Santa and the Unanswered Questions of Life

A Nordic reflection on trust, guardianship, and the invisible forces that sustain us.
Inspired by an earlier post, “The Trusted Tomten – a background check”

“The midwinter cold is hard,
the stars glitter and gleam.
All are asleep on the lonely farm,
deep in the midnight hour.
The moon follows its silent path,
snow gleams white on pine and fir,
snow gleams white on the roofs.
Only the Tomten is awake.”
— Viktor Rydberg

As human beings, we need stories to understand the world. Not to provide all the answers — but to help us live with the questions.

We need images, rhythms, and figures that help us find our way when darkness is dense and the future has not yet taken shape. And we need to believe in something. Not necessarily in the grand or spectacular — but in what endures. What watches. What continues its work even when everyone else is asleep.

We also need trusted leaders. Not those who are most visible, but those who carry the greatest responsibility.

The Tomten is just such a figure.

Pause for a moment:
Which stories help you orient yourself when the future is still unclear?
Who — or what — watches over your life?

The Invisible One Who Does Not Need to Be Seen

The roots of Santa Claus are often described through a Western narrative. History Today traces him to a blend of Saint Nicholas and Father Christmas, explaining how migration shaped his identity — and how, around 1820, he acquired his reindeer. It is an interesting story. But it is incomplete.

It overlooks the Scandinavian Tomten. Which is understandable. He cannot be seen.

In a time when visibility is often mistaken for significance, the Tomten reminds us of something else: that the most important work often happens quietly.

Before Santa, the Tomten

In the Nordic countries, Tomtar and Nisses have existed since Viking and Old Norse times. They belong to the farm, the soil, the animals, and the household. They appear around midwinter — when nights are longest and human dependence on nature is most profound.

The Tomten was never primarily a fairy tale. He was real — as belief, presence, and practice.

So real that both church and secular authorities attempted, already in the 14th century, to ban belief in him. Contemporary sources speak of tomte gods — an echo of an older worldview in which the Tomten stood at the threshold between humanity, nature, and something greater.

The Nordic Tomten is not grand.
He works in the small and the near — quietly, practically, close to the earth.
Where he is treated with care, he responds with steadfast loyalty.

Take with you:
Trust and responsibility have deep roots — older than our modern institutions.

The Serving Guardian

The Tomten protects the house, the family, and the animals. He helps with daily tasks, keeps watch while others sleep, and ensures that what has been entrusted to him continues to function.

But he can also be quick-tempered. Ignored, mocked, or forgotten, he can become dangerous. This makes the Tomten surprisingly modern.

He is a servant leader — one who gives by nature, yet also needs to be seen, acknowledged, and respected. Not for power, but for responsibility.

Reflection:
When have you carried responsibility in silence?
And when has someone done so for you?

Here the Tomten meets a far older theme: animals as guardians.

Animals as Guardians Between Worlds

In Nordic folklore — as in many cultures — animals are not subordinate to humans. They are companions and guardians. They carry memory, warnings, and wisdom between worlds.

This theme was central to my exhibition earlier this year:
Eyes Woven with Time – Guardians of the Invisible Thread, where animal gazes held both what has been and what has not yet been spoken.

When Viktor Rydberg’s Tomten makes his nightly rounds, this is exactly what he does. He tends to the animals first. The horses. The cows. The sheep. The hens. The dog — who recognizes his Tomten, because they are old friends. It is a mutual guardianship. They watch over one another.

The Tomten and Life’s Unanswered Questions

Rydberg’s poem makes the Tomten more than a farm guardian.
He becomes an existential figure — one who carries questions that cannot be resolved.

“Generation followed generation, bloomed, aged, departed — but where to?”

The Tomten reflects on time. On the passing of generations. On the direction of life itself. He has no answers. But he remains with the question.

Perhaps that is what makes him a guardian: not that he knows — but that he watches.

The Tomten and the Fox — An Ethics of Care

Astrid Lindgren (1907–2002) was one of Sweden’s most beloved authors, known for stories that combined deep moral clarity with compassion, courage, and respect for the vulnerable. While she is internationally known for characters such as Pippi Longstocking, Emil of Lönneberga, and Karlsson-on-the-Roof, her interpretation of the Tomten reveals another side of her authorship — quiet, ethical, and deeply humane.

In The Tomten and the Fox, she gives the Tomten a new voice. Here, the Tomten becomes a moral compass.

The fox, Mickel, is hungry. It is Christmas Eve. And winter is long.

The Tomten stops the fox from taking a hen — not through punishment, but through understanding.

When a child leaves out a bowl of porridge, the Tomten shares it with Mickel, and promises to share again each night if the fox needs it.

In the Tomten’s world, care is not about rules — but about relationship.

This is his ethics: not law, but care. not power, but responsibility. not control, but sharing.

The Porridge on the Step

When I was a child, we always placed a bowl of porridge with an extra knob of butter outside on Christmas Eve. It was our way of saying thank you — for the year that had passed, for protection, for what had held.

And in the morning, the bowl was always empty. So the Tomten must have been there. Right?

What the Tomten Still Teaches Us

The Tomten still has something to teach us. Keeping watch does not have to be heavy. It can be a quiet choice. A way of being present — for one another, for what has been entrusted to us, for life unfolding even in silence.

From the Tomten we can learn to:
– watch without demanding attention
– take responsibility for what is close
– remain with the question, even when answers are absent
– understand care as action, not principle

The Tomten reminds us that guardians are not always visible. They are not loud. They ask for no recognition. Yet they hold the world together through care.

So when the midwinter night feels long, we can remember that someone is watching. And that, in small moments, we too can become guardians — for one another, for nature, for what is fragile and precious.

And perhaps that is where hope resides: in knowing that we are not alone in the darkness, and that there is always someone awake — sometimes, even ourselves.

From Guardianship to Hope — Shared Sparks in the Present

These reflections on the Tomten — on quiet guardianship, care without spectacle, and staying present with unanswered questions — also extend beyond the written word.

They are echoed in the ongoing group exhibition Sparks of Hope, where I exhibit together with other artists. The exhibition brings together different voices and expressions, yet is united by a shared exploration of hope — not as certainty or promise, but as something fragile, relational, and quietly sustained.

Here, hope appears in small gestures rather than grand declarations. In materials, marks, and images that invite slowing down, noticing, and staying with what is unfinished. Much like the Tomten, the works do not seek attention — they keep watch.

On December 29, the exhibition closes with a finissage. Not as a conclusion, but as a moment of gathering — a space for conversation with fellow artists and visitors about the year that is ending, the questions we carry forward, and the forms of care and guardianship we may choose to practice in the year ahead.

In the calm after the holidays, the finissage becomes a shared pause — a small, collective spark — reminding us that hope often lives not in answers, but in presence.

Threads of Culture and Humanness

This reflection on the Tomten grows out of earlier explorations of culture and tradition. Across these writings, the Tomten emerges as a shared cultural figure — one that helps generations speak about responsibility, care, and belonging.

In The Trusted Santa – A Background Check the Tomten is approached as a figure of trust and quiet continuity.

The Culture of the Scandinavian Tomte Helps Reflection and Planning for the Year Ahead explores how tradition supports reflection at the turning of the year.

And in Holiday Lessons for Boards – Sustainability, Purpose & Leadership
these cultural insights are read as expressions of deeply human needs for stewardship, care, and long-term responsibility.

Together, these threads suggest why traditions like the Tomten endure: they speak quietly but clearly to what it means to be human.

References and Further Reading

The works referenced below come from authors and traditions that have shaped Nordic reflections on responsibility, care, and the unseen forces that sustain everyday life.

Viktor Rydberg – Tomten
• Swedish original text of poem and English translations

Astrid Lindgren – The Tomten and the Fox
• Background and presentation (Swedish)

https://www.astridlindgren.com/se/the-tomten-and-the-fox-engelska-104815
https://www.astridlindgren.com/se/raven-och-tomten-900172
• The Tomten Is Awake – Astrid Lindgren
https://www.astridlindgren.com/se/tomten-ar-vaken-104996

Film & Music
• The Tomten and the Fox (song) – Peter Jöback & Moonica Mac (song)
• The Tomten and the Fox (movie) – SVT Children in swedish

The Scandinavian Tomten
• Wikipedia – Tomte

Santa Claus / Father Christmas
• History Today – How Father Christmas Found His Reindeer

The Tradition of Leaving Porridge for the Tomten
• Ice Cream Nation – Swedish Yule Rice

Artistic References – Novisali
• Eyes Woven with Time – Guardians of the Invisible ThreadA Gift of Presence

• En gåva av närvaro / A Gift of Presence
• Sparks of Hope Exhibition and Finissage

Tomten och livets obesvarade frågor

En nordisk fördjupning om tillit, beskydd och det osynliga som bär
Bygger på tidigare publicerad post om “Den betrodda tomten – en bakgrundskontroll”

”Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.”
— Viktor Rydberg

Viktor Rydberg (1828–1895) var en svensk författare, poet och tänkare vars verk ofta kretsade kring etik, tro, mytologi och människans existentiella villkor. Dikten Tomten, skriven 1881, är en av hans mest älskade texter – inte för att den ger svar, utan för att den vågar stanna kvar vid livets obesvarade frågor.

Som människor behöver vi berättelser för att förstå världen. Inte för att få alla svar – utan för att kunna leva med frågorna. Vi behöver bilder, rytmer och gestalter som hjälper oss att orientera oss när mörkret är tätt och framtiden ännu inte syns. Och vi behöver tro på något. Inte nödvändigtvis på det storslagna – utan på det som håller. Det som vakar. Det som fortsätter sitt arbete även när alla andra sover.

Vi behöver också betrodda ledare. Inte de som syns mest, utan de som bär mest ansvar. Tomten är just en sådan gestalt.

Stanna upp en stund:
Vilka berättelser hjälper dig att orientera dig när framtiden ännu inte är tydlig?
Vem – eller vad – vakar i ditt liv?

Den osynlige som inte behöver synas

Jultomtens rötter beskrivs ofta genom en västerländsk berättelse. History Today spårar honom till en blandning av Sankt Nikolaus och Father Christmas, och berättar hur migration formade hans identitet – och hur han runt år 1820 fick sina renar. Det är en intressant historia. Men den är ofullständig.

Den missar den skandinaviska tomten. Vilket är förståeligt. Han kan ju inte ses.

I en tid där synlighet ofta förväxlas med betydelse, påminner tomten oss om något annat: att det viktigaste arbetet ofta sker i det tysta.

Tomten före tomten

I Norden har vi haft tomtar och nissar sedan vikingatid och fornnordisk tid. De hör till gården, jorden, djuren och hushållet. De visar sig kring midvintern – när nätterna är som längst och människans beroende av naturens krafter är som störst.

Tomten var aldrig en saga i första hand. Han fanns på riktigt. Så verklig att kyrkliga och världsliga myndigheter redan på 1300-talet försökte förbjuda tron på honom. I samtida källor talas det om tomtegudar – ett eko av en äldre världsbild där tomten stod i gränslandet mellan människa, natur och något större.

Den nordiska tomten är inte storslagen. Han verkar i det lilla – lågmält, praktiskt och nära jorden. Där han behandlas väl, svarar han med trofasthet.

Att ta med sig:
Tillit och ansvar har djupa rötter – äldre än våra moderna institutioner.

Den tjänande väktaren

Vår tomtenisse skyddar huset, familjen och djuren. Han hjälper till med sysslor, vakar när andra sover och ser till att det som anförtrotts honom fungerar.

Men han är också lättretlig. Ignoreras han, hånas eller glöms bort kan han bli farlig. Detta gör tomten märkligt modern.

Han är en tjänande ledare – en som ger av sin natur, men som också behöver bli sedd, erkänd och respekterad. Inte för sin makt, utan för sitt ansvar.

Reflektion:
När har du själv burit ansvar i det tysta? Och när har någon annan gjort det för dig?

Här möter tomten ett större och mycket gammalt tema:
djuren som beskyddare.

Djuren som väktare mellan världar

I nordisk folktro – liksom i många andra kulturer – är djuren inte underordnade människan. De är följeslagare och väktare. De bär minnen, varningar och visdom mellan världar.

Detta tema stod i centrum för min utställning från maj i år: Eyes Woven with Time – Guardians of the Invisible Thread, där djurens blickar bar både det förflutna och det ännu osagda

När Viktor Rydbergs tomte går sin runda på gården är det just detta han gör. Han ser till djuren först. Hästarna. Korna. Fåren. Hönsen. Hunden – som känner igen sin tomte, för de är gamla vänner.

Det är ett ömsesidigt beskydd. De vakar över varandra.

Tomten och livets obesvarade frågor

Rydbergs dikt gör tomten till mer än en gårdsväktare.
Han blir en existentiell gestalt – en som bär frågorna som inte låter sig lösas.

”Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick – men vart?”

Tomten grubblar över tiden. Över släktledens gång. Över livets riktning. Han har inga svar. Men han stannar kvar vid frågan.

Kanske är det just detta som gör honom till en väktare: inte att han vet – utan att han vakar.

Tomten och räven – omsorgens etik

Astrid Lindgren (1907–2002) var en av Sveriges mest älskade författare, känd för berättelser som förenar moralisk klarhet med medkänsla, mod och respekt för det sårbara. Internationellt är hon mest känd för gestalter som Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga och Karlsson på taket, men i hennes tolkning av tomten framträder en annan sida av hennes författarskap – stillsam, etisk och djupt human.

I Tomten och räven ger hon Tomten en ny röst. Här möter vi tomten som moralisk kompass.

Räven Mickel är hungrig. Det är julafton. Och vintern är lång. Tomten stoppar räven från att   ta en höna – men inte genom straff. Genom förståelse. När barnet ställer ut gröten delar Tomten den med Mickel. Och lovar att dela varje natt om räven behöver.

Omsorg, i tomtens värld, handlar inte om regler – utan om relation.

Detta är tomtens etik: inte lag, utan omsorg. inte makt, utan ansvar. inte kontroll, utan delande.

Gröten på trappan

När jag var liten ställde vi alltid ut en skål med gröt och en extra klick smör på julafton. Det var vårt sätt att säga tack – för året som gått, för skyddet, för det som fungerat.

Och på morgonen var skålen alltid tom.

Så Tomten måste ha varit där.
Eller hur?

Vad vi fortfarande kan lära av tomten

Tomten har fortfarande något att lära oss.

Att vaka behöver inte vara tungt. Det kan vara ett stilla val. Ett sätt att finnas till – för varandra, för det som anförtrotts oss, för livet som pågår även när det är tyst.

Av tomten kan vi lära oss att:
– vaka utan att kräva uppmärksamhet
– ta ansvar för det som är nära
– stanna vid frågan, även när svaret saknas
– förstå omsorg som handling, inte princip

Tomten påminner oss om att väktare inte alltid syns. De hörs inte. De kräver inget erkännande. Men de håller världen samman genom sin omsorg.

Så när midvinternatten känns lång kan vi minnas att någon vakar. Och att vi, i små ögonblick, också kan vara väktare – för varandra, för naturen, för det sköra och värdefulla.

Och kanske är det just där hoppet bor: i vetskapen om att vi inte är ensamma i mörkret,
och att det alltid finns någon som är vaken – ibland till och med vi själva.

Om tradition, kultur och det som gör oss mänskliga

Den här texten knyter an till tidigare tankar om kultur och tradition. Tillsammans låter de Tomten träda fram som en gemensam kulturell gestalt – en följeslagare genom tiden, som hjälper oss att sätta ord på ansvar, omsorg och känslan av att höra till.

I The Trusted Santa – A Background Check framträder Tomten som en symbol för tillit och stillsam kontinuitet.

I The Culture of the Scandinavian Tomte Helps Reflection and Planning for the Year Ahead utforskas hur traditioner kan hjälpa oss att stanna upp, reflektera och orientera oss när ett år går över i ett nytt.

Och i Holiday Lessons for Boards – Sustainability, Purpose & Leadership
översätts dessa kulturella mönster till samtida frågor om förvaltarskap, omsorg och långsiktigt ansvar.

Tillsammans visar dessa trådar varför traditioner som Tomten lever vidare:
de bär något djupt mänskligt – stillsamt, uthålligt och meningsfullt – genom tid och förändring.

Referenser och vidare läsning

De verk som refereras här kommer från författare och traditioner som på olika sätt har format nordiska reflektioner kring ansvar, omsorg och de osynliga krafter som bär vardagens liv.

Viktor Rydberg – Tomten
• Svensk originaltext av dikten samt engelska översättningar

Astrid Lindgren – Tomten och räven
• Presentation och bakgrund
https://www.astridlindgren.com/se/raven-och-tomten-900172
• Tomten är vaken – Astrid Lindgren
https://www.astridlindgren.com/se/tomten-ar-vaken-104996

Film & musik
• Räven och Tomten sång – Peter Jöback & Moonica Mac (sång)

• Räven och Tomten – SVT Barn

Den skandinaviska tomten
• Wikipedia – Tomte

Santa Claus / Father Christmas (engelska)
• History Today – How Father Christmas Found His Reindeer

Traditionen med gröten till Tomten (engelska)
• Ice Cream Nation – Swedish Yule Rice

Konstnärliga referenser – Novisali
• Eyes Woven with Time – Guardians of the Invisible Thread

• En gåva av närvaro / A Gift of Presence

• Sparks of Hope Exhibition and Finissage

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Santa & Unanswered Questions /Tomten & obesvarade frågor first appeared on Novisali.

Till Viktoria och Johan 

Vid tröskeln till ljuset

Det finns något djupt mänskligt i att stiga in i mörkret med en liten låga i händerna. Inte ett strålkastarljus. Inte ett löfte om att allt ska bli tydligt. Bara tillräckligt med ljus för att ta nästa steg.

Detta är också vad äktenskap och sann vänskap är i sitt början: inte en förklaring om att allt är känt, utan en gemensam vilja att ta steget fram tillsammans, med endast nästa steg upplyst.

I en värld präglad av hastighet, ständiga signaler och system som sällan tvekar, känns denna gest oväntat samtida. Vi omges av krav på tydlighet och beslutsamhet, även när livet självt vägrar vara tydligt.

Detta är vad Lucia erbjuder oss — inte som ett skådespel, utan som en praktik som har upprepats i århundraden. En människa stiger upp tidigt, går in i mörkret och bär ljus för andra. Meningen uppstår inte genom förklaring. Den uppstår genom handling.

Lucia träder fram vid en av årets djupaste trösklar, när natten känns tung och ljusets återkomst ännu bara är ett löfte. Långt före moderna kalendrar kände människor denna stund i sina kroppar — nattens tyngd, längtan efter återkomst. I olika kulturer och klimat har människor markerat sådana trösklar med ljusritualer: gester formade av årstid, geografi och gemensam överlevnad, snarare än av tro allena — praktiker som hjälper oss att orientera oss när vägen framåt är som svårast att urskilja.

Ett ljus som förblir mänskligt

I många moderna berättelser framställs ljus som seger: klarhet över förvirring, hastighet över långsamhet, svar över frågor. Vi uppmuntras att röra oss snabbt, fatta beslut tidigt och framstå som säkra — även när vi inte är det.

Lucia berättar en stillsammare historia. Lågan darrar. Bäraren är synlig, sårbar, mänsklig. Mörkret finns kvar. Lucias ljus besegrar inte mörkret. Det följer med det.

Detta är det stilla löfte som ligger i hjärtat av äktenskapet, och av sann vänskap: inte att undanröja osäkerhet eller kamp, utan att stanna kvar i den — att gå bredvid, att fortsätta bära ljus även när det fladdrar.

Detta sätt att förstå ljus — inte som erövring, utan som stillsam, inneboende belysning — speglas i iakttagelser av jordljus (earthlight): det mjuka sken som månen får av solljus som reflekteras från jorden, först tydligt beskrivet av Leonardo da Vinci. Jordljuset fördriver inte natten; det gör den synlig, på samma sätt som Lucias ljus visar vägen steg för steg.

Denna förståelse av ljus som orientering snarare än seger ekar genom en lång tradition av reflekterande tänkande — från Hannah Arendts texter om ”mörka tider” till samtida essäer som utforskar hur mening bärs, snarare än påtvingas, när vissheten faller bort. Ljus är i detta perspektiv inte makt. Det är närvaro.

Mycket av livet idag levs inte i stunder av visshet, utan i perioder där riktningen är delvis oklar och svaren kommer långsamt. I sådana tider är ljus inte något som undanröjer osäkerhet — det är något som gör rörelse möjlig trots den.

Lucia påminner oss om att ljus inte behöver vara starkt för att vara meningsfullt. Det behöver vara närvarande.

Hopp som vi bär tillsammans

Ett Luciatåg handlar inte om en röst. Det handlar om många röster som håller samma rytm. Ingen skyndar före. Ingen går ensam. Här är hopp inte en inre känsla som ska framkallas på kommando. Det är något som görs tillsammans.

Så också i äktenskap och sann vänskap: hopp är inte något en person bär ensam. Det skapas i rytm — i att dyka upp, i att lyssna, i små handlingar av omsorg som gång på gång säger: du är inte ensam på denna väg.

Någon stiger upp tidigt för att andra ska mötas av ljus. Någon sjunger så att tystnaden känns hållen, inte tom. Någon bär en låga i vetskapen om att den kan fladdra — och bär den ändå.

Många av oss bär idag vår osäkerhet ensamma — stilla, effektivt, utan sång eller procession. Vi uppmanas att hantera den, omformulera den, optimera den. Lucia erbjuder en annan bild: osäkerhet som hålls tillsammans, i mänsklig takt, med röster som bär snarare än konkurrerar.

I en värld som ofta behandlar hopp som ett individuellt tankesätt, påminner Lucia oss om att hopp är relationellt. Det blir hållbart när det delas, får rytm och tar kropp. Detta gäller lika mycket i familjer och gemenskaper som i ledarskap, omsorg och skapande arbete. Vi behöver inte alltid lösningar. Ibland behöver vi närvaro som säger: du är inte ensam i denna sträcka av mörker.

Att gå vidare, steg för steg

Lucia hör hemma i en tid av trösklar — mellan avslut och början, mellan det som varit och det som ännu inte tagit form.

Det är lockande att se sprickor i våra liv som misslyckanden: avbrott i planer, identiteter eller berättelser. Men ljus är ofta som mest synligt där något är öppet. En låga behöver luft för att brinna. Ljus behöver utrymme för att ta sig in.

Denna stillsammare förståelse av ljus har länge levt i konst och poesi — till exempel i Emily Dickinsons vinterrader om ett ”visst snett ljus”, numera en del av vår gemensamma skatt. Ett sådant ljus förklarar inte och löser inte upp. Det förändrar varseblivningen. Det lämnar ett spår.

Vissa avbrott är inte problem att lösa, utan passager som gör känslighet möjlig. De saktar ner oss. De får oss att lägga märke till. De bjuder in en annan sorts uppmärksamhet. Lucias låga förnekar inte skörhet. Den är beroende av den.

Lucia har förändrats många gånger. Vem som bär ljuset, hur det ser ut, hur det låter — allt detta fortsätter att utvecklas. Och ändå förblir kärnhandlingen orörd: någon väljer att vara ljus för andra.

Kanske är detta vad det innebär att gifta sig eller bli sanna vänner: att varje dag välja att vara ljus för varandra — inte hela vägen, utan nästa steg — och att lita på att detta är nog.

I tider när visshet är knapp och världen känns sönderbruten kan detta vara tillräckligt. En liten låga. En gemensam takt. Ett stilla åtagande att gå tillsammans genom mörkret.

Och ibland är det så ljuset väljer att stanna.

Referenser & fördjupning

Reflektion och samtid

• A Lighthouse for Dark Times — om hur ljus vägleder i övergångstider

Kultur och tradition

• St. Lucia’s Day traditions in Scandinavia — Atlas Obscura
• Nordiska museet — Lucia
• Historiska museet — Lucia, kvinnan bakom traditionen
• Isof — Lucia

Ljus, konst och vetenskap

• Moon by Earthlight — Science Photo Library
• Leonardo da Vinci, Codex Leicester — Månen som en andra jord
• The da Vinci Glow explained — MGA News

Poesi

• Emily Dickinson, There’s a certain Slant of light
  

Tidigare relaterade texter

• Gnistor av hopp / Sparks of Hope
• Sprickornas ljus / Luminous Fractures
  

Walking Together by a Shared Light

To Viktoria and Johan 

At the Threshold of Light

There is something deeply human about stepping into darkness with a small flame in your hands. Not a floodlight. Not a promise that everything will be clear. Just enough light to take the next step.

This is also what marriage and true friendship is at its beginning: not a declaration that everything is known, but a shared willingness to step forward together with only the next step illuminated.

In a world shaped by speed, constant signals, and systems that rarely hesitate, this gesture feels unexpectedly contemporary. We are surrounded by demands for clarity and decisiveness, even when life itself refuses to be clear.

This is what Lucia offers us — not as a spectacle, but as a practice that has been repeated for centuries. A person rises early, enters the dark, and carries light for others. The meaning does not come from explanation. It comes from being done.

Lucia appears at one of the year’s deepest thresholds, when night feels heavy and the return of light is still only a promise. Long before modern calendars, people felt this moment in their bodies — the weight of night, the longing for return. Across cultures and climates, humans have marked such thresholds with rituals of light: gestures shaped by season, geography, and shared survival, rather than belief alone — practices that help people orient themselves when the way forward is hardest to see.

A Light That Stays Human

In many modern stories, light is portrayed as triumph: clarity over confusion, speed over slowness, answers over questions. We are encouraged to move quickly, decide early, and appear certain — even when we are not.

Lucia tells a quieter story. The candle trembles. The bearer is visible, vulnerable, human. The darkness remains. Lucia’s light does not defeat the dark. It accompanies it.

This is the quiet promise at the heart of marriage, and true friendship, as well: not to eliminate uncertainty or struggle, but to remain present within it — to stay, to walk alongside, to keep a light burning even when it trembles.

This way of understanding light — not as conquest, but as gentle, inherent illumination — is echoed in observations of earthlight: the soft glow the Moon receives from sunlight reflected off Earth, first described with clarity by Leonardo da Vinci. Earthlight does not banish night; it makes it visible, just as Lucia’s candle reveals the path step by step.

This understanding of light as orientation rather than victory echoes a long tradition of reflective thought — from Hannah Arendt’s writings on “dark times” to contemporary essays that explore how meaning is carried, not imposed, when certainty falls away. Light, in this view, is not power. It is presence.

Much of life today is not lived in moments of certainty, but in seasons where direction is partial and answers arrive slowly. In such times, light is not something that removes uncertainty — it is something that makes movement possible despite it.

Lucia reminds us that light does not need to be strong to be meaningful. It needs to be present.

Hope We Carry Together

A Lucia procession is not about one voice. It is about many voices holding the same rhythm. No one rushes ahead. No one walks alone.

Here, hope is not an inner feeling to be summoned on command. It is something enacted together.

So too in marriage and true friendship: hope is not something one person carries alone. It is created in rhythm — in showing up, in listening, in small acts of care that say, again and again, you are not alone on this path.

Someone gets up early so others may receive light. Someone sings so silence feels held, not empty. Someone carries a flame knowing it might flicker — and carries it anyway.

Many of us carry our uncertainty alone now — quietly, efficiently, without song or procession. We are told to manage it, reframe it, optimize it. Lucia offers a different image: uncertainty held together, at a human pace, with voices that support rather than compete.

In a world that often treats hope as an individual mindset, Lucia reminds us that hope is relational. It becomes sustainable when it is shared, paced, embodied. This is as true in families and communities as it is in leadership, care, and creative work. We do not always need solutions. Sometimes we need presence that says: you are not alone in this stretch of darkness.

Walking On, One Step at a Time

Lucia belongs to a season of thresholds — between endings and beginnings, between what has been and what has not yet taken shape.

It is tempting to see fractures in our lives as failures: disruptions in plans, identities, or narratives. Yet light is often most visible where something is open. A candle needs air to burn. Light needs space to enter.

This quieter understanding of light has long lived in art and poetry — for example in Emily Dickinson’s winter lines about a “certain slant of light,” now part of our shared treasure. Such light does not explain or resolve. It alters perception. It leaves a mark.

Some breaks are not problems to solve, but passages that make sensitivity possible. They slow us down. They make us notice. They invite a different kind of attention. Lucia’s flame does not deny fragility. It depends on it.

Lucia has changed many times. Who carries the light, how it looks, how it sounds — all of this continues to evolve. And yet the core act remains untouched: someone chooses to be light for others.

Perhaps this is what it means to marry or become true friends: to choose, each day, to be light for one another — not the whole path, but the next step — and to trust that this is enough.

In times when certainty is scarce and the world feels fractured, this may be enough. A small flame. A shared pace. A quiet commitment to walk together through the dark.

And sometimes, that is how light chooses to stay.

References & Further Reading

Reflection and Contemporary Thought

• A Lighthouse for Dark Times — on how light guides us through periods of transition

Culture and Tradition

• St. Lucia’s Day Traditions in Scandinavia — Atlas Obscura
• Lucia — Nordiska Museet
• Lucia: The Woman Behind the Tradition — The Swedish History Museum (Historiska museet)
• Lucia — The Institute for Language and Folklore (Isof)

Light, Art, and Science

• Moon by Earthlight — Science Photo Library
• Leonardo da Vinci, Codex Leicester — The Moon as a Second Earth
• The “da Vinci Glow” Explained — Middle Georgia State University News

Poetry (Public Domain)

• Emily Dickinson, “There’s a certain Slant of light”

Previously Related Stories

• Gnistor av hopp / Sparks of Hope
• Sprickornas ljus / Luminous Fractures
  

Att bära ljus i ovisshet

Till Viktoria och Johan 

Vid tröskeln till ljuset

Det finns något djupt mänskligt i att stiga in i mörkret med en liten låga i händerna.
Inte ett strålkastarljus. Inte ett löfte om att allt ska bli tydligt. Bara tillräckligt med ljus för att ta nästa steg.

Detta är också vad äktenskap och sann vänskap är i sitt början: inte en förklaring om att allt är känt, utan en gemensam vilja att ta steget fram tillsammans, med endast nästa steg upplyst.

I en värld präglad av hastighet, ständiga signaler och system som sällan tvekar, känns denna gest oväntat samtida. Vi omges av krav på tydlighet och beslutsamhet, även när livet självt vägrar vara tydligt.

Detta är vad Lucia erbjuder oss — inte som ett skådespel, utan som en praktik som har upprepats i århundraden. En människa stiger upp tidigt, går in i mörkret och bär ljus för andra. Meningen uppstår inte genom förklaring. Den uppstår genom handling.

Lucia träder fram vid en av årets djupaste trösklar, när natten känns tung och ljusets återkomst ännu bara är ett löfte. Långt före moderna kalendrar kände människor denna stund i sina kroppar — nattens tyngd, längtan efter återkomst. I olika kulturer och klimat har människor markerat sådana trösklar med ljusritualer: gester formade av årstid, geografi och gemensam överlevnad, snarare än av tro allena — praktiker som hjälper oss att orientera oss när vägen framåt är som svårast att urskilja.

Ett ljus som förblir mänskligt

I många moderna berättelser framställs ljus som seger: klarhet över förvirring, hastighet över långsamhet, svar över frågor. Vi uppmuntras att röra oss snabbt, fatta beslut tidigt och framstå som säkra — även när vi inte är det.

Lucia berättar en stillsammare historia. Lågan darrar. Bäraren är synlig, sårbar, mänsklig.
Mörkret finns kvar. Lucias ljus besegrar inte mörkret. Det följer med det.

Detta är det stilla löfte som ligger i hjärtat av äktenskapet, och av sann vänskap: inte att undanröja osäkerhet eller kamp, utan att stanna kvar i den — att gå bredvid, att fortsätta bära ljus även när det fladdrar.

Detta sätt att förstå ljus — inte som erövring, utan som stillsam, inneboende belysning — speglas i iakttagelser av jordljus (earthlight): det mjuka sken som månen får av solljus som reflekteras från jorden, först tydligt beskrivet av Leonardo da Vinci. Jordljuset fördriver inte natten; det gör den synlig, på samma sätt som Lucias ljus visar vägen steg för steg.

Denna förståelse av ljus som orientering snarare än seger ekar genom en lång tradition av reflekterande tänkande — från Hannah Arendts texter om ”mörka tider” till samtida essäer som utforskar hur mening bärs, snarare än påtvingas, när vissheten faller bort. Ljus är i detta perspektiv inte makt. Det är närvaro.

Mycket av livet idag levs inte i stunder av visshet, utan i perioder där riktningen är delvis oklar och svaren kommer långsamt. I sådana tider är ljus inte något som undanröjer osäkerhet — det är något som gör rörelse möjlig trots den.

Lucia påminner oss om att ljus inte behöver vara starkt för att vara meningsfullt. Det behöver vara närvarande.

Hopp som vi bär tillsammans

Ett Luciatåg handlar inte om en röst. Det handlar om många röster som håller samma rytm. Ingen skyndar före. Ingen går ensam. Här är hopp inte en inre känsla som ska framkallas på kommando. Det är något som görs tillsammans.

Så också i äktenskap och sann vänskap: hopp är inte något en person bär ensam. Det skapas i rytm — i att dyka upp, i att lyssna, i små handlingar av omsorg som gång på gång säger: du är inte ensam på denna väg.

Någon stiger upp tidigt för att andra ska mötas av ljus. Någon sjunger så att tystnaden känns hållen, inte tom. Någon bär en låga i vetskapen om att den kan fladdra — och bär den ändå.

Många av oss bär idag vår osäkerhet ensamma — stilla, effektivt, utan sång eller procession. Vi uppmanas att hantera den, omformulera den, optimera den. Lucia erbjuder en annan bild: osäkerhet som hålls tillsammans, i mänsklig takt, med röster som bär snarare än konkurrerar.

I en värld som ofta behandlar hopp som ett individuellt tankesätt, påminner Lucia oss om att hopp är relationellt. Det blir hållbart när det delas, får rytm och tar kropp. Detta gäller lika mycket i familjer och gemenskaper som i ledarskap, omsorg och skapande arbete. Vi behöver inte alltid lösningar. Ibland behöver vi närvaro som säger: du är inte ensam i denna sträcka av mörker.

Att gå vidare, steg för steg

Lucia hör hemma i en tid av trösklar — mellan avslut och början, mellan det som varit och det som ännu inte tagit form.

Det är lockande att se sprickor i våra liv som misslyckanden: avbrott i planer, identiteter eller berättelser. Men ljus är ofta som mest synligt där något är öppet. En låga behöver luft för att brinna. Ljus behöver utrymme för att ta sig in.

Denna stillsammare förståelse av ljus har länge levt i konst och poesi — till exempel i Emily Dickinsons vinterrader om ett ”visst snett ljus”, numera en del av vår gemensamma public domain. Ett sådant ljus förklarar inte och löser inte upp. Det förändrar varseblivningen. Det lämnar ett spår.

Vissa avbrott är inte problem att lösa, utan passager som gör känslighet möjlig. De saktar ner oss. De får oss att lägga märke till. De bjuder in en annan sorts uppmärksamhet. Lucias låga förnekar inte skörhet. Den är beroende av den.

Lucia har förändrats många gånger. Vem som bär ljuset, hur det ser ut, hur det låter — allt detta fortsätter att utvecklas. Och ändå förblir kärnhandlingen orörd: någon väljer att vara ljus för andra.

Kanske är detta vad det innebär att gifta sig eller bli sanna vänner: att varje dag välja att vara ljus för varandra — inte hela vägen, utan nästa steg — och att lita på att detta är nog.

I tider när visshet är knapp och världen känns sönderbruten kan detta vara tillräckligt. En liten låga. En gemensam takt. Ett stilla åtagande att gå tillsammans genom mörkret.

Och ibland är det så ljuset väljer att stanna.

Referenser & fördjupning

Reflektion och samtid

• A Lighthouse for Dark Times — om hur ljus vägleder i övergångstider

Kultur och tradition

• St. Lucia’s Day traditions in Scandinavia — Atlas Obscura
• Nordiska museet — Lucia
• Historiska museet — Lucia, kvinnan bakom traditionen
• Isof — Lucia

Ljus, konst och vetenskap

• Moon by Earthlight — Science Photo Library
• Leonardo da Vinci, Codex Leicester — Månen som en andra jord
• The da Vinci Glow explained — MGA News

Poesi

• Emily Dickinson, There’s a certain Slant of light
  

Tidigare relaterade texter

• Gnistor av hopp / Sparks of Hope
  
• Sprickornas ljus / Luminous Fractures
  

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Ljuset vi bär/ The light we carry first appeared on Novisali.