När Tystlåtna Visionärer Talar
(Find this blogpost in English HERE)
En föreställd konversation, en upplevd förbindelse
Som både konstnär och en person djupt nyfiken på hur vi bär och översätter mening genom tid, har jag länge känt en stilla samhörighet med kvinnor som Engla Hägertz, min fars faster, och Hilma af Klint – skapare som såg världen inte bara som den var, utan som den kunde bli.
Det här projektet är en gåva. Ett konstverk, en poetisk rekonstruktion. En meditation över vad som kunde ha sagts, om två visionära kvinnor – en med kamera, en med pensel – hade funnit varandra längs sina parallella vägar i det tidiga 1900-talets Sverige.
Det är också en inbjudan till att reflektera över de osynliga trådar som förbinder oss över generationer, discipliner och tystnader. I dessa föreställda brev hör jag ekon av mina egna kreativa frågor – och kanske gör du det också.
— Novisali
Parallella liv, besläktade visioner
Engla Hägertz (1890–1974) och Hilma af Klint (1862–1944) levde i samma land under överlappande decennier, men tillhörde olika sfärer inom den svenska konstvärlden. Den ena höll i en kamera. Den andra i en pensel. Ingen av dem sökte berömmelse. Båda sökte sanning.
Engla Hägertz
Engla var fotograf och kvinnlig ateljéägare i Oskarström, en liten industristad i Halland. Tillsammans med sin syster Gudrun öppnade hon sin första ateljé 1914, där de tog porträtt av ortsbor, arbetare och lokala familjer. Hon fotograferade också naturen – särskilt blommor – och började så småningom skapa och sälja handtryckta botaniska vykort. Hennes arbete var ofta praktiskt, men utstrålade empati och kompositorisk skärpa. Hon såg ljuset inte bara som belysning – utan som uppenbarelse.
Hilma af Klint
Hilma målade i tysthet. Hennes tidiga karriär följde de konventionella vägarna – porträtt, landskap, botaniska och vetenskapliga illustrationer. Hon studerade vid Konstakademien i Stockholm (1882–1887), där hon var en av de första kvinnor som antogs. Efter examen bodde och arbetade hon främst i Stockholm, där hon byggde upp en blygsam karriär som traditionell konstnär.
Men 1906 förändrades allt. Genom andliga upplevelser och meddelanden som hon trodde kom från högre väsen, påbörjade hon en radikal ny väg. Hon började skapa abstrakta målningar – geometriska, symboliska, visionära verk som föregick Kandinskys med flera år. Dessa skulle senare bli kända som “Målningarna för Templet” och markerade hennes vändning bort från den synliga världen, mot en konst som uppenbarade det inre. Hilma trodde att världen ännu inte var redo att förstå dem.
Även om det inte finns några bevis för att de någonsin träffades, utvecklades deras liv i en stilla parallell. De var ogifta, självständiga, djupt mänskliga och drivna av skapande – kvinnor som byggde sina karriärer på egna villkor i en tid som erbjöd få förebilder. Båda odlade skönhet i det vardagliga. Båda lyssnade efter något bortom det synliga.
Om de hade mötts: En tänkbar konversation
Föreställ dig att Engla sträckte sig ut i beundran – kanske efter att ha hört viskningar om Hilmas märkliga och vackra målningar genom konstnärsvänner i Halmstad. Hon kunde ha frågat hur man förblir trogen en vision som världen ännu inte förstår.Hilma, flera decennier äldre men lika ensam i sin skapande vandring, kunde ha svarat med varsam uppmuntran – uppmanat Engla att lita på det osedda, att följa ljuset inte bara i sina motiv, utan i sig själv.
Deras brev skulle inte vara högljudda.De skulle vara långsamma, eftertänksamma och stilla omvandlande – som hur vårens solljus rör sig över ett trägolv. De skulle tala om förlust och mod, om natur och mysterium, om fotografi som minne och måleri som uppenbarelse.
Och även om deras medier skilde sig åt, skulle deras budskap harmonisera:
Se djupt. Skapa troget. Lita på det andra ännu inte kan se.
Breven mellan Engla Hägertz och Hilma af Klint
Brev 1: Mars 1914
Engla (24) → Hilma (51)
Från Bruksgatan, Oskarström – Till Brahegatan, Stockholm
Kära Fröken af Klint,
Jag hoppas detta brev finner er väl. Jag skriver med ödmjuk beundran och innerlig nyfikenhet. Mitt namn är Engla Hägertz, och min syster och jag har just öppnat vår första fotoateljé här i Oskarström. Vi är två kvinnor, nyblivna ansvariga för både affär och bild – fyllda av ambition, men också av osäkerhet.
Jag hörde talas om ert arbete genom en vän i Halmstad, som beskrev det som ”från en annan värld – som symboler som sjunger i färg.” Den beskrivningen har stannat kvar hos mig.Får jag ställa en fråga:
Hur håller man fast vid en konstnärlig vision som ligger före sin tid? Jag känner det redan – folk vill ha enkla porträtt. Men ibland ser jag något annat i dem. Något mer.Känner ni er någonsin ledd av något osynligt? Och i så fall – hur hedrar ni det i ert arbete?
Med respekt och förhoppning,
Engla Hägertz,
Ateljeägare, Bruksgatan 19, Oskarström
P.S. Jag bifogar ett fotografi av min syster Gudrun och mig själv – taget precis i vår nya ateljé på Bruksgatan. Jag tänkte att det kanske kunde få vårt brev att kännas lite mindre avlägset, lite mer mänskligt. Jag hoppas ni inte finner det förmätet; det kändes bara rätt att dela en bild, eftersom det är det språk jag bäst behärskar.
Vi beundrar ert arbete mycket, även om vi bara har börjat förstå det. Kanske får vi en dag chansen att mötas – inte bara genom brev eller fotografier, utan i person, själ mot själ.
Varmaste hälsningar,
Engla
Brev 2: Juli 1914
Hilma (51) → Engla (24)
Från Munsö, Stockholm – till Bruksgatan, Oskarström
Kära Fröken Hägertz,
Ert brev nådde mig med den varsamhet som bara någon med djupare blick kan förmedla. Tack för att ni skrev.
Ni frågar hur man förblir trogen en vision som ligger före sin tid. Jag har ställt mig själv samma fråga. I många år målade jag porträtt, blommor, till och med vetenskapliga illustrationer – verk som andra förstod.
Men år 1906 inträffade något. Jag började ta emot budskap. Inte från omvärlden, utan inifrån. Jag blev ombedd att måla det osynliga.Många förstår inte vad jag gör nu. Men jag tror att vi inte skapar ensamma. Vi samarbetar med något större.
Fortsätt se det andra missar, fröken Hägertz. Världen kanske hinner ikapp, men din vision måste gå först.
Varma hälsningar,
Hilma af Klint
P.S. Jag bifogar ett litet fotografi av mig själv i min ateljé, tillsammans med en skiss jag gjorde för flera år sedan. Den blev senare en del av en större målning med titeln Ålderdom, som ingår i en serie om livets kretslopp – inte som förfall, utan som förvandling.
Jag delar det inte för att bli bedömd, utan i andlig systerskap. Kanske ser du något i det som jag inte avsåg – ett eko eller en energi som talar till dig.
Jag undrar: hur läser du bilder som sträcker sig bortom klarhet? Jag skulle gärna höra dina tankar, inte som kritiker, utan som medseende av det som finns däremellan
Med vänlig hälsning igen,
Hilma
Brev 3: September 1915
Engla (26) → Hilma (53)
Från Bruksgatan, Oskarström – Till Ynglingagatan, Stockholm
Kära Hilma,
Tack för dina ord. De gav styrka under ett prövat år. Min syster Gudrun och jag lär oss fortfarande rytmen i att driva en ateljé – boka porträtt, hantera kemikalier, jaga ljus. Men mer än så lär jag mig att lyssna.
Du skrev att du blivit ombedd att måla det osynliga. Jag känner att jag håller på att lära mig fotografera det. En man kom in med trötta ögon och sotmörkt ansikte. När bilden framkallades fanns där en ömhet som världen aldrig såg i honom. Linsen, tror jag, lyssnar till ljusets minne.
Du sa att vi är medskapare till något större. Kanske är det så. Och kanske är det just det som är konstnärens verkliga uppdrag.
Med värme och tacksamhet,
Engla
P.S. Jag bifogar två fotografier som jag hoppas du finner intressanta. Det första är taget i vår ateljé – ett stilla ögonblick mellan två sittningar, där ljuset föll precis rätt över bakgrunden och fångade Gudrun i färd med att justera sig mot kameran. Jag märker ofta att det är mellanrummen som avslöjar mest.
Det andra fotografiet är från ett nyligt besök i Arild, där vi kombinerade arbete och vila. Landskapet vid kusten kändes mer levande än någon bakgrund vi kunnat konstruera. Havet, vinden, hur gräset lutade – allt verkade viska något uråldrigt. Jag kände mig mer som en lyssnare än en fotograf.
Jag undrar – upplever du också att naturen talar olika beroende på var man befinner sig? Och tror du att det osynliga du målar ibland gömmer sig i en kulle, eller i trädens tystnad?
Nyfiken på vad du ser.
Med värme,
Engla
Brev 4: April 1917
Engla (27) → Hilma (54)
Från Bruksgatan, Oskarström – Till Ynglingagatan, Stockholm
Kära Hilma,
Jag skriver med tungt hjärta. Min syster Gudrun har gått bort. Hon kämpade tappert, men sjukdomen tog över denna vår.
Studion känns tom utan hennes närvaro – hennes tysta händer, hennes starka skratt, hennes förmåga att rama in en bild innan jag ens såg den. Hon var inte bara min syster utan också min medskapare. Jag undrar om du någonsin känt ett sådant kreativt band, ett som är så invävt i vardagen att dess frånvaro känns som ljus som försvunnit ur rummet.
Ändå framkallar jag fortfarande de bilder vi påbörjade tillsammans. Jag pressar fortfarande blommor i böcker som vi brukade. Jag försöker lyssna efter henne i tystnaden.
Med sorg och kärlek,
Engla
P.S. Jag bifogar ett fotografi av mig själv stående på trappsteget till vår ateljé. Det togs av en vänlig granne som, tror jag, kände av pausen i mig. Vissa dagar stannar jag där – med handen på dörrkarmen, hjärtat håller andan – och hoppas nästan höra Gudruns röst inifrån. För en stund tror jag fortfarande att hon kanske är där inne, justerar gardinen, skrattar åt hur solen träffar linsen.
Känner du igen den känslan, Hilma? När frånvaro inte känns som tomhet, utan som en närvaro man inte riktigt kan stiga in i?
Ateljén är fortfarande fylld av hennes närvaro, men jag rör mig genom den annorlunda nu. Tystare. Långsammare. Mer medveten om allt vi byggde tillsammans.
Jag delar denna bild inte som ett porträtt, utan som en fråga. Vad ser du i den?
Med fullt och värkande hjärta,
Engla
Brev 5: Oktober 1917
Hilma (55) → Engla (28)
Från Ynglingagatan, Stockholm – Till Bruksgatan, Oskarström
Kära Engla,
Jag är djupt ledsen att höra om Gudrun. Sådana förluster formar oss, även när de försöker upplösa oss. I mitt eget liv har sorgen ofta öppnat dörrar till djupare seende.
Jag har just återvänt från Dornach, där Steiners vision tar form i Goetheanum. Jag har också utforskat och skrivit om *Studier av själens liv*. Byggnaden kröker sig som en tanke. Jag tror att arkitektur, måleri och till och med fotografi kan bli tempel för vårt blivande.
I dina porträtt avslöjar du det heliga i det vardagliga. Det är ingen liten sak. Det är alkemiskt.
Håll fast vid det som kallar dig.
Med omsorg,
Hilma
P.S. Jag bifogar en liten teckning – gjord under en av våra senaste seanser. Den kom snabbt, nästan utan tanke, som om den gick genom mig snarare än från mig. Det är inte en komposition i vanlig mening, utan ett spår – en symbol jag ännu inte fullt förstår.
Jag delar den inte som ett färdigt verk, utan som en gest. Ett linjens språk fött ur stillhet. Kanske talar det tydligare till dig än till mig.
Du nämnde att du lyssnar efter Gudrun i tystnaden. Jag undrar om det vi kallar tystnad ibland är platsen där den sanna närvaron bor. Jag tror att i vissa tillstånd – dröm, sorg, bön, ljus genom träd – blir vi mer mottagliga för det som rör sig därunder.
Berätta gärna vad du ser, om du känner dig kallad.
Med varsamhet över avståndet,
Hilma
Brev 6: Våren 1919
Engla (30) → Hilma (56)
Från Bruksgatan, Oskarström – Till Munsö, Stockholm
Kära Hilma,
Den här våren har varit både återkomst och pånyttfödelse. Jag återhämtade mig från febern som svepte genom fjolåret och har återupptagit arbetet i vår studio. Det känns annorlunda nu – tystare, kanske djupare.
Dina brev hjälpte mig igenom. Tanken att även mitt arbete kan vara ett tempel – den har stannat kvar hos mig. Jag fotograferar nu inte bara människor, utan också deras gester, deras frånvaro. Det outsagda har blivit lika närvarande.
Tack för att du visade mig att formen kan rymma tystnad.
Med tacksamhet,
Engla
P.S. På sistone har jag börjat föra in små färgklickar i min omgivning – målat trädgårdsstolar himmelsblå, bordsben i ett hoppfullt grönt. Det är som om världen, efter all gråhet, måste tala i klarare toner igen. Även de enklaste saker – en vattenkanna i plåt, en kudde på trappen – har blivit små altaren av avsikt.
Jag har också gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra: jag köpte mig en bil och har börjat lära mig köra. Det är något befriande med att sitta bakom ratten, vinden i håret, utan att någon förväntar sig vart jag är på väg. Jag har börjat besöka kuststäder med min kamera, följandes inget annat än ljus och känsla.
Jag bifogar ett fotografi av min mor, Josefina, stående på stranden i Tylösand. Hon ser ut över vattnet med en sorts stillsam styrka. Jag tänker ofta på hennes motståndskraft – och inser att jag bär den jag också.
Jag undrar – har du någonsin känt behovet att färglägga världen runt dig innan du återvänder till din duk?
Med vårenss framtåg,
Engla
Brev 7: Sommaren 1920
Hilma (58) → Engla (31)
Från Munsö, Stockholm till Bruksgatan, Oskarström
Kära Engla,
Det gläder mig att höra att du tagit dig ut på vägarna i din egen bil! En kvinna med hjul är ett under i vår tid. Jag har också rest – till Mölle, till Dornach igen. Resor förändrar perspektivet. Det gör även sjukdom. Och anden.
Jag målar nu träd – både verkliga och föreställda. Jag ser att du fotograferar vid havet? Havet är en annan sorts spiral. Må dina bilder bära vågornas rytm.
Din i stilla rörelse,
Hilma
P.S. Jag bifogar en sida ur min skissbok – en studie av blå violer som jag gjorde under en promenad nära Dornach. Jag har börjat kalla den De blå svenskarna i mitt inre, kanske för att färgerna påminde mig om hur hemmet känns i minnet: ömt, stilla, rotat.
Formen kom till mig som en viskning – delvis blomma, delvis symbol. Jag är inte säker på vad den betyder än, men jag känner att den är en länk mellan kropp och ande, jord och himmel.
Brukar du döpa dina fotografier efter känslor snarare än platser? Eller efter de människor de påminner dig om?
Jag tänkte på dig medan jag målade detta. Kanske var det rytmen i dina resor längs kusten som rörde färgerna i mig. Låt mig gärna veta vad du ser i den – din blick avslöjar ofta det mitt öga missar.
Med kringvandrande tankar,
Hilma
Brev 8: Augusti 1925
Engla (35) → Hilma (63)
Från Bruksgatan, Oskarström – till Munsö, Stockholm
Kära Hilma,
På sistone har jag fotograferat speglingar – människor i speglar, blommor fångade i glas, ansikten i vattenpölar. Någonting i dina spiralformade målningar måste ha inspirerat detta. De tycks säga: centrum finns alltid någon annanstans.
Ibland undrar jag – använder vi båda våra uttryckssätt inte för att dokumentera, utan för att översätta? Jag tror det.
Med beundran,
Engla
P.S. Jag bifogar ett fotografi som känns som en liten gåta.
Det visar min syster Hevig och mig själv. Det visar mig två gånger – en gång direkt, och en gång i spegeln. En spegel stod i en vinkel i hörnet av vårt vardagsrum och fångade mer av mig än jag tänkt. Ändå finns där något sant i det. Det sedda och det åter sedda. Jaget och ekot. Jag undrar om dina spiraler också bär på den dubblingen – en rörelse mot något som ännu inte är helt avslöjat.
Upplever du någonsin att din pensel fångar frågor snarare än svar?
Med nyfikenhet och ömhet,
Engla
Brev 9: Januari 1938
Hilma (76) → Engla (48)
Från Grönegatan, Lund till Bruksgatan, Oskarström
Kära Engla,
I Järna är träden frusna men glödande. Jag har börjat skissa dem igen. Rötter som böner. Jag har också drömt om ett runt tempel fyllt med målningar – inte för att visa konst, utan för att väcka något i besökaren.
Du frågade en gång om vårt arbete minns. Jag säger ja. Det minns det vi glömt. Det som världen rusade förbi.
I hängivenhet,
Hilma
P.S. Jag bifogar tre små gåvor som jag hoppas talar till dig på olika sätt.
Den första är en målning jag gjorde i Dornach 1930 – en tidigare studie av träd. Deras grenar sträcker sig uppåt som frågor, medan rötterna, osynliga till en början, bildar en stilla geometri av tillit under ytan. Jag tänkte på hur växande är både uppåt och nedåt – hur ande och jord samtalar, om vi låter dem.
Den andra är ett fotografi av mitt hem här i Järna, taget en frostklar morgon. Ljuset var stilla och genomskinligt, och jag kände att det bar på något heligt – som om huset självt lyssnade.
Den tredje är en ny skiss till det jag nu kallar *Templet inom oss*. Det är inte en byggnad så mycket som en intention – en plats där bilder inte undervisar, utan genljuder. Formen kom till mig i meditation: cirkulär, vecklad, livmoderlik. Varje vägg skulle bära en målcykel, varje passage erbjuda stillhet.
Låt mig veta vad du känner i dessa fragment. Du, med din förmåga att läsa ljus, kanske ser något jag bara börjat ana.
Med stilla hopp,
Hilma
Engla (49) → Hilma (77)
Från Bruksgatan, Oskarström – till Hamngatan 5, Djursholm
Kära Hilma,
Världen balanserar åter på randen till krig. Jag finner mig själv återvända till det lilla – hyacinter i fönstret, skuggor på frost.
Jag tänker ofta på dig. Du gömde undan ditt verk och sade att världen inte var redo. Var det tillit eller tvivel som styrde dig? Jag hoppas det var tillit. Jag försöker också lita.
Med stillsamt mod,
Engla
P.S. Jag bifogar några fotografier som blivit ankare för mig i dessa osäkra dagar – ljusfragment jag försökt hålla fast vid.
Det första är ett tyst porträtt av mig själv där blommorna lyser upp bordet. Bakom mig på väggen hänger ett fotografi av min älskade Gudrun. Det togs för många år sedan, men jag upplever att hennes blick fortfarande ger mig styrka. Vissa dagar känns det som om vi fortfarande arbetar sida vid sida.
Ett annat visar mig arrangera blommor – några lagda försiktigt som en handbroderad duk, andra placerade som en lampa som kastar gyllene ljus i kvällningen. Dessa små handlingar – blommor, textilier, ljus – känns som sätt att säga: Vi är fortfarande här. Vi skapar fortfarande skönhet.
Och slutligen ett större fotografi av min familj: systrar, bröder, deras makar, hustrur och barn samlade i skratt och överlappande samtal. Jag ser ofta på det nu. I skuggan av det som hotar påminner det mig om det som binder oss samman.
Jag delar dessa med dig inte bara som minnen, utan som vittnesmål – att även när världen lutar mot mörker, fortsätter vi att forma ljus.
Med ömhet över avståndet,
Engla
Brev 11: September 1944
Hilma (82) → Engla (54)
Från Hamngatan 5, Djursholm– Till Bruksgatan, Oskarström
Käraste Engla,
Jag anar att detta är mitt sista brev. Mina händer skakar nu, men ljuset finns fortfarande inom mig. Jag har förberett arkivet. Erik kommer vaka över det. Ännu inte förstått – men inte förlorat.
När du trycker på avtryckaren, känner du att du skapar något för ett framtida öga? Det gjorde jag alltid.
Du fick mig att känna mig mindre ensam i detta. Tack.
I ljuset,
Hilma
P.S. Bifogar min skiss av Pinus sylvestris: Tallens växt är ett uttryck för sanningssökandet; den sträcker sig mot höjden och säger oss: ”försök nå ljuset, försök övervinna det som håller dig tillbaka.” Det hindret är vår brist på vilja att söka livets källa; istället har vi en inneboende önskan att skapa oss själva enligt egna regler. Men skapande kräver att vi förstår det som redan blivit skapat.
Med varma hälsningar,
Hilma
Efterord: En dialog genom ljus och tid
De brev du just läst är fiktiva – men livet, konsten och frågorna de rymmer är mycket verkliga.
Engla Hägertz, den tysta betraktaren med kameran i handen, efterlämnade över 25 000 fotografier. Hennes bilder av arbetarfamiljer, barn, blommor och vardagsliv blev aldrig del av några stora utställningar – men de blev älskade speglingar av en bygd och en tid. Hon dokumenterade det vackra i det vardagliga och gjorde plats för känsla i det formella.
Hilma af Klint, målaren som lyssnade till inre röster, skapade över tusen visionära verk – fyllda av färg, geometri, andlighet och symbolik. Hennes målningar, som länge hölls gömda, betraktas idag som grundläggande för den abstrakta konsten. Hon föreställde sig sina verk utställda i ett ännu obygget tempel – ett framtida galleri för uppvaknande.
Även om dessa kvinnor aldrig möttes, är denna brevväxling en poetisk fantasi om vad som kunde ha uppstått om deras världar rört vid varandra. Deras föreställda brev är en hyllning till parallellt mod:
– Modet att skapa utan applåder.
– Modet att lita på osynliga sanningar.
– Modet att lämna spår för andra att följa.
När vi läser deras ord påminns vi om att några av de viktigaste konstnärliga samtalen sker i tystnad – mellan ljus och skugga, ande och yta, penseldrag och slutare.
Deras arv finns inte bara i det de skapade, utan i det de gör möjligt för oss att se idag.
Kanske lyssnar du också på något som andra ännu inte hör.
Om så är – må dessa brev vara ditt mod att fortsätta.
Läs mer
Mer om Engla Hägetz (google översatt hemsida) EnglaHagertz.se
Detaljer om Engla från släktforskning
Mer om Hilma af Klint (wikipedia) About Hilma af Klint
Hilma af Klint utställningen 2025 på Museum of Modern Art i New York
Dennyligen författade boken om en fantiserad tid av Hilma af Klints liv, Det Osynliga Templet – en vision om Hilma af Klint av Ida There´n
Om Novisali
Novisali (alias Liselotte Engstam) är, förutom sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediekonstnär med ett nyfiket, utforskande sinne och en ambition att lära sig och utöka konstupplevelser till nuvarande och nya publikgrupper med hjälp av både traditionella och nya digitala medier. Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas även på bloggen www.liselotteengstam.com , med artistnamnet Novisali.