(På svenska nedan)

The Day between worlds

On the Equinox, and the quiet balance that moves through everything

There are moments in the year that do not arrive with noise, yet carry a quiet, almost ancient significance. The equinox is one of them.

Twice each year, the Earth reaches a point of near-perfect balance. Day and night stand equal—not in opposition, but in relationship. It is not something we can easily see, and yet it is something we can feel, if we pay attention. A subtle recalibration moves through the planet, like a breath held and released.

These are not just seasonal markers. They are thresholds—moments when one state gives way to another. Spring leans into becoming; autumn leans into letting go. And for a brief time, we stand in between.

It is easy to move past this moment, occupied by routines and responsibilities. But beneath everything, something is shifting. Not abruptly, not dramatically—but steadily, with a quiet certainty that does not ask for permission. The equinox is not here to interrupt life. It is here to remind us that life is always in motion.

A World That Listens to Light

Long before humans began measuring time, the living world was already attuned to light. Not as something abstract, but as a language. The equinox speaks in that language. It does not give instructions—it offers a signal. And life responds.

In spring, as daylight increases, the world begins to awaken from dormancy. Beneath the soil, roots that seemed still begin to move again. Sap rises invisibly through branches. Buds gather, almost imperceptibly at first, until suddenly they unfold. It is not forced. It is not rushed. It is a response to something deeply known.

At the same time, ecosystems begin to reassemble themselves. Pollinators emerge in synchrony with flowering plants. Birds return to landscapes that are ready to receive them. There is a choreography at play, one that depends not on control, but on timing—on listening.

In autumn, the same system shifts direction. The message changes, and life changes with it. Energy is drawn inward. Growth gives way to conservation. Leaves turn not just as a visual spectacle, but as part of a process of withdrawal and preservation. Nutrients are reclaimed, cycles are closed. 

Nothing in nature resists this transition. There is no sense of loss in the falling leaf, only continuation in another form. The equinox reveals something profound: life does not argue with change. It aligns with it.

The Human Threshold

We often think of ourselves as separate from these patterns—guided by intention, technology, and thought rather than by cycles of light and dark. Yet the equinox still reaches us, even if we do not consciously recognize it.

In spring, many people experience a subtle but noticeable shift. Light lingers longer in the day, and with it comes a sense of renewal. Energy returns, sometimes gently, sometimes with surprising force. Ideas that felt distant or heavy during winter begin to feel possible again. There is a quiet expansion—of mood, of movement, of perspective.

This is not merely psychological. Our bodies respond to light in measurable ways—through hormones, sleep patterns, and biological rhythms. But beyond the biological, there is something experiential. A feeling of stepping into something new, even if nothing external has yet changed.

In autumn, the tone softens. The same balance between light and dark invites a different kind of awareness. There is often a natural inclination to slow down, to reflect, to take stock. It can bring clarity, but also sensitivity—a deeper connection to what has been lived through.

For some, this inward movement can feel heavy. For others, it becomes meaningful—a chance to gather insights, to understand, to prepare. The equinox does not impose a direction. It offers a moment to notice the direction already unfolding within us.

Norse Echoes — Holding Opposites

In the Norse imagination, the world is not divided into simple binaries of good and bad, light and dark. Instead, it is held together through a dynamic balance of forces, all connected within the great world tree, Yggdrasil.

Within this living structure, opposites coexist. There are realms of light and realms of shadow, forces of creation and destruction, cycles of life and death. And yet, none of these exist in isolation. They are interdependent, each necessary for the whole.

This perspective offers a powerful lens through which to view the equinox. It is not a moment when light triumphs over darkness, or darkness over light. It is a moment when both are present in equal measure—when the world, in a sense, remembers how to hold them together.

In human life, we often seek resolution by choosing one side of a polarity. We strive for clarity, certainty, and control. But the equinox suggests another possibility: that meaning can also be found in the tension itself, in the ability to remain present with complexity.

To stand in balance is not to eliminate contradiction. It is to allow it to exist without fragmentation. This is not always comfortable. But it is deeply alive. What is striking is that this balance was rarely described directly. It was not named as a moment—but lived as a rhythm.

In the North, it was carved into stone and woven into cloth rather than written as explanation. Runestones carry spirals and solar forms that echo movement and return. Textiles mirror symmetry and repetition, as if balance itself was something to be held in the hands.

The equinox, perhaps, was never something to define— but something to recognize.

Japanese Reflections — Crossing the In-Between

In Japan, the equinox is observed through Higan, a period that invites reflection, remembrance, and a gentle turning toward what lies beyond the immediate surface of life.

Higan is often described as a time of crossing—from this shore to the other shore. Not a physical journey, but a symbolic one. It represents the movement from distraction to awareness, from separation to connection, from the visible to the deeply felt.

During this time, people visit the graves of loved ones, clean them, bring flowers, and spend time in quiet contemplation. These acts are not only about honoring the past—they are about maintaining a relationship across time. The boundary between what has been and what is becomes less rigid.

The equinox, in this context, is not just about balance in the external world. It is about balance in perception. A chance to see more clearly—not by adding more information, but by becoming more attentive.

There is a softness in this approach. No urgency to change, no pressure to act. Only an invitation to be present, to listen, to notice what emerges in the space between. In that space, something often becomes visible that was not before.

A Quiet Invitation

Across nature, mythology, and human experience, the equinox carries a consistent message: life moves in cycles, and balance is not a fixed state, but a living process.

Growth and rest are not opposites. They are phases of the same movement. Beginnings are not separate from endings. They unfold from them.

The equinox does not ask us to transform overnight. It does not demand clarity or action. Instead, it offers something more subtle, and perhaps more meaningful—a pause. A moment where the world itself models equilibrium.

In that pause, we are given an opportunity. To step back. To sense what is shifting. To recognize where we are—not where we think we should be.

Because while the Earth continues its steady turning, creating these moments of balance again and again, it is also quietly reminding us of something we often forget: We are not separate from these rhythms. We are shaped by them.

And perhaps, if we listen closely enough, we can learn not just to observe them— but to move with them.

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

Dagen mellan världar

Om dagjämningen och den stilla balans som rör sig genom allt

Det finns ögonblick under året som inte anländer med buller, men som bär på en stilla, nästan uråldrig betydelse. Dagjämningen är ett av dem.

Två gånger om året når jorden en punkt av nästan perfekt balans. Dag och natt står lika långa—inte i motsats, utan i relation. Det är inget vi enkelt kan se, och ändå är det något vi kan känna, om vi uppmärksammar det. En subtil omkalibrering rör sig genom planeten, som ett andetag som hålls och sedan släpps.

Detta är inte bara säsongsmarkörer. Det är trösklar—ögonblick då ett tillstånd övergår i ett annat. Våren lutar mot att bli till; hösten lutar mot att släppa taget. Och under en kort stund står vi mitt emellan.

Det är lätt att gå förbi detta ögonblick, upptagna av rutiner och ansvar. Men under ytan är något i rörelse. Inte plötsligt, inte dramatiskt—utan stadigt, med en tyst visshet som inte ber om tillåtelse. Dagjämningen är inte här för att avbryta livet. Den är här för att påminna oss om att livet alltid är i rörelse.

En värld som lyssnar till ljuset

Långt innan människan började mäta tid var den levande världen redan stämd mot ljuset. Inte som något abstrakt, utan som ett språk. Dagjämningen talar i det språket. Den ger inga instruktioner—den sänder en signal. Och livet svarar.

På våren, när dagsljuset ökar, börjar världen vakna ur sin vila. Under jorden börjar rötter som tycktes stilla röra sig igen. Sav stiger osynligt genom grenarna. Knoppar samlar sig, knappt märkbart först, tills de plötsligt slår ut. Det är inte framtvingat. Det är inte förhastat. Det är ett svar på något djupt igenkänt.

Samtidigt börjar ekosystemen åter samla sig. Pollinatörer träder fram i samklang med blommande växter. Fåglar återvänder till landskap som är redo att ta emot dem. Det finns en koreografi här, en som inte bygger på kontroll utan på timing—på lyssnande.

På hösten skiftar samma system riktning. Budskapet förändras, och livet förändras med det. Energin dras inåt. Tillväxt övergår i bevarande. Löv skiftar färg inte bara som ett visuellt skådespel, utan som en del av en process av tillbakadragande och omsorg. Näring tas tillbaka, cykler sluts.

Ingenting i naturen motsätter sig denna övergång. Det finns ingen känsla av förlust i det fallande lövet—bara en fortsättning i en annan form. Dagjämningen visar något djupt: livet argumenterar inte med förändring. Det samspelar med den.

Den mänskliga tröskeln

Vi tänker ofta på oss själva som separerade från dessa mönster—styrda av intention, teknik och tanke snarare än av ljusets och mörkrets cykler. Och ändå når dagjämningen oss, även när vi inte medvetet lägger märke till den.

På våren upplever många en subtil men tydlig förskjutning. Ljuset stannar kvar längre på dagen, och med det kommer en känsla av förnyelse. Energin återvänder—ibland varsamt, ibland med överraskande kraft. Tankar som kändes avlägsna eller tunga under vintern börjar åter kännas möjliga. Något öppnar sig—i sinnesstämning, i rörelse, i perspektiv.

Detta är inte bara psykologiskt. Våra kroppar svarar på ljus på mätbara sätt—genom hormoner, sömnmönster och biologiska rytmer. Men bortom det biologiska finns något upplevt. En känsla av att stiga in i något nytt, även om inget yttre ännu har förändrats.

På hösten mjuknar tonen. Samma balans mellan ljus och mörker bjuder in till en annan sorts uppmärksamhet. Det finns ofta en naturlig rörelse mot att sakta ner, reflektera, summera. Det kan ge klarhet, men också en större känslighet—en djupare kontakt med det som levts.

För vissa kan denna inåtvända rörelse kännas tung. För andra blir den meningsfull—en möjlighet att samla insikter, att förstå, att förbereda. Dagjämningen pekar inte ut en riktning. Den erbjuder ett ögonblick att lägga märke till den riktning som redan tar form inom oss.

Nordiska ekon — att hålla motsatser

I den nordiska föreställningsvärlden är världen inte uppdelad i enkla motsatser som gott och ont, ljus och mörker. I stället hålls den samman genom en dynamisk balans av krafter, alla förbundna i det stora världsträdet, Yggdrasil.

Inom denna levande struktur samexisterar motsatser. Det finns världar av ljus och världar av skugga, krafter av skapande och förstörelse, cykler av liv och död. Och ändå existerar inget av detta i isolering. De är ömsesidigt beroende—var och en nödvändig för helheten.

Detta perspektiv ger en kraftfull lins för att förstå dagjämningen. Det är inte ett ögonblick då ljuset segrar över mörkret, eller mörkret över ljuset. Det är ett ögonblick då båda är närvarande i lika mått—när världen, på ett sätt, minns hur man håller dem tillsammans.

I våra egna liv söker vi ofta lösningar genom att välja sida. Vi strävar efter klarhet, säkerhet och kontroll. Men dagjämningen antyder en annan möjlighet: att mening också kan finnas i själva spänningen, i förmågan att stanna kvar i det komplexa.

Att stå i balans är inte att eliminera motsägelser. Det är att låta dem finnas utan att världen faller isär. Detta är inte alltid bekvämt. Men det är djupt levande. Det som är slående är att denna balans sällan beskrevs direkt. Den namngavs inte som ett ögonblick—utan levdes som en rytm.

I Norden ristades den i sten och vävdes i tyg snarare än skrevs som förklaring. Runstenar bär spiraler och solformer som speglar rörelse och återkomst. Textilier visar symmetri och upprepning—som om balansen var något som kunde hållas i händerna.

Dagjämningen var kanske aldrig något att definiera— utan något att känna igen.

Japanska reflektioner — att korsa mellanrummet

I Japan uppmärksammas dagjämningen genom Higan, en period som bjuder in till reflektion, minne och en stillsam vändning mot det som ligger bortom vardagens yta.

Higan beskrivs ofta som en övergång—från denna strand till den andra. Inte en fysisk resa, utan en symbolisk. Den representerar rörelsen från distraktion till närvaro, från separation till förbindelse, från det synliga till det djupt upplevda.

Under denna tid besöker människor sina anhörigas gravar, gör rent, lämnar blommor och sitter i stilla eftertanke. Dessa handlingar handlar inte bara om att hedra det som varit—de handlar om att upprätthålla en relation genom tid. Gränsen mellan då och nu blir mindre fast.

Dagjämningen handlar här inte bara om balans i världen omkring oss. Den handlar om balans i hur vi ser. En möjlighet att se klarare—inte genom att lägga till mer information, utan genom att bli mer uppmärksam.

Det finns en mjukhet i detta synsätt. Ingen brådska att förändra, inget krav på handling. Bara en inbjudan att vara närvarande, att lyssna, att lägga märke till vad som uppstår i mellanrummet. Och i det mellanrummet blir något ofta synligt som tidigare inte var det.

En stilla inbjudan

Genom naturen, mytologin och den mänskliga erfarenheten bär dagjämningen ett återkommande budskap: livet rör sig i cykler, och balans är inte ett fast tillstånd utan en levande process.

Tillväxt och vila är inte motsatser. De är faser i samma rörelse. Början är inte skild från slutet. Den växer fram ur det.

Dagjämningen ber oss inte att förändras över en natt. Den kräver inte klarhet eller handling. I stället erbjuder den något mer subtilt—och kanske mer betydelsefullt: en paus. Ett ögonblick där världen själv visar hur jämvikt kan se ut.

I den pausen får vi en möjlighet. Att stiga tillbaka. Att känna vad som skiftar. Att se var vi befinner oss—inte där vi tror att vi borde vara. För medan jorden fortsätter sin stadiga rörelse och skapar dessa ögonblick av balans om och om igen, påminner den oss också stilla om något vi ofta glömmer: Vi är inte separerade från dessa rytmer. Vi formas av dem.

Och kanske, om vi lyssnar tillräckligt noggrant, kan vi lära oss inte bara att betrakta dem— utan att röra oss med dem.

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.