Novisali

The Lived Time / Den Levda Tiden

The Lived Time / Den Levda Tiden

(På Svenska nedan) 

2025 in Reflection, 2026 as Practice

This is the time of year when many of us pause to reflect on time itself — and on the year that has passed. I do so with gratitude for the experiences and learnings that 2025 has carried with it. Yet time is rarely experienced as something neutral, linear, or external.

None of this happens in isolation. Lived time is shaped through relationship — through conversation, shared work, trust, and presence. To colleagues, collaborators, friends, and family: thank you for sharing this time, for carrying conversations, opening perspectives, and making it possible both to sustain momentum and to create coherence.

Time is
experienced, not measured
remembered, not counted
layered, circling, eroding
closer to dreams than to clocks.

Seen through this lens, 2025 appears not primarily as a series of isolated milestones, but as an intense field of integration — a year marked by pace, innovation, and new beginnings, yet shaped just as much by duration, attention, and responsibility over time.

Time as Inner Reality

The Eye of Surrealist Time by Salvador Dalí

What matters is not how fast events move, but how deeply they leave their mark. Lived time stretches, contracts, and reshapes experience — often in ways that defy calendars and schedules.

In 2025, this became evident in how board work, leadership, coaching, research, and art unfolded in parallel at high speed, while gradually beginning to weave together and reinforce one another. The year raced forward — filled with initiatives, experiments, and new starts — and precisely for that reason, the question of what truly deserves to endure became increasingly present.

Dreams, it turns out, are not sudden moments of inspiration. They are commitments carried over time — requiring both agency and endurance when reality pushes back against ambition.

This understanding of time as psychological rather than mechanical is powerfully captured in the image of melting clocks — often associated with Salvador Dalí, whose surrealist work explored the elasticity of perception and the subconscious layers of experience.

Lived Duration in Motion

Progress this year rarely took the form of linear development. Instead, it emerged through rapid iterations, shifts, and reorientations, where meaning grew through reflection in the midst of action.

Intention became practice.
Reflection became action.
Purpose took shape in motion.

Success and failure were not opposites, but intertwined threads. Some initiatives took form; others paused, changed direction, or were set aside. Nothing was wasted. What mattered was not completion, but what was learned — and what was carried forward with greater clarity.

The year therefore appears not as fragmented activity, but as a continuous inquiry:
How do we remain human, responsible, and creative when the pace of change is high and futures are shaped in real time?

This lived, qualitative sense of time resonates closely with durée, as described by Henri Bergson — time lived from within rather than measured from without.

Sculpting in Time — Amid Acceleration

Andrei Tarkovsky’s notion of sculpting in time

Attention did not remove complexity; it made it navigable. Time became something shaped through presence, care, and sustained engagement — even as the pace of innovation remained high.

Leadership revealed itself less through isolated decisive moments and more through the capacity to hold direction and coherence when many initiatives were unfolding simultaneously. The task was not to slow down, but to resist premature simplification — to preserve judgment while multiple realities coexisted.

Art did not function as decoration or pause, but as counterpoint and corrective to strategy, development, leadership, and board work. Exhibitions in Riddersvik, Munich, Barcelona, Skokloster, and Stocksund became spaces where ambiguity was held rather than resolved — reminding us that leadership, too, requires the ability to remain with what is not yet fully formed.

Here, a clear resonance emerges with Andrei Tarkovsky’s notion of sculpting in time — where meaning is created through duration, memory, and attention, even as the world moves quickly.

Time as Memory, Responsibility, and Direction

Only with Wind, Time and Sound by Anselm Keifer 

Time also revealed itself as accumulation — layers of memory, responsibility, and open questions. What comes before does not disappear; it leaves traces that shape what follows.

This became particularly evident in board work. Governance increasingly moved beyond control toward responsibility over time. Decisions were no longer isolated events, but strategic, ethical, and cultural imprints that future leaders will live with.

The same applied to sustainability. Board decisions today shape environmental, social, and technological conditions far beyond the present moment.

One insight became increasingly clear:
The quality of decisions is inseparable from the quality of dialogue — and from the inner work of those who make them.

Leadership maturity showed itself in the ability to carry both unfinished ambitions and acknowledged failures with integrity — not as shortcomings, but as part of long-term responsibility.

This understanding of time as sediment — historical, ethical, and consequential — finds powerful expression in Anselm Kiefer’s work, where memory and responsibility are given literal weight.

Time as Data, Becoming, and Collective Memory

Refik Anadol Exhibition at MoMa New York. See the work coming to live HERE

Time also took on more fluid, digital forms — as archives, signals, and patterns in constant interpretation. Memory appeared not as storage, but as a living field of becoming.

Here, the parallel to AI became clear during 2025. AI did not primarily emerge as a technical issue, but as a mirror of leadership maturity, agency, and judgment. The publication of AI Leadership for Corporate Boards became a moment of consolidation, giving language and structure to what many leaders had sensed intuitively but struggled to articulate.

Technology did not automatically create clarity; it revealed where purpose, coordination, and ethical grounding were strong — and where they were not.

This understanding of time as data transformed into experience finds artistic resonance in Refik Anadol’s AI-driven works, where collective memory appears as shifting, immersive landscapes.

2025 — A Year of Integration, Meaning-Making, and Responsibility

Viewed through these practical, philosophical, and artistic lenses, 2025 emerges as a year that did not slow down — but held together.

Innovation, new initiatives, and pace were unmistakable.
At the same time, integration grew.
Technology and ethics matured side by side.
Strategy retained direction by remaining human.

Toward the end of the year, this integration also took the form of practice. December Whisper — the Advent calendar that unfolded day by day through December — was not created to count down toward something new, but to deepen presence, attention, and gratitude amid closure and acceleration. It became a way of holding the year together, creating space for reflection without stopping movement.

Some of these reflections also took material form — as artworks carried on silk, where watercolor, light, and time are allowed to accompany what is lived.
(Novisali Silk Prints: https://bit.ly/NovisaliSilkPrints)

And for those who wish to let time continue through sound, there is also the playlist In Time — music chosen to carry presence, rhythm, and duration.
(In Time on Spotify: https://bit.ly/PlaylistInTIme)

Long-term creative leadership — such as Bob Weis’ decades at Walt Disney Imagineering — quietly affirms this truth: meaningful futures are not built through speed or certainty, but through learning, coherence, and responsibility over time, across people and disciplines.

This leads to a lasting insight:
The future is shaped less by what we predict,
and more by how we pay attention,
what we value,
and which conversations we are willing to keep alive.

Integration is not a destination.
It is a practice in time.

As 2025 come to a close, that practice is already in motion — carried, tested, and grounded in experience.

Building Forward into 2026

As the year turned, midwinter became not only a moment of reflection, but a transition into the future. Not as a break, but as a threshold where direction can take shape.

Across cultures, midwinter has never been about endings, but about trust: preserving light, tending what sustains life beneath the surface, and daring to believe in continuation before evidence appears. This is where hope for the future arises — in the quiet decision to continue taking responsibility for what is still growing.

When the Advent calendar ended, the practice did not.
It continued.

The movement into 2026 is therefore not a restart, but a conscious continuation — where what has carried us is allowed to develop further and be tested in new directions.

January opens with Grounded Becoming — a practice in confidence, hope, and continuity
(Grounded Becoming – A Practice in Confidence, Hope, and Continuity).

A month-long practice that picks up where December ended, but with a clearer forward gaze. Where Advent held and accompanied, January establishes orientation and direction.

The focus is on choosing a path.
On translating learning into action.
On allowing coherence to grow where fragmentation once took hold.

Each day begins where you already are — with your eyes forward: noticing what has endured, integrating what has been learned, and consciously investing energy and care in what is meant to carry into the future.

January carries continuity, coherence, and direction.
This is where 2026 takes root.

References & Further Reading

Calendars, Artworks, and Music

Author’s Earlier Works

Art & Philosophy — Concepts of Time

Den levda tiden 

2025 i reflektion, 2026 som praktik

Det här är tiden på året då många av oss stannar upp och reflekterar över tiden själv — och över året som har gått. Jag gör det med tacksamhet för de erfarenheter och lärdomar som 2025 har burit med sig. Samtidigt upplevs tid sällan som något neutralt, linjärt eller yttre.

Inget av detta sker i ensamhet. Den levda tiden formas i relation — genom samtal, gemensamt arbete, tillit och närvaro.Till kollegor, samarbetspartners, vänner och familj: tack för att ni har delat denna tid, burit samtal, öppnat perspektiv och gjort det möjligt att både hålla tempo och skapa sammanhang.

Tid är
upplevd, inte mätt
ihågkommen, inte räknad
lager på lager, cirkulerande, eroderande
närmare drömmar än klockor.

Sett genom detta raster framträder 2025 inte främst som en rad isolerade milstolpar, utan som ett intensivt integrationsfält — ett år präglat av tempo, innovation och uppstarter, men samtidigt format av varaktighet, uppmärksamhet och ansvar över tid.

Tid som levd verklighet

The Eye of Surrealist Time by Salvador Dali

Det avgörande är inte hur snabbt händelser rör sig, utan hur djupt de sätter spår. Den upplevda tiden sträcks, dras samman och omformar erfarenheter — ofta på sätt som trotsar kalendrar och scheman.

Under 2025 blev detta tydligt i hur styrelsearbete, ledarskap, coaching, forskning och konst pågick parallellt i högt tempo, men samtidigt började vävas samman och förstärka varandra. Året rusade framåt — fyllt av initiativ, experiment och nystarter — och just därför blev frågan om vad som verkligen förtjänar att bestå allt mer närvarande.

Drömmar, visar det sig, är inte plötsliga inspirationsögonblick. De är åtaganden som bärs över tid — och som kräver både handlingskraft och uthållighet när verkligheten gör motstånd mot ambitionen.

Denna förståelse av tid som psykologisk snarare än mekanisk fångas kraftfullt i bilden av de smältande klockorna — ofta förknippade med Salvador Dalí, vars surrealistiska konst utforskade perceptionens elasticitet och erfarenhetens undermedvetna lager.

Levande varaktighet i rörelse

Framsteg detta år tog sällan form som linjär utveckling. I stället uppstod de genom snabba iterationer, förskjutningar och omtag, där mening växte fram genom reflektion mitt i görandet.

Intention blev praktik.
Reflektion blev handling.
Syfte fick form under rörelse.

Framgång och misslyckande var inte motsatser, utan sammanvävda trådar. Vissa initiativ tog gestalt; andra stannade upp, bytte riktning eller lades åt sidan. Inget gick till spillo. Det avgörande var inte avslut, utan vad som lärdes — och vad som bars vidare med större skärpa.

Året framstår därför inte som fragmenterat, utan som en sammanhängande undersökning:
Hur förblir vi mänskliga, ansvarstagande och kreativa när förändringstakten är hög och framtider formas i realtid?

Denna upplevda, kvalitativa tid ligger nära durée, såsom Henri Bergson beskrev den — tid som levs inifrån snarare än mäts utifrån.

Att skulptera i tid – mitt i acceleration

Andrei Tarkovsky’s notion of sculpting in time

Uppmärksamhet tog inte bort komplexitet; den gjorde det möjligt att navigera den. Tid blev något som formades genom närvaro, omsorg och uthålligt engagemang — samtidigt som innovationstakten var hög.

Ledarskap visade sig mindre som enskilda avgörande ögonblick och mer som förmågan att hålla samman riktning och sammanhang när många initiativ pågick samtidigt. Uppgiften var inte att bromsa, utan att undvika att förenkla för tidigt — att bevara omdöme när flera verkligheter samexisterade.

Konsten fungerade inte som dekoration eller paus, utan som en motklang och korrektiv till strategi, utveckling, ledarskap och styrelsearbete. Utställningar i Riddersvik, München, Barcelona, Skokloster och Stocksund blev platser där tvetydighet fick bäras snarare än lösas — en påminnelse om att också ledarskap kräver förmågan att stanna kvar i det ännu ofullbordade

Här finns en tydlig resonans med Andrej Tarkovskijs tanke om att skulptera i tid — där mening skapas genom varaktighet, minne och uppmärksamhet, även när världen rör sig snabbt.

Tid som minne, ansvar och riktning

Only with Wind, Time and Sound by Anselm Keifer 

Tid visade sig också som ackumulation — lager av minne, ansvar och öppna frågor. Det som föregår försvinner inte; det sätter avtryck och formar det som följer.

I styrelsearbetet blev detta särskilt tydligt. Styrning handlade allt mindre om enbart kontroll och allt mer om ansvar över tid. Beslut var inte isolerade händelser, utan strategiska, etiska och kulturella avtryck som framtida ledare kommer att leva med.

Samma sak gällde hållbarhet. Styrelsebeslut formar idag miljömässiga, sociala och teknologiska villkor långt bortom nuet.

En insikt blev allt tydligare:
Beslutens kvalitet är oskiljaktig från dialogens kvalitet — och från det inre arbete hos dem som fattar dem.

Ledarskapsmognad visade sig i förmågan att bära både ofullbordade ambitioner och erkända misslyckanden med integritet — inte som brister, utan som en del av långsiktigt ansvarstagande.

Only with Wind, Time and Sound by Anselm Keifer 

Denna syn på tid som sediment — historiskt, etiskt och konsekvent — finner starkt uttryck i Anselm Kiefers konst, där minne och ansvar bokstavligen ges tyngd.

Tid som data, tillblivelse och kollektivt minne

Refik Anadol Exhibition at MoMa New York. See the work coming to live HERE

Tid tog också mer flytande, digitala former — som arkiv, signaler och mönster i ständig tolkning. Minnet visade sig inte som lagring, utan som ett levande fält av tillblivelse.

Här blev parallellen till AI tydlig under 2025. AI framträdde inte främst som en teknisk fråga, utan som en spegel av ledarskapets mognad, handlingskraft och omdöme. Publiceringen av AI Leadership for Corporate Boards blev ett tillfälle att samla och artikulera det som många ledare intuitivt upplevt, men haft svårt att sätta ord på.

Teknologin skapade inte automatiskt klarhet; den synliggjorde var syfte, samordning och etisk grund var stark — och var de saknades.

Denna förståelse av tid som data förvandlad till erfarenhet finner konstnärlig resonans i Refik Anadols AI-drivna verk, där kollektivt minne framträder som rörliga, uppslukande landskap.

2025 – ett år av integration, meningsskapande och ansvar

Betraktat genom dessa praktiska, filosofiska och konstnärliga linser framstår 2025 som ett år som inte saktade ner – men höll ihop.

Innovation, uppstarter och tempo var påtagliga.
Samtidigt växte integration fram.
Teknologi och etik mognade sida vid sida.
Strategi behöll riktning genom att förbli mänsklig.

Mot slutet av året tog denna integration även form i praktik. December Whisper — adventskalendern som följde december dag för dag — skapades inte för att räkna ner mot något nytt, utan för att fördjupa närvaro, uppmärksamhet och tacksamhet mitt i avslut och acceleration. Den blev ett sätt att hålla samman året, att ge rum för eftertanke utan att stanna upp rörelsen.

Några av dessa reflektioner har också tagit materiell form — som konstverk burna i siden, där akvarell, ljus och tid får följa med i det levda (De återfinns här https://bit.ly/NovisaliSilkPrints).

Och för den som vill låta tiden fortsätta i ljud, finns även spellistanIn Time— musik vald för att bära närvaro, rytm och varaktighet.
(In Time – Spotify återfinns här https://bit.ly/PlaylistInTIme )

Långsiktigt kreativt ledarskap — såsom Bob Weis decennier vid Walt Disney Imagineering — påminner om detta: meningsfulla framtider byggs inte genom hastighet eller säkerhet, utan genom lärande, samstämmighet och ansvarstagande över tid, människor och discipliner.

Detta leder till en kvarstående insikt:
Framtiden formas mindre av vad vi förutser,
och mer av hur vi uppmärksammar,
vad vi värdesätter,
och vilka samtal vi är villiga att hålla levande.

Integration är inte en destination.
Det är en praktik i tid.

När 2025 går mot sitt slut är praktiken redan i rörelse — buren, prövad och förankrad i erfarenhet.

Att bygga vidare in i 2026

När året vände blev midvintern inte bara en tid för återblick, utan en övergång in i framtiden. Inte som ett avbrott, utan som en tröskel där riktning kan ta form.

I många kulturer har midvintern aldrig handlat om slut, utan om tillit: att bevara ljuset, vårda det som bär livet under ytan och våga räkna med fortsättning innan bevisen syns. Just där uppstår framtidstro — i det stilla beslutet att fortsätta ta ansvar för det som ännu växer.

När adventskalendern tar slut upphör inte praktiken.
Den följer med.

Rörelsen in i 2026 är därför inte en omstart, utan en medveten fortsättning — där det som har burit får utvecklas vidare och prövas i ny riktning.

Januari öppnar med Förankrad tillblivelse – en praktik i tillit, hopp och kontinuitet
(Grounded Becoming – A Practice in Confidence, Hope, and Continuity).
En månadspraktik som tar vid där december slutar, men med blicken tydligare framåt. Där advent höll och följde med, etablerar januari orientering och riktning.

Fokus ligger på att välja väg.
På att omsätta lärande till handling.
På att låta samstämmighet växa där fragmentering tidigare tog plats.

Varje dag börjar där du redan är — med blicken framåt: genom att se vad som har bestått, integrera det som har lärts och medvetet investera energi och omsorg i det som ska bära in i framtiden.

Januari bär fram kontinuitet, sammanhang och riktning.
Det är här 2026 får sitt fäste.

Referenser & vidare läsning

Kalendrar, Konstverk och Musik

Calendar for December Whisper:  https://bit.ly/Novisalisadvent
Calendar for Grounded Becoming: https://bit.ly/CalendarJan
Novisali Silk Prints https://bit.ly/NovisaliSilkPrints
Playlist In Time on Spotify https://bit.ly/PlaylistInTIme

Tidigare texter & böcker 

Konst & filosofi – tidsbegrepp

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

Novisali Novisali