Novisali


Fotspår vi lämnar, fotspår vi finner.


En reflektion om mod, förgänglighet och närvaro

(Find the English version of the blogpost > HERE)

Introduktion: Spåren som formar oss

Det finns stunder då livet saktar in.
Då vinden stillnar precis tillräckligt för att vi ska höra något djupare—
inte en röst, utan ett vetande.

Du ser ner och upptäcker ett fotspår. Kanske ditt eget. Kanske någon annans.
Ett spår. En påminnelse. En gest.

Den här texten är en reflektion över fotspår—inte bara de vi lämnar, utan också de vi finner. Om modet det kräver att ta ett steg. Om skönheten i det som passerar. Om kraften i att vara helt och fullt här. Och om inbjudan att återknyta—till världen, till andra, till dig själv.

När sommaren når den svenska västkusten, återvänder vi till Tylösand—inte bara som konstnärer, utan som människor på en strand som burit tusentals tysta berättelser.

Det här är en väg värd att stanna upp vid.

Fotspår som uttryck för mod

Det finns en särskild sorts tystnad i att ta ett steg som ingen ser.

Mod, i sin mest avskalade form, handlar inte om hjältedåd. Det handlar om närvaro. Om att vara där—med dina tvivel, dina ärr, dina obesvarade frågor—och ändå gå vidare. Varje fotspår är ett bevis på rörelse. Ett ögonblick då du stod vid osäkerhetens kant och valde att inte backa.

Det finns mod i att lämna. I att stanna kvar. I att säga ja. Och kanske ännu mer, i att säga nej.

Ibland krävs all vår styrka bara för att lyfta foten från platsen där vi fastnat. Det första steget ut ur sorgen. Försöket att tala. Beslutet att försöka igen—på ett nytt sätt. Det är inte dessa ögonblick världen firar, men det är de som formar oss.

Mod är muskeln bakom all meningsfull förändring. Det är tröskelenergin som förvandlar reflektion till handling. I coaching ser vi ofta detta mod i de tysta rummen—i pausen före sanningen uttalas, i det skälvande skrattet efter insikt, som Institute of Coaching beskriver.



Den österrikiske poeten Rainer Maria Rilke (1875–1926) kände detta mod. I Brev till en ung poet skrev han:

”Var tålmodig inför allt det olösta i ditt hjärta och försök älska själva frågorna.”

Ett fotspår behöver inte vara djupt för att vara meningsfullt.
Det behöver bara vara ditt. Lagt med närvaro. Med vilja. Med den styrka du hade just då.

Reflektionsfrågor:

Vilket litet steg har du redan tagit som var modigare än du insett?

Vilken ny början väntar kanske tyst alldeles under dina fötter?

Fotspår som påminnelser om förgänglighet

Tidvattnet kommer alltid.
Och ändå går vi.

Fotspår i sanden bär på en ärlig sanning: ingenting varar. Och i denna flyktighet finns en stilla inbjudan—inte att hålla fast hårdare, utan att leva mer närvarande.

Förgänglighet är inte ett misstag i designen.
Den är själva designen.

Zenbuddhistiska läror påminner oss om att förgänglighet (mujo) inte är något vi ska förstå, utan något vi ska leva. Att släppa taget är inte likgiltighet, utan ett sätt att delta i livets ständiga förnyelse.

“Tomhet är inte intighet—det är potential,” skriver Musubi Academy i sin artikel Everything is Connected.

Tibetanska sandmandalor—konstverk av detaljerad skönhet som sopas bort strax efter att de skapats—påminner oss om att värde ligger i närvaro, inte varaktighet. (Public Domain Review, The Dust That Measures All Our Time).



Konstnären Andy Goldsworthy skapar tillfällig jordkonst som samspelar med naturens krafter. Hans verk försvinner med vinden, regnet, tidvattnet—och är ändå fulla av liv just i försvinnandet.

Oliver Sacks skrev i sin sista essä:

”Jag kan inte låtsas att jag är utan rädsla. Men min främsta känsla är tacksamhet.”

Förgänglighet ödmjukar oss.
Men den befriar oss också.
För om allt rör sig—då får vi också börja om.

Reflektionsfrågor:

Vad skulle du hålla lite mjukare—om du visste att det kommer att förändras?

Vilken skönhet kan bara finnas för att den inte varar?

Fotspår som närvaromarkörer i en distraherad tid

Vi rör oss snabbt nuförtiden—så snabbt att vi ofta missar var vi varit, eller var vi är.
Men fotspår uppstår bara när vi faktiskt nuddar marken. När vi saktar in tillräckligt mycket för att vår närvaro ska lämna ett spår.

Att lämna ett fotspår är att säga:
Jag var här. Jag var vaken. Jag såg.

Det låter kanske enkelt, men i en tid av algoritmer och brus är närvaro något radikalt. Det kräver att vi återerövrar vårt eget tempo i en värld som förespråkar hastighet. Det kräver att vi väljer medvetenhet framför autopilot.

Institute for the Future (IFTF) beskriver uppmärksamhet som en träningsbar förmåga—ett sätt att forma välmående, kreativitet och gemensam intelligens.

Hur vi riktar vår uppmärksamhet är hur vi formar våra liv.

Den amerikanska författaren Annie Dillard skrev:

”Hur vi tillbringar våra dagar är naturligtvis hur vi tillbringar våra liv,” (återgivet av The Marginalian).

Ett fotspår är ett avtryck av förkroppsligad närvaro.
Det kräver inte perfektion.
Bara uppmärksamhet.

Reflektionsfrågor:

Vilket utrymme i ditt liv behöver ett fotspår—inte av aktivitet, utan av närvaro?

Hur skulle du kunna börja öva på att lägga märke till igen?

Fotspår som inbjudningar till återkoppling

Ett fotspår är aldrig bara ditt.
Det är alltid del av något större.

Det bär ekot av dem som gått före och öppnar för dem som kommer efter. Det vidrör inte bara sand, utan minne, berättelse, tillhörighet.

I en tid som ofta skiljer oss åt—genom skärm, tempo eller rädsla—påminner fotspår oss om att vi hör samman.

Människor har alltid rört sig.
Resor över land och hav vittnar om hopp, rotlöshet, motståndskraft och mening. Varje steg bär mer än vikt—det bär historia, längtan och möjlighet. (The Atlantic)

Den symboliska kartan Carte de Tendre från 1600-talet är ett exempel på hur vi en gång försökte kartlägga våra känslomässiga landskap—fantasifulla sätt att förstå våra relationer och känslor (Public Domain Review).

I coachning handlar återkoppling ofta om återvändande: till värderingar, till syfte, till relation.
Institute of Coaching påminner oss om att ledare—och vi alla—behöver minnas att vi inte går ensamma. Att leda är att lyssna, att känna, att relatera.

Att gå med medvetenhet är att väva samman igen—med stranden, med samhället, med något heligt och gemensamt.

Reflektionsfrågor:

Vem går med dig—även när de inte är vid din sida?

Vad skulle det innebära att gå i djupare relation—med världen, andra, och dig själv?

Tillbaka till stranden: En sommarinbjudan

Varje sommar kallar Tylösands stränder oss tillbaka—inte bara för att gå, utan för att förundras.

I årets selektiva utställning Fotspår i sanden återvänder vi till bekanta verk med nya ögon. Samma konstverk—men inte samma betraktare. Vi har förändrats. Du har förändrats. Och de fotspår vi nu ser är inte alltid de vi såg förut.

Vissa fotspår är knappt synliga.
Vissa försöker vi sudda ut.
Andra visste vi inte att vi lämnade.

Denna utställning är en paus—ett mjukt rum för att lägga märke till.
Att följa det som finns kvar.
Att föreställa sig vad som kan komma.

Du är varmt välkommen—både virtuellt och på plats i Tylösand—
att reflektera, sitta stilla, gå långsamt, och låta konsten möta dig där du är.

För de fotspår vi lämnar är inte bara avtryck.
De är inbjudningar.

En konstutställning – Fotspår i sanden i ett Tillfälligt Tylösand 

Virtuell konstutställning Tillfälligt Tylösand
(klicka på bilden nedan )

Konstutsällninge spelar även en sång om Tylösand på engelska, motsvarande sång på svenska finns nedan

Datumen för den fysiska utställningen in Tylösand annonseras snart. Läs mer om när via denna länk.

Ytterligare Läsning och Inspiration:

Läs den tidigare relaterande blogposten om Med Spår i Sanden

Varje fotspår berättar en historia.

Om Novisali


Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot, rådgivare och coach, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne. Hon drivs av en stark vilja att lära, och att förlänga och fördjupa konstupplevelser för både befintlig och ny publik – med hjälp av såväl traditionella som digitala uttrycksformer.