(På Svenska Nedan)

Stockholm, summer 1912. The stadium is filled with jubilation. Spectators rise as runners break through the finish line, white hats glinting in the sunlight, flags moving slowly in the warm air. Bodies are stretched to their limits, concentration dense as the summer heat above the stands. Here, the world is measured in seconds and centimeters. Here, the moment of performance is everything — the brief, intense point where human effort condenses into result.

Watch or listen to a discussion about the article, or continue to read the story below.

Listen to a discussion about Art and the Olympics.

Watch a video with a discussion about Art and the Olympics.

Yet not far from there, another room exists. In that room, the rhythm is different. People move slowly between paintings, sculptures, and architectural drawings. Runners hang in oil, wrestlers stand in bronze, and visions of future stadiums unfold in ink and watercolor. Light falls softly across surfaces. It is quiet, almost sacred. And here, too, a medal ceremony awaits. A painting will receive gold.

Today, that sounds almost like poetic exaggeration. But it was historical reality. Between 1912 and 1948, art was an official part of the Olympic Games. Gold, silver, and bronze medals were awarded not only for physical achievement, but for artistic interpretations of sport — its motion, its spirit, its aesthetic. To understand how this could happen, we must return to the deeper origins of the Games themselves.

From Olympia to the Modern World

The Olympic Games originated in ancient Greece, traditionally dated to 776 BCE in Olympia. They were part of a religious festival honoring Zeus and served as a gathering point for Greek city-states. During the Games, a sacred truce was declared so that participants could travel safely through sometimes hostile territories [1]. Within this truce lay a powerful symbol: even amid rivalry, humanity could gather around shared ideals.

The competitions celebrated strength, speed, and endurance, yet they were also embedded in poetry, ritual, and artistic expression. For the ancient Greeks, physical excellence was never isolated from cultural and moral cultivation. The body expressed harmony and discipline; art reflected the same pursuit of proportion, balance, and meaning. [12] 

When Emperor Theodosius I banned the Games in 393 CE, it was not only an athletic tradition that disappeared, but a symbolic unity between body and culture. The Olympic flame went dark for more than a thousand years.

When the modern Games were revived in 1896 in Athens through the vision of Pierre de Coubertin, it was with a deep conviction that sport could foster international understanding and moral education [2]. Coubertin viewed the Olympics as an educational project as much as an athletic event. In an era marked by nationalism and industrial acceleration, he sought to create a space where competition could be structured, disciplined, and civilizing.

Yet his vision did not end at the track. He wanted the Games to restore the ancient wholeness of human expression. And so, in Stockholm in 1912, he introduced what he called the “Pentathlon of the Muses” — competitions in architecture, painting, sculpture, music, and literature [3]. It was an attempt to reunite muscle and imagination, performance and creation.

When Art Stepped onto the Podium

The rule was simple but demanding: every work had to be inspired by sport. It could be a painting of a runner at the moment of launch, a sculpture of wrestlers locked in tension, or an architectural design envisioning the future of stadium space. Artists from around the world submitted their works, and international juries judged them with the same seriousness and formal rigor as athletic performances.

Over the following decades, the art exhibitions grew in scope and prestige. At the 1932 Games in Los Angeles, the art section attracted hundreds of thousands of visitors. Artists from more than fifty nations participated between 1912 and 1948. In some years, juries chose not to award medals if they felt the standard had not been met — a testament to how seriously the project was taken [3] [13] . It was not a decorative addition to the Games; it was an integral part of them.

One of the most remarkable figures in this history was Walter Winans, who won gold not only in shooting but also in sculpture [4]. He embodied Coubertin’s ideal of the complete human being — where discipline, technical skill, and creativity do not oppose one another, but deepen one another.

Painting What Moves

To depict sport in art is to attempt to capture what inherently escapes. A runner is velocity embodied. A boxer is concentrated force. A rower is rhythm and endurance. Movement, by nature, exists only in the instant it occurs. How can one preserve motion without freezing it?

Luxembourg artist Jean Jacoby remains the only artist to have won two Olympic gold medals in art [5]. In his sporting studies, the individual face is secondary to the dynamism of movement itself. Bodies dissolve into lines and energy. Flow replaces portraiture.

The Dutch painter Isaac Israëls approached sport through atmosphere rather than monumental heroism. His equestrian scenes capture a lived moment rather than a triumphant climax [6]. The motion feels human, intimate — as though the viewer steps into experience rather than observes spectacle.

And then there is Sweden’s contribution. In 1932, David Wallin won gold for At the Seaside of Arild [7]. It is a painting that does not shout. It reveals sea light and human presence within landscape. Sport is integrated into its environment rather than elevated above it. Where many works emphasized force and drama, Wallin chose stillness and equilibrium. In retrospect, his work reads almost as a meditation on competition itself. It suggests that strength may reside in restraint, that excellence may be found in presence and relational balance.

Vivaldi’s Olympic Drama

The relationship between sport and art predates the modern Games. In 1734, Antonio Vivaldi composed the opera L’Olimpiade [8]. Set during the ancient Games, the opera revolves not around medals, but around loyalty, love, ambition, and moral conflict. Athletic competition provides the setting, but human relationships provide the drama. The Olympic arena becomes a stage for complexity, where honor and vulnerability coexist.

In modern times, the opera is being performed in Stockholm at Folkoperan [9], demonstrating how the Olympic idea continues to inspire artistic reinterpretation. The arena is not only a place of performance, but of narrative and reflection.

The Legacy

In 1948, the final art medals were awarded. Tensions between professional artists and amateur-only athletic rules made the continuation of the art competitions untenable. The art categories were discontinued and replaced with cultural programs.

Yet the experiment had already revealed something essential. It demonstrated that human excellence is not one-dimensional. That muscle and imagination, body and vision, can coexist within the same framework without diminishing one another.

Today, this spirit lives on in contemporary art competitions and juried exhibitions. Television series such as Landscape Artist of the Year and Portrait Artist of the Year create modern public arenas for artistic evaluation [10][11]. Juried exhibitions construct cohesive wholes, selecting works not only for individual strength but for how they converse, balance, and interact within a shared space.

It is not the same as an Olympic medal. But it carries the same impulse: to allow artistic excellence to step into the light and be seen. When we watch the Olympic Games today, we see records and results. Yet the story of the art medals reminds us that there is another dimension to human striving. Movement is measured not only in meters and seconds, but in how we perceive it, interpret it, and transform it into meaning.

For a brief yet significant period, the artist and the athlete stood on the same podium. It was a bold attempt to hold together the many expressions of human capability. And perhaps it is precisely in that ambition — to see the whole — that its deepest significance still resides.

Armonia: When Milan Opened the Games with Art

When the Winter Olympic Games opened in Milan on February 6, 2026, it was more than a ceremony. It was a cultural statement. Beneath the lights of San Siro, the stadium became a living art installation, where Italy presented not only its athletes, but its artistic inheritance.

Creative director Marco Balich shaped the evening around the theme Armonia — harmony — weaving centuries of art, music, cinema, design, and intellectual history into a single unfolding movement.

It began in stillness. Two dancers from Teatro alla Scala embodied Antonio Canova’s Psyche Revived by Cupid’s Kiss(1793). Marble, which in its original form appears eternally suspended, softened through motion. Monumental interpretations of Canova’s sculptures rose around them, while drapery made of light and fabric swept across the stage, achieving what stone never can: breath. Neoclassicism seemed to step down from its pedestal into the present.

Soon the evening shifted into music. Figures of Verdi, Puccini, and Rossini appeared, and a conductor — subtly evoking Fellini’s La Dolce Vita — led dancers dressed as musical notes across the arena. Opera was not presented as heritage behind glass, but as living tradition.

Then came color. Three colossal paint tubes — red, yellow, and blue — floated above the stadium. As they tilted forward, silken rivers of pigment spilled across the stage, merging, swirling, creating new hues. It was a metaphor for culture itself: from foundational elements arise infinite variations.

The stadium became a moving fresco. Architecture, fashion, gastronomy, literature, science, and design were expressed not as a list, but as flow. It was a reminder that Italy does not merely produce culture — it shapes the aesthetic language of civilization.

The Olympic Games celebrate physical excellence. But that night celebrated something equally enduring: the persistence of art.

Records may be broken and surpassed. But marble, aria, brushstroke, and film endure. The Games are about victory. But that evening was about something more lasting. It was about art still standing at the center.

Perhaps it is time to boldly restore the Olympic wholeness — to allow art once again to stand side by side with sport and to make the Games what they can truly be: a living project of education and peace that believes in the full potential of humanity.

More Inspiration 

Referenser

[1] International Olympic Committee – Ancient Olympic Games
[2] International Olympic Committee – Pierre de Coubertin
[3] Olympic Studies Centre – Art Competitions at the Olympic Games
[4] IOC Athlete Profile – Walter Winans
[5] IOC Athlete Profile – Jean Jacoby
[6] Rijksmuseum – Isaac Israëls (biografi och verk)
[7] IOC Athlete Profile – David Wallin
[8] Vivaldi – L’Olimpiade (opera historical overview)
[9] Folkoperan – Olympiaden
[10] Landscape Artist of the Year
[11] Portrait Artist of the Year
[12] Metropolitan Museum The Ancient Olympics 
[13] Olympic Art 1932 Los Angles

När Olympiska Spelen delade ut guld till en målning

Stockholm, sommaren 1912. Stadion är fylld av jubel. Publiken reser sig när löparna bryter mållinjen, vita hattar glimmar i solen och flaggor rör sig långsamt i vinden. Kroppar är spända till det yttersta, koncentrationen tät som sommarvärmen över läktarna. Här mäts världen i sekunder och centimeter. Här är prestationens ögonblick allt – den korta, intensiva punkten där mänsklig kraft kondenseras till resultat.

Se eller lyssna till en diskussion om artikeln, eller fortsätt läs artikeln nedan.

Lyssna på en diskussion on Konst och Olympiska spel.

Se en video om Konst och Olympiska spel.

Men inte långt därifrån finns ett annat rum. I det rummet är tempot annorlunda. Där rör sig människor långsamt mellan målningar, skulpturer och arkitektritningar. Där hänger löpare i olja, brottare i brons och visioner av framtida stadionbyggen i bläck och akvarell. Ljuset faller mjukt över ytorna. Det är stilla, nästan sakralt. Och även här väntar en medaljceremoni. En målning ska få guld.

Det låter i dag nästan som en poetisk överdrift, men det var en historisk realitet. Mellan 1912 och 1948 var konst en officiell del av de olympiska spelen. Guld, silver och brons delades ut inte bara för fysiska prestationer, utan för konstnärliga tolkningar av sportens idé och estetik. För att förstå hur detta kunde ske behöver vi gå tillbaka till spelens djupare ursprung.

Från Olympia till den moderna världen

De olympiska spelen uppstod i antikens Grekland, traditionellt daterade till 776 f.Kr. i Olympia. De var en del av en religiös festival till Zeus ära och fungerade som en samlingspunkt för grekiska stadsstater. Under spelen utlystes vapenvila så att deltagare kunde resa säkert genom ibland fientliga territorier [1]. I denna vapenvila låg en stark symbolik: även i konflikt kunde människor samlas kring gemensamma ideal.

Tävlingarna handlade om styrka, snabbhet och uthållighet, men de var också inbäddade i poesi, ritual och konst. För de antika grekerna var fysisk excellens inte isolerad från kulturell och moralisk bildning. Kroppen var ett uttryck för harmoni och disciplin, och konsten en spegling av samma strävan efter balans och form.

När kejsar Theodosius I förbjöd spelen år 393 e.Kr. försvann inte bara en idrottstradition, utan också en symbolisk helhet mellan kropp och kultur. Den olympiska elden slocknade i mer än tusen år.

När de moderna spelen återupplivades 1896 i Aten genom visionen hos Pierre de Coubertin var det med en stark övertygelse om att idrotten kunde bidra till internationell förståelse och moralisk fostran [2]. Coubertin såg de olympiska spelen som ett utbildningsprojekt lika mycket som ett idrottsevenemang. I en tid präglad av nationalism och industriell acceleration ville han skapa en plats där tävlan kunde vara civiliserad, reglerad och förenande. Men hans vision stannade inte vid tävlingsbanan.

Han ville att spelen skulle återskapa den antika helheten. Därför introducerade han i Stockholm 1912 det han kallade “Musernas pentathlon” – tävlingar i arkitektur, måleri, skulptur, musik och litteratur [3]. Det var ett försök att åter sammanföra muskler och muser, prestation och skapande.

När konsten klev upp på podiet

Regeln var enkel men krävande: varje verk måste vara inspirerat av sport. Det kunde vara en målning av en löpare i startögonblicket, en skulptur av en brottares sammanflätade kroppar eller en arkitektritning som föreställde framtidens stadion. Konstnärer från hela världen skickade in sina bidrag, och internationella juryer bedömde dem med samma allvar och formalitet som idrottsprestationerna.

Under de följande decennierna växte konstutställningarna i omfattning och prestige. Vid spelen i Los Angeles 1932 lockade konstsektionen hundratusentals besökare. Konstnärer från över femtio nationer deltog under perioden 1912–1948. I vissa år valde juryerna att inte dela ut medalj om kvaliteten inte ansågs tillräcklig, vilket visar hur seriöst projektet togs [3]. Det var ingen dekorativ bilaga till spelen; det var en integrerad del av dem.

En av de mest anmärkningsvärda gestalterna i denna historia är Walter Winans, som inte bara vann guld i skytte utan även i skulptur [4]. Han personifierade Coubertins ideal om den hela människan – där disciplin, teknik och kreativitet inte stod i motsats till varandra, utan snarare förstärkte varandra.

Att måla det som rör sig

Att skildra sport i konst är att försöka fånga det som undflyr. En löpare är hastighet förkroppsligad. En boxare är koncentrerad kraft. En roddare är rytm och uthållighet. Rörelsen är i sitt väsen temporär – den finns bara i det ögonblick då den sker. Hur fångar man rörelse utan att den stelnar?

Luxemburgaren Jean Jacoby är fortfarande den ende konstnär som har vunnit två olympiska guld i konst [5]. I hans sportstudier är det inte individens ansikte som dominerar, utan rörelsens dynamik. Kroppar löses upp i linjer och energi. Det är flödet som står i centrum, inte porträttlikheten.

Den nederländske målaren Isaac Israëls närmade sig sporten genom atmosfär snarare än monumental heroism. Hans ryttarmotiv fångar ett ögonblick snarare än en triumf [6]. Rörelsen är mänsklig, nästan intim, som om betraktaren får kliva in i en levd erfarenhet snarare än bevittna ett historiskt ögonblick.

Och så finns Sveriges bidrag. År 1932 vann David Wallin guld för Vid Arilds strand. [7]. Det är en målning som inte ropar. Den visar havets ljus och människans närvaro i lanskapet. Sporten är integrerad i omgivningen, inte upphöjd över den. Där andra verk betonar kraft och dramatik, valde Wallin stillhet och balans. I efterhand framstår hans verk nästan som en reflektion över själva tävlingslogiken. Den visar att styrka också kan vara återhållsamhet, att excellens också kan vara närvaro och relation

Vivaldis olympiska berättelse

Kopplingen mellan sport och konst är dock äldre än de moderna spelen. Redan 1734 skrev Antonio Vivaldi operan L’Olimpiade [8]. I operan är de antika spelen ramen för en berättelse om lojalitet, kärlek och ambition. Här är det inte medaljen i sig som är dramatisk, utan relationerna mellan människorna och de moraliska val de ställs inför. Den olympiska arenan blir scen för mänsklig komplexitet. Den blir en plats där ära och sårbarhet existerar samtidigt.

I modern tid har operan framförts i Stockholm på Folkoperan [9], vilket visar hur den olympiska idén fortsätter att inspirera konstnärlig tolkning. Arenan är inte bara en plats för prestation, utan för berättelse, symbolik och existentiella frågor.

Arvet

1948 delades de sista konstmedaljerna ut. Spänningen mellan professionella konstnärer och amatörreglerna för idrottare gjorde projektet svårt att fortsätta. Konstsektionen avskaffades och ersattes med kulturella program.

Men experimentet hade redan visat något avgörande. Det hade visat att mänsklig excellens inte är endimensionell. Att kroppen och blicken, muskeln och fantasin, kan erkännas inom samma ram utan att förminska varandra.

I dag lever denna anda vidare i konsttävlingar och jurybedömd utställningar. Tv-format som Landscape Artist of the Year och Portrait Artist of the Year skapar nya offentliga arenor för konstnärlig prövning och inspiration [10][11].   Juryutställningar bygger helheter där verk väljs inte bara för individuell styrka utan för hur de samspelar och skapar dialog i ett rum.

Det är inte samma sak som en olympisk medalj. Men det bär på samma impuls: att låta konstnärlig excellens träda fram i ljuset och bli sedd.

När vi i dag betraktar de olympiska spelen ser vi rekord och resultat. Men berättelsen om konstmedaljerna påminner oss om att det också finns en annan dimension av mänsklig strävan. Rörelse mäts inte bara i meter och sekunder, utan i hur vi uppfattar den, tolkar den och ger den mening.

Under en kort men betydelsefull period stod konstnären och atleten på samma podium. Det var ett djärvt försök att hålla samman människans olika uttryck. Och kanske är det just i den ambitionen – att se helheten – som dess största betydelse fortfarande finns kvar.

Armonia: När Milano öppnade spelen med konst

När de olympiska vinterspelen invigdes i Milano den 6 februari 2026 var det inte bara en ceremoni. Det var ett konstnärligt ställningstagande. Under ljusen på San Siro förvandlades stadion till en levande konstinstallation, där Italien inte bara presenterade sina atleter – utan sin kulturella identitet.

Den kreativa ledaren Marco Balich formade kvällen kring temat Armonia – harmoni – och det var som om århundraden av konst, musik, film, design och idéhistoria vävdes samman till en enda sammanhängande rörelse.

Det började i stillhet. Två dansare från Teatro alla Scala steg fram och förkroppsligade Antonio Canovas Psyche Revived by Cupid’s Kiss från 1793. Marmorn, som i originalet tycks frusen i evig beröring, mjuknade genom deras rörelse. Runt dem reste sig monumentala tolkningar av Canovas skulpturer, och draperier i tyg och ljus svepte över scenen och gjorde det som sten aldrig kan: de andades. Det var som om neoklassicismen tog ett steg ned från sockeln och in i samtiden.

Snart övergick kvällen i musikens värld. Gestalter av Verdi, Puccini och Rossini trädde fram, och en dirigent – med en subtil blinkning till Fellinis La Dolce Vita – ledde en scen där dansare klädda som musiknoter rörde sig över arenan. Operan stod inte som museum, utan som levande tradition.

Sedan kom färgen. Tre kolossala färgtuber – röd, gul och blå – svävade över publiken. När de långsamt lutade sig framåt började silkeslika floder av färg rinna ut över scenen. De flöt samman, virvlade och skapade nya nyanser. Det var en visuell metafor för hur kultur fungerar: från grundläggande uttryck uppstår oändliga variationer.

När scenen fylldes av dansare i lysande kulörer blev hela stadion en rörlig fresk. Arkitektur, mode, gastronomi, design, litteratur och vetenskap gestaltades inte som uppräkning utan som flöde. Det var en påminnelse om att Italien inte bara producerar kultur – det formar civilisationens estetiska språk.

De olympiska spelen firar fysisk excellens. Men denna kväll firade något lika uthålligt: konstens förmåga att överleva, förnya sig och bära mening genom sekler.

Spelen handlar om seger. Men den kvällen handlade om något mer beständigt. Den handlade om att konsten fortfarande står i centrum.

Kanske är det dags att modigt återskapa den olympiska helheten – att låta konsten åter stå sida vid sida med idrotten och göra spelen till det de kan vara: ett levande utbildnings- och fredsprojekt som tror på människans hela potential?

More Inspiration 

Referenser 

Se ovan

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.