Det är tidigt på morgonen, dimman ligger fortfarande kvar över klipporna, och fötterna sjunker lätt ner i den kalla sanden. Just då, i den tystnaden, krymper alla planer till något litet. Som om världen påminner om att den är större än det vi hade tänkt ut.

Sådana ögonblick hittar man ofta vid havet. Där hav och himmel möts i en horisont som aldrig håller stilla. Ljuset skiftar från minut till minut. Vinden ritar nya mönster över vattnet, om och om igen. Och vågorna kommer alltid, tysta och envisa, för att sudda ut gårdagens fotspår och göra plats för morgondagens.

Kanske är det därför människor i alla tider har sökt sig till havet. Inte bara för att resa eller fiska, utan för att tänka. För att känna saltet på huden, vindens sus mot örat, den kalla klippan under handen när man sätter sig ner.

Hur vi förhåller oss till stunden avgör om den blir meningsfull eller inte. Att orientera sig – i världen, i tiden, i sig själv – är på många sätt den svåraste konsten av alla. Vi famlar, vi tappar riktningen, vi börjar om. Och just däri, i famlandet, finns vår största möjlighet att växa.

Den som färdas till havs vet att riktning sällan handlar om kontroll. Ingen kan styra vinden eller stilla vågorna. Det handlar istället om att läsa omgivningen, förstå strömmarna och justera kursen när förutsättningarna förändras.

Kanske är livet inte så annorlunda. Vi styr sällan – vi läser och justerar, gång på gång.

Där fotspår blir kartor

Ingen karta har funnits från början. Varje stig vi går har en gång varit ett första steg, taget av någon som inte visste vart den skulle leda. Varje hamn har en gång varit okänd vatten. Kartor skapas av människor som vågat ge sig ut utan garantier, som lämnat spår efter sig och därmed gjort det möjligt för andra att hitta vidare.

Så är det också med våra liv. Våra erfarenheter, våra möten och våra vägval blir till osynliga kartor som hjälper oss att orientera oss när landskapet förändras under fötterna.

Dessa berättelser finns överallt, om man bara saktar ner nog för att se dem. Havet har format klipporna, sten för sten, år efter år. Stenhuggare har format berget med sina händer. Fiskare, seglare och badgäster har lämnat sina avtryck i sanden och i minnet. Varje generation har satt sina spår och samtidigt blivit formad av platsen.

Det är denna dialog mellan människa, natur och tid som fascinerar mig mest. Inte som ett facit – utan som en inbjudan.

Att gå vilse för att hitta

Det verkligt okända är inte något vi kan planera oss fram till. Att gå vilse är inte alltid ett misslyckande. Ibland är det själva förutsättningen för att upptäcka något nytt.

Det finns en gammal fråga som lyder: hur går man tillväga för att finna det vars natur är fullständigt okänd för en? Det är, kanske, livets mest grundläggande fråga. Vi längtar efter förvandlande erfarenheter, men vi vet sällan – kan sällan veta – vad som väntar på andra sidan förvandlingen.

Ibland känns det inte som mod att kasta sig ut. Det känns mest som att inte ha något val. Men det är just därför vi måste göra det, snarare än att vänta tills kartan är klar. För kartan blir aldrig klar i förväg. Den ritas medan vi går.

Man kan tänka sig två sätt att möta det okända. Det ena drar in det, gör det känt, som en fiskare som hämtar upp sin fångst i nätet. Det andra gör tvärtom – det för oss ut på det mörka, öppna havet och lämnar oss där, för att vi själva ska finna vägen tillbaka med något nytt i händerna. Konsten hör till det senare slaget. Den ger inga svar. Den ger oss bara mod att fortsätta fråga.

Det är en tanke som känns märkligt aktuell. Vi lever i en tid där mycket förändras snabbare än någonsin. Ny teknik, artificiell intelligens, nya sätt att leva och arbeta. Samtidigt söker många av oss efter något beständigt – en känsla av riktning, mening och tillhörighet.

Kanske behöver vi inte alltid fler kartor. Kanske behöver vi bara bli bättre på att hålla balansen mitt i överraskningar. Att samarbeta med slumpen istället för att bekämpa den. Modet finns inte i att veta. Det finns i att gå.

Att läsa en horisont

En horisont är märklig. Den flyttar sig hela tiden ju närmare vi kommer, men den fortsätter ändå att visa riktning. Den påminner oss om att framtiden aldrig är helt synlig. Vi ser bara en del av vägen, och ändå fortsätter vi framåt – steg för steg, utan att se hela sträckan.

En av de viktigaste mänskliga förmågorna, då som nu, är att kunna stå kvar i osäkerhet utan att fastna i den. Att låta nyfikenheten väga tyngre än rädslan. Att vilja låta sig bli vilse, ibland, är en del av att lära sig något nytt om sig själv.

Det räcker sällan att bara försöka räkna ut framtiden i förväg. Det som verkligen bär oss framåt är om vi fortfarande tror att den är värd att engagera sig i – en sorts brådskande optimism: tron på att morgondagen faktiskt går att forma, även när allt känns osäkert. Den föreställningsförmågan går att träna, precis som en muskel. Ju mer vi använder den, desto starkare blir hoppet.

Och ju mer avancerad tekniken blir omkring oss, desto tydligare framträder det som bara vi människor bär: vår identitet, vårt ansvar, vår känsla av att fortfarande sitta vid rodret. Den som lär sig läsa både sin egen inre kompass och de nya, främmande signalerna omkring sig – utan att ge upp sitt omdöme – är den som navigerar tryggast genom förändring.

Kanske har havet alltid vetat detta. Ingen seglare kontrollerar vinden. Men den som lär sig läsa den kan ändå hitta sin riktning – och ibland är det nog.

Naturen som vägvisare

När vi vistas i naturen förändras ofta vårt sätt att se. Vi börjar lägga märke till sådant som annars går förlorat i vardagens tempo: ljusets skiftningar över havet, mönstren i klipporna, doften av salt och tång efter en natt med blåst, växter som finner fäste där vi trodde att inget kunde växa, och de nästan osynliga spår som människor lämnat efter sig.

Naturen är en lärare snarare än en kuliss, om vi bara låter den vara det. Trädgårdar och vilda platser är vackra exempel: ständigt föränderliga rum där människor i alla tider har sökt vila, sammanhang och inspiration. Varje liten plätt – en kruka örter på balkongen, en handfull blommor vid brevlådan – bär på samma längtan efter kontakt med det levande.

Det är just det ombytliga hos naturen som gör den till en så god lärare. Ingenting förblir som det var. Och ändå finns det alltid något nytt att upptäcka i det som växer fram, just där vi minst anade det.

Genom att observera landskap, växter och årstidernas rytm lär vi oss inte bara om naturen, utan om oss själva. Naturen tränar vår uppmärksamhet, vår förmåga att se samband, och vår förmåga att möta förändring som en del av livet – inte som ett hot mot det, utan som dess puls.

En plats vid havet kan vara just sådan. Här blir horisonten inte bara något vi tittar på. Den blir något vi tänker med, andas med, går vidare med.

En plats för eftertanke

Kanske är det just detta som konsten kan erbjuda i vår tid. Inte fler svar. Utan större närvaro. Inte kontroll. Utan orientering.

För mig är konstskapandet ett sätt att utforska de mellanrum där historia möter framtid, där landskap blir berättelser och där våra egna erfarenheter långsamt formar de kartor vi bär inom oss. Det är också ett sätt att låta dörren till det okända stå på glänt. Inte vidöppen, inte stängd – bara olåst, så att det som vill komma in får plats att göra det. Därifrån kommer de viktigaste sakerna i livet. Därifrån kom vi själva en gång. Och dit, mot samma okända, är vi alla på väg igen.

Jag hoppas att betraktaren stannar lite längre än vid en bild. Att något i ljuset, i färgen och i det outsagda får slå rot djupare än blicken brukar nå. Jag hoppas att det blir en stund där vi får sakta ner. Där havet, ljuset och platsens historia får inspirera till egna reflektioner, och där vi för en stund tillåter oss att inte ha alla svar.

Vilka fotspår lämnar jag efter mig? Vilka kartor bär jag redan inom mig? Och vilken horisont är det egentligen jag är på väg mot?

Kanske går svaren inte att hitta genom att bara tänka. Kanske måste man gå ut på stranden för att hitta dem. Känna sanden ge vika under foten. Se sitt eget avtryck bli till en linje som leder vidare mot vattnet, mot horisonten.

För ibland är det först när vi stannar upp som vi förstår att de fotspår vi redan lämnat bakom oss också har visat oss vägen framåt.

Det är ur denna känsla som utställningen Där Horisonter Möts har vuxit fram. Verken rör sig mellan hav, minne och horisont, mellan det som en gång var och det som ännu inte är skrivet. De erbjuder inga färdiga svar, utan rum för egna upptäckter, samtal och nya perspektiv.

Den 7–14 juli öppnar Bastaskärs Båthus i Grötvik sina dörrar för utställningen Där Horisonter Möts – Fotspår vi lämnar, Kartor vi finner.

Om du kommer hit kanske du inte går härifrån med fler svar. Men kanske med bättre frågor. Kanske med en ny horisont. Eller bara med en stilla känsla av att riktningen inte alltid behöver vara synlig innan vi börjar gå. För ibland är de fotspår vi lämnar inte slutet på en resa. De är början på en ny karta.

Och kanske är det just detta konsten kan erbjuda i vår tid: inte fler svar, utan större närvaro. Inte kontroll, utan orientering.

Kanske börjar din egen karta här.

Källor och vidare läsning:

• “A Field Guide to Getting Lost: Rebecca Solnit on How We Find Ourselves” i Marginalian 
• A field guide to getting lost hos Stanford D.school
• The Future Needs More than Forecasts. It Needs Urgetn Optimism hos Institute for the Future (IFTF)
• Unravelling the Deep Tensions of Human-AI Collaboration hos INSEAD Knowledge
• Unearthing connections to Plants, Gardens and The Natural World Around Us i Smithsonian Magazine

Reading a Horizon 

It is early morning. Mist still lingers over the rocks, and your feet sink gently into the cold sand. In that quiet, every plan suddenly seems smaller. As if the world is reminding us that it is larger than anything we could ever have imagined.

Moments like these are often found by the sea, where ocean and sky meet at a horizon that never stands still. The light shifts from one minute to the next. The wind redraws its patterns across the water again and again. And the waves return, quietly and persistently, washing away yesterday’s footprints to make room for tomorrow’s.

Perhaps that is why people throughout history have sought the sea. Not only to travel or to fish, but to think. To feel the salt on their skin, the whisper of the wind against their ears, the cool rock beneath their hand as they pause to sit.

How we meet a moment determines whether it becomes meaningful. Finding our bearings—in the world, in time, within ourselves—is perhaps the greatest art of all. We hesitate, lose our way, and begin again. And it is precisely in that uncertainty that our greatest opportunity for growth lies.

Those who sail know that direction is rarely about control. No one can command the wind or calm the waves. Instead, it is about reading the surroundings, understanding the currents, and adjusting course as conditions change.

Perhaps life is not so different. We seldom control it—we observe, interpret, and adjust, again and again.

Where Footprints Become Maps

No map has ever existed from the beginning. Every path we walk was once a first step taken by someone who had no idea where it would lead. Every harbour was once unknown water. Maps are created by people who dared to venture out without guarantees, leaving traces behind that made it possible for others to find their way.

So it is with our own lives. Our experiences, encounters, and choices become invisible maps that help us navigate when the landscape beneath our feet begins to change.

These stories are everywhere, if only we slow down enough to notice them. The sea has shaped the cliffs, stone by stone, year after year. Stonecutters shaped the rock with their hands. Fishermen, sailors, and swimmers have all left their marks in the sand and in memory. Every generation has left traces while being shaped by this place in return.

It is this dialogue between people, nature, and time that fascinates me most—not as a conclusion, but as an invitation.

Getting Lost to Find the Way

The truly unknown is not something we can plan our way toward. Getting lost is not always failure. Sometimes it is the very condition required to discover something new.

There is an old question: How do we find something whose very nature is completely unknown to us? Perhaps it is life’s most fundamental question. We long for experiences that transform us, yet we rarely—and perhaps can never—know what awaits on the other side of transformation.

Sometimes stepping into the unknown does not feel courageous. It simply feels unavoidable. Yet that is precisely why we must do it, rather than waiting for the map to be complete. Because the map is never complete in advance. It is drawn as we walk.

There are, perhaps, two ways of meeting the unknown. One draws it inward, making it familiar, like a fisherman pulling a catch into the safety of a net. The other carries us out into the dark, open sea, leaving us there to find our own way back with something new in our hands. Art belongs to the latter. It offers no ready-made answers. It simply gives us the courage to keep asking.

It is a thought that feels remarkably timely. We live in an age of accelerating change—new technologies, artificial intelligence, new ways of living and working. Yet at the same time, many of us are searching for something enduring: a sense of direction, meaning, and belonging.

Perhaps we do not always need more maps. Perhaps we simply need to become better at keeping our balance amid surprise. To collaborate with uncertainty instead of resisting it. Courage is not found in knowing. It is found in walking.

Reading a Horizon

A horizon is a curious thing. It keeps moving as we approach it, yet it continues to offer direction. It reminds us that the future is never fully visible. We can only see part of the journey, and still we keep moving forward—one step at a time, without seeing the entire path.

One of our greatest human abilities, now as ever, is the capacity to remain in uncertainty without becoming trapped by it. To let curiosity outweigh fear. A willingness to become lost, from time to time, is part of learning something new about ourselves.

It is rarely enough to try to calculate the future in advance. What truly carries us forward is believing that it is still worth shaping—a kind of urgent optimism: the conviction that tomorrow can be influenced, even when everything feels uncertain. That imaginative capacity can be strengthened like a muscle. The more we exercise it, the stronger hope becomes.

And the more advanced the technology around us becomes, the more clearly the qualities unique to humanity come into view: our identity, our responsibility, and our enduring sense that we remain at the helm. Those who learn to read both their inner compass and the unfamiliar signals surrounding them—without surrendering their judgement—are those who navigate change most wisely.

Perhaps the sea has always known this. No sailor controls the wind. Yet those who learn to read it can still find their course. And sometimes, that is enough.

Nature as a Guide

When we spend time in nature, the way we see begins to change. We notice what everyday life often hides from us: the shifting light across the sea, the patterns carved into the rocks, the scent of salt and seaweed after a night of strong winds, plants taking root where we thought nothing could grow, and the almost invisible traces left behind by those who came before us.

Nature is a teacher rather than a backdrop, if only we allow it to be. Gardens and wild landscapes alike are beautiful examples—ever-changing places where people throughout history have sought rest, connection, and inspiration. Every small patch of green—a pot of herbs on a balcony, a handful of flowers beside a mailbox—reflects the same longing to remain connected with the living world.

It is precisely nature’s constant change that makes it such a profound teacher. Nothing remains exactly as it was. And yet there is always something new waiting to be discovered in what quietly emerges, often where we least expect it.

By observing landscapes, plants, and the rhythms of the seasons, we learn not only about nature, but about ourselves. Nature sharpens our attention, deepens our ability to recognise patterns, and teaches us to meet change not as a threat to life, but as its very pulse.

A place by the sea can become exactly that. Here, the horizon is not merely something we look at. It becomes something we think with, breathe with, and continue walking toward.

A Place for Reflection

Perhaps this is precisely what art can offer in our time. Not more answers, but deeper presence. Not control, but orientation.

For me, creating art is a way of exploring the spaces where history meets the future, where landscapes become stories, and where our experiences slowly shape the inner maps we carry within us. It is also a way of leaving the door to the unknown slightly ajar—not wide open, not closed, simply unlocked, allowing whatever wishes to enter to find its place. The most important things in life come from there. It is where we ourselves once came from. And it is toward that same unknown that we are all, in time, making our way.

I hope visitors will linger a little longer than they might before a single image. I hope something in the light, the colour, and the unspoken takes root beyond where the eye alone can reach. I hope it becomes a moment to slow down—a place where the sea, the light, and the history of this landscape inspire personal reflection, and where, for a while, we allow ourselves not to have all the answers.

What footprints am I leaving behind? What maps do I already carry within me? And toward which horizon am I really travelling?

Perhaps the answers cannot be found by thinking alone. Perhaps we have to walk out onto the shore to discover them. To feel the sand give way beneath our feet. To watch our own footprints become a line leading onward—toward the water, toward the horizon.

Because sometimes it is only when we pause that we realise the footprints we have already left behind have been quietly showing us the way forward all along.

It is from this feeling that the exhibition Where Horizons Meet has emerged. The works move between sea, memory, and horizon; between what once was and what has yet to be written. They offer no finished answers, only spaces for discovery, conversation, and new perspectives.

From 7–14 July, Bastaskärs Båthus in Grötvik opens its doors to the exhibition Where Horizons Meet – The Footprints We Leave, The Maps We Discover.

If you visit, perhaps you will not leave with more answers—but with better questions. Perhaps with a new horizon. Or simply with the quiet reassurance that direction does not always have to be visible before we begin to walk. Sometimes the footprints we leave behind are not the end of a journey. They are the beginning of a new map.

And perhaps this is what art can offer in our time: not more answers, but greater presence. Not control, but orientation.

Perhaps your own map begins here.

Further reading

• “A Field Guide to Getting Lost: Rebecca Solnit on How We Find Ourselves” at Marginalian 
• A field guide to getting lost at Stanford D.school
• The Future Needs More than Forecasts. It Needs Urgetn Optimism by Institute for the Future (IFTF)
• Unravelling the Deep Tensions of Human-AI Collaboration at INSEAD Knowledge
• Unearthing connections to Plants, Gardens and The Natural World Around Us in the Smithsonian Magazine

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Att Läsa en Horisont/ Reading a Horizon  first appeared on Novisali.

As summer reaches its peak and darkness barely touches the Nordic sky, people across Sweden gather around flower-covered maypoles, wearing wreaths of wildflowers and sharing meals with family and friends. For many Swedes, Midsummer is the most beloved celebration of the year.

Yet behind the strawberries, dancing, and festive gatherings lies a much older story—one woven from ancient seasonal rituals, folk beliefs, and a deep connection to nature.

A Celebration Rooted in the Rhythm of Nature

Midsummer is celebrated close to the summer solstice, when the sun reaches its highest point in the sky and daylight is at its longest. Long before modern Sweden existed, people across Northern Europe marked this turning point of the year.

For agricultural communities, this was a moment of profound significance. The fields had been planted, crops were growing, and the promise of harvest lay ahead. The abundance of light, warmth, and greenery symbolized life, fertility, and hope.

When Christianity spread through Scandinavia, the celebration became associated with St. John the Baptist’s Day on June 24. Yet many older customs and beliefs survived, blending seamlessly into the newer traditions.

The Maypole – A Symbol of Life and Renewal

The Swedish midsummer pole, decorated with birch leaves and flowers, has become one of the country’s most recognizable symbols.

Traditionally raised in village squares and open fields, the maypole served as the center of community celebrations. People gathered around it to sing, dance, and celebrate the height of summer.

The greenery covering the pole represented nature’s vitality and the powerful growth of the season. Decorating homes, barns, and gathering places with fresh branches and flowers reflected a belief in the renewing forces of nature and humanity’s connection to them.

When the Boundary Between Worlds Grew Thin

According to Nordic folklore, Midsummer Eve was one of the most magical nights of the year.

People believed that during this night the boundary between the human world and the unseen world became unusually thin. Nature itself was thought to be filled with extraordinary powers, making it a perfect time for divination, healing, and rituals intended to reveal the future.

Three questions occupied many people during Midsummer:

• Who would marry?
• Who would die?
• What would next year’s harvest bring?

As a result, Midsummer became associated with dreams, omens, and magical practices designed to uncover hidden knowledge.

Seven Flowers Beneath the Pillow

Perhaps the best-known Midsummer tradition still practiced today is the custom of picking seven different wildflowers and placing them beneath one’s pillow.

According to tradition, the person would then dream of their future spouse.

In older versions of the ritual, the flowers had to be gathered in complete silence. Some traditions also required jumping over seven fences while collecting them. The silence and the crossing of boundaries symbolized a temporary step out of ordinary life and into the realm of magic.

Whether or not future partners appeared in dreams, the custom reflected a timeless human desire to glimpse what lies ahead.

The Healing Power of Dew and Herbs

Midsummer dew was believed to possess special powers. People walked barefoot through dew-covered grass or rolled in the morning dew to gain health, strength, and protection from illness during the coming year. Dew was also collected for healing purposes and was sometimes used to improve the fermentation of bread and beer.

Herbs and medicinal plants were likewise thought to gain extra potency on Midsummer Night. Many people gathered plants on this particular night to dry and use throughout the rest of the year. St. John’s wort was used to ease anxiety and melancholy, yarrow to treat fever and wounds, while meadowsweet was believed to relieve pain and inflammation.

Several of the herbs collected for their healing properties later found their way into flavored spirits. Caraway, dill, anise, and fennel were used to season medicinal aquavits believed to aid digestion and promote health. Over time, these herbal infusions evolved into the spiced schnapps that remain an essential part of many Swedish Midsummer celebrations today. In this way, echoes of the ancient knowledge of nature’s healing plants still linger in today’s Midsummer celebrations.

Walking Into the Future

One of the most intriguing folk traditions was known as an “årsgång” or “year walk.”

Those seeking visions of the future would walk alone through the night, often fasting beforehand and remaining completely silent. Certain routes or rituals had to be followed precisely.

If successful, the walker might witness symbolic visions revealing future weddings, deaths, harvests, or other significant events.

Stories of year walks often include encounters with mysterious creatures, strange sounds, and supernatural tests of courage.

Elves, Water Spirits, and Hidden Beings

Midsummer night was also believed to be a time when supernatural beings moved freely through the landscape.

The Näcken, a water spirit known for his enchanting violin music, was said to play beside streams and rivers. Elves danced in the morning mist over meadows. Forest spirits, trolls, and other beings could either help or hinder humans depending on how they were treated.

To protect themselves, people sometimes carried iron objects such as knives or scissors. Fire, salt, and protective symbols were also used to guard against unseen forces.

Sacred Springs and Living Waters

Across Sweden, sacred springs and healing wells attracted visitors during Midsummer.

People decorated them with flowers and greenery, drank from their waters, and left coins or small offerings in exchange for health, luck, and protection.

These places were often regarded as meeting points between the natural and spiritual worlds, where the forces of the earth were especially present.

Over time, many of the old beliefs faded, but the traditions remained, taking on new meanings and expressions with each generation.

Midsummer Today – A Celebration of Togetherness

While many of the old beliefs about magic, omens, and supernatural beings have faded, Midsummer remains one of Sweden’s most cherished celebrations. For many, it marks the true beginning of summer.

Across the country, families and friends gather in gardens, by lakes, in the countryside, or along the coast. Communities raise and decorate the maypole with birch leaves and flowers, while children and adults join hands to dance traditional songs around it.

One of the most popular dances around the Midsummer pole is Little Frogs (Små grodorna), whose famous refrain begins, “Little frogs, little frogs, are funny to behold.” Few people realize that the melody originally comes from a French military march and that the song likely has its roots in an English comic tune that mocked French soldiers by calling them “frogs.” What once may have been a soldiers’ song has, over time, become one of the most beloved and playful traditions of the Swedish Midsummer celebration.

The festive table typically features pickled herring, new potatoes, sour cream, chives, crispbread, salmon, and strawberries—the flavors that many Swedes associate most strongly with summer. Flower wreaths are woven, outdoor games are played, and celebrations often continue long into the bright Nordic evening.

For some, Midsummer is about preserving tradition. For others, it is simply a chance to slow down, reconnect with loved ones, and enjoy the beauty of nature at its most abundant. In a fast-changing world, the holiday continues to offer something timeless: a moment to celebrate light, community, and the joy of being together.

More Than a Celebration

Much of the old folklore has faded, yet the spirit of Midsummer remains remarkably alive.

Today, few people expect to encounter elves in the mist or receive prophetic visions through dreams. Yet many of the rituals endure. We still gather flowers, weave wreaths, dance around the maypole, and celebrate the beauty of the season with those we care about.

Perhaps this is why Midsummer continues to resonate so deeply.

At its heart, Midsummer is more than a holiday. It is a celebration of light after darkness, community after isolation, and possibility after uncertainty. It reminds us of our enduring connection to nature, to one another, and to the rhythms of life that have shaped human experience for generations.

And perhaps that is why, even today, the Midsummer night still feels a little magical — a moment when light, nature, and humanity’s longing for connection come together.

Celebrating Summer’s Moments – Art for Collecting and Giving

As summer unfolds, it also becomes a season of celebrations, gatherings, milestones, and meaningful gifts. Just as people have long marked Midsummer with flowers, symbols, and objects carrying memories and stories, art can become a lasting reminder of a special moment, place, or connection.

If this reflection on light, nature, hope, and belonging has resonated with you, you are warmly invited to explore a selection of original artworks by Novisali available for collection and gifting.

Explore the collection here: Novisali Artwork Collection

Swedish Midsummer Music Inspiration

References

• Nordiska Museet – Midsummer
  An overview of the history, traditions, and celebrations of Midsummer in Sweden.
• Nordiska Museet – Midsummer Celebrations and Traditions
  Information about the maypole, dancing, food traditions, and the evolution of Midsummer celebrations.
• Nordiska Museet – Folklore of Midsummer Night Magic
  Insights from folklorist Tora Wall on Midsummer magic, dew rituals, healing plants, year walks, elves, water spirits, and other supernatural beliefs.
• Nordiska Museet – Dream Interpretation and Love Magic
  Traditions surrounding prophetic dreams, love magic, and the custom of placing flowers under one’s pillow.

Additional Sources

• Skansen – Midsummer Traditions
  A historical overview of Swedish Midsummer traditions and their preservation through generations.
• Wikipedia – Midsummer (Swedish)
  Background information on the history, timing, and regional variations of Midsummer celebrations.
• Gimle Kultur – The Magical Midsummer Night
  A popular-history article exploring traditional folklore and magical beliefs associated with Midsummer Night.

Further Reading on Nordic Folklore

• Nordiska Museet – Nordic Days and Nights: The Magic of Midsummer Night
  Folklore accounts and archival stories about Midsummer Night, supernatural beings, omens, and traditional beliefs.

Midsommar – Solens högtid mellan historia, folktro och magi

När sommaren står som grönast och nätterna nästan aldrig blir mörka samlas människor över hela Sverige kring midsommarstången. Vi dansar, sjunger, binder blomsterkransar och delar måltider med familj och vänner. För många är midsommar årets mest älskade högtid. Men bakom jordgubbarna, sillunchen och de lekfulla traditionerna döljer sig en lång historia fylld av symbolik, naturmagi och gammal folktro.

En högtid äldre än Sverige

Midsommar firas nära sommarsolståndet, den tidpunkt då solen står som högst på himlen och dagarna är som längst. Firandet har rötter långt tillbaka i tiden, långt före industrialiseringen och kanske även före kristendomens etablering i Norden. När kristendomen spreds knöts högtiden till Johannes Döparens dag den 24 juni, men många av de äldre sederna levde kvar och vävdes samman med de kristna traditionerna.

För människor som levde nära naturen markerade midsommar en avgörande tidpunkt på året. Sådden var genomförd, växtligheten stod i full kraft och framtidens skörd började ta form. Ljuset, värmen och grönskan symboliserade liv, fruktbarhet och hopp.

Midsommarstången – en symbol för liv och växtkraft

Midsommarstången, klädd med björklöv och blommor, blev under 1700- och 1800-talen en central del av firandet i stora delar av Sverige. Stången restes på byns gemensamma plats och blev en samlingspunkt för dans, musik och gemenskap.

Den gröna stången symboliserade naturens livskraft och sommarens överflöd. Att smycka med löv och blommor var inte bara dekorativt – det uttryckte en djup respekt för naturens förnyande krafter och människans beroende av dem.

När gränsen mellan världarna blev tunn

I äldre folktro betraktades midsommarnatten som en av årets mest magiska nätter.

Man trodde att gränsen mellan människornas värld och den övernaturliga världen var tunnare än vanligt. Naturen ansågs vara fylld av särskilda krafter, och många ritualer utfördes för att få kunskap om framtiden, hälsa eller kärlek.

Folkloristen Tora Wall beskriver hur tre frågor återkom i många midsommartraditioner:

• Vem skulle gifta sig?
• Vem skulle dö?
• Hur skulle nästa års skörd bli?

Midsommarnatten blev därför en tid för spådomar, varseltolkning och olika former av magiska handlingar.

Sju blommor under kudden

Den mest levande traditionen idag är kanske att plocka sju sorters blommor och lägga dem under kudden för att drömma om sin framtida kärlek.

I äldre varianter skulle blommorna plockas under tystnad. Ofta skulle man även hoppa över gärdsgårdar mellan varje blomma. Tystnaden och gränsöverskridandet markerade att man lämnade vardagens värld och trädde in i den magiska. Antalet blommor varierade mellan sju och nio – båda tal som länge ansetts bära särskild kraft i nordisk folktro.

Daggen och örterna som gav hälsa och styrka

Midsommardaggen ansågs vara särskilt kraftfull. Människor gick barfota i daggvått gräs eller rullade sig i morgondaggen för att få hälsa, styrka och skydd mot sjukdomar under det kommande året. Daggen samlades också in för läkande ändamål och användes ibland för att förbättra jäsningen av bröd och öl.

Även örter och medicinalväxter ansågs få extra kraft under midsommarnatten. Många samlade växter just denna natt för att torka och använda under resten av året. Johannesört användes mot oro och nedstämdhet, rölleka mot feber och sår, medan älggräs ansågs lindra värk och inflammation.

Flera av de örter som samlades för läkedom kom senare också att användas för att krydda brännvin. Kummin, dill, anis och fänkål gav smak åt de medicinalbrännvin som ansågs främja hälsa och matsmältning. Med tiden utvecklades dessa till de kryddade snapsar som än idag är en självklar del av många midsommarbord. På så sätt lever en del av den gamla kunskapen om naturens läkande växter vidare även i dagens firande.

Årsgång – att vandra in i framtiden

En av de mest fascinerande midsommarritualerna kallades årsgång. Den som ville få veta framtiden gick ensam, fastande och under fullständig tystnad. Ofta skulle man gå motsols runt en kyrka eller färdas genom natten längs särskilda vägar.

Om ritualen lyckades kunde man enligt traditionen få syner av framtida händelser: bröllop, begravningar eller kommande skördar. I berättelserna mötte årsgångaren ofta märkliga väsen och övernaturliga prövningar längs vägen.

Näcken, älvorna och de osynliga makterna

Midsommarnatten ansågs också vara en tid då övernaturliga väsen rörde sig fritt.

Näcken spelade sin förföriska musik vid forsar och bäckar. Älvorna dansade över ängarna i morgondimman. Skogsrået, trollen och andra väsen kunde både hjälpa och skada människor beroende på hur de behandlades.

För att skydda sig bar många järnföremål, exempelvis en kniv eller sax. Eld, salt och korstecken användes också som skydd mot det okända.

Källor med läkande kraft

På flera platser i Sverige fanns särskilda offerkällor som besöktes vid midsommar. Källorna smyckades med löv och blommor, och människor drack av vattnet eller lämnade mynt som offer för att få hälsa, styrka och lycka. Särskilt kraftfulla ansågs källor vara om de låg på gränsen mellan olika marker eller matades av nordrinnande vatten.

Med tiden bleknade många av de gamla föreställningarna, men flera av traditionerna levde vidare och fick nya uttryck.

Midsommar idag – en högtid av ljus och gemenskap

Även om många av de gamla föreställningarna om magi, omen och övernaturliga väsen har bleknat, är midsommar fortfarande en av Sveriges mest älskade högtider. För många markerar den den verkliga början på sommaren.

Över hela landet samlas familjer och vänner i trädgårdar, sommarstugor, på bygdegårdar, vid sjöar eller längs kusten. Midsommarstången kläs med björklöv och blommor, och barn och vuxna dansar tillsammans runt stången till välkända sånger. Blomsterkransar binds, lekar anordnas och firandet fortsätter ofta långt in i den ljusa nordiska sommarnatten.

En av de mest populära danserna kring midsommarstången är Små grodorna, Små grodorna är lustiga att se. Få känner till att melodin ursprungligen kommer från en fransk militärmarsch och att sången sannolikt har rötter i en engelsk skämtvisa där franska soldater kallades för “grodor”. Det som en gång var en soldatvisa har med tiden blivit en av de mest älskade och lekfulla inslagen i det svenska midsommarfirandet.

På det festliga bordet står ofta sill, färskpotatis, gräddfil, gräslök, lax, knäckebröd och jordgubbar – smaker som för många blivit själva sinnebilden av svensk sommar. Visor sjungs, skålar utbringas och flera generationer möts runt samma bord.

Även om traditionerna har förändrats bär många av dem fortfarande spår av äldre tiders sedvänjor. Blommor plockas, hus och festplatser smyckas med grönska och människor söker sig ut i naturen när den är som mest levande. De gamla teman som präglat midsommar genom århundradena – fruktbarhet, förnyelse, gemenskap och hopp – finns fortfarande närvarande i firandet.

För vissa handlar midsommar om att bevara kulturarvet. För andra är det en möjlighet att sakta ner, umgås med nära och kära och njuta av naturens skönhet. I en värld som förändras allt snabbare erbjuder midsommar fortfarande något tidlöst: en stund att fira ljuset, naturen och glädjen i att vara tillsammans.

Från magi till gemenskap

Mycket av den gamla folktron har försvunnit, men midsommar fortsätter att vara en högtid fylld av symbolik. Vi kanske inte längre tror att älvor dansar över ängarna eller att framtiden visar sig i midsommardrömmar, men många av ritualerna lever kvar.

När vi binder blomsterkransar, plockar blommor, dansar kring midsommarstången eller samlas med familj och vänner gör vi något som generationer före oss också har gjort. Kanske är det just därför midsommar fortfarande berör oss så starkt.

I en tid då mycket förändras erbjuder midsommar en påminnelse om något tidlöst: människans längtan efter gemenskap, naturens kraft och hoppet om en god framtid.

Kanske är det därför midsommarnatten fortfarande känns lite magisk – som ett ögonblick då ljuset, naturen och människors längtan efter gemenskap möts.

Att Fira Sommarens Stunder – Konst att Samla och Ge Bort

När sommaren breder ut sig blir den också en tid för firanden, möten, milstolpar och omtänksamma gåvor. Precis som människor i generationer har markerat midsommar med blommor, symboler och föremål fyllda av minnen och berättelser, kan konst bli en bestående påminnelse om en särskild stund, plats eller relation.

Om denna reflektion kring ljus, natur, hopp och tillhörighet har berört dig är du varmt välkommen att utforska ett urval av Novisalis originalverk, tillgängliga för samlingar och som meningsfulla gåvor.

Utforska samlingen här: Novisali Artwork Collection

Svensk Midsommarmusik Inspiration

Källor

Här är källorna till artikeln med direktlänkar för vidare läsning:

• Nordiska museet – Midsommar
  Översikt över midsommarens historia, traditioner och firande i Sverige.
• Nordiska museet – Midsommarfirande och traditioner
  Om midsommarstången, lekar, mat, musik och firandets utveckling.
• Intervju med folkloristen Tora Wall om midsommarnattens magi, årsgång, midsommardagg, läkekraftiga växter, Näcken, älvor och andra väsen. 
• Nordiska museet – Drömtydning och kärleksmagi
  Om kärleksmagi, sanndrömmar och traditionen med blommor under kudden.

Kompletterande källor

• Skansen – Midsommar på Skansen
  Om midsommarfirandets historia och hur traditionerna bevarats genom generationer.
• Wikipedia – Midsommar
  Bakgrund om midsommarens historiska utveckling, datum och regionala traditioner.
• Gimle Kultur – Den magiska midsommarnatten
  En populärhistorisk genomgång av midsommarnattens folktro och symbolik.

Fördjupning om nordisk folktro

• Folktro om midsommarnattens magi
  Samling av berättelser och folkminnen kring midsommarnatten och dess övernaturliga föreställningar.

The post Midsummer – A Celebration of Light, Magic, and Ancient Traditions first appeared on Novisali.

The Day between worlds

On the Equinox, and the quiet balance that moves through everything

There are moments in the year that do not arrive with noise, yet carry a quiet, almost ancient significance. The equinox is one of them.

Twice each year, the Earth reaches a point of near-perfect balance. Day and night stand equal—not in opposition, but in relationship. It is not something we can easily see, and yet it is something we can feel, if we pay attention. A subtle recalibration moves through the planet, like a breath held and released.

These are not just seasonal markers. They are thresholds—moments when one state gives way to another. Spring leans into becoming; autumn leans into letting go. And for a brief time, we stand in between.

It is easy to move past this moment, occupied by routines and responsibilities. But beneath everything, something is shifting. Not abruptly, not dramatically—but steadily, with a quiet certainty that does not ask for permission. The equinox is not here to interrupt life. It is here to remind us that life is always in motion.

A World That Listens to Light

Long before humans began measuring time, the living world was already attuned to light. Not as something abstract, but as a language. The equinox speaks in that language. It does not give instructions—it offers a signal. And life responds.

In spring, as daylight increases, the world begins to awaken from dormancy. Beneath the soil, roots that seemed still begin to move again. Sap rises invisibly through branches. Buds gather, almost imperceptibly at first, until suddenly they unfold. It is not forced. It is not rushed. It is a response to something deeply known.

At the same time, ecosystems begin to reassemble themselves. Pollinators emerge in synchrony with flowering plants. Birds return to landscapes that are ready to receive them. There is a choreography at play, one that depends not on control, but on timing—on listening.

In autumn, the same system shifts direction. The message changes, and life changes with it. Energy is drawn inward. Growth gives way to conservation. Leaves turn not just as a visual spectacle, but as part of a process of withdrawal and preservation. Nutrients are reclaimed, cycles are closed. 

Nothing in nature resists this transition. There is no sense of loss in the falling leaf, only continuation in another form. The equinox reveals something profound: life does not argue with change. It aligns with it.

The Human Threshold

We often think of ourselves as separate from these patterns—guided by intention, technology, and thought rather than by cycles of light and dark. Yet the equinox still reaches us, even if we do not consciously recognize it.

In spring, many people experience a subtle but noticeable shift. Light lingers longer in the day, and with it comes a sense of renewal. Energy returns, sometimes gently, sometimes with surprising force. Ideas that felt distant or heavy during winter begin to feel possible again. There is a quiet expansion—of mood, of movement, of perspective.

This is not merely psychological. Our bodies respond to light in measurable ways—through hormones, sleep patterns, and biological rhythms. But beyond the biological, there is something experiential. A feeling of stepping into something new, even if nothing external has yet changed.

In autumn, the tone softens. The same balance between light and dark invites a different kind of awareness. There is often a natural inclination to slow down, to reflect, to take stock. It can bring clarity, but also sensitivity—a deeper connection to what has been lived through.

For some, this inward movement can feel heavy. For others, it becomes meaningful—a chance to gather insights, to understand, to prepare. The equinox does not impose a direction. It offers a moment to notice the direction already unfolding within us.

Norse Echoes — Holding Opposites

In the Norse imagination, the world is not divided into simple binaries of good and bad, light and dark. Instead, it is held together through a dynamic balance of forces, all connected within the great world tree, Yggdrasil.

Within this living structure, opposites coexist. There are realms of light and realms of shadow, forces of creation and destruction, cycles of life and death. And yet, none of these exist in isolation. They are interdependent, each necessary for the whole.

This perspective offers a powerful lens through which to view the equinox. It is not a moment when light triumphs over darkness, or darkness over light. It is a moment when both are present in equal measure—when the world, in a sense, remembers how to hold them together.

In human life, we often seek resolution by choosing one side of a polarity. We strive for clarity, certainty, and control. But the equinox suggests another possibility: that meaning can also be found in the tension itself, in the ability to remain present with complexity.

To stand in balance is not to eliminate contradiction. It is to allow it to exist without fragmentation. This is not always comfortable. But it is deeply alive. What is striking is that this balance was rarely described directly. It was not named as a moment—but lived as a rhythm.

In the North, it was carved into stone and woven into cloth rather than written as explanation. Runestones carry spirals and solar forms that echo movement and return. Textiles mirror symmetry and repetition, as if balance itself was something to be held in the hands.

The equinox, perhaps, was never something to define— but something to recognize.

Japanese Reflections — Crossing the In-Between

In Japan, the equinox is observed through Higan, a period that invites reflection, remembrance, and a gentle turning toward what lies beyond the immediate surface of life.

Higan is often described as a time of crossing—from this shore to the other shore. Not a physical journey, but a symbolic one. It represents the movement from distraction to awareness, from separation to connection, from the visible to the deeply felt.

During this time, people visit the graves of loved ones, clean them, bring flowers, and spend time in quiet contemplation. These acts are not only about honoring the past—they are about maintaining a relationship across time. The boundary between what has been and what is becomes less rigid.

The equinox, in this context, is not just about balance in the external world. It is about balance in perception. A chance to see more clearly—not by adding more information, but by becoming more attentive.

There is a softness in this approach. No urgency to change, no pressure to act. Only an invitation to be present, to listen, to notice what emerges in the space between. In that space, something often becomes visible that was not before.

A Quiet Invitation

Across nature, mythology, and human experience, the equinox carries a consistent message: life moves in cycles, and balance is not a fixed state, but a living process.

Growth and rest are not opposites. They are phases of the same movement. Beginnings are not separate from endings. They unfold from them.

The equinox does not ask us to transform overnight. It does not demand clarity or action. Instead, it offers something more subtle, and perhaps more meaningful—a pause. A moment where the world itself models equilibrium.

In that pause, we are given an opportunity. To step back. To sense what is shifting. To recognize where we are—not where we think we should be.

Because while the Earth continues its steady turning, creating these moments of balance again and again, it is also quietly reminding us of something we often forget: We are not separate from these rhythms. We are shaped by them.

And perhaps, if we listen closely enough, we can learn not just to observe them— but to move with them.

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

Dagen mellan världar

Om dagjämningen och den stilla balans som rör sig genom allt

Det finns ögonblick under året som inte anländer med buller, men som bär på en stilla, nästan uråldrig betydelse. Dagjämningen är ett av dem.

Två gånger om året når jorden en punkt av nästan perfekt balans. Dag och natt står lika långa—inte i motsats, utan i relation. Det är inget vi enkelt kan se, och ändå är det något vi kan känna, om vi uppmärksammar det. En subtil omkalibrering rör sig genom planeten, som ett andetag som hålls och sedan släpps.

Detta är inte bara säsongsmarkörer. Det är trösklar—ögonblick då ett tillstånd övergår i ett annat. Våren lutar mot att bli till; hösten lutar mot att släppa taget. Och under en kort stund står vi mitt emellan.

Det är lätt att gå förbi detta ögonblick, upptagna av rutiner och ansvar. Men under ytan är något i rörelse. Inte plötsligt, inte dramatiskt—utan stadigt, med en tyst visshet som inte ber om tillåtelse. Dagjämningen är inte här för att avbryta livet. Den är här för att påminna oss om att livet alltid är i rörelse.

En värld som lyssnar till ljuset

Långt innan människan började mäta tid var den levande världen redan stämd mot ljuset. Inte som något abstrakt, utan som ett språk. Dagjämningen talar i det språket. Den ger inga instruktioner—den sänder en signal. Och livet svarar.

På våren, när dagsljuset ökar, börjar världen vakna ur sin vila. Under jorden börjar rötter som tycktes stilla röra sig igen. Sav stiger osynligt genom grenarna. Knoppar samlar sig, knappt märkbart först, tills de plötsligt slår ut. Det är inte framtvingat. Det är inte förhastat. Det är ett svar på något djupt igenkänt.

Samtidigt börjar ekosystemen åter samla sig. Pollinatörer träder fram i samklang med blommande växter. Fåglar återvänder till landskap som är redo att ta emot dem. Det finns en koreografi här, en som inte bygger på kontroll utan på timing—på lyssnande.

På hösten skiftar samma system riktning. Budskapet förändras, och livet förändras med det. Energin dras inåt. Tillväxt övergår i bevarande. Löv skiftar färg inte bara som ett visuellt skådespel, utan som en del av en process av tillbakadragande och omsorg. Näring tas tillbaka, cykler sluts.

Ingenting i naturen motsätter sig denna övergång. Det finns ingen känsla av förlust i det fallande lövet—bara en fortsättning i en annan form. Dagjämningen visar något djupt: livet argumenterar inte med förändring. Det samspelar med den.

Den mänskliga tröskeln

Vi tänker ofta på oss själva som separerade från dessa mönster—styrda av intention, teknik och tanke snarare än av ljusets och mörkrets cykler. Och ändå når dagjämningen oss, även när vi inte medvetet lägger märke till den.

På våren upplever många en subtil men tydlig förskjutning. Ljuset stannar kvar längre på dagen, och med det kommer en känsla av förnyelse. Energin återvänder—ibland varsamt, ibland med överraskande kraft. Tankar som kändes avlägsna eller tunga under vintern börjar åter kännas möjliga. Något öppnar sig—i sinnesstämning, i rörelse, i perspektiv.

Detta är inte bara psykologiskt. Våra kroppar svarar på ljus på mätbara sätt—genom hormoner, sömnmönster och biologiska rytmer. Men bortom det biologiska finns något upplevt. En känsla av att stiga in i något nytt, även om inget yttre ännu har förändrats.

På hösten mjuknar tonen. Samma balans mellan ljus och mörker bjuder in till en annan sorts uppmärksamhet. Det finns ofta en naturlig rörelse mot att sakta ner, reflektera, summera. Det kan ge klarhet, men också en större känslighet—en djupare kontakt med det som levts.

För vissa kan denna inåtvända rörelse kännas tung. För andra blir den meningsfull—en möjlighet att samla insikter, att förstå, att förbereda. Dagjämningen pekar inte ut en riktning. Den erbjuder ett ögonblick att lägga märke till den riktning som redan tar form inom oss.

Nordiska ekon — att hålla motsatser

I den nordiska föreställningsvärlden är världen inte uppdelad i enkla motsatser som gott och ont, ljus och mörker. I stället hålls den samman genom en dynamisk balans av krafter, alla förbundna i det stora världsträdet, Yggdrasil.

Inom denna levande struktur samexisterar motsatser. Det finns världar av ljus och världar av skugga, krafter av skapande och förstörelse, cykler av liv och död. Och ändå existerar inget av detta i isolering. De är ömsesidigt beroende—var och en nödvändig för helheten.

Detta perspektiv ger en kraftfull lins för att förstå dagjämningen. Det är inte ett ögonblick då ljuset segrar över mörkret, eller mörkret över ljuset. Det är ett ögonblick då båda är närvarande i lika mått—när världen, på ett sätt, minns hur man håller dem tillsammans.

I våra egna liv söker vi ofta lösningar genom att välja sida. Vi strävar efter klarhet, säkerhet och kontroll. Men dagjämningen antyder en annan möjlighet: att mening också kan finnas i själva spänningen, i förmågan att stanna kvar i det komplexa.

Att stå i balans är inte att eliminera motsägelser. Det är att låta dem finnas utan att världen faller isär. Detta är inte alltid bekvämt. Men det är djupt levande. Det som är slående är att denna balans sällan beskrevs direkt. Den namngavs inte som ett ögonblick—utan levdes som en rytm.

I Norden ristades den i sten och vävdes i tyg snarare än skrevs som förklaring. Runstenar bär spiraler och solformer som speglar rörelse och återkomst. Textilier visar symmetri och upprepning—som om balansen var något som kunde hållas i händerna.

Dagjämningen var kanske aldrig något att definiera— utan något att känna igen.

Japanska reflektioner — att korsa mellanrummet

I Japan uppmärksammas dagjämningen genom Higan, en period som bjuder in till reflektion, minne och en stillsam vändning mot det som ligger bortom vardagens yta.

Higan beskrivs ofta som en övergång—från denna strand till den andra. Inte en fysisk resa, utan en symbolisk. Den representerar rörelsen från distraktion till närvaro, från separation till förbindelse, från det synliga till det djupt upplevda.

Under denna tid besöker människor sina anhörigas gravar, gör rent, lämnar blommor och sitter i stilla eftertanke. Dessa handlingar handlar inte bara om att hedra det som varit—de handlar om att upprätthålla en relation genom tid. Gränsen mellan då och nu blir mindre fast.

Dagjämningen handlar här inte bara om balans i världen omkring oss. Den handlar om balans i hur vi ser. En möjlighet att se klarare—inte genom att lägga till mer information, utan genom att bli mer uppmärksam.

Det finns en mjukhet i detta synsätt. Ingen brådska att förändra, inget krav på handling. Bara en inbjudan att vara närvarande, att lyssna, att lägga märke till vad som uppstår i mellanrummet. Och i det mellanrummet blir något ofta synligt som tidigare inte var det.

En stilla inbjudan

Genom naturen, mytologin och den mänskliga erfarenheten bär dagjämningen ett återkommande budskap: livet rör sig i cykler, och balans är inte ett fast tillstånd utan en levande process.

Tillväxt och vila är inte motsatser. De är faser i samma rörelse. Början är inte skild från slutet. Den växer fram ur det.

Dagjämningen ber oss inte att förändras över en natt. Den kräver inte klarhet eller handling. I stället erbjuder den något mer subtilt—och kanske mer betydelsefullt: en paus. Ett ögonblick där världen själv visar hur jämvikt kan se ut.

I den pausen får vi en möjlighet. Att stiga tillbaka. Att känna vad som skiftar. Att se var vi befinner oss—inte där vi tror att vi borde vara. För medan jorden fortsätter sin stadiga rörelse och skapar dessa ögonblick av balans om och om igen, påminner den oss också stilla om något vi ofta glömmer: Vi är inte separerade från dessa rytmer. Vi formas av dem.

Och kanske, om vi lyssnar tillräckligt noggrant, kan vi lära oss inte bara att betrakta dem— utan att röra oss med dem.

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.

The post The day between worlds/ Dagen mellan världar first appeared on Novisali.

(In English below) 

Kanske har du känt det någon gång — att du inte är helt ensam. En rörelse i utkanten av synfältet, en stillhet som nästan svarar, som om något ser tillbaka.

En värld som en gång kändes levande

Det fanns en tid då världen inte kändes tom, inte ens i stunder av ensamhet. Inte för att vi ständigt var omgivna av aktivitet, utan för att livet självt bar på en känsla av närvaro. Vinden som rörde sig genom träden, vattnets rytm, djurens stilla rörelser i utkanten av vår uppmärksamhet — allt detta skapade en känsla av att vara del av något uppmärksamt och levande.

Det var inte något vi nödvändigtvis satte ord på, utan något vi kände — en stilla visshet om att vi inte stod utanför världen utan vilade i den. Även när vi var ensamma fanns en känsla av sällskap, inte från en annan människa, utan från livet självt.

Den tysta förlusten vi knappt märker

Idag talar vi ofta om naturens förlust i mätbara termer — arter som minskar, landskap som förändras. Men parallellt med detta har något mer subtilt skett. Våra vardagliga relationer till det levande har gradvis försvagats. De små, återkommande möten som en gång formade vår uppmärksamhet — att lägga märke till fåglar, följa årstidernas växlingar, ana djurens närvaro — har blivit mindre naturliga delar av vardagen.

För många är naturen inte längre något vi lever i, utan något vi besöker. Denna förskjutning sker långsamt, nästan omärkligt, som en förtunning av erfarenheten. Men när dessa förbindelser bleknar förändras också något inom oss. Känslan av att tillhöra en större levande helhet blir mer abstrakt, och en stilla form av desorientering kan uppstå.

Ensamhet i en uppkopplad värld

Samtidigt lever vi i en tid av ständig uppkoppling. Vi rör oss mellan skärmar, notiser och ändlösa informationsflöden, där kontakt alltid är möjlig men inte alltid meningsfull. Vi är ständigt nåbara, men mer sällan verkligt berörda.

Många beskriver en tystare form av ensamhet — inte nödvändigtvis fysisk, utan existentiell. En känsla av frånkoppling från plats, sammanhang och livets vidare väv. Tekniken kan simulera närvaro, återskapa miljöer och till och med efterlikna naturen. Men det som är svårare att ersätta är ömsesidigheten i mötet med något som existerar bortom vår kontroll. I den förskjutningen börjar också upplevelsen av att bli mött av världen själv att tunnas ut.

Den osynliga tråden

Det finns förbindelser som inte kan ses men som ändå formar vår känsla av tillhörighet. Trådar som sträcker sig över generationer, mellan människor och landskap, mellan det mänskliga och det mer-än-mänskliga. När dessa trådar är starka känner vi oss som del av något pågående; när de försvagas uppstår en längtan.

Det är inte nödvändigtvis en längtan efter svar, utan efter närvaro — efter känslan av att något finns där, precis bortom vår räckvidd. En stilla förnimmelse av att vi fortfarande står i relation, även om vi inte längre fullt ut uppfattar hur.

Väktare vid tröskeln

Föreställ dig, för ett ögonblick, att denna närvaro inte har försvunnit, utan bara blivit svårare att lägga märke till.

Att den väntar i utkanten av vår uppmärksamhet. En hare stannar upp — inte i flykt, utan i lyssnande. En uggla dröjer sig kvar ett ögonblick längre än väntat, som om den väntar på att bli sedd. En räv lyssnar, inte bara utåt, utan in i det som rör sig däremellan.

Detta är inga dramatiska möten. De kräver inte uppmärksamhet. De bara finns, vid tröskeln mellan det synliga och det förnimbara.

Och i mötet med dem kan något subtilt skifta. Gränsen mellan betraktare och betraktad blir mindre tydlig, och för ett ögonblick kan upplevelsen kännas ömsesidig — som om uppmärksamheten rör sig i båda riktningarna.

En annan form av omsorg

I vår tid förstås omsorg ofta som handling — att lösa, reparera, förändra. Men det finns en annan form av omsorg, en som inte ingriper eller kontrollerar, utan vilar i närvaro. Den visar sig i små, nästan omärkliga ögonblick: en blick som dröjer, en stillhet som bär något, ett möte utan ord.

I dessa stunder faller behovet av förklaring bort, och det som återstår är den direkta upplevelsen av att bli mött. Det kan verka enkelt, men rymmer något djupt — en påminnelse om att kontakt inte alltid kräver ansträngning, utan kan uppstå genom själva uppmärksamheten.

Att känna sig mindre ensam

Under många samtida erfarenheter finns en fråga som sällan uttalas men som ändå är djupt närvarande: vad innebär det att inte vara ensam, i en djupare mening? Inte bara socialt, utan existentiellt.

Kanske handlar det inte om att vara omgiven, utan om att stå i relation.

Idén om en väktare pekar mot denna möjlighet. Inte som något som måste bevisas, utan som något som kan kännas. Att vi fortfarande kan stå i relation till en värld som, på sitt eget sätt, är uppmärksam.

Och kanske är väktaren inte där för att skydda oss från något, utan för att påminna oss om att vi hör till.

När den möjligheten anas, om så bara för ett kort ögonblick, mjuknar något. Världen blir mindre likgiltig och vår plats i den mindre isolerad.

Att stå vid tröskeln

Att möta detta handlar inte om tolkning, utan om uppmärksamhet. Om att stanna upp tillräckligt länge för att själva perceptionen ska kunna skifta — från att förstå till att förnimma.

I den stillheten kan något träda fram. En subtil igenkänning. Ett tyst svar. En känsla av att närvaron inte är helt ensidig.

En öppning

Detta handlar inte om att återvinna det som gått förlorat, och inte heller om att finna definitiva svar. Det handlar om att skapa rum — ett rum där uppmärksamheten kan fördjupas och där relationen mellan mänskligt och mer-än-mänskligt liv kan förnimmas på nytt.

I en värld som blir allt snabbare och mer abstraherad får sådana rum betydelse. Inte för att de löser våra utmaningar, utan för att de förändrar hur vi erfar att vara här.

Kanske är frågan inte om väktare existerar.
Kanske är frågan vad som blir möjligt när vi börjar lyssna igen.

Konstutställning där dessa samlas

Dessa reflektioner tar form i Tysta Väktare, som presenteras som en del av Konstutställningen Förnimmelse mellan världarav Danderyds Konstrum.

Här möts flera konstnärer, däribland Novisali, kring frågor om perception, närvaro och de subtila trösklarna mellan det som syns och det som förnims. I detta gemensamma rum vecklar Tysta Väktare ut sig som en stilla konstellation — där djuren framträder inte bara som gestalter ur naturen, utan som uppmärksamma närvaror, dröjande i utkanten av vår medvetenhet.

Utställning

Förnimmelse mellan världar

17 mars – 9 april 2026
Vernissage 19 mars kl. 13–14
Mörby Entrétorget, Danderyd, Stockholm

Medverkande konstnärer

Konstnärer ur Danderyds Konstrum: Novisali, Lars af Sillén, Mariak von Heijne och Charlotta Malm

Referenser och vidare läsning

• The Atlantic — This is no way to be human
• The Marginalian — How to Love yourself and how to love another
• The Marginalian — The Snail with the Right Heart
• INSEAD Knowledge — Human Understanding in a World Through AI
• Smithsonian Magazine — Wildlife Populations Decline Since 1970

Novisali tidigare relaterad historia 

Eyes woven with time – guardinas of the invisible thread

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.

Silent Guardians — On longing, presence, and the invisible companions we have forgotten

Perhaps you have felt it, at some point — that you are not entirely alone. A movement at the edge of your vision, a stillness that almost responds, as if something is looking back.

A world that once felt alive

There was a time when the world did not feel empty, not even in moments of solitude. Not because we were constantly surrounded by activity, but because life itself carried a sense of presence. The wind moving through the trees, the rhythm of water, the quiet movements of animals at the edge of our awareness — all of this created a feeling of being part of something attentive and alive.

It was not something we necessarily put into words, but something we felt — a quiet knowing that we were not standing outside the world but resting within it. Even when we were alone, there was a sense of companionship, not from another person, but from life itself.

The quiet loss we barely notice

Today, we often speak about the loss of nature in measurable terms — species declining, landscapes changing. Yet alongside this, something more subtle has taken place. Our everyday relationships with the living world have gradually weakened. The small, recurring encounters that once shaped our attention — noticing birds, following the shifts of the seasons, sensing the presence of animals — have become less natural parts of daily life.

For many, nature is no longer something we live within, but something we visit. This shift happens slowly, almost imperceptibly, like a thinning of experience. But as these connections fade, something within us also changes. The feeling of belonging to a larger living whole becomes more abstract, and a quiet form of disorientation can emerge.

Loneliness in a connected world

At the same time, we live in an age of constant connection. We move between screens, notifications, and endless streams of information, where contact is always possible but not always meaningful. We are always reachable, yet less often truly touched.

Many describe a quieter kind of loneliness — not necessarily physical, but existential. A sense of disconnection from place, from context, from the wider fabric of life. Technology can simulate presence, recreate environments, even imitate nature. But what is harder to replace is the mutuality of encountering something that exists beyond our control. In that shift, the experience of being met by the world itself begins to fade.

The invisible thread

There are connections that cannot be seen yet still shape our sense of belonging. Threads that stretch across generations, between people and landscapes, between the human and the more-than-human. When these threads are strong, we feel part of something ongoing; when they weaken, a longing emerges.

It is not necessarily a longing for answers, but for presence — for the feeling that something is there, just beyond our reach. A quiet sense that we are still in relation, even if we no longer fully perceive how.

Guardians at the threshold

Imagine, for a moment, that this presence has not disappeared, but simply become harder to notice.

That it waits at the edges of our attention. A hare pauses — not in flight, but in listening. An owl remains a moment longer than expected, as if waiting to be seen. A fox listens, not only outward, but into what moves between.

These are not dramatic encounters. They do not demand attention. They simply exist, at the threshold between the visible and the sensed.

And in meeting them, something subtle may shift. The boundary between observer and observed becomes less defined, and for a moment, the experience may feel mutual — as if attention moves in both directions.

Another form of care

In our time, care is often understood as action — to solve, to fix, to change. But there is another form of care, one that does not intervene or control, but rests in presence. It appears in small, almost imperceptible moments: a gaze that lingers, a stillness that holds something, an encounter without words.

In these moments, the need for explanation falls away, and what remains is the direct experience of being met. It may seem simple, yet it carries something profound — a reminder that connection does not always require effort but can arise through attention itself.

Feeling less alone

Beneath many contemporary experiences lies a question that is rarely spoken, yet deeply present: what does it mean not to be alone, in a deeper sense? Not only socially, but existentially.

Perhaps it is not about being surrounded, but about being in relation.

The idea of a guardian points toward this possibility. Not as something to be proven, but as something that can be felt. That we may still be in relationship with a world that is, in its own way, attentive.

And perhaps the guardian is not there to protect us from something, but to remind us that we belong.

When that possibility is sensed, even briefly, something softens. The world becomes less indifferent, and our place within it less isolated.

Standing at the threshold

To encounter this is not about interpretation, but about attention. About pausing long enough for perception itself to shift — from understanding to sensing.

In that stillness, something may emerge. A subtle recognition. A quiet response. A feeling that presence is not entirely one-sided.

An opening

This is not about recovering what has been lost, nor about finding definitive answers. It is about creating space — a space where attention can deepen, and where the relationship between human and more-than-human life can be sensed again.

In a world that is becoming ever faster and more abstract, such spaces matter. Not because they resolve our challenges, but because they change how we experience being here.

Perhaps the question is not whether guardians exist.
Perhaps the question is what becomes possible when we begin to listen again.

Art exhibition where these presences gather

These reflections take form within Silent Guardians, presented as part of the art exhibition Sensing Between Worlds by Danderyds Konstrum.

Here, a number of artists, among them Novisali, come together around questions of perception, presence, and the subtle thresholds between what is seen and what is sensed. Within this shared space, Silent Guardians unfolds as a quiet constellation — where animals appear not only as figures of the natural world, but as attentive presences, lingering at the edge of awareness.

Exhibition

Sensing between worlds

March 17 – April 9, 2026, Vernissage March 19 at 13-14. 
Mörby Entrétorget, Danderyd, Stockholm

Participating artists
Artists from Danderyds Konstrum collective; Novisali, Lars af Sillen, Mariak von Heijne and Charlotta Malm. 

References and Further Reading

• The Atlantic — This is no way to be human
• The Marginalian — How to Love yourself and how to love another
• The Marginalian — The Snail with the Right Heart
• INSEAD Knowledge — Human Understanding in a World Through AI
• Smithsonian Magazine — Wildlife Populations Decline Since 1970

Novisali earlier related story

• Eyes woven with time – guardinas of the invisible thread

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Tysta Väktare / Silent Guardians first appeared on Novisali.