(På svenska nedan)

We live in a time saturated with forecasts.
Dashboards measure risk, reports map uncertainty, and scenarios multiply faster than our capacity to absorb them. Yet what many people describe as missing is not information — but orientation. A sense of where we stand in relation to one another, and what kind of future we are actually capable of shaping together.

Hope, in this context, is often misunderstood. It is either dismissed as naïve optimism or reduced to a private feeling — something one either has or lacks. But across disciplines, from futures research to leadership studies, a different understanding is quietly emerging: hope is not a mood; it is a capacity. One that can be cultivated, strengthened, and shared.

An ancient phrase helps illuminate this shift. Pax tecum — “peace be with you” — is often heard as a polite blessing or a religious remnant. Historically, however, it named something far more precise: a relational state. Peace not as the absence of conflict, but as a quality of presence between people. A condition that allows trust, imagination, and agency to arise.

Seen through this lens, pax tecum becomes unexpectedly contemporary.

Hope Is Not a Feeling — It Is a Capacity

Recent research from the Smithsonian Institution provides compelling evidence for this relational view of hope. In the analysis presented in Smithsonian Magazine’s article “What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow”, researchers examined the impact of the Smithsonian’s FUTURES exhibition on visitors’ mindsets.

The findings were striking.

People did not become more hopeful because they were reassured. They became more hopeful because they were engaged. When visitors encountered concrete, plural visions of the future — grounded in science, imagination, and human agency — they reported:

• a stronger sense of hope,
• greater belief in collective action,
• and increased motivation to contribute to shaping what comes next.

Hope, in other words, emerged when people could mentally inhabit possible futures. The research highlights the importance of what psychologists sometimes call “mental time travel”: the ability to imagine oneself forward in time in a way that feels tangible and participatory.

This reframes hope as something fundamentally relational and active. It arises not in isolation, but in a shared field of meaning — when people feel that their presence matters and their actions connect to something larger.

The Relational Turn: Why Trust Matters More Than Certainty

This understanding aligns closely with insights from the World Economic Forum, which in recent years has repeatedly emphasized trust, listening, and social cohesion as core conditions for resilience. In a world shaped by overlapping crises — climate, geopolitics, technology, and social fragmentation — stability can no longer be produced through control and prediction alone.

Instead, resilience depends on relational capacity:

• the ability to listen across differences,
• to sustain cooperation under pressure,
• and to hold shared direction even when certainty is unavailable.

What is notable here is the shift in emphasis. The question is no longer only what systems we build, but how people relate within them. Trust is not treated as a soft value, but as a structural prerequisite. Without it, even the most advanced systems fail to adapt.

In this sense, pax is not passive calm. It is coherence in relationship — the invisible architecture that allows systems, communities, and collaborations to hold together.

Psychological Safety: The Modern Language of Relational Peace

Leadership research offers a complementary perspective. Studies shared via INSEAD Knowledge and the Harvard Business Review consistently show that teams learn, adapt, and innovate most effectively when psychological safety is present.

Psychological safety describes environments where people feel able to:

• speak honestly,
• take interpersonal risks,
• admit uncertainty,
• and contribute without fear of humiliation.

Importantly, this is not about comfort or consensus. It is about relational permission — the sense that one’s presence is legitimate and one’s voice matters.

Read through a longer historical lens, psychological safety looks remarkably similar to what earlier traditions described as peace in relation. Not harmony as sameness, but attentive coexistence. A shared field in which differences can be held without fragmentation.

Again, pax tecum surfaces — not as theology, but as an early articulation of a condition modern research now measures and names.

Futures Thinking: Hope Requires Imagination With Structure

If hope is a capacity, then imagination is one of its primary muscles. This is a central insight in the work of the Institute for the Future. IFTF emphasizes that hope does not emerge from abstract optimism, but from practiced imagination — the disciplined exploration of multiple possible futures.

Futures thinking strengthens agency because it:

• expands what people perceive as possible,
• makes uncertainty navigable rather than paralyzing,
• and transforms fear into curiosity.

This aligns closely with the Smithsonian findings: people become more hopeful when futures feel inhabitable, not idealized. When imagination is grounded, shared, and structured, it becomes a social capability rather than a private escape.

Once again, the relational dimension is central. Imagination gains power when it is collective — when futures are explored together, not assigned from above.

Rethinking Peace as Relation

Placed alongside these insights, pax tecum can be understood as a contemporary concept with deep roots.

Not peace as silence.
Not hope as promise.
But peace as the condition that allows hope to function.

It names a quality of presence in which:

• people feel seen rather than managed,
• differences can coexist without erasure,
• and imagination is safe enough to unfold.

In times of acceleration — shaped by AI, ecological thresholds, and societal strain — this relational quality may be one of the most underdeveloped capacities we have. Yet research across fields converges on the same conclusion: without it, neither innovation nor resilience is sustainable.

Hope, trust, safety, imagination — these are not separate domains. They are interdependent expressions of how we stand in relation to one another.

From Reflection to Practice — and to Lived Experience

Reflection, on its own, is rarely enough.
If hope is a capacity, it needs rhythm.
If presence is relational, it needs practice — and space.

This is where Grounded Becoming enters as a quiet companion to the ideas explored here. Structured as a January calendar, it offers small, daily invitations: moments of pause, reframing, and attentive noticing. Not as a program to complete, but as a way of cultivating continuity at the threshold of a new year.

Grounded Becoming draws on the same insights surfaced across research and reflection:

• that hope grows through repeated acts of attention,
• that agency is strengthened through reflection rather than force,
• and that psychological capital is built gently, over time.

It works with inner capacities such as authenticity, hope, resilience, and optimism, while also acknowledging the broader relational field — trust, autonomy, sensemaking, and shared understanding. In this sense, it can be read as a contemporary, secular practice aligned with pax tecum: peace not as withdrawal, but as attentive participation in what is becoming.

Alongside this reflective practice, these questions will also take material form in an upcoming art exhibition, Radiant Constellations. There, the themes of hope, presence, and connection are explored not through argument, but through experience — as points of light held together by the spaces in between. The exhibition does not seek to illustrate the ideas above, but to hold a space where they can be felt.

Perhaps this is where hope begins to change register.

Not as certainty.
Not as promise.
But as a lived capacity — practiced over time, shared in relation, and occasionally glimpsed in moments of quiet recognition.

That we are still capable of holding one another in view.

References

Smithsonian Magazine
What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow
World Economic Forum
Why Listening Is Key to Building Trust in a World in Crisis
INSEAD Knowledge
Effective Strategies for Building and Boosting Psychological Safety
Harvard Business Review
What Is Psychological Safety?
Institute for the Future
Three Powerful Questions to Spark Realistic Hope for the Future
https://www.iftf.org/insights/three-powerful-questions-to-spark-realistic-hope-for-the-future/
Institute for the Future
What Is Futures Thinking?
Tenenboim-Weinblatt, K., & Baden, C. (2022)
Theorizing Information Sources for Hope: Belief, Desire, Imagination, and Metacognition
Inner Development Goals
https://innerdevelopmentgoals.org/
Stanford Encyclopedia of Philosophy
Hope Theory by C.R. Snyder

Novisali Paris Exhibition (Radiant Constellations)
Exhibition Announcement & Concept Page — Novisali / Radiant Constellations

Grounded Becoming (January Calendar)
Grounded Becoming — January Calendar of Practice

Pax Tecum — Om hopp, närvaro och relationens tysta bärighet

Vi lever i en tid där framtiden ständigt förutsägs.
Instrumentpaneler mäter risk, rapporter kartlägger osäkerhet och scenarier förökar sig snabbare än vår förmåga att ta dem till oss. Ändå är det många som beskriver att det som saknas inte är information — utan orientering. En känsla för var vi står i relation till varandra, och vilken sorts framtid vi faktiskt är kapabla att forma tillsammans.

Hopp, i detta sammanhang, missförstås ofta. Det avfärdas antingen som naiv optimism eller reduceras till en privat känsla — något man antingen har eller saknar. Men över discipliner, från framtidsforskning till ledarskapsstudier, växer en annan förståelse långsamt fram: hopp är inte ett sinnestillstånd; det är en förmåga. En förmåga som kan odlas, stärkas och delas.

Ett gammalt uttryck hjälper till att belysa denna förskjutning. Pax tecum — ”frid vare med dig” — uppfattas ofta som en artig välsignelse eller en religiös rest. Historiskt betecknade det dock något långt mer precist: ett relationellt tillstånd. Frid inte som frånvaro av konflikt, utan som en kvalitet av närvaro mellan människor. Ett tillstånd som gör det möjligt för tillit, föreställningsförmåga och handlingskraft att uppstå.

Sett genom detta raster framstår pax tecum som oväntat samtida.

Hopp är inte en känsla — det är en förmåga

Ny forskning från Smithsonian Institution ger övertygande stöd för denna relationella syn på hopp. I analysen som presenteras i Smithsonian Magazine-artikeln “What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow” undersöker forskare hur Smithsonian-utställningen FUTURES påverkade besökarnas sätt att tänka.

Resultaten var slående.

Människor blev inte mer hoppfulla för att de blev lugnade. De blev mer hoppfulla för att de blev engagerade. När besökare mötte konkreta, mångfaldiga framtidsbilder — förankrade i vetenskap, fantasi och mänsklig handlingskraft — rapporterade de:

• en starkare känsla av hopp,
• större tilltro till kollektiv handling,
• och ökad motivation att bidra till att forma det som kommer.

Hopp uppstod, med andra ord, när människor kunde föreställa sig och leva sig in i möjliga framtider. Forskningen lyfter fram betydelsen av det som psykologer ibland kallar ”mental tidsresa”: förmågan att föreställa sig själv framåt i tiden på ett sätt som känns konkret och deltagande.

Detta omformulerar hopp som något i grunden relationellt och aktivt. Det uppstår inte i isolering, utan i ett gemensamt meningsfält — när människor upplever att deras närvaro har betydelse och att deras handlingar hänger samman med något större.

Den relationella vändningen: varför tillit betyder mer än visshet

Denna förståelse ligger nära insikter från World Economic Forum, som under senare år återkommande har betonat tillit, lyssnande och social sammanhållning som grundläggande villkor för resiliens. I en värld präglad av överlappande kriser — klimat, geopolitik, teknologi och social fragmentering — kan stabilitet inte längre skapas enbart genom kontroll och förutsägelse.

I stället beror resiliens på relationell kapacitet:

• förmågan att lyssna över skillnader,
• att upprätthålla samarbete under press,
• och att hålla en gemensam riktning även när visshet saknas.

Det anmärkningsvärda här är förskjutningen i fokus. Frågan är inte längre bara vilka system vi bygger, utan hur människor relaterar inom dem. Tillit behandlas inte som ett mjukt värde, utan som en strukturell förutsättning. Utan den misslyckas även de mest avancerade system att anpassa sig.

I denna mening är pax inte ett passivt lugn. Det är sammanhang i relation — den osynliga arkitektur som gör det möjligt för system, gemenskaper och samarbeten att hålla ihop.

Psykologisk trygghet: det moderna språket för relationell frid

Ledarskapsforskning erbjuder ett kompletterande perspektiv. Studier som lyfts fram via INSEAD Knowledge och Harvard Business Review visar konsekvent att team lär sig, anpassar sig och förnyar sig mest effektivt när psykologisk trygghet finns på plats.

Psykologisk trygghet beskriver miljöer där människor känner sig fria att:

• tala öppet,
• ta mellanmänskliga risker,
• erkänna osäkerhet,
• och bidra utan rädsla för förödmjukelse.

Detta handlar inte om bekvämlighet eller konsensus. Det handlar om relationellt tillståndsgivande — upplevelsen av att ens närvaro är legitim och att ens röst räknas.

Sett genom ett längre historiskt perspektiv liknar psykologisk trygghet i hög grad det som tidigare traditioner beskrev som frid i relation. Inte harmoni som likriktning, utan uppmärksam samexistens. Ett gemensamt fält där olikheter kan bäras utan att leda till splittring.

Återigen träder pax tecum fram — inte som teologi, utan som en tidig formulering av ett tillstånd som modern forskning i dag mäter och namnger.

Framtidstänkande: hopp kräver fantasi med struktur

Om hopp är en förmåga, är fantasi en av dess viktigaste muskler. Detta är en central insikt i arbetet vid Institute for the Future. IFTF betonar att hopp inte uppstår ur abstrakt optimism, utan ur praktiserad föreställningsförmåga — den disciplinerade utforskningen av flera möjliga framtider.

Framtidstänkande stärker handlingskraft eftersom det:

• vidgar vad människor uppfattar som möjligt,
• gör osäkerhet hanterbar snarare än förlamande,
• och omvandlar rädsla till nyfikenhet.

Detta ligger nära Smithsonian-resultaten: människor blir mer hoppfulla när framtider upplevs som möjliga att leva i, snarare än idealiserade. När fantasin är förankrad, delad och strukturerad blir den en social förmåga snarare än en privat tillflykt.

Återigen är den relationella dimensionen avgörande. Fantasi får kraft när den är kollektiv — när framtider utforskas tillsammans, inte tilldelas uppifrån.

Att ompröva frid som relation

I ljuset av dessa insikter kan pax tecum förstås som ett samtida begrepp med djupa rötter.

Inte frid som tystnad.
Inte hopp som löfte.
Utan frid som det tillstånd som gör hopp möjligt.

Det betecknar en kvalitet av närvaro där:

• människor känner sig sedda snarare än styrda,
• olikheter kan samexistera utan att suddas ut,
• och fantasin är tillräckligt trygg för att veckla ut sig.

I en tid av acceleration — präglad av AI, ekologiska gränser och samhällelig belastning — kan denna relationella kvalitet vara en av våra mest underutvecklade förmågor. Ändå pekar forskning över fält på samma slutsats: utan den är varken innovation eller resiliens hållbar.

Hopp, tillit, trygghet, fantasi — dessa är inte separata domäner. De är ömsesidigt beroende uttryck för hur vi står i relation till varandra.

Från reflektion till praktik — och till levd erfarenhet

Reflektion i sig är sällan tillräcklig.
Om hopp är en förmåga behöver den rytm.
Om närvaro är relationell behöver den praktik — och rum.

Här träder Bärande Gryning in som en stillsam följeslagare till de idéer som utforskats här. Utformad som en januarikalender erbjuder den små, dagliga inbjudningar: pauser, omformuleringar och uppmärksam närvaro. Inte som ett program att genomföra, utan som ett sätt att odla kontinuitet vid ingången till ett nytt år.

Bärande Gryning vilar på samma insikter som framträder i forskning och reflektion:

• att hopp växer genom upprepade handlingar av uppmärksamhet,
• att handlingskraft stärks genom reflektion snarare än kraft,
• och att psykologiskt kapital byggs varsamt, över tid.

Den arbetar med inre förmågor som autenticitet, hopp, resiliens och optimism, samtidigt som den erkänner det bredare relationella fältet — tillit, autonomi, meningsskapande och delad förståelse. I denna mening kan den läsas som en samtida, sekulär praktik i linje med pax tecum: frid inte som tillbakadragande, utan som uppmärksamt deltagande i det som håller på att bli.

Parallellt med denna reflekterande praktik tar dessa frågor också materiell form i den kommande konstutställningen Radiant Constellations. Där utforskas teman som hopp, närvaro och samhörighet inte genom argument, utan genom erfarenhet — som ljuspunkter sammanhållna av mellanrummen däremellan. Utställningen syftar inte till att illustrera idéerna ovan, utan till att hålla ett rum där de kan kännas.

Kanske är det här hoppet börjar byta register.

Inte som visshet.
Inte som löfte.
Utan som en levd förmåga — övad över tid, delad i relation, och ibland skymtad i stilla ögonblick av igenkänning.

Att vi fortfarande klarar av att möta varandras blick.

References

Se ovan.

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Pax Tecum — On Hope, Presence, and Connection first appeared on Novisali.

(In English below)

Det finns tider då livet känns utsträckt mellan det som varit och det som ännu håller på att bli. Stunder då det välbekanta förlorar sin form, då sammanhanget tunnas ut, då de platser vi en gång litade på för stabilitet börjar skifta under oss.

Och ändå, även i dessa mellanrum av ovisshet, uppstår ett stilla skimmer — en gnista vid medvetandets rand, en tyst ljusning i själva sprickan.

Det var detta skimmer som kallade mig att skapa Gnistor av Hopp — inte som en flykt från världens bristningar, utan som ett sätt att uppfatta ljuset som rör sig genom dem.

Tre sammanflätade inspirationer formade serien:
• Kintsugi, den japanska konsten att laga det som är trasigt med guld.
• Hopp, förstått inte som önsketänkande utan som en mänsklig förmåga som bär upp mening, uthållighet och framåtrörelse.
• Kreativ förstörelse, insikten att samhällen förnyar sig genom cykler av störning och återfödelse — en kraft som nu accelereras av artificiell intelligens.

Tillsammans formar dessa perspektiv en filosofi om tillblivelse — en förståelse som antyder att våra sprickor inte är slutpunkter, utan början.

1. Kintsugi — Där Ljuset Lär Sig Tränga In

I Kintsugi döljs inte en bruten skål, och den återskapas inte till det den en gång var; den blir något nytt. Det reparerade objektet bär sin fraktur öppet, förgyllt och värdigt — brottet omvandlat till en linje av ljus.

Studier vid Musubi Academy fördjupade denna insikt. Deras tillvägagångssätt värdesätter närvaro framför perfektion, autenticitet framför genvägar och förnyelse framför förtäckning.

Man lär sig att röra sig långsamt, att lita på naturliga processer, att låta materialet undervisa. Till slut blir något stilla och radikalt tydligt: Reparation är inte motsatsen till brustenhet. Reparation är dess fortsättning.

Det förändrar hur man ser själva sprickan — inte som sammanbrott, utan som en öppning.

2. Hopp — En Förmåga som Löper Genom Osäkerheten

Hopp förväxlas ofta med optimism, men forskning visar att det är något mycket rikare. Psykologer, filosofer och neurovetare beskriver hopp som en förmåga: en väv av handlingskraft, föreställningsförmåga, relationer och mening.

Hopp påverkar hur vi tolkar utmaningar — inte som fasta hinder utan som skiftande landskap. Det formar vår återhämtning genom att ge oss en inre elasticitet. Det öppnar vägar för lärande och nya perspektiv. Det gör det möjligt att föreställa sig framtider som ännu inte finns. Och det fördjupar våra relationer genom tillit och gemensam riktning.

TACK-perspektivet: En karta över hopp i samhällen

I Stockholm Wellbeing Index reflekteras hopp genom TACK-dimensionerna:

• Togetherness -Tillsammanskap— hopp växer i samband.
• Agency – Handlingskraft— hopp stärks när våra val spelar roll.
• Coherence – Sammanhang— hopp trivs när livet har en rytm och en inre mening.
• Kinetics – Rörelse— hopp rör sig med känslan av framåtdrift.

Detta samspel återspeglas även i den kreativa processen.
I Gnistor av Hopp söker färgerna kontakt, kompositionerna vandrar från stillhet till rörelse, och digitala lager antyder något ännu ofullständigt — en riktning, en begynnelse. Hopp är inte verklighetsflykt. Det är förutsättningen för förändring.

3. Kreativ Förstörelse — När Världen Själv Brister Öppen

För samhällen och organisationer är skiften inte metafor, utan levd verklighet.

INSEAD-professorn Philippe Aghions Nobelprisbelönade forskning visar att förnyelse kräver att det gamla ger vika så att det nya kan uppstå. Denna rörelse är sällan mjuk — den förändrar marknader, strukturer och identiteter.

AI: Vår tids katalysator

AI förstärker denna cykel dramatiskt. Förändring som tidigare tog decennier sker nu på några år. Gränser upplöses, roller omformas, och både ledarskap och samhällsstrukturer behöver förnyas. Vi lever mitt i en historisk spricka — samtidigt oroande och full av möjligheter.

Kreativ förstörelse förklarar de stora samhällsrörelserna. Kintsugi visar hur sprickan kan bli vacker. Hopp ger oss kraften att fortsätta genom den. Dessa tre perspektiv utgör den konceptuella jord där Gnistor av Hopp växte fram.

4. Gnistor av Hopp — Ett Nytt Sätt att Se Sprickorna

Verken i Gnistor av Hopp föddes ur mötet mellan dessa idéer — inte som illustrationer, utan som känslomässiga och filosofiska svar på en värld i förändring.

Från Kintsugi ärver verken en vördnad för bristningen: linjer av ljus följer tänkta sprickor, färger samlas kring osynliga sömmar. Fokus ligger inte på det som gått förlorat, utan på det som försöker lysa igenom. Från hoppet lånar verken en inre rörelse — en drift mot förnyelse och återfunnen agens. Digitala lager förstärker denna känsla: rörelse, fragment, skimrande framtidsaningar.

Från kreativ förstörelse speglas vår samtid: branschers, identiteters och berättelsers upplösning blir inte misslyckanden, utan inbjudningar till något nytt. Tillsammans bildar dessa trådar ett visuellt språk där: sprickan blir möjlighet, bristningen information, förnyelsen en akt av föreställningskraft.

Gnistor av Hopp handlar inte om att återvända till det som var, utan om att urskilja det som vill träda fram.

5. När Destino möter Gnistor av Hopp

Destino är ett av konsthistoriens mest oväntade och förtrollande möten — ett samarbete mellan Salvador Dalí och Walt Disney som påbörjades 1945, när två helt olika världar korsades: surrealismens drömlandskap och animationens lekfulla precision. Projektet bröts abrupt, och Dalís skisser, målningar och visionära bildmanus föll i glömska, gömda djupt inne i Disneys arkiv som om de låg i vila i ett eget tidsrum.

När filmen till slut färdigställdes 2003, av ett litet hängivet team som vågade återuppväcka Dalís ursprungliga vision, uppstod något nästan alkemiskt. Fragmenten började röra sig. Symbolerna fick andning. Den poetiska logik som levt stilla i målningarna gled över i filmens språk, och resultatet blev en kort, drömlik film där tiden löses upp och längtan får form.

Och ändå — trots sitt mirakulösa ursprung och sin sällsynta skönhet — är Destino fortfarande förvånansvärt okänd. Ett gömt smycke i både konst- och filmhistorien, en visuell dikt som få människor har sett men som för den som upptäcker den öppnar en hel värld av rörelse, symbolik och magisk stillhet.

Den sex minuter långa kortfilmen låter Dalís symbolvärld röra sig genom animationens flöde.
Tiden mjuknar. Skuggor sträcks ut. Statyer spricker upp.
Och genom detta föränderliga landskap vandrar en kvinna — som om hon färdas genom sina egna drömmar, minnen och möjliga framtider.

Filmen är inte skapad för att förstås logiskt — utan för att kännas.
Den är en meditation över öde och längtan, och över hur transformation sker genom rörelse, inte genom förklaring.

När jag formade Gnistor av Hopp bar jag med mig just detta: tron att även i sprickorna — i det som håller på att upplösas — finns ett ljus som vill bryta fram. I Destino finns en rörelse mot något större, bortom tid och form; i Gnistor av Hopp är sprickorna själva vägarna där ljuset söker sig fram.

Här möts drömmens föränderlighet och hoppets envisa gnista.
Det brutna är inte slutet. Det är platsen där något nytt kan börja.
Likt i Destino kan en förändring, en skapelse, resa sig ur fragmenten — mjukt, oväntat och fyllt av möjlig mening.

När du betraktar verken i Gnistor av Hopp, låt dig minnas att det alltid finns rum för förnyelse, även i det osäkra.
Som i Destino: tiden stannar ibland —
men ljuset fortsätter att röra sig.

6. En Avslutande Inbjudan — Att Bli Genom Ljuset

En sanning vävs genom allt detta: Vi är alltid i tillblivelse. Kintsugi lär oss att hedra bristningen. Hopp lär oss att föreställa oss det som kommer. Kreativ förstörelse lär oss att förnyelsen är historiens rytm.

Sprickorna i vår värld är verkliga. Men det är också ljuset som samlas i dem. Min förhoppning är att Gnistor av Hopp erbjuder ett ögonblick av igenkänning — att du i dina egna sprickor, övergångar eller skiften ska kunna ana ett skimmer som bjuder dig vidare.

En gnista. En riktning. En början.

Du Är Varmt Välkommen

Konstutställning & Vernissage

Gnistor av Hopp — Nya verk av Novisali
Mörby Centrum, Entretorget (i samarbete med Danderyds Konstrum)
Öppet till 30 december
Vernissage: Lördag 6 december, 12:30–14:30

Möt konstnärerna, upplev verken på nära håll och utforska de digitala förlängningar
som ger varje verk nya dimensioner.

Lunchkonsert & Konstupplevelse

18 december
Ett ögonblick där konst, musik och ljus möts.

December Whisper — Adventskalender

Under december delar jag en daglig ritual — en dörr in till stillhet, mening och hopp.

Varje morgon bjuder på:
• en kort dikt
• ett konstverk
• fem vägledande ord
• tre reflektionsfrågor

Du är varmt välkommen att följa med:

Referenser och Mer Läsning

Se nedan.

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.

Luminous Fractures in a Changing – World Sparks of Hope

There are times when life feels stretched between what has been and what is still becoming. Moments when the familiar loosens its shape, when coherence thins,
when the places we once trusted for stability begin to shift beneath us.

And yet, even in those unsettled spaces, a subtle brightness emerges —
a spark at the edge of perception, a quiet shimmer inside the fracture.

That shimmer is what called me to create Sparks of Hope — not as an escape from the world’s ruptures, but as a way to notice the light that moves within them.

Three intertwined inspirations shaped the series:

• Kintsugi, the Japanese art of repairing the broken with gold.
• Hope, understood not as wishful thinking but as a human capability that sustains resilience, meaning, and forward motion.
• Creative Destruction, the insight that societies renew themselves through cycles of disruption and rebirth — a force now accelerated by artificial intelligence.

Together, they form a philosophy of becoming — one that suggests our cracks are not endings, but beginnings.

1. Kintsugi — Where Light Learns to Enter

In Kintsugi, a broken vessel is not hidden or restored to what it once was; it becomes something new.
The repaired object carries its fracture openly, gilded and dignified — the break transformed into a line of light.

Studying Kintsugi at Musubi Academy deepened this understanding for me. Their approach values presence over perfection, authenticity over shortcuts, and renewal over concealment.
You learn to move slowly,
to trust natural processes,
to let the material teach you.

Eventually you realise something quietly radical:

Repair is not the opposite of brokenness.
Repair is its continuation.

This shifted how I see breakage itself — not as collapse, but as an opening.

2. Hope — A Capability That Threads Through Uncertainty

Hope is often mistaken for optimism, yet research paints a richer picture.

Psychologists, philosophers, and neuroscientists describe hope as a capability, woven from agency, imagination, relationships, and meaning. It shapes the texture of our lives: influencing how we interpret challenges — not as fixed obstacles but as shifting landscapes; guiding how we recover by giving us the inner elasticity to rise again; informing how we learn by opening pathways for new insight; colouring how we imagine futures that do not yet exist; and transforming how we connect with others through deeper trust, compassion, and shared meaning.

Hope becomes not a fragile emotion, but a quiet architecture beneath everything we do — a foundation for resilience, creativity, and human connection.

The TACK Perspective: A Map of Hope in Societies

In the Stockholm Wellbeing Index, hope aligns closely with the TACK dimensions:

• Togetherness — hope grows in connection.
• Agency — hope strengthens when we feel our choices matter.
• Coherence — hope thrives when life has an inner rhythm.
• Kinetics — hope moves with the sense of forward progress.

These dynamics echo in the creative process.
In Sparks of Hope, colours reach toward one another, compositions shift from quietness into motion, and digital extensions reveal layers just beyond the visible — each a visual metaphor for hope’s momentum.

Hope is not escapism.
It is what makes transformation possible.

3. Creative Destruction — When the World Itself Breaks Open

For societies and organisations, breakage is not metaphor but lived reality.
INSEAD Professor Philippe Aghion’s Nobel-winning research on Creative Destruction shows that progress requires old structures to dissolve so new ones can emerge.
Innovation is rarely gentle; it reshapes markets, workplaces, and identities.

AI: The Catalyst of Our Time

AI intensifies this cycle dramatically.
It compresses decades of change into mere years, dissolving boundaries and demanding renewal in leadership, governance, and society.

We are living inside a historical fracture — both unsettling and full of potential.

Creative destruction explains the macro-cracks.
Kintsugi reveals how cracks can become beautiful.
Hope gives us the inner capacity to step forward through them.

These three forces form the conceptual ground from which the artworks arose.

4. Sparks of Hope — A New Way of Seeing the Cracks

The artworks in Sparks of Hope were inspired by this meeting point — not as illustrations of ideas, but as emotional and philosophical responses to a world in transition.

From Kintsugi, the pieces inherit a reverence for rupture.
Lines of light trace imagined fractures; colours gather around invisible seams.
The paintings are less concerned with what was lost, and more with what is trying to shine through.

From hope, they borrow a sense of inner movement — a drift toward renewal, the reassembly of coherence, the return of agency. Each piece holds a tension between what is visible now and what is just beginning to form. Digital layers extend this even further: motion, sound, or shimmering fragments revealing a quieter, unfolding future.

From creative destruction, the series reflects an awareness of our moment — a world where industries, identities, and narratives are breaking open not as failures, but as invitations. The artworks mirror this rhythm: dissolving edges, expanding centres, structures that seem to rebuild themselves as you look.

Together, these threads create a new visual language:
fracture as possibility,
brokenness as information,
renewal as an act of imagination.

Sparks of Hope is not about returning to what was,
but about recognising what wants to emerge.

5. When Destino Meets Sparks of Hope

Destino is one of art history’s most unexpected and enchanting encounters — a collaboration between Salvador Dalí and Walt Disney begun in 1945, when two entirely different worlds crossed paths: the dreamscapes of surrealism and the playful precision of animation.
The project was abruptly halted, and Dalí’s sketches, paintings, and visionary storyboards slipped into obscurity, hidden deep inside the Disney archives as if resting in their own pocket of time.

When the film was finally completed in 2003 by a small, dedicated team who dared to resurrect Dalí’s original vision, something almost alchemical occurred.
The fragments began to move.
The symbols drew breath.
The poetic logic that had lived quietly inside the paintings shifted into the language of film, resulting in a short, dreamlike work where time dissolves and longing takes shape.

And yet — despite its miraculous origin and rare beauty — Destino remains surprisingly unknown.
A hidden jewel in both art and film history, a visual poem that few have seen, but for those who discover it, it opens an entire world of motion, symbolism, and magical stillness.

The six-minute short allows Dalí’s symbolic universe to move through the flow of animation.
Time softens.
Shadows stretch.
Statues crack open.
And through this shifting landscape walks a woman — as if travelling through her own dreams, memories, and possible futures.

The film is not made to be understood logically — but to be felt.
It is a meditation on destiny and longing, and on how transformation happens through movement, not explanation.

When I shaped Sparks of Hope, I carried exactly this with me: the belief that even within the fractures — in what is coming apart — there is a light trying to break through.
In Destino, there is a movement toward something greater, beyond time and form; in Sparks of Hope, the fractures themselves become pathways through which the light finds its way.

Here, the fluidity of dreams meets the persistent spark of hope.
The broken is not the end.
It is the place where something new can begin.
As in Destino, a shift — a creation — can rise from fragments: gently, unexpectedly, and filled with possible meaning.

When you encounter the works in Sparks of Hope, let yourself remember that there is always room for renewal, even within uncertainty.

6. A Closing Invitation — Becoming Through the Light

If there is a single truth woven through these ideas, it is this:

We are always in the process of becoming.

Kintsugi teaches us to honour the break.
Hope teaches us to imagine what comes next.
Creative destruction teaches us that renewal is not optional — it is the rhythm of history.

The cracks in our world are real.
But so is the light that gathers within them.

My wish is that Sparks of Hope offers a moment of recognition —
that within your own fractures, disruptions, or transitions,
you may glimpse a shimmer that invites you forward.

A spark.
A direction.
A beginning.

You Are Warmly Invited

If these reflections speak to you, I would love to welcome you into the physical space where Sparks of Hope lives and breathes.

Art Exhibition & Vernissage

Sparks of Hope — New Works by Novisali
Mörby Centrum, Entretorget (with Danderyds Konstrum)
Exhibition open now until 30 December
Vernissage: Saturday 6 December, 12:30–14:30
Come meet the artists, experience the works up close, and explore the digital extensions that bring each piece to life.

Lunch Concert & Art Experience

18 December
A moment where art, music, and light meet.

December Whisper — Advent Calendar

Alongside the exhibition, I am sharing a gentle daily ritual throughout December —
a doorway into stillness, meaning, and hope.

Each morning brings:
• a short poem
• an artwork
• five guiding words
• three reflection questions

All created to offer a quiet pause in a season often filled with urgency.
You are warmly invited to follow along:
https://novisali.com/advent-calendar/

References & Further Reading

Kintsugi

• Musubi Academy — Kintsugi
• “Kintsugi: The Art of Broken Pieces” — Smithsonian Magazine

Hope Research

• C. R. Snyder — Hope Theory Overview (Positive Psychology)
• Harvard Medical School — “Why Hope Matters”
• University of Missouri (2025) — Hope & Meaning Research Summary

TACK & Wellbeing

• Stockholm center for Wellbeing, Welfare, Happiness (Stockholm School of Economics)
• Stockholm Wellbeing Index (Stockholm School of Economics)

Creative Destruction & Aghion’s Nobel Prize

• Nobel Prize in Economics 2025 — Philippe Aghion (Press Release)
• Aghion, “Creative Destruction”

AI, Transformation & Acceleration

• OECD — AI in Strategic Foresight
• McKinsey — Generative AI and Industry Acceleration

About Destino

About Destino https://en.wikipedia.org/wiki/Destino

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Sprickornas Ljus — Luminous Fractures first appeared on Novisali.

Inclusiveness, empathy, and chemistry are important to build trust and connection between both people, teams and countries. 

Today Valentine is celebrated for both friendship and romantic relationships in both private and business settings, sometimes with thoughtful messages and gifts. Valentine celebration is originating from a roman martyr priest bringing soldiers into marriage before Christianity was accepted and therefore later executed. Before leaving this world, he signed a letter to his loved one with the signature, from your Valentine. 

To establish and increase inclusiveness and empathy, there are several neuroscience ideas that can be applied to help build chemistry, with board members & leadership teams, colleagues, family, friends and loved ones.

Some neuroscience approaches stimulate synchrony that increase empathy and a shared mindset, with a greater understanding and appreciation for each other.  Wharton Professor Michael Platt has researched and identified actions that increase a shared mindset and empathy, and we can all practice them as they include 

• Ensure eye contact – eye contact activates the mirror neuron system, helps us understand the actions and intentions of others and increases synchrony.  
• Shared Purpose – identify common purpose of the team, partners or just of the activity.
• Deeper Conversations – encourage discussions that goes one level deeper, to help understand each other. Some examples of good conversations questions can be found below *1).
• More time together – trust and affection increase with time. 
• Personal gratitude – reflecting on your own gratitude every day is a great habit and sharing your appreciation for your team or partner increases synchrony on both sides.
• Listen to Music – music increase oxytocin levels, impacting mood, motivation, and synchrony. Here you find a mixed playlist for your inspiration at Spotify “Lovely Synchrony”
• Find and leverage chemistry creators – some people just have it – get them into a team setting and the full team flourishes. Or how can you be one?

Find more insights on Neuroscience from Professor Platt in this article via World Economic Forum article  

To celebrate this Valentine – find the new Visual Digital Art Exhibition:
“Lovely Synchrony”.

Personal Reflection and Art Guide

Experience the exhibition with the Novisali Art Guide as your guide. Gain deeper insights into the themes and uncover personal reflections as you engage with the artwork.

Note: This AI-powered guide, built on ChatGPT by OpenAI, inspires personal reflection and action, set against a Novisali artwork. However, for critical decisions, users should always consult a professional or trusted advisor. The usage requires your own ChatGPT account (free).

Data Privacy Notice: Novisali and Digoshen does not track or store user data. By using the Novisali AI-based Guide, you take responsibility for your data choices. To opt out of AI training by OpenAI, disable “Improve the model for everyone” under “Data Controls” in ChatGPT’s settings or manage preferences via OpenAI’s privacy portal. OpenAI may retain conversations for up to 30 days for abuse monitoring before permanently deleting them.

Novisali (Liselotte Engstam) the multi-media artist behind the exhibition, brings curious and explorative mind to her work, aiming to extend the art experiences.

What a beautiful scene to see 
The colors of the earth, so free 
From the green of the trees to the blue of the skies 
It’s a sight that truly makes one’s heart rise

The birds that sing and the flowers that bloom
Nature’s gifts, all in one room 
From the rustling leaves to the rolling waves 
It’s a symphony of life that nature gave

The world is full of love and peace
It’s a feeling that will never cease 
From the mountains to the oceans wide 
It’s a home for all, where everyone can reside

So let’s take a moment to appreciate
The wonders of this world, so great 
For in this life, there is so much to see 
What a wonderful world, for you and me!

– A poem inspired by the lyrics of “What a wonderful world” (and co-created with Open AI algorithms.)

Examples of good conversations questions

1. “What is something that you are currently working on improving about yourself?”
2. “What is a difficult experience that you have been through and what did you learn from it?”
3. “What are your long-term goals and aspirations in life?”
4. “What values are most important to you and how do they guide your decisions?”
5. “What are one thing that you are proud of in your life so far?”
6. “What is a personal challenge that you are currently facing and how are you working to address it?”
7. “What are your biggest strengths and weaknesses, and how do you use them to your advantage?”
8. “What is something that you have learned about yourself in the past year?”
9. “What do you believe is the key to maintaining positive relationships with others?”

_________________________________________________________________

This blog post was originally shared at the blog of the Digoshen & Boards Impact Forum Chair and founder www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member, advisor and coach, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

For additional insights by Novisali, you can find more at her personal website at www.liselotteengstam.com, and where she is the Founder and Chair; Digoshen and Boards Impact Forum.

The post Bringing Neuroscience and Digital Chemistry to Valentine first appeared on Novisali.