Echoes of Presence – Shadow, Light, and the Shape of Silence

(På Svenska nedan)

There are moments when light doesn’t just shine – it whispers. It glides across a surface, pauses at an edge, shapes a quiet contour. In that moment something fleeting yet tangible appears – a presence that cannot be captured, only sensed.

Perhaps it is there that inspiration takes form – in what has not yet found words, but is already felt.

The Silhouette – the Shape of Memory

A silhouette is more than a form against the light. It is an imprint of time, an echo of something that once stood there. When the details fade and the colors fall silent, presence itself steps forward. The silhouette becomes like a memory – not exact, but true in its own way.

In the shifting patterns of nature, the same language repeats: trees in backlight, a figure passing by, a shadow that follows without speaking. The silhouette is both anonymous and intimate – a reminder that we all leave traces, even when we believe ourselves unseen.

Shadows and silhouettes can become storytellers in themselves.
They remind us that absence can define presence, that a gesture of light and darkness can carry rhythm, memory, and meaning — much like jazz itself, playing between the notes.

Watch the History of Jazz, Animated in Dhadow Art 3,5 min by Dominik Käser and team;

“The History of Jazz, Animated in Shadow Art” on YouTube

Echo – What Lingers

An echo is not a repetition; it is a delay. It carries the distance of time but also the warmth of its source. When an image or sound bounces back, it changes – yet its essence remains.

So too with our impressions. We experience something, and much later it returns – in a color, in a light, in a feeling we cannot quite place. Art can be that echo: a movement between the now and what has lingered.

Within the tempestuous Carina Nebula, photographed by the Hubble Space Telescope, lies “Mystic Mountain” – a living sculpture of gas and dust, sculpted by light and time. Perhaps the nature of inspiration is like that: light traveling through darkness and still arriving.

NASA’s Art Program has invited artists to capture the moment when the human gaze meets the infinite — a gesture of curiosity and connection that mirrors the creative act itself. One of its latest commissions, To the Moon and Back, by artists Geraluz and WERC, transforms geometric patterns into reflections on exploration and belonging.

Light from space is not cold; it carries our questions, just as a painting can hold our longing for meaning.

Presence – The Space Between

Presence is not about filling every surface, but about daring to leave emptiness.
It is in the pause, in the breath between two movements, that true presence emerges. A painting can breathe, a photograph can hold silence, a room can contain stillness.

We often speak of seeing, but perhaps it is more about staying – letting the gaze rest until something begins to speak back.
That is the moment when the viewer becomes part of the image.

Silence is not emptiness but a vivid presence — an art of surrender, allowing the world, and ourselves, to unfold in stillness.
Presence, then, is not static. It is a dialogue between weight and lightness, order and chance.

The eye seeks symmetry, yet the heart longs for irregularity.
When the well-balanced tilts slightly, when silence gains a hint of motion – energy arises.

That same energy can be sensed in this year’s Nobel Prizes, where science turned toward poetry.
* Quantum tunneling – particles passing through barriers as if they weren’t there.
* Molecular frameworks with vast inner surfaces – where the hidden holds more than the visible.
* Words that refuse to give up before the dark.
All tell the same story: that the invisible, the nearly impossible, still carries the potential for change.

In the act of creation, that movement is familiar – a kind of inner tunneling, where thought slips through barriers, from silence into form.

There is a physics to every feeling, a structure to every thought.
And perhaps art is the place where the precision of science meets the poetry of stillness.

Light as a Storyteller

Light is more than illumination – it is the voice of the story. It shapes, conceals, reveals. It lets shadow speak.

Sometimes it carries stillness, sometimes drama, sometimes only a faint promise.
Light shows us what is visible, but also reminds us of what is not.
In its passage through the day there is rhythm, change, and hope.
And in its absence – space for dreaming.

When shadow falls and light withdraws, something remains in the room.
Not just the image, but a feeling – a soft echo of presence.
Perhaps that is where the essence of art lies: in the dialogue between the visible and the perceptible.

Coming Art Exhibitions by Novisali

These reflections continue in the upcoming Art exhibitions, where light, shadow, and stillness hold conversations across boundaries and materials:
• Echoes of Silhouettes in Presence – November 11, 2025
• Echoes of Silhouettes in Presence – November–December 2025 – NOW OPEN.
• Sparks of Hope – December 2025

Sources of Inspiration and Contemporary Echoes

• The History of Jazz, Animated in Shadow Art – The Marginalian – on how shadow and rhythm reveal presence.
• Silence, Solitude, and the Art of Surrender – The Marginalian – on how silence becomes a luminous act of attention.
• NASA Art Program – light of space and human presence.
• NASA: To the Moon and Back Murals – on geometry, exploration, and creative connection.
• NASA and Art – History and Reflections
• NASA History Notes Summer 2025
• The Nobel Prizes 2025 – Press Release – where science meets poetry and the unseen becomes visible.
• Metal-Organic Frameworks Explained – Phys.org – on the Nobel discoveries of hidden structures.

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

Ekon av närvaro – Skugga, ljus och tystnadens form

Det finns ögonblick när ljuset inte bara lyser – det viskar.
Det glider över en yta, stannar till vid en kant, formar en stilla kontur.
I det ögonblicket uppstår något flyktigt men ändå påtagligt – en närvaro som inte kan fångas, bara anas.

Kanske är det där inspirationen tar form – i det som ännu inte funnit ord, men redan känns.

Silhuetten – Minnets form

En silhuett är mer än en form mot ljuset.
Den är ett avtryck av tid, ett eko av något som en gång stod där.
När detaljerna bleknar och färgerna tystnar, träder själva närvaron fram.
Silhuetten blir som ett minne – inte exakt, men sant på sitt eget sätt.

I naturens skiftande mönster upprepar sig samma språk:
träd i motljus, en gestalt som passerar, en skugga som följer utan att tala.
Silhuetten är både anonym och intim – en påminnelse om att vi alla lämnar spår,
även när vi tror oss vara osedda.

Skuggor och silhuetter kan bli berättare i sig själva.
De påminner oss om att frånvaro kan definiera närvaro –
att ett samspel mellan ljus och mörker kan bära rytm, minne och mening —
precis som jazzen, som spelas mellan tonerna.

🎥 Se “The History of Jazz, Animated in Shadow Art” (3,5 min) av Dominik Käser och team på YouTube.

Eko – Det som dröjer kvar

Ett eko är inte en upprepning; det är en fördröjning.
Det bär tidens avstånd men också källans värme.
När en bild eller ett ljud studsar tillbaka förändras det – men dess väsen finns kvar.

Så är det också med våra intryck.
Vi upplever något, och långt senare återvänder det –
i en färg, i ett ljus, i en känsla vi inte riktigt kan placera.
Konst kan vara det ekot – en rörelse mellan nuet och det som dröjt sig kvar.

Mystiska berget i Carinanebulosan – fotograferat av Hubbleteleskopet, NASA

Inne i den stormiga Carinanebulosan, fotograferad av Hubbleteleskopet,
ligger “Mystic Mountain” – en levande skulptur av gas och stoft,
formad av ljus och tid.
Kanske är inspirationens natur just så: ljus som färdas genom mörkret och ändå når fram.

NASAs konstprogram har bjudit in konstnärer att fånga ögonblicket när den mänskliga blicken möter det oändliga —
en gest av nyfikenhet och förbindelse som speglar själva skapandeakten.
Ett av de senaste uppdragen, To the Moon and Back av konstnärerna Geraluz och WERC, förvandlar geometriska mönster till reflektioner om utforskande och tillhörighet.

Ljuset från rymden är inte kallt;
det bär våra frågor – precis som en målning kan rymma vår längtan efter mening.

Närvaro – Rummet mellan

Närvaro handlar inte om att fylla varje yta, utan om modet att lämna tomrum.
Det är i pausen, i andetaget mellan två rörelser, som sann närvaro uppstår.
En målning kan andas, ett fotografi kan hålla tystnad, ett rum kan rymma stillhet.

Vi talar ofta om att se, men kanske handlar det mer om att stanna –
att låta blicken vila tills något börjar tala tillbaka.
Det är då betraktaren blir en del av bilden.

Tystnad är inte tomhet, utan en levande närvaro –
en konst i att ge efter, låta världen – och oss själva – veckla ut sig i stillhet.

Närvaro är alltså inte statisk.
Det är en dialog mellan tyngd och lätthet, ordning och slump.
Ögat söker symmetri, men hjärtat längtar efter oregelbundenhet.
När det välbalanserade tippar lätt, när tystnaden får en antydan av rörelse –
då uppstår energi.

Nobelprisets poesi

Samma energi kan anas i årets Nobelpris, där vetenskapen vände sig mot poesin:

• Kvanttunnelering – partiklar som passerar genom barriärer som om de inte fanns.
• Molekylära ramverk med enorma inre ytor – där det dolda rymmer mer än det synliga.
• Ord som vägrar ge upp inför mörkret.

Alla berättar samma historia: att det osynliga, det nästan omöjliga, fortfarande bär förändringens kraft.

I själva skapandet är den rörelsen välbekant –
en sorts inre tunnelering, där tanken glider genom barriärer,
från tystnad till form.

Det finns en fysik i varje känsla, en struktur i varje tanke.
Och kanske är konsten den plats där vetenskapens precision möter tystnadens poesi.

Ljuset som berättare

Ljuset är mer än belysning – det är berättelsens röst.
Det formar, döljer, avslöjar.
Det låter skuggan tala.

Ibland bär det stillhet, ibland dramatik, ibland bara ett svagt löfte.
Ljuset visar oss det synliga, men påminner också om det osynliga.
I dess gång genom dagen finns rytm, förändring och hopp.
Och i dess frånvaro – utrymme för drömmar.

När skuggan faller och ljuset drar sig tillbaka, finns något kvar i rummet.
Inte bara bilden, utan en känsla – ett mjukt eko av närvaro.

Kanske är det där konstens kärna ligger:
i dialogen mellan det synliga och det förnimbara.

Kommande utställningar av Novisali

Dessa reflektioner fortsätter i kommande konstutställningar,
där ljus, skugga och stillhet för samtal över gränser och material:

• Echoes of Silhouettes in Presence – November 11, 2025
• Echoes of Silhouettes in Presence – November–December 2025 – ÖPPEN NU
• Sparks of Hope – December 2025

Källor till inspiration och samtida ekon

• The History of Jazz, Animated in Shadow Art – The Marginalian – om hur skugga och rytm avslöjar närvaro.
• Silence, Solitude, and the Art of Surrender – The Marginalian –om hur tystnad blir en lysande akt av uppmärksamhet.
• NASA Art Program – liljuset från rymden och den mänskliga närvaron.
• NASA: To the Moon and Back Murals – om geometri, utforskande och skapande förbindelser.
• NASA and Art – History and Reflections
• NASA History Notes Summer 2025
• The Nobel Prizes 2025 – Press Release – där vetenskap möter poesi och det osynliga blir synligt.
• Metal-Organic Frameworks Explained – Phys.org – om Nobelupptäckternas dolda strukturer.

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.