in togetherness.

Read more: Novisali art exhibition  

Related Blogposts

When Nature abstract itself

The Language of Shapes

Angles – The silent Shift of Perspectives

Patterns and Forms – The hidden language around us

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post The Art of Balance — Details, Close-Up, and Symmetry first appeared on Novisali.

In our hyper-connected and often overwhelming world, it’s easy to feel an increasing disconnection from nature. Screens replace landscapes, and digital signals drown out the song of birds. Yet within us all lies a deep, often unconscious longing to reconnect—not to something new, but to an ancient harmony: a timeless kinship with the planet and all living things.

From Separation to Belonging

This is not about escaping reality, but about enriching it. When we become attentive observers, we see the world not as a backdrop to our lives, but as a complex, living web of which we are an inseparable part. To see in this way is a quiet yet heartfelt responsibility—an invitation to become guardians of what we love and wish to pass on.

Nature’s own stories are filled with ingenuity and resilience: a black woodpecker finding food deep within a tree, a beetle navigating by the stars. These moments remind us that problem-solving is not uniquely human, and that obstacles are a natural companion in all life. They also invite us to slow down, to shift from seeing nature as scenery to experiencing it as a teacher.

The key to this rediscovery is rarely found in grand expeditions or lengthy intellectual pursuits. It lives in the still moments—the flash of a fox’s tail disappearing into the undergrowth, the unwavering presence of an ancient oak, the tender gaze of a beloved animal. Here, in presence, blooms a deep, magnetic joy in simply being.

Throughout history, naturalists have shown us that animals carry an intelligence and secret knowledge we are only beginning to glimpse. Their memory, their foresight, their care—all speak of a rich inner life. This quiet wisdom is passed down like an invisible thread through generations, woven into the very fabric of time. To acknowledge this challenges human pride and opens us to a deeper reverence for other species—these invisible guardians of life’s cosmic pattern.

Finding our place in the wild is, at its heart, an act of de-selfing: stepping beyond our own worries and fears to attune to a greater rhythm—the rhythm of life itself. It is to love the simplicity of earthly existence and to find beauty in the delicate impermanence of all things. Here, in communion with nature, we find not only peace. We find an ineffable joy—a reminder of what it truly means to be alive.

Active Hope in a Living World

But in these times—when environmental loss and climate change are no longer distant warnings but lived realities—this communion must also become a foundation for hope. Not the vague, wishful kind of hope that waits for someone else to act, but an active, evidence-based hope: a hope grounded in what is real, in what is already working, and in our own capacity to contribute to change.

Nature itself offers the proof. Ecosystems do recover. Forests do regenerate. Species do return. When we look closely, we see that renewal is not an exception—it is the rule of life, repeated in countless forms. These “bright spots” anchor us, reminding us that decline is never the whole story.

Active hope invites us to work with the same principles nature has always used: adaptation, cooperation, persistence. It teaches us to face our fears without letting them harden into despair, to seek out stories of restoration and recovery, and to use our own strengths—whatever they may be—to protect and nurture what we love. It calls us to practice interspecies respect, recognizing agency not only in humans but in animals, plants, and ecosystems, and to lean on supportive communities when courage falters.

There are many dimensions to hope:

• Hope that sparks personal action—believing that what you do matters.
• Hope that fuels societal transformation—connecting awareness with agency to drive change at scale.
• Hope rooted in purpose, regardless of outcome—finding meaning in the act of care itself, even when the future is uncertain.

When we allow the wild to be our guide, these dimensions are not abstract ideals—they are lived realities. In a single migration, a flock of cranes embodies persistence against odds. In the cooperation of a coral reef, countless species create abundance through mutual care. In the regeneration of a burned forest, life returns in quiet, determined waves.

And perhaps most importantly, we can let nature—and the wild animals themselves—be our guardians. In their presence, we see living proof that resilience is possible, that cooperation is powerful, and that renewal is always within reach. From them, we learn to become more hopeful, more courageous, and more deeply alive—carrying their quiet wisdom into how we live, lead, and care for the world.

If we follow their example, our hope will not be a fragile flame easily extinguished, but a living, breathing force—rooted in evidence, sustained by community, and strengthened by our shared belonging to this intricate, astonishing web of life.

In Practice: Weaving Our Own Threads

Hope becomes real when we give it shape in our daily lives. The threads we weave—through choices, rituals, and relationships—become part of a larger tapestry that connects us to the living world.

• Pause and observe: Let the patterns of the natural world anchor your attention—the slow unfurling of a fern, the watchful gaze of a bird, the tide’s steady return.
• Remember and imagine: Keep alive the threads you’ve inherited from those who came before, and spin new ones with care—visions of a world in which both humans and wild places thrive.
• Guard with intention: Be the quiet protector of what matters most, acting not out of fear of loss, but from love for what endures.
• Take guidance from your invisible wild guardian: Imagine the animal whose presence you carry with you—a lynx, an owl, a reindeer—letting its instincts, patience, or courage guide your choices when the path ahead feels uncertain.

By practicing in this way, we join the long lineage of guardians—human and more-than-human—who keep life’s web strong.

References

Archives of joy: Reflections on Animals and the Nature of Being
Jane Goodall Institute
Jane Goodall Hopecast
The lost spells: A Rewilding of the Human Heart in a lyrical illustrated invocation of Nature 
How to be Hopeful
The Second Transition podcast – Episode Hopepunk
How to be a happier creature

Art Exhibition – Eyes Woven in Time (Vakande Blickar)

On September 6–7, during the Danderyd Art Trail, you are invited to step into Eyes Woven in Time—a visual journey by Novisali where wild Nordic animals emerge as invisible guardians.

Through layered watercolor and digital transformation, lynx, owls, bears, and reindeer watch quietly from between the worlds, holding time and memory in their gaze. These artworks are an invitation to slow down, reflect, and reconnect with the deeper rhythms of nature—where time, wisdom, and wonder meet in the space between brushstroke and imagination.

Every piece carries its own whisper: a reminder that we are part of something larger, more ancient, and more resilient than we often remember. The works are brought to life on eco-conscious materials—reusable aluminum, natural silk, and plant-based faux suede—merging art with a commitment to the planet they celebrate.

Full program of Danderyds Art Trail: www.danderydskonstrunda.se
Artist digital map: https://lnkd.in/d-qEUqNC
More about the Novisali exhibition: https://bit.ly/3IQ3Db0

Earlier related Stories

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Finding Our Place in the Wild first appeared on Novisali.

(the blogpost in Swedish HERE)

Long before we could photograph a flower with a phone or model a forest from a satellite, we pressed its petals between pages.

We flattened beauty to remember it. And from that act — tender, deliberate — a quiet revolution in how we see the natural world began.

Ancient Roots: The Sacred Origins of Pressed Plants

Yet the story didn’t start in a European cabinet, or a Victorian parlor.
It began even deeper — in the warm breath of the desert, in the hands of the ancient ones.

In Egypt, over three thousand years ago, people dried flowers not just for beauty, but for eternity.

In the tomb of Tutankhamun, garlands of olive leaves, blue lotus, and cornflowers were found — perfectly preserved offerings to accompany the boy-king into the afterlife.

They believed that flowers held power: to honor, to heal, to guide the soul beyond.

The lotus, rising pure from muddy waters, became a symbol of rebirth.
Rose petals were laid beside the dead in acts of remembrance.

And scrolls like the Ebers Papyrus, one of humanity’s oldest medical texts, recorded the healing uses of over 700 plants.

They dried them, sorted them, used them with intention.
It was not called an herbarium — but it was a living archive, rooted in reverence.

Centuries passed.

The Garden of Stillness: Science, Discovery, and Classification

In Renaissance Italy, Luca Ghini began pressing plants flat, fixing them onto paper not to embalm the soul, but to illuminate the species.
He called it a hortus siccus — a dry garden.

He taught students to press leaves and flowers, not merely to heal, but to study, to compare, to learn from nature as it truly was, not only as the ancients described it. Not to heal the body, as the Egyptians had done, but to heal ignorance — to classify, to understand, to name. And so, the world’s first botanical archive was born — not a garden of growth, but a garden of stillness.

From Ghini’s dry garden, a new chapter began — humanity started building a library of life.
From there, the pressed garden bloomed across continents.
Explorers gathered flora like trophies.
Colonists pressed petals alongside their claims of land.

Scholars stored petals from Persia, petals from Peru.
In Kew and Calcutta, in Uppsala and beyond, cabinets filled with green whispers from every edge of Earth.
Not bound by season or soil, a herbarium could hold a mountain meadow in winter, or a jungle flower long gone to seed. It could let a Swedish botanist compare with a Brazilian one, a 21st-century student with a 16th-century explorer. Pressed between sheets lay the shared language of leaf and root.

“If you do not know the names of things, the knowledge of them is lost too.”
— Carl Linnaeus

At the same time as Linnaeus ordered the language of plants in his system, a new way of seeing nature spread across Europe.

In Stockholm, brothers Bengt and Peter Jonas Bergius continued the work, letting their home along Karlbergsvägen blossom into a botanical garden. Their herbarium and garden were later donated to the Royal Swedish Academy of Sciences and became the foundation of what is today the Bergius Botanic Garden. In the 19th century, the garden was moved to the shores of Brunnsviken, where the memory of their work followed. It remains there still, a living archive of nature’s stillness and transformation.

Such herbaria, whether born in Italy, in Linnaeus’ system, or in the Bergius brothers’ garden, were more than specimens. They were time travelers.
Each page told a story.

A flower from a colonial voyage — hopeful, or haunting.
A weed found by a child in a forgotten field.
A tree leaf gathered just before the forest was cleared.
A violet pressed by Emily Dickinson, inked with silence and verse.
A tomato from 1540s Italy — now extinct — whose DNA still whispers recipes for the future.

And with time, the herbarium expanded. Across Europe, explorers brought home the flora of distant lands, dried under foreign suns. In drawing rooms and university halls, pressed plants became symbols of curiosity, conquest, love, loss.
And alongside the science, art blossomed.

Art and Spirit: Flowers as Language and Revelation

From early Persian manuscripts and Japanese Kacho-ga scrolls, to the intricate works of 18th-century artists like Maria Sibylla Merian and Mary Delany, botanical illustration became more than visual record—it became a devotional act.

To paint a flower in its precise, unfolding detail was to bear witness to the sacred geometry of life. Artists learned not only to see, but to revere. In Victorian parlors, the act of pressing, drawing, or arranging a plant was often imbued with spiritual meaning—connecting human fragility with nature’s cycles of decay and renewal.

In the Romantic era, plants became conduits for inner states: violets for humility, lilies for purity, mosses for memory.

The language of flowers (floriography) encoded emotion and ritual, while esoteric thinkers in the Theosophical and Anthroposophical movements saw botanical forms as reflections of universal order, even cosmic consciousness.

Botanical art was never just about accuracy—it was a way of listening.

A practice of stillness.
A meditation in pigment.
A communion with the invisible.

Amateurs and aristocrats alike assembled albums. Girls at finishing schools pressed primroses and labeled them in Latin. Botanists argued over names and lineage. Artists arranged specimens like mandalas. Linnaeus rearranged the world with his unbound pages, letting classification become conversation.

“I have shown, that there is a connection between the plant world and the world of the soul.” — Hilma af Klint

A herbarium was a place of order amid wildness, of learning forged in the stillness of decay.

And as centuries passed, we kept pressing.
We pressed in hope, in science, in grief.

Green Echoes: Herbaria as Time Travelers

Across shelves and drawers in museums and universities around the world, over 390 million plant specimens rest in stillness — mosses and magnolias, algae and acorns, extinct orchids and seeds of tomorrow’s medicine. But these aren’t just scientific collections. They are living archives of memory, climate, and care.

Today, herbaria are being reopened with new eyes.
– Scientists read leaves for signs of rising carbon and early blooming.
– Soil stuck to roots tells stories of lost forests.
– Ancient DNA offers clues for breeding drought-resistant crops.

These pressed petals, once gathered in silence, are now speaking to the future.

In labs, they are scanned and sequenced.
In classrooms, children press flowers with glue and wonder.
In galleries, they hang like green elegies to lost ecologies.

A herbarium is both a witness and a mirror.
It reflects our migrations, medicines, myths — and what we value enough to preserve.
In a single sheet, one can trace climate, culture, longing, and loss.

Each dried stem says: “I was here. I mattered.”
And still, we press on.

We press not just flowers — but stories. Moments. Warnings.
A weed gathered today may one day help someone understand the year everything changed.

Perhaps a future botanist will trace its veins.
A child will whisper: “So this is what it looked like.”
A scientist will find a missing cure.
An artist will ink poetry into the space between its petals.

A herbarium is not a graveyard —
It is a green echo.
A bridge between the ephemeral and the eternal.
A promise made with the Earth:
To see. To learn. To remember.t only knowledge,
But wonder.

Reimagining the Herbarium: Memory in the Digital Age

Today, the spirit of the herbarium continues to evolve — not only in drawers and folders, but through data, code, and imagination.

Projects like the Large Nature Model, an AI-powered encyclopedia of life, echo the ambition of centuries of plant collection: to understand, to remember, to care.

Artists like Refik Anadol transform ecological data into dynamic, dreamlike landscapes — letting forests, winds, and microbial rhythms speak through light and motion. Mini-documentaries like Biome Lumina and platforms such as the Dataland Museum invite us to step into immersive narratives where nature is no longer just observed — but felt, interpreted, and reimagined.

These are the new herbaria — built with sensors instead of scissors, shaped by algorithms, not atlases.

“If machines can dream, let them dream of Earth.”
— Refik Anadol, on his Machine Hallucinations: Nature Dreams project

But their aim remains the same:

To preserve wonder. To tell the story of life.

Explore related Virtual Art Exhibition: A Herbarium of Time

-an Art Exhibition of Memory, Knowledge, and Wonder

The Herbarium of Time by Novisali is a poetic virtual art exhibition exploring the centuries-old practice of pressing plants — not just as a botanical art, but as an act of memory, care, and cultural preservation.

From ancient garlands to digital archives, these fragile specimens speak across time: healing, naming, mourning, and remembering. Each pressed petal becomes a green time traveler, holding echoes of climate, culture, and curiosity.

More than an archive, this is a mirror of now and a whisper to the future — inviting us to slow down, press, and preserve what truly matters.

Memory in chlorophyll. Stillness as knowledge. Wonder, pressed into eternity.

Explore the Virtual Art Exhibition A Herbarium of Time:

The Art exhibition Herbarium of Time is divided into seven chapters explained further below.

Explore the virtual exhibition with the support of our AI powered Art Reflection Guide

Experience the exhibition with the Novisali Art Guide as your guide. Gain deeper insights into the themes and uncover personal reflections as you engage with the artwork.

The Art exhibition Herbarium of Time’s seven chapters:

Chapter 1 – Origins: The First Press | The Flowers
“Before the microscope, there was a page, and on that page, a pressed petal of wonder.” Shows the artworks Herbarium in Time I – V

Chapter 2 – Expansion: Pressed Across Continents | The Botanical Maps
“Petals pressed between pages carried continents home.”
Shows the artworks Herbarium in Time VI – XII

Chapter 3 – Memory: The Gentle Archivist | The Violets
“Every girl had her flowers; every flower, her unspoken verse.”
Shows the artworks Herbarium in Time XXVI – XXXI

Chapter 4 – Witness: The Archive Speaks | The Archive Split
“Pressed in stillness, they speak of change.”
Shows the artworks Herbarium in Time XXXII – XXXV

Chapter 5 – Extinction: Ghost Gardens | The Ashes
“Some gardens no longer grow — but their shadows remain, pressed in time.”
Shows the artworks Herbarium in Time XXI – XXV

Chapter 6 – Reimagination: Renaissance Gardens | The Digital Petals
“We can press with pixels — and still we remember.”
Shows the artworks Herbarium in Time XIII – XX

Chapter 7 – Future: The Living Archive | The Glitter
“Each page we press is a seed for someone else to find.”
Shows the artworks Herbarium in Time XXXVI – XLV

References:

Ebers Papyrus Medical Text
For Ancient Egyptian Pharaohs, Life Was a Banquet, But the Afterlife Was the Greatest Feast of All
Shroud and Flower Garlands on Upper Part of Tutankhamun’s Second Coffin

About Luca Ghini
Herbarium History
Herbarium History and Modern Uses
Botanical Links to future

Kew Herbarium – one of the world larges botanical archives
Global Scale of Herbaria from Herbarium curators

Global meta-analysis shows that threatened flowering plants have higher pollination deficits
Leaf fossil reveals an ancient green highway across India

About Carl Linneus from Uppsala University
Linnean Online at the Linnean Society
About Bergianska (Bergius) Botanical Garden
About the origin of Bergius Garden and the Bergius brothers (apprentecies to Linne) (in Swedish)

On the colonial legacy of botanical collections
A time machine for Botanists from University of Gothenburg
Swedens virtual Herbarium
Global Biodiversity Information Facility
Global Plants
Smithsonian US Botany Collection

The history of Botanical Art and Illustration
Japanese Kachiga poetry and art
Language of flowers
“To Grow to Greenness and Renown”: Female Botanists and Botanical Illustrators from Tulane University
Botanical Illustrations by Elizabeth Haig

Hilma Af Klint What Stands Behind the Flowers, Exhibition at MOMA
About Swedish Artist Hilma af Klint
Hilmas interst in spiritual beliefs and theosphy by Guggenheim Museum
Theosophy
Anthroposophy
Theospohy and visual arts
Theospohy and arts
Theosophyart

Humanistic Uses of Herbaria

The Living Encyclopedia: Large Nature Model
About Dataland Museum
Minidocumentary Biome Lumina

Herbaria by Debora Hirsh at Hutchinson Modern & Contemporary

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post A Herbarium of Time first appeared on Novisali.