Vissa bleknar med tidvattnet, andra dröjer sig kvar i minnet.
Några av livets mest djupgående ögonblick kommer stilla – en blick, en solnedgång, vågens beröring mot våra fötter. Vi märker kanske inte deras tyngd i stunden. Men precis som fotspår pressade i våt sand formar de oss – på sätt vi bara förstår långt senare.
När de mjuka tonerna av Footprints in the Sand spelas 🎵 [lyssna här], påminns vi om de där osynliga närvarona – av människor, av tid, av nåd – som vandrar vid vår sida.
Det är något uråldrigt med att gå längs en strandlinje. Med varje steg lämnar vi ett ömtåligt avtryck – ett personligt spår, synligt för en stund, sårbart för vind och vatten. Nästa våg kan sudda ut det, men för ett ögonblick fanns det där. Det betydde något.
Fotspår påminner oss om närvaro. Om rörelse. Om att vara på väg. Vissa försvinner snabbt, som flyktiga tankar eller plötsliga känslor.
Andra stannar kvar – inte i sanden, utan inom oss – som minnen, som förändringar, som tysta sanningar vi bär med oss.
Strandlinjen blir en metafor:
Där beständighet möter förgänglighet.
Där det som var smälter samman med det som håller på att bli.
Där vi pausar mellan land och hav, dåtid och framtid, jag och värld.
Och i det mellanrummet öppnas något. Kanske är det:
- Tidlöshetens förgänglighet, speglad i vågor som suddar ut gårdagens stigar – och påminner oss att värna om nuet.
- Närvarons stilla kraft, i att stanna upp och se en skugga i sanddynerna, ett mönster i sanden, ljuset som glittrar över vattenytan.
- Värmens förbindelse, i fotsteg som följer varandra, i delad tystnad, i minnet av ett ögonblick som lämnat spår.
Att vandra längs stranden med musik som stiger i luften – som i denna 🎻fiolversion av You Raise Me Up, filmad vid havet – är att känna hur konst, natur och känslor möts i ett och samma andetag.
Alla berättelser uttalas inte. Alla resor är inte storslagna.
Men varje fotspår bär på möjligheten till mening.
Vissa är ensamma. Vissa går sida vid sida.
Vissa dyker upp, och försvinner igen.
Och vissa stannar kvar – inte för att de varade, utan för att de rörde något djupt inom oss.
Som poeten Henry Wadsworth Longfellow en gång skrev:
Liv hos stora män påminner oss
att vi kan göra våra liv sublima,
och när vi går, lämna efter oss
fotspår i tidens sand…
Dessa rader påminner oss varsamt om att våra liv – och våra skapelser – bär en mening bortom oss själva. Ett spår vi lämnar kan vara det som ger någon annan kraft att fortsätta. Ett steg vi tog kan hjälpa någon annan att hitta sin väg.
Reflektioner längs minnets strandlinje
Vilka fotspår har format mig?
Tänk på de stunder, människor eller platser som lämnat ett avtryck hos dig – inte med ljud, utan med närvaro.
En blick, ett beslut, en livsperiod.
Vad väckte de i dig? Vad har de lärt dig?
Vilka fotspår tycker jag om att bli påmind om?
Alla avtryck bleknar inte. Vissa återvänder du till, om och om igen.
En solnedgång du bär i bröstet. En röst som fortfarande lugnar dig. Ett val du är stolt över.
Vad ger dig styrka, värme eller klarhet när du minns det?
Vilka fotspår är jag redo att låta tidvattnet skölja bort?
Vissa märken är tunga. Vissa är inte längre dina att bära.
En berättelse du vuxit ur. En rädsla som tjänat sitt syfte. Ett minne som inte längre definierar dig.
Vad är du redo att släppa – varsamt, utan tvång – för att ge plats åt något nytt?
En konstutställning rotad i Tylösands själ
Med fotstpår i sanden är inte bara en konstutställning – det är en hyllning till det som en gång var, till gyllene timmar vid havet, och till naturens stilla närvaro som fortsätter att forma oss långt efter att vi lämnat strandlinjen.
Från vindpinade dyner till solglittrande vågor samlar denna utställning ett noga kurerat urval av konstverk – både inomhus och utomhus – inspirerade av Tylösand. En plats där många av oss skrattat, reflekterat, vandrat och funnit stillhet.
Få en känsla av Tylösand från ovan i denna rogivande drönarvy, och känn hur stranden fortsätter att berätta sina historier:
Varje verk bär ett spår av någons steg…
…en familjs sommarpromenad över den varma sanden,
…en ensam morgon där havet löser upp sig i himlen,
…en flyktig känsla som ändå stannade kvar.
Vad du får uppleva:
• Konstverk som talar till minne och rörelse, skapade med olika tekniker – från akvarell och digital konst till skulptur och installation.
• En vandring genom inre och yttre rum, där gränsen mellan galleriväggar och havsbris suddas ut som fotspår i sand.
• Berättelserna bakom verken, som bjuder in besökaren att minnas sina egna stunder – eller bara vara närvarande.
Denna utställning är en varm påminnelse om att skönhet inte behöver vara evig för att lämna ett avtryck.
Utforska Tylösands rika historia genom denna 🌊film från 1939 (börja vid 8:20) eller fördjupa dig i historien om 🏨Hotell Tylösand från 1915 – platser som fortfarande ekar i nuet.
Välkommen att besöka:
👉 Fysisk utställning:
20 april kl. 15–17 i Tyludden, Tylösand – Med spår i sanden
(klicka på bilden nedan)
👉 Virtuell utställning:
Transient Tylösand / Virtuell utställning Transient Tylösand
(klicka på bilden nedan)
I utställningen ingår också en sång om Tylösand.
En svensk sång om Tylösand hittar du nedan:
Om Novisali
Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot, rådgivare och coach, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne. Hon drivs av en stark vilja att lära, och att förlänga och fördjupa konstupplevelser för både befintlig och ny publik – med hjälp av såväl traditionella som digitala uttrycksformer.