En föreställd brevväxling mellan Engla Hägertz och Axel Munthe
(Find the story in English here)
I ett pågående konstnärligt utforskande låter jag fotografen Engla Hägertz möta andra kreativa röster från sin samtid genom föreställda brevväxlingar. Verken tar sin utgångspunkt i fotografier, arkiv, dokumenterade liv och platser, med en tydlig åtskillnad mellan historiska källor och konstnärlig tolkning. Där källorna tystnar blir fiktionen ett sätt att utforska de frågor som finns kvar.
I tidigare föreställda dialoger har Engla fått möta Hilma af Klint, konstnärerna i Halmstadgruppen och Tyra Kleen. Den här gången föreställer jag mig en brevväxling mellan Engla Hägertz och Axel Munthe – två svenskar vars liv utspelade sig på mycket olika platser, men vars efterlämnade spår öppnar oväntade förbindelser kring seende, minne, skapande och bevarande. Avsikten är inte att rekonstruera vad de faktiskt tänkte eller skulle ha kunnat säga, utan att använda den föreställda brevväxlingen som en konstnärlig form där dokumenterade liv och historier kan föras i dialog med varandra. Deras vägar korsades med största sannolikhet aldrig. Men kanske var deras världar inte riktigt så långt ifrån varandra som det först kan verka.
Engla Hägertz – att bevara liv genom fotografiet
Engla Hägertz (1889–1977) tillbringade en stor del av sitt liv som fotograf i Oskarström i Halland. I sin ateljé fotograferade hon generationer av människor: familjer, barn, arbetare, högtider och vardagsliv. Med åren växte de enskilda fotografierna till något större – ett visuellt minne av ett samhälle och en tid.
Hennes arbete var beroende av ljus, men också av iakttagelse. En fotograf väljer var någon ska stå, hur ljuset ska falla, vad som ska rymmas inom bildens ram och vad som lämnas utanför. Ett fotografi kan tyckas enbart bevara ett ögonblick, men det formas alltid av människan bakom kameran.
Men Englas kreativitet slutade inte vid fotografiets kant. Hon tycks också ha haft en instinkt för att forma platserna omkring sig. Trädgården kring fotoateljén blev en del av den värld hon skapade, liksom trädgården kring huset i Oskarström där hon bodde med sin mor. Växter, gångar, föremål och platser att stanna upp vid blev ytterligare ett sätt att ordna det som omgav henne – inte helt olikt att komponera en bild, men i en större och mer levande skala.
Engla har också blivit en del av mitt eget konstnärliga arbete. Med utgångspunkt i hennes fotografier, platser och de fragment av hennes berättelse som finns kvar har jag skapat visuella verk som utforskar vad som händer när ett ärvt arkiv möts från en annan tid och genom en annan konstnärlig blick.
Konstverk ur detta utforskande valdes ut till Hallands Vårsalong 2026 och ställdes senare ut i Oskarström – vilket förde arbetet tillbaka till det samhälle där Engla levde och fotograferade generationer av människor.
Engla reste också, bland annat till Paris. Detaljerna kring den resan är fortfarande en del av mitt pågående utforskande av hennes liv, men den erbjuder en möjlig utgångspunkt för ännu en föreställd resa – en resa som kanske kunde ha fortsatt söderut mot Rom och Capri, men som kanske aldrig blev av.
Axel Munthe – att skapa en plats ur minnet
Läkare, berättare och skapare av San Michele
Axel Munthe (1857–1949) levde ett anmärkningsvärt internationellt och på många sätt motsägelsefullt liv. Han var svensk läkare, utbildad i Paris, där han kom nära den skandinaviska konstnärskretsen innan han fortsatte söderut till Italien. I Rom byggde han upp en mycket framgångsrik praktik och blev en efterfrågad läkare bland aristokrater, diplomater och förmögna internationella familjer, samtidigt som han behandlade fattiga patienter och engagerade sig i humanitärt arbete.
År 1893 blev han läkare åt kronprinsessan Victoria av Sverige, senare drottning Victoria. Deras relation utvecklades under nästan fyra decennier till en nära vänskap och ett starkt förtroende, och under hennes sista levnadsår tillbringade Munthe mycket tid vid hennes sida.
Axel Munthes eget familjeliv var mindre stabilt. Hans första äktenskap, med den svenska konstnären Ultima Hornberg, slutade i skilsmässa. År 1907 gifte han sig med Hilda Pennington Mellor, en engelska från en väletablerad familj och tjugofem år yngre än han. De fick två söner, Peter och Malcolm. Hilda skapade en egen kulturell och kreativ värld, inte minst på Hildasholm i Leksand, men äktenskapet blev gradvis mer distanserat och från 1919 levde paret i huvudsak åtskilda. Trots två äktenskap, barn och ett omfattande socialt liv tillbringade Munthe en stor del av sitt vuxna liv i grunden på egen hand.
I centrum för hans berättelse stod Villa San Michele på Capri, som han gradvis skapade av trädgårdar, arkitektoniska fragment, antikviteter och föremål som samlats genom åren. Det blev något mer än ett hem – ett uttryck för Munthes fantasi och för ett liv i rörelse mellan medicin och konst, sällskapsliv och ensamhet, Sverige och Italien. Senare omvandlade han sina minnen till The Story of San Michele, som gavs ut 1929 och på svenska året därpå som Boken om San Michele. Boken blev en internationell bästsäljare och blandade minnen, iakttagelser och berättande snarare än att återge hans liv som en traditionell självbiografi.
Här fanns ännu en slående motsägelse. Munthe hade skapat San Michele kring Medelhavets sol och ljus, samtidigt som allvarliga problem med synen i allt högre grad tvingade honom att söka skugga och dra sig undan. Under sina senare år började han också fundera över vad som skulle finnas kvar efter honom. Villa San Michele skulle så småningom övergå till svenska staten och bli en plats för kulturellt utbyte mellan Sverige och Italien – så att ett mycket personligt verk kunde fortsätta in i livet hos människor han själv aldrig skulle få möta.
Fotografin hade också en märklig närvaro i Munthes liv. Hans år på Capri dokumenterades rikligt i fotografier, inte minst av drottning Victoria, som själv var en engagerad och skicklig fotograf och ofta tog med sig kameran på deras promenader. De bevarade bilderna visar Munthe, hans djur, vänner och familj, liksom världen kring San Michele – ett visuellt arkiv sida vid sida med den värld han senare återskapade i ord.
Här uppstår ännu en fascinerande förbindelse med Engla. Hon tillbringade sitt liv med att fotografera andra människors världar; Munthes egen värld blev i sin tur föremål för ett omfattande fotografiskt arkiv. Den ena stod bakom kameran, medan den andre gång på gång hamnade framför den.
Ett föreställt möte
Kanske var det Boken om San Michele som till sist förde deras världar samman.
Det är lätt att föreställa sig Engla i Oskarström 1930, läsande om huset ovanför Medelhavet och samtidigt minnas sin egen resa till Paris. Kanske hade hon en gång tänkt fortsätta söderut – till Rom, eller rent av Capri. I stället kom San Michele till henne genom en bok. Där börjar ett föreställt samtal.
En fotograf som bevarar människor i bråkdelar av en sekund möter en författare som återskapar ett liv genom minnet. Den ena arbetar med ljus, medan den andre långsamt förlorar sin förmåga att uthärda det. Den ena samlar tusentals fotografier som så småningom blir ett arkiv; den andre skapar ett hus som till sist kommer att överleva honom.
Men kanske delade de också något annat: en instinkt att forma platser. Munthe skapade San Michele av trädgårdar, fragment, föremål, stigar och utsikter mot Medelhavet. I betydligt mindre skala formade Engla trädgårdarna och omgivningarna kring de platser där hon levde och arbetade. Båda tycks ha förstått att skapandet inte behöver upphöra vid en bild eller en bok; det kan fortsätta ut i de rum vi rör oss genom och mot de vyer dit vi väljer att rikta blicken.
Deras brev rör sig mellan fotografi och minne, ljus och sviktande syn, porträtt och relationer, sanning och berättande, platserna vi bär med oss och slutligen den fråga som gett denna föreställda brevväxling sitt namn:
Vad blir kvar av de liv vi har sett, de platser vi har älskat och det vi själva har skapat?
Breven som följer är fiktiva, vävda kring verkliga människor, platser och händelser. Där historien lämnar mellanrum får fantasin låta ett samtal börja.
I. Platsen jag aldrig nådde
Engla Hägertz till Axel Munthe
Oskarström, april 1930
Käre doktor Munthe,
Ert namn har nått mig mer än en gång genom åren, varje gång på olika vägar. Först hörde jag berättelser om den svenske läkaren som hade levt bland de skandinaviska konstnärerna i Paris, och senare dök ert namn upp igen när människor talade om Italien. Vänner reste från Halland till Paris och vidare söderut och återvände hem med berättelser om Rom, gamla kyrkor, myllrande gator och ett ljus som de bestämt hävdade inte liknade vårt eget. En annan person som jag brevväxlade med hade en gång gjort Rom till sitt hem, och genom hennes brev började jag föreställa mig staden långt innan jag själv ens övervägde att resa dit.
Så småningom reste jag till Paris, med kameran och kanske något mer nyfikenhet än förstånd. Jag minns att jag där tänkte att Paris kanske bara var början. Nästa gång skulle jag fortsätta söderut. Jag skulle se Rom och kanske, om omständigheterna tillät det, Capri.
Men det blev ingen nästa gång. Livet har sitt sätt att stilla ersätta de resor vi tänker göra med annat som behöver göras, och jag återvände till Halland.
Kanske var det därför er bok påverkade mig som den gjorde. När jag började läsa om San Michele kom jag på mig själv med att inte bara tänka på ert hus, utan också på den resa jag aldrig gjorde. Genom era beskrivningar kunde jag nästan föreställa mig berget, trädgården, stenfragmenten, terrasserna och havet där nedanför. Det kändes mindre som att läsa om ett hus och mer som att följa skapandet av en värld.
Min egen värld är betydligt mindre. Jag har tillbringat en stor del av mitt yrkesliv i en fotoateljé här i Oskarström. Det finns ingenting storslaget över den. Människor kommer in genom dörren i sina söndagskläder, eller ibland direkt från arbetet. Mödrar rättar till barnens kragar. Män får instruktioner om var de ska hålla händerna. Barn vägrar sitta still. Äldre människor blir ofta oväntat högtidliga när de finner sig stå framför kameran.
För en kort stund ordnar jag dem i ljuset. Sedan sluts slutaren, ögonblicket passerar och de går sin väg.
Men efter alla dessa år får jag ibland den märkliga känslan att något av dem stannar kvar i rummet. Kanske är det helt enkelt för att jag minns dem. Men vissa dagar undrar jag om platser själva samlar spår av de liv som passerar genom dem.
När jag läste om San Michele började jag undra om ni någonsin har känt detsamma.
Ni har format en plats kring det sätt på vilket ni ville leva och se världen. Jag har tillbringat mitt liv med att forma ett betydligt mindre rum kring ljusets och människornas behov. De är knappast jämförbara, och ändå undrar jag om frågan kanske är densamma: formar vi platserna där vi lever och arbetar, eller formar de, långsamt och utan att vi märker det, något i oss?
Jag hoppas att ni ursäktar ett brev från en främling i Halland. Er bok har fått en avlägsen plats att kännas oväntat nära.
Jag kom aldrig till San Michele. Och nu har San Michele kommit till mig.
Med varma hälsningar från Oskarström,
Engla Hägertz
P.S. Jag bifogar ett fotografi av min ateljé. Det är inte ett av mina porträtt. Jag tänkte att ni kanske hellre ville se rummet där de skapas. Ljuset föll in genom fönstret när jag tog bilden, och det tycktes mig vara skäl nog.
Axel Munthe till Engla Hägertz
Anacapri, maj 1930
Kära fröken Hägertz,
Ert fotografi har stått bredvid mig i flera dagar, och jag har betraktat det så ofta att er ateljé i Oskarström har börjat kännas betydligt mindre avlägsen än den rimligen borde.
Ni ber om ursäkt för att ni skickade mig ett rum i stället för ett porträtt. Det behöver ni inte göra. Rum berättar ofta betydligt mer om människor än porträtt gör. En människa vet när hon blir betraktad och börjar genast, medvetet eller omedvetet, ordna sig för tillfället. Ett rum är mindre noga med vilket intryck det gör.
Det finns något i er ateljé som jag känner igen, även om det sannerligen inte är ljuset. Capris ljus skulle förmodligen skrämma livet ur era fotografiska plåtar. Det jag känner igen är känslan av väntan. Ett rum som har tagit emot många människor får den egenskapen, tror jag. Det väntar på nästa röst, nästa fotsteg, nästa människa som ska sätta sig på stolen.
San Michele växte fram på ungefär samma sätt, även om jag inte kan påstå att jag byggde det efter någon förnuftig plan. Jag har aldrig haft särskilt stor tilltro till förnuftiga planer. En kolonn hamnade där en kolonn tycktes höra hemma. Ett fragment av marmor krävde en mur omkring sig. En stig följde berget tills berget bestämde något annat.
Från början visste jag tydligare hur jag ville att platsen skulle kännas än vilken form den slutligen skulle få. Jag ville att mitt hem skulle vara öppet mot solen och vinden och havets röster, som ett grekiskt tempel – och ljus, ljus, ljus överallt.
Jag kunde aldrig få nog av det. Mina ögon har sedan dess fått en något annan uppfattning i frågan. Kanske är det ett av livets små skämt: vi tillbringar år med att söka efter något bara för att upptäcka att vi inte kan äga det för evigt.
Ni frågar om platser minns. Jag vet inte om de minns som vi gör, men jag är säker på att de behåller något. En sten blir slät där samma hand har vilat på den i åratal. En stol står kvar där någon föredrog att sitta. Ett träd överlever människan som planterade det. Till och med tystnaden kan kännas annorlunda när den tillhör ett rum där en välbekant röst inte längre hörs.
Ni borde veta detta bättre än de flesta. Ni har sett tusentals människor stiga fram framför er kamera och sedan försvinna tillbaka in i sina liv. Det som blir kvar hos er är en bråkdel av en sekund då de stod stilla.
Men kanske har ni vänt på saken när ni säger att de lämnar något efter sig i er ateljé. Kanske lämnar också ni något hos dem.
Under den där bråkdelen av en sekund ber ni en människa att upphöra med att föras framåt av tiden. Ni ber henne stå still och låta sig bli sedd. Många år senare, när kläderna har blivit omoderna, barnen har blivit gamla och några av ansiktena helt har försvunnit, kommer ert fotografi fortfarande att säga: denna människa stod här. Detta ljus föll en gång över detta ansikte. Det förefaller mig inte vara någon liten sak.
Ni skriver att ni en gång tänkte fortsätta från Paris till Rom och kanske Capri. Sörj inte den resan alltför mycket. Det finns många sätt att anlända till en plats, och ibland kommer fantasin dit långt före oss själva.
Dessutom har ni skickat mig Halland genom ett fönster. Det är väl bara rättvist att jag skickar Capri tillbaka.
Er tillgivne,
Axel Munthe
P.S. Jag skickar två fotografier. Det första visar något av San Michele och havet där bortom. Det andra föreställer min gamla sfinx som blickar ut över Medelhavet. Hon har stirrat mot horisonten betydligt längre än någon av oss har betraktat någonting. Ibland misstänker jag att hon förstår mer om tiden än jag gör.
II. Ljuset vi ser med
Engla Hägertz till Axel Munthe
Oskarström, september 1931
Käre doktor Munthe,
Era fotografier har blivit kvar i min ateljé sedan ert brev kom förra året. Sfinxen har fått en plats på en hylla bland lådor med plåtar och gamla porträtt, där hon ser ganska storslaget malplacerad ut. Ibland lägger någon märke till henne och frågar var hon finns, och när jag svarar Capri uppstår vanligtvis en liten paus, som om jag hade nämnt en plats som tillhör fantasin lika mycket som geografin.
Jag har ofta tänkt på något ni skrev i ert brev. Ni berättade att ni hade velat ha ljus överallt på San Michele, och tillade sedan att era ögon sedermera hade fått en annan uppfattning i frågan. Kanske lade jag märke till meningen därför att ljuset är en så självklar del av mitt arbete att jag sällan tänker på det skilt från själva fotografin. När jag kommer in i ateljén på morgonen tittar jag först mot fönstren. Innan någon har anlänt har ljuset redan berättat något för mig om vilka fotografier jag kommer att kunna göra den dagen.
Vissa morgnar tycks det nästan samarbetsvilligt. En människa kan sätta sig ned och ljuset finner ansiktet utan mycket hjälp från mig. Andra gånger flyttar jag stolar och gardiner och ber människor vrida sig en aning åt det ena eller andra hållet. De föreställer sig vanligen att jag arrangerar dem, när det jag egentligen gör är att arrangera ljuset omkring dem.
När jag var yngre tror jag att jag föreställde mig att mer ljus alltid måste innebära att man såg tydligare. Fotografin lärde mig något annat. För mycket ljus kan utplåna det man vill se nästan lika fullständigt som mörkret kan dölja det. Ett ansikte behöver sina skuggor. Utan dem blir dragen platta och något av människan tycks försvinna.
Förra vintern fotograferade jag en kvinna som kom till min ateljé. Hon klagade över att hörnet där jag placerat henne var för mörkt och frågade varför jag inte flyttade henne närmare fönstret. Jag gjorde som hon önskade, men när jag framkallade plåten föredrog jag den första exponeringen. I den ljusare bilden kunde jag visserligen se mer av hennes ansikte, men på något sätt kunde jag se mindre av henne. Jag tänkte på ert brev.
Det fick mig att undra hur det måste vara att ha tillbringat så stor del av sitt liv med att söka ljuset och sedan upptäcka att ens egna ögon inte längre kan välkomna det. Har det förändrat hur ni ser – inte bara i fysisk mening, utan också hur ni lägger märke till och minns saker?
Fotografin ger oss en märklig tilltro till det synliga. Jag kan ta fram en plåt som gjordes för tjugo år sedan och finna ett ansikte bevarat med häpnadsväckande precision, och samtidigt inse att jag fullständigt har glömt personens röst. Andra gånger minns jag en röst, ett skratt eller sättet någon steg in i rummet, trots att jag inte längre tydligt kan se ansiktet framför mig.
Kanske har det vi ser och det vi minns mindre med varandra att göra än jag en gång trodde.
Med varma hälsningar från Oskarström,
Engla Hägertz
P.S. Jag bifogar det första fotografiet av kvinnan jag nämnde, det hon tyckte var för mörkt. Jag tror inte att hon någonsin såg denna version. Jag gav henne den ljusare som hon själv föredrog.
Axel Munthe till Engla Hägertz
Torre di Materita, oktober 1931
Kära fröken Hägertz,
Ert fotografi kom fram oskadat, och jag tror att ni hade rätt i att föredra det. Jag vet ingenting om fotografins tekniska krav, men kvinnan ser fullkomligt hemma ut i sina skuggor. Hade ni placerat henne närmare fönstret misstänker jag att hon hade blivit mindre intressant, även om hon själv kanske hade varit mer nöjd.
Er fråga om mina ögon är svårare att besvara. Ni frågar vad som händer när en man som har tillbringat en stor del av sitt liv med att söka ljuset upptäcker att ljuset har blivit hans fiende. Länge skulle mitt svar helt enkelt ha varit att han blir på synnerligen dåligt humör.
Jag byggde San Michele för solen. Jag ville ha den överallt: över loggian på morgonen, på de vita väggarna, mellan kolonnerna, över trädgården och havet. Jag hade upplevt tillräckligt många nordiska vintrar och tillräckligt många mörka rum med sjuka människor för att veta exakt vad jag ansåg att paradiset borde innehålla, och en stor mängd solljus ingick i arrangemanget. Jag rådfrågade inte mina ögon i frågan. Så småningom protesterade de.
Det är en av anledningarna till att jag tillbringar så mycket tid här i Torre di Materita. De gamla murarna är vänligare, och jag kan dra mig undan när ljuset blir för starkt. Till en början avskydde jag varje begränsning. Det gör jag fortfarande, om jag ska vara sanningsenlig. Man bör vara misstänksam mot människor som omvandlar varje olycka till visdom. Jag skulle gärna avstå från flera filosofiska insikter i utbyte mot bättre syn.
Ändå har jag upptäckt att jag nu känner ön på ett annat sätt. Det fanns en tid då jag kunde gå genom San Michele och ta in hela skådespelet på en gång: de vita väggarna, kolonnerna, Monte Solaro ovanför mig, den blå vidden nedanför och någon hund sovande på en plats där den uttryckligen förbjudits att ligga. Nu kommer världen ofta till mig i mindre delar. Jag känner igen var jag befinner mig genom ljudet under mina fötter, genom hur vinden förändras när man närmar sig trädgårdens kant, genom doften av ett träd innan jag kan urskilja dess grenar. Minnet gör resten, även om det är en opålitlig medhjälpare.
Ni har rätt när det gäller röster. Det finns människor vars ansikten jag inte längre kan framkalla ordentligt, men vars röster återkommer utan inbjudan. En mening som uttalades i Paris för fyrtio år sedan kan plötsligt bli tydligare än något som sades till mig i går. Jag minns fotsteg i trappor, ett särskilt skratt, ljudet av en vagn utanför ett fönster. Inget av detta skulle ha synts på ett fotografi, och ändå har det överlevt.
Därför är jag inte säker på att minnet alls liknar fotografiet. Er kamera registrerar det som stod framför den vid ett bestämt ögonblick. Minnet är betydligt mindre disciplinerat. Det behåller vad det behagar, förändrar det det ogillar och återlämnar ibland något som vi inte hade en aning om att vi hade bevarat.
Ni skrev att ett ansikte behöver sina skuggor. Jag tror kanske att ett liv också gör det. Om allt förblev lika upplyst skulle vi bli överväldigade av det.
Er tillgivne,
Axel Munthe
P.S. Eftersom ni skickade mig en av era modeller skickar jag en av drottning Victorias. Det är några äldre fotografier som hon tog av mig på San Michele. Hon var en skicklig fotograf och kände platsen tillräckligt väl för att inte låta sig imponeras av dess ägare. Det kan kanske intressera er att se vad som händer när läkaren tvingas ställa sig på andra sidan objektivet.
III. Avståndet i ett porträtt
Engla Hägertz till Axel Munthe
Oskarström, februari 1934
Käre doktor Munthe,
Jag har låtit Victorias fotografi stå bredvid sfinxen, och med tiden har jag blivit nästan lika intresserad av personen bakom kameran som av mannen framför den. Hade ni inte berättat vem som tog bilden tror jag ändå att jag hade anat att fotografen kände er.
Det är annorlunda när vi fotograferar någon som står oss nära. De flesta som kommer in i min ateljé är främlingar. Jag har bara en kort stund på mig att iaktta dem innan jag förväntas skapa en bild som de och deras familjer kanske kommer att behålla i årtionden. Jag har lärt mig att använda ögonblicken före fotografiet nästan lika mycket som själva exponeringen. Medan jag förbereder plåten eller flyttar en stol glömmer människor för ett ögonblick att de blir betraktade. En man vänder sig mot sin hustru. En mor sträcker automatiskt ut handen mot sitt barns krage. Någon som har suttit stelt börjar plötsligt skratta.
De små rörelserna berättar ofta mer för mig än den pose de omsorgsfullt har förberett.
Förra vintern kom en familj till mig: en mor och en far med sina barn, det yngsta fortfarande så litet att det behövde hållas i famnen. Det tog en stund att ordna dem. Ett barn vred sig på stolen, ett annat stirrade högtidligt in i kameran, medan de minsta tycktes fast beslutna att inte sitta som jag hade tänkt mig. Jag flyttade dem några centimeter i taget – en axel åt det här hållet, en stol åt det där – och försökte få gruppen att falla in i en tilltalande ordning. Sedan slutade jag.
När jag framkallade plåten insåg jag att det inte alls var ordningen som intresserade mig. Det var de små skillnaderna: barnet som knäppte händerna, pojken som lutade sig en aning mot sin syster, babyn som vilade mot sin mor, fadern som höll det yngsta barnet nära sig.
Om många år kanske de inte minns den där eftermiddagen eller varför de kom till min ateljé. Men kanske kommer de att känna igen dessa gester. Ett fotografi minns sådant vi ännu inte vet att vi kommer att glömma.
Ert fotografi fick mig att tänka på detta eftersom ni inte tycks presentera er för Victorias kamera. Ni tycks helt enkelt befinna er i platsen. Kanske kan någon som känner oss väl fotografera något en främling inte kan, eftersom behovet av att förklara vilka vi är blir mindre.
Men familjefotografier har också lärt mig att fysisk närhet kan bedra. Jag har fotograferat män och hustrur vars axlar vidrörde varandra och som ändå tycktes åtskilda av ett stort avstånd. Jag har sett barn omedvetet luta sig mot den ena föräldern snarare än den andra. Inget av detta berättar för mig hur deras liv faktiskt ser ut, och jag skulle aldrig påstå att det gör det. Kameran är ingen domare. Men den lägger märke till saker.
Jag undrar om medicinen lärde er något liknande. Ni måste ha mött människor i situationer där de inte längre kunde upprätthålla den version av sig själva som de vanligtvis visade världen. Kom ni att tro att det finns en sannare människa under den sociala, eller fann ni att vi helt enkelt rymmer många olika jag?
Med tillgiven hälsning från Halland,
Engla Hägertz
Axel Munthe till Engla Hägertz
Torre di Materita, april 1934
Kära Engla,
Ert familjeporträtt intresserade mig mer än det rimligen borde. Jag kunde se hela scenen framför mig när jag läste er beskrivning: barnen som rörde sig och skruvade på sig, föräldrarna som försökte hålla de minsta stilla och ni bakom kameran, flyttande en axel här, en stol där, sökande efter ordning. Och sedan slutade ni.
Det var klokt. De små gester ni lät vara kvar kan en dag betyda betydligt mer än gruppens symmetri.
Läkare och fotografer delar det märkliga privilegiet att se människor när de inte är helt förberedda på att bli sedda. Er fördel är att de i allmänhet anländer i sina finaste kläder. Mina har ofta berövats både kläderna och värdigheten innan vår bekantskap ens hunnit börja ordentligt.
Jag trodde en gång, som unga läkare ofta gör, att sjukdom skalade bort den ytliga människan och blottlade den sanna därunder. Jag tror inte längre att det är så enkelt. Jag har sett män som var modiga offentligt bli skräckslagna när de fick veta att de var sjuka, och kvinnor som av alla omkring dem betraktades som försagda visa ett häpnadsväckande lugn när någon de älskade låg för döden. Jag har känt människor som visat stor vänlighet mot främlingar men gjort livet mycket svårt för dem som stod dem närmast. Jag har också sett motsatsen. Vem var den verkliga människan? Numera skulle jag svara: alla.
Kanske är det därför jag har blivit misstänksam mot porträtt som tycks förklara alltför mycket. En människa är inte ett enda uttryck som den skicklige fotografen bara behöver upptäcka. Vi förändras beroende på vem vi är tillsammans med, vad vi fruktar, vad vi hoppas på och vad vi tror förväntas av oss.
Ert familjefotografi är särskilt intressant eftersom det vid första anblicken tycks berätta en mycket enkel historia. Här är en familj. De har klätt sig omsorgsfullt, samlats och gått med på att under exponeringens längd befinna sig inom samma lilla rektangel. Den som betraktar bilden i dag vet förmodligen vilka alla är och förstår relationerna utan någon förklaring.
Men föreställ er samma fotografi upphittat i en låda om femtio år. Någon kommer att vända på det och hoppas finna namn. De kommer att undra över mormoderns hand, varför ett barn tittar mot fadern medan ett annat tittar bort, om det unga paret var lyckligt och vad som blev av dem alla. Fotografiet kommer att innehålla alla dessa människor och inget av svaren.
Ert brev fick mig också att gå igenom några av mina egna familjefotografier. Det var inte en helt behaglig övning. Familjer förblir inte bekvämt arrangerade på det sätt som fotografer placerar dem. Barn växer upp, män och hustrur upptäcker avstånd som ingen kamera hade kunnat mäta, och människor som en gång stod i centrum av våra liv rör sig mot dess utkanter medan andra oväntat tar deras plats.
Jag fann ett fotografi som kanske kan intressera er. Det togs på Hildasholm i Sverige. Hilda är där, våra söner Peter och Malcolm, och jag är också där. Vi är tillsammans på bilden, vilket är sant. Men som ni skrev kan ett fotografi placera människor mycket nära varandra utan att berätta hur långt ifrån varandra deras liv kan ha färdats.
Jag tror inte att det gör fotografiet falskt. Kanske påminner det oss bara om att ett fotografi endast kan berätta sanningen om ett ögonblick i taget.
Er,
Axel Munthe
P.S. Ni har nu sett mig genom Victorias ögon och genom en familjekameras ögon. Jag börjar känna mig farligt överexponerad.
IV. Sanningen vi arrangerar
Engla Hägertz till Axel Munthe
Oskarström, november 1937
Käre Axel,
Ert familjefotografi har funnits i min samling i flera år nu, och jag tänkte nyligen på det när jag gick igenom några av mina äldre plåtar. Jag har börjat försöka bringa lite ordning bland dem, även om varje försök tycks skapa två nya högar av den enda jag tänkte göra mig av med. Det finns tusentals ansikten.
Vissa känner jag omedelbart igen. Andra kräver ett namn på ett kuvert eller en anteckning i en gammal bok innan personen återvänder till mig. Det finns också fotografier där jag minns omständigheterna tydligare än människorna själva. Jag vet att det regnade den eftermiddagen, eller att någons häst stod bunden utanför, eller att Anna hjälpte mig i ateljén, men namnet på personen framför kameran har fullständigt försvunnit.
Att gå igenom så många fotografier har gjort mig alltmer medveten om hur mycket jag valde utan att tänka på det som val. Jag bestämde var bildens kant skulle gå, vem som skulle stå bredvid vem, vilken stol som skulle användas och när alla hade blivit tillräckligt stilla för exponeringen. Om ett rum var stökigt flyttade jag oredan utanför bildens ram. Om någon blinkade gjorde jag en ny plåt. Om två fotografier var möjliga gav jag familjen det jag tyckte var bättre. Inget av detta bekymrade mig när jag var yngre. Det var helt enkelt fotografi. Nu undrar jag ibland.
Jag har också återvänt till er bok, och kanske är det därför dessa tankar har börjat höra samman. När jag först läste Boken om San Michele föreställde jag mig att jag fick se ert liv ungefär som när någon öppnar ett album och förklarar fotografierna ett efter ett. När jag läser den igen lägger jag märke till något annat. Ni rör er mellan minne, berättelse, dröm och hågkomst med en frihet som min kamera inte har. Ibland undrar jag inte om något hände exakt så som ni beskriver det, utan varför det är just så ni har valt att minnas det.
Jag hoppas att ni inte finner frågan oförskämd. Jag menar den på allvar, för jag har börjat misstänka att fotografer och författare kanske gör något mer likartat än jag tidigare trodde.
Jag arrangerar människor inom en ram. Ni arrangerar minnen inom en berättelse. Ingen av oss kan ta med allt. Gör valet av det vi utelämnar det som blir kvar mindre sant?
Er tillgivna,
Engla Hägertz
Axel Munthe till Engla Hägertz
Torre di Materita, januari 1938
Kära Engla,
Er fråga är inte oförskämd. Den är besvärlig, vilket är betydligt bättre. Jag har betraktat de två fotografier ni skickade. Hade ni bara bifogat ett av dem skulle jag utan vidare ha accepterat det som bilden av den människan i det ögonblicket. Eftersom ni skickade båda finner jag mig i stället gå fram och tillbaka mellan dem och undra vilket som är sannast. I det ena är uttrycket öppnare; i det andra verkar personen mer tillbakadragen. Bilderna togs med bara några minuters mellanrum och förmodligen är ingen av dem falsk. Redan det borde säga oss något om sanningen.
När jag började skriva om San Michele satt jag inte framför en liggare med avsikten att framställa bevismaterial. Mycket av det jag skrev återvände till mig över ett stort avstånd i tiden. Paris tillhörde en annan man, även om den mannen råkade bära mitt namn. Rom hade förändrats, Capri hade förändrats, och mest av allt hade jag själv förändrats. Människor som en gång levde i mina minnen var nu döda, och samtal återvände utan någon garanti för att orden hade uttalats exakt så som jag mindes dem.
Jag hade kunnat vägra skriva något som jag inte kunde bevisa. Resultatet hade kanske blivit mer korrekt och betydligt mindre sant mot det liv jag mindes.
Livet självt är en stor berättare, Engla. Minnet fortsätter bara arbetet. Det pressar samman år, förstorar en eftermiddag, bevarar ett samtal och kastar bort hundra andra. Vi minns inte våra liv jämnt. När författaren till sist tar upp sin penna har den första redigeringen redan gjorts åt honom.
Det betyder inte att fakta är oviktiga. En författare som medvetet bedrar sin läsare är bara en lögnare med bra brevpapper. Men kanske är er kamera ärligare med sina begränsningar än minnet är. Ramen är synlig. Alla förstår att världen fortsätter bortom dess kanter. Ingen betraktar ett av era fotografier och antar att ingenting existerade utanför det. En bok döljer sin ram betydligt bättre.
Capri har också lärt mig något om detta. Långt innan ni eller jag föddes blickade Tiberius, den romerske kejsaren som tillbringade det sista årtiondet av sin regeringstid på Capri, ut över samma ö medan han styrde sitt väldiga imperium härifrån. Hans villor blev ruiner, hans liv blev historia och legend, och fragment av den romerska världen kommer fortfarande upp ur jorden. På San Michele finns ett antikt marmorhuvud som vi kallar Tiberius, även om det råder oenighet om vems ansikte det egentligen föreställer.
Jag tycker om den osäkerheten. Mannen har försvunnit, imperiet har försvunnit, till och med vissheten om vems ansikte vi betraktar har försvunnit – och ändå finns marmorn kvar.
Kanske skapas platser alltid på det sättet. En människa lämnar något efter sig utan att veta vem som kommer att finna det. En annan upptäcker det, ger det en ny plats och, oundvikligen, en ny berättelse. San Michele blev för mig en sådan ansamling: fragment, statyer, kolonner, minnen, människor och djur som samlades under många år tills jag inte längre kunde säga exakt var platsen slutade och min egen berättelse om den började.
Kanske kommer era fotografier att uppleva något liknande. I dag känner ni namnen på människorna framför kameran och något om omständigheterna som förde dem dit. En dag kanske någon finner ett av dessa fotografier utan att veta någonting om människan på bilden. Kläderna kommer att tillhöra en annan tid, huset kan ha försvunnit och till och med namnet kan vara borta. Ändå kommer ansiktet fortfarande att finnas där.
Skulle det göra fotografiet mindre sant? Det tror jag inte. Det skulle helt enkelt ha blivit en del av en annan berättelse.
Ni frågar om valet av vad man utelämnar gör det som blir kvar mindre sant. Jag tror att det beror på vad vi försöker bevara. Kanske kan varken fotografen eller författaren bevara ett liv. Vi kan bara lämna fragment ur vilka någon annan en dag kanske föreställer sig helheten.
Era två fotografier har åtminstone övertygat mig om en sak. Hade ni tagit ett tredje skulle jag nu ha haft tre sanningar att bekymra mig över i stället för två.
Er,
Axel Munthe
Bifogat: Ett fotografi av det antika romerska marmorhuvudet på San Michele, traditionellt förknippat med Tiberius – ett ansikte som finns kvar långt efter det att vissheten om människan bakom det har börjat blekna.
V. Platserna vi bär med oss
Engla Hägertz till Axel Munthe
Oskarström, februari 1944
Käre Axel,
Nyheter färdas märkligt i dessa tider, ibland snabbt och ibland inte alls, och det var först en tid efteråt som jag fick höra att ni hade lämnat Capri och återvänt till Sverige. Jag har flera gånger tänkt skriva, men var osäker på var ett brev skulle kunna finna er.
Jag kan inte föreställa mig San Michele utan er, vilket naturligtvis är dumt eftersom jag heller aldrig har sett San Michele med er. Kanske är det den märkliga följden av att först ha lärt känna en plats genom en annan människas ord. I mitt huvud blev ni och ön för länge sedan sammanbundna.
Jag kom att tänka på vad ni skrev i ert första brev till mig, att det finns många sätt att anlända till en plats. Då tröstade ni mig för att jag aldrig hade fortsatt resan söderut från Paris. Nu finner jag mig undra över den motsatta resan. Vad händer när man måste lämna en plats som man har ägnat ett halvt liv åt att göra till sin egen?
Det finns ytterligare ett skäl till att jag har tänkt på platser. För några år sedan fick jag möjlighet att tillbringa mer tid på Klipperhus i Tylösand, ett hus som tillhör min familj och blickar ut över Kattegatt. Jag fann mig där göra samma sak som jag, nästan utan att tänka på det, hade gjort kring ateljén och vårt hus i Oskarström: flytta saker, plantera, skapa små platser där man kunde sitta eller stanna upp, lägga märke till var ljuset föll och vart blicken sökte sig.
Det fick mig att förstå ert San Michele på ett något annorlunda sätt. Jag menar inte att jämföra mina blygsamma arrangemang med det ni skapade på Capri, men jag började känna igen glädjen i att låta en plats långsamt växa fram omkring en. En stig förändras eftersom man gång på gång väljer att gå en annan väg. En växt flyttas därför att kvällsljuset träffar den bättre någon annanstans. En stol finner den plats från vilken blicken naturligt söker sig mot horisonten.
Klipperhus blickar också ut över vatten, även om Kattegatt säkerligen skulle protestera kraftigt mot att jämföras med Medelhavet. Vinden är skarpare, färgerna stillsammare och vissa dagar tycks hav och himmel vara gjorda av nästan samma grå material. Ändå har jag upptäckt att de platser vi återvänder till gång på gång får ett slags inre geografi. Man vet var kvällsljuset kommer att falla, vilken stig som samlar vatten efter regnet, var de första vårblommorna visar sig och från vilken plats horisonten ser som vidast ut.
Kanske är också detta ett slags bildskapande, bara ett som vi stiger in i i stället för betraktar.
Jag undrar om ni fortfarande vandrar genom San Michele på det sättet. Kanske innebär det inte att vi upphör att bebo en plats bara för att vi lämnar den, om vi har känt den tillräckligt länge.
Jag skickar ett fotografi av vårt hav. För många år sedan skickade jag en liknande vy till en vän som funderade på Paris. Jag skrev då att jag inte visste om havet på bilden var en början eller ett slut. Jag var yngre och tydligen mer benägen att göra mysterier av sådant.
Nu tror jag kanske att en horisont kan vara båda.
Med tillgiven hälsning,
Engla Hägertz
Axel Munthe till Engla Hägertz
Stockholm, mars 1944
Kära Engla,
Ert Hallandshav har nått mig i Stockholm, där det har fått en plats så att jag kan se det från min stol. Jag är tacksam för det, även om ni har rätt i att Medelhavet skulle betrakta jämförelsen som en förolämpning.
Jag lämnade Capri i juni förra året. Det känns fortfarande märkligt att skriva den meningen.
I mer än femtio år hade jag anlänt till och lämnat den där ön, ibland i månader, ibland längre, alltid med antagandet att jag skulle återvända. Även när jag bodde någon annanstans fanns Capri någonstans framför mig. Det skulle komma ännu en överfart, ännu en vandring upp till Anacapri, ännu en morgon då havet visade sig mellan kolonnerna. Den här gången visste jag att det kanske var annorlunda.
Kriget har gjort avsked vardagliga, och mitt hör knappast till dess stora tragedier. Jag har levt längre än de flesta män rimligen kan begära och varit lyckligt lottad bortom allt förnuft. Men åldern gör det inte lättare att lämna. Den ger oss bara fler saker att ta farväl av.
Ni frågar om jag fortfarande vandrar genom San Michele. Ja. Men inte på det sätt ni menar.
Jag kan börja vid ingången och ta mig genom huset utan att lämna detta rum. Jag vet var ljuset förändras. Jag vet var hundarna skulle stanna. Jag känner svängen mot kapellet och platsen där havet plötsligt öppnar sig där nedanför. Jag kan fortsätta till Materita och höra vinden mot tornet.
Om jag minns allt korrekt förefaller mig inte längre särskilt viktigt.
Ert fotografi hjälpte mig att förstå något. Jag har aldrig stått på den där stranden i Halland, men efter alla dessa år av era brev känner jag ändå igen något av den. Inte själva landskapet, utan ert sätt att se på det.
Kanske är detta en av de saker fotografier kan göra som vi ännu inte har talat om. De bevarar inte bara en plats åt den som har lämnat den. De kan ge en del av platsen till någon som aldrig har varit där.
Ni kom aldrig till Capri, Engla. Ändå misstänker jag att ni känner något av min ö. Och nu känner jag något av ert hav.
Er,
Axel Munthe
VI. Det vi lämnar efter oss
Engla Hägertz till Axel Munthe
Oskarström, januari 1948
Käre Axel,
Jag har återigen sorterat fotografier. Man skulle kunna tro att jag efter alla dessa år borde ha lärt mig att inte påbörja ett sådant arbete på vintern, när det finns för mycket mörker och därmed alltför mycket tid att fortsätta. Svårigheten är inte längre bara antalet plåtar. Det är namnen.
Det finns ansikten som jag en gång kände mycket väl men vars namn nu undflyr mig. Vissa kan återfinnas genom att fråga någon äldre i byn, men det finns allt färre kvar att fråga. Ibland kommer en yngre människa till ateljén och känner igen en farfar eller en moster i ett fotografi som jag nästan hade gett upp hoppet om att identifiera. I sådana ögonblick tycks bilden vakna till liv igen. Men jag har börjat undra vad som händer när ingen längre känner igen ansiktet. Upphör fotografiet då att vara ett minne och blir något annat?
Jag brukade tro att mitt arbete var till för människorna som kom till ateljén. En familj ville ha ett porträtt; jag gjorde det; de tog det med sig hem. Det var en enkel transaktion. Först långt senare förstod jag att fotografierna i tysthet höll på att bli en dokumentation av en plats och av de människor som hade levt här.
Fabriksarbetaren i sin bästa kavaj, den unga kvinnan före sitt giftermål, barnet som senare skulle lämna Oskarström, det gamla paret som kanske aldrig tidigare hade blivit fotograferat – ingen av oss tänkte på historia när slutaren stängdes. Vi tog bara fotografier.
Jag har hört att ni har funderat över San Micheles framtid. Det fick mig att tänka på våra första brev, när jag frågade om en plats kunde samla de liv som passerade genom den. Kanske borde jag nu ställa den motsatta frågan. Vad händer när den som samlade dem inte längre finns kvar?
Jag har mina plåtar och negativ. Ni har San Michele. Båda kommer att överleva oss om någon väljer att ta hand om dem, även om jag föreställer mig att er marmor kommer att visa sig mer hållbar än mitt glas. Spelar det någon roll vem som ser dem härnäst?
Med tillgiven hälsning,
Engla Hägertz
P.S. Jag skickar en gammal glasplåt. Det är inte ett av mina finaste fotografier, och det är delvis därför jag valde det. Jag känner inte längre namnet på personen i bilden. Ändå stod någon framför min kamera den dagen och litade på att jag skulle skapa en bild. Det känns fel att ett försvunnet namn skulle göra ansiktet oviktigt.
Axel Munthe till Engla Hägertz
Stockholm, februari 1948
Kära Engla,
Er glasplåt kom fram hel, vilket i vår ålder är mer än man alltid kan säga om korrespondenterna. Jag har försiktigt hållit den mot fönstret.
Jag känner naturligtvis inte heller personen. Jag vet inte om ansiktet tillhör någon som levde ett långt liv eller ett kort, om personen stannade i Halland eller reste långt därifrån, om det fanns barn, besvikelser, lycka, gräl, vanliga tisdagar. Nästan allt som en gång omgav detta ansikte har försvunnit. Och ändå finns ansiktet kvar.
Jag tror att ni har fel när ni oroar er för att fotografiet skulle ha upphört att vara ett minne bara för att namnet är borta. Kanske har det upphört att vara någons minne och blivit en del av något större.
Jag har tänkt mycket på San Michele och vad som kommer att hända med platsen. Vid nittio års ålder måste till och med en optimist medge att vissa arrangemang inte bör skjutas upp hur länge som helst.
När jag började bygga där tänkte jag mycket lite på eftervärlden. Jag försökte skapa en plats där jag själv ville leva. Stenar flyttades därför att jag ville flytta dem. Träd planterades därför att jag ville ha skugga. Sfinxen fick sin horisont därför att jag inte kunde tänka mig någon bättre plats för henne att blicka mot.
Själva huset var litet och rummen få, men där fanns terrasser från vilka man kunde se solen, havet och molnen. Jag började tänka att själen behövde mer utrymme än kroppen.
Kanske är det också därför jag tycker om tanken på att San Michele ska fortsätta utan mig. Jag har beslutat att det efter min död ska gå till Sverige och förbli en plats dit andra kan komma – särskilt unga människor, konstnärer, författare, forskare och de vars arbete kan ha glädje av Italien och av den märkliga frihet som kan uppstå när man för en tid lämnar sin vanliga omgivning.
Jag tycker om tanken att människor vars namn jag aldrig kommer att känna en dag kan sitta under dessa träd.
Er tillgivne,
Axel Munthe
P.S. Jag skickar sfinxen till er ännu en gång. Ni har haft ett fotografi av henne i nästan arton år, men jag tror att hon betyder något annat nu. Hon blickar fortfarande mot samma horisont. Det är vi som har förändrats.
Epilog – Det som blir kvar
Engla Hägertz och Axel Munthe skrev med största sannolikhet aldrig till varandra. Ändå gör de spår de lämnade efter sig ett föreställt samtal möjligt.
Englas fotografier bevarar tusentals ögonblick ur liv som till stor del levdes utanför historieböckerna. Munthe lämnade också fotografier efter sig – inte främst tagna av honom själv, utan av världen omkring honom – liksom sina texter och Villa San Michele: en plats sammanfogad av trädgårdar, föremål, minnen och fragment från långt äldre liv.
Båda formade också platser omkring sig. Engla gjorde det först kring sin fotoateljé och sitt hem i Oskarström och senare vid Klipperhus i Tylösand, med utsikt över Kattegatt. Munthe gjorde det i betydligt större skala på San Michele, med utsikt över Medelhavet. Hos båda fanns en uppmärksamhet på ljuset, naturen, utsikterna och upplevelsen av att befinna sig i en plats.
I dag fortsätter människor som varken Engla eller Axel hade kunnat föreställa sig att möta det de lämnade efter sig. Vi ser in i ansikten som Engla fotograferade utan att alltid känna deras namn. Vi vandrar genom Munthes trädgårdar bland fragment vars ursprungliga ägare försvann århundraden före honom.
Kanske är det där denna föreställda brevväxling till sist finner sin viloplats.
Vi kan inte veta vad av våra liv som kommer att finnas kvar, eller vilka berättelser andra kommer att skapa av fragmenten. Vi kan bara lämna något för dem att finna.
En kommentar om den föreställda brevväxlingen
Breven i Det som blir kvar är fiktiva. Engla Hägertz och Axel Munthe var verkliga personer, och brevväxlingen har vävts kring dokumenterade delar av deras liv, platser och tid, men det finns inga kända belägg för att de träffades eller brevväxlade.
Vissa ord och tankar som tillskrivs Munthe bygger direkt på teman i hans egna texter, bland annat hans reflektioner kring ljuset, San Michele och förhållandet mellan kropp, själ och plats. Historiska händelser och personer som förekommer i breven – däribland drottning Victoria, Hilda Pennington Mellor, Tiberius, Villa San Michele och Torre di Materita – är förankrade i historiska källor. Samtalen mellan Engla och Axel tillhör däremot fantasin.
Där historien lämnar mellanrum frågar detta projekt vad som kan bli synligt om vi låter två liv mötas där.
Utvalda källor och vidare läsning
Axel Munthe och Villa San Michele
Villa San Michele – officiell historik om Munthe, huset, samlingarna och arkiven:
https://www.villasanmichele.eu/
Villa San Michele – Axel Munthe:
https://www.villasanmichele.eu/munthe
Villa San Michele – The Story of San Michele:
https://www.villasanmichele.eu/book
Villa San Michele – historiska fotografier av bland annat Munthe, hans familj, djur, vänner och livet på Capri:
https://www.villasanmichele.eu/historicphotos
Villa San Michele – samlingarna, inklusive det antika romerska porträtt som förknippas med kejsar Tiberius:
https://www.villasanmichele.eu/collection
Munthe med egna ord
San Micheles Vänner – utvalda citat av Axel Munthe, bland annat om ljuset, San Michele och själens behov av utrymme:
https://sanmichelesvanner.org/website/citat/
Axel Munthe, The Story of San Michele, 1929 / Boken om San Michele, 1930.
Biografi och historisk bakgrund
Svenskt biografiskt lexikon – Axel Munthe, utförlig biografisk artikel om bland annat Paris, Rom, Capri, drottning Victoria, hans äktenskap och senare liv:
https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=8548
Bengt Jangfeldt, En osalig ande: berättelsen om Axel Munthe.
Bengt Jangfeldt, Munthes Capri: en bildberättelse – särskilt relevant för den fotografiska värld som omgav Munthe och San Michele.
Hilda Munthe och Hildasholm
Hildasholm – huset, trädgårdarna och historien om Hilda Pennington Mellor Munthe och hennes familj:
https://hildasholm.org/
Fotografi kring Munthe
Tekniska museet / Wikimedia Commons – historiska fotografier av Axel Munthe på Villa San Michele tagna av kronprinsessan Victoria, senare drottning Victoria:
https://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Axel_Munthe
Fondazione Primoli – fotografiskt arkiv och en viktig källa till den fotografiska värld som omgav Giuseppe Primoli och de internationella kulturkretsarna i Rom och på Capri:
https://archivio.fondazioneprimoli.it/archivio/fotografico
Engla Hägertz
Familjefotografier, arkivmaterial och personlig familjehistoria kring Engla Hägertz har legat till grund för Englas sida av detta konstnärliga utforskande. Hennes resor, fotografiska verksamhet och de platser hon formade i Oskarström och Tylösand är fortsatt en del av mitt pågående utforskande av hennes liv och arbete.
Engla Hägertz Från Tröskel till Horisont
Tidigare Föreställda Brevväxlingar med Engla
Om Novisali
Novisali (Liselotte Engstam) är multimediekonstnär med ett nyfiket och utforskande förhållningssätt och en ambition att utveckla hur konst kan upplevas av både befintliga och nya målgrupper genom traditionella såväl som nya digitala uttrycksformer. Vid sidan av sitt konstnärskap verkar hon som professionell styrelseledamot och rådgivare.
Mer information om konstnärskap och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg publicerades ursprungligen på www.digoshen.com och delas även på bloggen på www.liselotteengstam.com under konstnärsnamnet Novisali.