Hitta vår plats i det vilda
(The story in English HERE)
I vår hyperanslutna och ofta överväldigande värld är det lätt att känna en växande frånkoppling från naturen. Skärmar ersätter landskap, och digitala signaler dränker fåglars sång. Ändå bär vi alla på en djup, ofta omedveten längtan efter att återknyta – inte till något nytt, utan till en uråldrig harmoni: ett tidlöst släktskap med planeten och allt levande.
Från separation till samhörighet
Det handlar inte om att fly från verkligheten, utan om att berika den. När vi blir uppmärksamma observatörer ser vi världen inte som en kuliss till våra liv, utan som ett komplext, levande nätverk där vi är en oupplöslig del. Att se på detta sätt är ett stilla men innerligt ansvar – en inbjudan att bli väktare av det vi älskar och vill föra vidare.
Naturens egna berättelser är fyllda av uppfinningsrikedom och motståndskraft: en spillkråka som hittar föda djupt inne i ett träd, en skalbagge som navigerar efter stjärnorna. Dessa ögonblick påminner oss om att problemlösning inte är unikt mänskligt och att hinder är en naturlig följeslagare i allt liv. De bjuder också in oss att sakta ner och skifta perspektiv – från att se naturen som en bakgrund till att uppleva den som en läromästare.
Nyckeln till denna återupptäckt ligger sällan i storslagna expeditioner eller långa intellektuella utläggningar. Den finns i de stilla ögonblicken – glimten av en rävsvans som försvinner in i undervegetationen, den orubbliga närvaron hos en gammal ek, den ömma blicken från ett älskat djur. Här, i närvaron, spirar en djup, magnetisk glädje över att helt enkelt vara.
Genom historien har naturalister visat oss att djur bär på en intelligens och en hemlig kunskap som vi bara börjar ana. Deras minne, deras förutseende, deras omsorg – allt vittnar om ett rikt inre liv. Denna tysta visdom förs vidare som en osynlig tråd genom generationer, vävd in i tidens väv. Att erkänna detta utmanar vårt mänskliga högmod och öppnar för en djupare vördnad inför andra arter – dessa osynliga väktare av livets kosmiska mönster.
Att hitta vår plats i det vilda är i grunden en handling av av-jagande: att kliva ut ur våra egna bekymmer och rädslor och in i en större rytm – själva livets rytm. Det är att älska enkelheten i den jordiska existensen och att finna skönhet i alltets sköra förgänglighet. Här, i gemenskap med naturen, finner vi inte bara frid. Vi finner en outsäglig glädje – en påminnelse om vad det verkligen innebär att vara levande.
Aktivt hopp i en levande värld
Men i vår tid – när miljöförluster och klimatförändringar inte längre är avlägsna varningar utan levda realiteter – måste denna gemenskap också bli en grund för hopp. Inte det vaga, önskande hopp som väntar på att någon annan ska agera, utan ett aktivt, evidensbaserat hopp: ett hopp som vilar på det som är verkligt, på det som redan fungerar och på vår egen förmåga att bidra till förändring.
Naturen själv bär på bevisen. Ekosystem återhämtar sig. Skogar växer tillbaka. Arter återvänder. När vi tittar noga ser vi att förnyelse inte är undantaget – det är livets regel, upprepad i otaliga former. Dessa ”ljuspunkter” ger oss förankring och påminner oss om att nedgång aldrig är hela berättelsen.
Aktivt hopp inbjuder oss att arbeta med samma principer som naturen alltid använt: anpassning, samarbete, uthållighet. Det lär oss att möta våra rädslor utan att låta dem stelna till förtvivlan, att söka berättelser om återhämtning och att använda våra egna styrkor – vad de än är – för att skydda och vårda det vi älskar. Det kallar oss till att praktisera respekt mellan arter, att se handlingskraften inte bara hos människor utan också hos djur, växter och ekosystem, och att luta oss mot våra gemenskaper när modet vacklar.
Det finns många dimensioner av hopp:
- Hopp som väcker personligt handlande – att tro att det man gör spelar roll.
- Hopp som driver samhällsförändring – att koppla samman medvetenhet med handlingskraft för att skapa förändring i stor skala.
- Hopp rotat i syfte, oavsett utfall – att finna mening i själva handlingen att vårda, även när framtiden är osäker.
När vi låter det vilda vara vår vägvisare blir dessa dimensioner inte abstrakta ideal – de blir levda verkligheter. I en enda migration visar en flock tranor uthållighet mot alla odds. I korallrevets samspel skapar oräkneliga arter överflöd genom ömsesidig omsorg. I den brända skogens återväxt återvänder livet i stilla, beslutsamma vågor.
Och kanske viktigast av allt: vi kan låta naturen – och de vilda djuren själva – vara våra väktare. I deras närvaro ser vi levande bevis på att motståndskraft är möjlig, att samarbete är kraftfullt och att förnyelse alltid finns inom räckhåll. Från dem kan vi lära oss att bli mer hoppfulla, mer modiga och mer levande – och bära deras stilla visdom med oss i hur vi lever, leder och tar hand om världen.
Om vi följer deras exempel kommer vårt hopp inte att vara en skör låga som lätt slocknar, utan en levande, pulserande kraft – rotad i fakta, buren av gemenskap och stärkt av vår delade tillhörighet till denna intrikata, häpnadsväckande väv av liv.
I praktiken – väva våra egna trådar
Hopp blir verkligt när vi ger det form i vardagen. De trådar vi väver – genom val, ritualer och relationer – blir en del av en större väv som förbinder oss med den levande världen.
- Stanna upp och iaktta: Låt naturens mönster förankra din uppmärksamhet – en ormbunkes långsamma utrullning, en fågels vaksamma blick, tidvattnets ständiga återkomst.
- Minns och föreställ dig: Håll vid liv de trådar du ärvt från dem som gick före, och spinna nya med omsorg – visioner av en värld där både människor och vilda platser blomstrar.
- Vaka med avsikt: Var den stilla beskyddaren av det som betyder mest, handla inte av rädsla för förlust utan av kärlek till det som består.
- Ta stöd och vägledning av din osynliga vilda väktare: Föreställ dig det djur vars närvaro du bär med dig – ett lodjur, en uggla, en ren – och låt dess instinkt, tålamod eller mod vägleda dig när vägen framåt känns osäker.
Genom att leva på detta sätt blir vi en del av den långa raden väktare – mänskliga och mer-än-mänskliga – som håller livets väv stark.
Konstutställning – Eyes Woven in Time (Vakande Blickar)
Den 6–7 september, under Danderyds konstrunda, är du välkommen att kliva in i Eyes Woven in Time – en visuell resa av Novisali där vilda nordiska djur träder fram som osynliga väktare.
Genom lager av akvarell och digital transformation blickar lodjur, ugglor, björnar och renar stilla från världarnas mellanrum, med tid och minne i sina ögon. Verken bjuder in dig att sakta ner, reflektera och återknyta till naturens djupare rytmer – där tid, visdom och förundran möts i mellanrummet mellan penseldrag och fantasi.
Varje verk bär på en viskning: en påminnelse om att vi är en del av något större, äldre och mer motståndskraftigt än vi ofta minns. Verken är skapade på miljövänliga material – återanvändbar aluminium, natursilke och växtbaserad konstmocka – där konsten förenas med ett åtagande för den planet den hyllar.
Hela programmet för Danderyds konstrunda: www.danderydskonstrunda.se
Karta med deltagande konstnärer: https://lnkd.in/d-qEUqNC
Mer om Novisalis utställning: https://bit.ly/3IQ3Db0
Tidigare relaterade historier
Om Novisali
Novisali (alias Liselotte Engstam) är, förutom sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediekonstnär med ett nyfiket, utforskande sinne och en ambition att lära sig och utöka konstupplevelser till nuvarande och nya publikgrupper med hjälp av både traditionella och nya digitala medier. Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas även på bloggen www.liselotteengstam.com , med artistnamnet Novisali.