Pax Tecum — On Hope, Presence, and the Quiet Architecture of Connection

(På svenska nedan)

We live in a time saturated with forecasts.
Dashboards measure risk, reports map uncertainty, and scenarios multiply faster than our capacity to absorb them. Yet what many people describe as missing is not information — but orientation. A sense of where we stand in relation to one another, and what kind of future we are actually capable of shaping together.

Hope, in this context, is often misunderstood. It is either dismissed as naïve optimism or reduced to a private feeling — something one either has or lacks. But across disciplines, from futures research to leadership studies, a different understanding is quietly emerging: hope is not a mood; it is a capacity. One that can be cultivated, strengthened, and shared.

An ancient phrase helps illuminate this shift. Pax tecum — “peace be with you” — is often heard as a polite blessing or a religious remnant. Historically, however, it named something far more precise: a relational state. Peace not as the absence of conflict, but as a quality of presence between people. A condition that allows trust, imagination, and agency to arise.

Seen through this lens, pax tecum becomes unexpectedly contemporary.

Hope Is Not a Feeling — It Is a Capacity

Recent research from the Smithsonian Institution provides compelling evidence for this relational view of hope. In the analysis presented in Smithsonian Magazine’s article “What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow”, researchers examined the impact of the Smithsonian’s FUTURES exhibition on visitors’ mindsets.

The findings were striking.

People did not become more hopeful because they were reassured. They became more hopeful because they were engaged. When visitors encountered concrete, plural visions of the future — grounded in science, imagination, and human agency — they reported:

• a stronger sense of hope,
• greater belief in collective action,
• and increased motivation to contribute to shaping what comes next.

Hope, in other words, emerged when people could mentally inhabit possible futures. The research highlights the importance of what psychologists sometimes call “mental time travel”: the ability to imagine oneself forward in time in a way that feels tangible and participatory.

This reframes hope as something fundamentally relational and active. It arises not in isolation, but in a shared field of meaning — when people feel that their presence matters and their actions connect to something larger.

The Relational Turn: Why Trust Matters More Than Certainty

This understanding aligns closely with insights from the World Economic Forum, which in recent years has repeatedly emphasized trust, listening, and social cohesion as core conditions for resilience. In a world shaped by overlapping crises — climate, geopolitics, technology, and social fragmentation — stability can no longer be produced through control and prediction alone.

Instead, resilience depends on relational capacity:

• the ability to listen across differences,
• to sustain cooperation under pressure,
• and to hold shared direction even when certainty is unavailable.

What is notable here is the shift in emphasis. The question is no longer only what systems we build, but how people relate within them. Trust is not treated as a soft value, but as a structural prerequisite. Without it, even the most advanced systems fail to adapt.

In this sense, pax is not passive calm. It is coherence in relationship — the invisible architecture that allows systems, communities, and collaborations to hold together.

Psychological Safety: The Modern Language of Relational Peace

Leadership research offers a complementary perspective. Studies shared via INSEAD Knowledge and the Harvard Business Review consistently show that teams learn, adapt, and innovate most effectively when psychological safety is present.

Psychological safety describes environments where people feel able to:

• speak honestly,
• take interpersonal risks,
• admit uncertainty,
• and contribute without fear of humiliation.

Importantly, this is not about comfort or consensus. It is about relational permission — the sense that one’s presence is legitimate and one’s voice matters.

Read through a longer historical lens, psychological safety looks remarkably similar to what earlier traditions described as peace in relation. Not harmony as sameness, but attentive coexistence. A shared field in which differences can be held without fragmentation.

Again, pax tecum surfaces — not as theology, but as an early articulation of a condition modern research now measures and names.

Futures Thinking: Hope Requires Imagination With Structure

If hope is a capacity, then imagination is one of its primary muscles. This is a central insight in the work of the Institute for the Future. IFTF emphasizes that hope does not emerge from abstract optimism, but from practiced imagination — the disciplined exploration of multiple possible futures.

Futures thinking strengthens agency because it:

• expands what people perceive as possible,
• makes uncertainty navigable rather than paralyzing,
• and transforms fear into curiosity.

This aligns closely with the Smithsonian findings: people become more hopeful when futures feel inhabitable, not idealized. When imagination is grounded, shared, and structured, it becomes a social capability rather than a private escape.

Once again, the relational dimension is central. Imagination gains power when it is collective — when futures are explored together, not assigned from above.

Rethinking Peace as Relation

Placed alongside these insights, pax tecum can be understood as a contemporary concept with deep roots.

Not peace as silence.
Not hope as promise.
But peace as the condition that allows hope to function.

It names a quality of presence in which:

• people feel seen rather than managed,
• differences can coexist without erasure,
• and imagination is safe enough to unfold.

In times of acceleration — shaped by AI, ecological thresholds, and societal strain — this relational quality may be one of the most underdeveloped capacities we have. Yet research across fields converges on the same conclusion: without it, neither innovation nor resilience is sustainable.

Hope, trust, safety, imagination — these are not separate domains. They are interdependent expressions of how we stand in relation to one another.

From Reflection to Practice — and to Lived Experience

Reflection, on its own, is rarely enough.
If hope is a capacity, it needs rhythm.
If presence is relational, it needs practice — and space.

This is where Grounded Becoming enters as a quiet companion to the ideas explored here. Structured as a January calendar, it offers small, daily invitations: moments of pause, reframing, and attentive noticing. Not as a program to complete, but as a way of cultivating continuity at the threshold of a new year.

Grounded Becoming draws on the same insights surfaced across research and reflection:

• that hope grows through repeated acts of attention,
• that agency is strengthened through reflection rather than force,
• and that psychological capital is built gently, over time.

It works with inner capacities such as authenticity, hope, resilience, and optimism, while also acknowledging the broader relational field — trust, autonomy, sensemaking, and shared understanding. In this sense, it can be read as a contemporary, secular practice aligned with pax tecum: peace not as withdrawal, but as attentive participation in what is becoming.

Alongside this reflective practice, these questions will also take material form in an upcoming art exhibition, Radiant Constellations. There, the themes of hope, presence, and connection are explored not through argument, but through experience — as points of light held together by the spaces in between. The exhibition does not seek to illustrate the ideas above, but to hold a space where they can be felt.

Perhaps this is where hope begins to change register.

Not as certainty.
Not as promise.
But as a lived capacity — practiced over time, shared in relation, and occasionally glimpsed in moments of quiet recognition.

That we are still capable of holding one another in view.

References

Smithsonian Magazine
What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow
World Economic Forum
Why Listening Is Key to Building Trust in a World in Crisis
INSEAD Knowledge
Effective Strategies for Building and Boosting Psychological Safety
Harvard Business Review
What Is Psychological Safety?
Institute for the Future
Three Powerful Questions to Spark Realistic Hope for the Future
https://www.iftf.org/insights/three-powerful-questions-to-spark-realistic-hope-for-the-future/
Institute for the Future
What Is Futures Thinking?
Tenenboim-Weinblatt, K., & Baden, C. (2022)
Theorizing Information Sources for Hope: Belief, Desire, Imagination, and Metacognition
Inner Development Goals
https://innerdevelopmentgoals.org/
Stanford Encyclopedia of Philosophy
Hope Theory by C.R. Snyder

Novisali Paris Exhibition (Radiant Constellations)
Exhibition Announcement & Concept Page — Novisali / Radiant Constellations

Grounded Becoming (January Calendar)
Grounded Becoming — January Calendar of Practice

Pax Tecum — Om hopp, närvaro och relationens tysta bärighet

Vi lever i en tid där framtiden ständigt förutsägs.
Instrumentpaneler mäter risk, rapporter kartlägger osäkerhet och scenarier förökar sig snabbare än vår förmåga att ta dem till oss. Ändå är det många som beskriver att det som saknas inte är information — utan orientering. En känsla för var vi står i relation till varandra, och vilken sorts framtid vi faktiskt är kapabla att forma tillsammans.

Hopp, i detta sammanhang, missförstås ofta. Det avfärdas antingen som naiv optimism eller reduceras till en privat känsla — något man antingen har eller saknar. Men över discipliner, från framtidsforskning till ledarskapsstudier, växer en annan förståelse långsamt fram: hopp är inte ett sinnestillstånd; det är en förmåga. En förmåga som kan odlas, stärkas och delas.

Ett gammalt uttryck hjälper till att belysa denna förskjutning. Pax tecum — ”frid vare med dig” — uppfattas ofta som en artig välsignelse eller en religiös rest. Historiskt betecknade det dock något långt mer precist: ett relationellt tillstånd. Frid inte som frånvaro av konflikt, utan som en kvalitet av närvaro mellan människor. Ett tillstånd som gör det möjligt för tillit, föreställningsförmåga och handlingskraft att uppstå.

Sett genom detta raster framstår pax tecum som oväntat samtida.

Hopp är inte en känsla — det är en förmåga

Ny forskning från Smithsonian Institution ger övertygande stöd för denna relationella syn på hopp. I analysen som presenteras i Smithsonian Magazine-artikeln “What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow” undersöker forskare hur Smithsonian-utställningen FUTURES påverkade besökarnas sätt att tänka.

Resultaten var slående.

Människor blev inte mer hoppfulla för att de blev lugnade. De blev mer hoppfulla för att de blev engagerade. När besökare mötte konkreta, mångfaldiga framtidsbilder — förankrade i vetenskap, fantasi och mänsklig handlingskraft — rapporterade de:

• en starkare känsla av hopp,
• större tilltro till kollektiv handling,
• och ökad motivation att bidra till att forma det som kommer.

Hopp uppstod, med andra ord, när människor kunde föreställa sig och leva sig in i möjliga framtider. Forskningen lyfter fram betydelsen av det som psykologer ibland kallar ”mental tidsresa”: förmågan att föreställa sig själv framåt i tiden på ett sätt som känns konkret och deltagande.

Detta omformulerar hopp som något i grunden relationellt och aktivt. Det uppstår inte i isolering, utan i ett gemensamt meningsfält — när människor upplever att deras närvaro har betydelse och att deras handlingar hänger samman med något större.

Den relationella vändningen: varför tillit betyder mer än visshet

Denna förståelse ligger nära insikter från World Economic Forum, som under senare år återkommande har betonat tillit, lyssnande och social sammanhållning som grundläggande villkor för resiliens. I en värld präglad av överlappande kriser — klimat, geopolitik, teknologi och social fragmentering — kan stabilitet inte längre skapas enbart genom kontroll och förutsägelse.

I stället beror resiliens på relationell kapacitet:

• förmågan att lyssna över skillnader,
• att upprätthålla samarbete under press,
• och att hålla en gemensam riktning även när visshet saknas.

Det anmärkningsvärda här är förskjutningen i fokus. Frågan är inte längre bara vilka system vi bygger, utan hur människor relaterar inom dem. Tillit behandlas inte som ett mjukt värde, utan som en strukturell förutsättning. Utan den misslyckas även de mest avancerade system att anpassa sig.

I denna mening är pax inte ett passivt lugn. Det är sammanhang i relation — den osynliga arkitektur som gör det möjligt för system, gemenskaper och samarbeten att hålla ihop.

Psykologisk trygghet: det moderna språket för relationell frid

Ledarskapsforskning erbjuder ett kompletterande perspektiv. Studier som lyfts fram via INSEAD Knowledge och Harvard Business Review visar konsekvent att team lär sig, anpassar sig och förnyar sig mest effektivt när psykologisk trygghet finns på plats.

Psykologisk trygghet beskriver miljöer där människor känner sig fria att:

• tala öppet,
• ta mellanmänskliga risker,
• erkänna osäkerhet,
• och bidra utan rädsla för förödmjukelse.

Detta handlar inte om bekvämlighet eller konsensus. Det handlar om relationellt tillståndsgivande — upplevelsen av att ens närvaro är legitim och att ens röst räknas.

Sett genom ett längre historiskt perspektiv liknar psykologisk trygghet i hög grad det som tidigare traditioner beskrev som frid i relation. Inte harmoni som likriktning, utan uppmärksam samexistens. Ett gemensamt fält där olikheter kan bäras utan att leda till splittring.

Återigen träder pax tecum fram — inte som teologi, utan som en tidig formulering av ett tillstånd som modern forskning i dag mäter och namnger.

Framtidstänkande: hopp kräver fantasi med struktur

Om hopp är en förmåga, är fantasi en av dess viktigaste muskler. Detta är en central insikt i arbetet vid Institute for the Future. IFTF betonar att hopp inte uppstår ur abstrakt optimism, utan ur praktiserad föreställningsförmåga — den disciplinerade utforskningen av flera möjliga framtider.

Framtidstänkande stärker handlingskraft eftersom det:

• vidgar vad människor uppfattar som möjligt,
• gör osäkerhet hanterbar snarare än förlamande,
• och omvandlar rädsla till nyfikenhet.

Detta ligger nära Smithsonian-resultaten: människor blir mer hoppfulla när framtider upplevs som möjliga att leva i, snarare än idealiserade. När fantasin är förankrad, delad och strukturerad blir den en social förmåga snarare än en privat tillflykt.

Återigen är den relationella dimensionen avgörande. Fantasi får kraft när den är kollektiv — när framtider utforskas tillsammans, inte tilldelas uppifrån.

Att ompröva frid som relation

I ljuset av dessa insikter kan pax tecum förstås som ett samtida begrepp med djupa rötter.

Inte frid som tystnad.
Inte hopp som löfte.
Utan frid som det tillstånd som gör hopp möjligt.

Det betecknar en kvalitet av närvaro där:

• människor känner sig sedda snarare än styrda,
• olikheter kan samexistera utan att suddas ut,
• och fantasin är tillräckligt trygg för att veckla ut sig.

I en tid av acceleration — präglad av AI, ekologiska gränser och samhällelig belastning — kan denna relationella kvalitet vara en av våra mest underutvecklade förmågor. Ändå pekar forskning över fält på samma slutsats: utan den är varken innovation eller resiliens hållbar.

Hopp, tillit, trygghet, fantasi — dessa är inte separata domäner. De är ömsesidigt beroende uttryck för hur vi står i relation till varandra.

Från reflektion till praktik — och till levd erfarenhet

Reflektion i sig är sällan tillräcklig.
Om hopp är en förmåga behöver den rytm.
Om närvaro är relationell behöver den praktik — och rum.

Här träder Bärande Gryning in som en stillsam följeslagare till de idéer som utforskats här. Utformad som en januarikalender erbjuder den små, dagliga inbjudningar: pauser, omformuleringar och uppmärksam närvaro. Inte som ett program att genomföra, utan som ett sätt att odla kontinuitet vid ingången till ett nytt år.

Bärande Gryning vilar på samma insikter som framträder i forskning och reflektion:

• att hopp växer genom upprepade handlingar av uppmärksamhet,
• att handlingskraft stärks genom reflektion snarare än kraft,
• och att psykologiskt kapital byggs varsamt, över tid.

Den arbetar med inre förmågor som autenticitet, hopp, resiliens och optimism, samtidigt som den erkänner det bredare relationella fältet — tillit, autonomi, meningsskapande och delad förståelse. I denna mening kan den läsas som en samtida, sekulär praktik i linje med pax tecum: frid inte som tillbakadragande, utan som uppmärksamt deltagande i det som håller på att bli.

Parallellt med denna reflekterande praktik tar dessa frågor också materiell form i den kommande konstutställningen Radiant Constellations. Där utforskas teman som hopp, närvaro och samhörighet inte genom argument, utan genom erfarenhet — som ljuspunkter sammanhållna av mellanrummen däremellan. Utställningen syftar inte till att illustrera idéerna ovan, utan till att hålla ett rum där de kan kännas.

Kanske är det här hoppet börjar byta register.

Inte som visshet.
Inte som löfte.
Utan som en levd förmåga — övad över tid, delad i relation, och ibland skymtad i stilla ögonblick av igenkänning.

Att vi fortfarande klarar av att möta varandras blick.

References

Se ovan.

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.