I Tystnaden mellan bilderna

En fiktiv brevväxling mellan fotografen Engla Hägertz och Halmstadgruppen
(Find the same post in English HERE)
Vad händer i det som inte blev sagt?
Vad kunde ha vuxit fram, om deras världar – kamerans och penselns, vardagens och drömmens – hade mötts?
Det här projektet föreställer sig ett samtal som aldrig dokumenterades, men som kunde ha förts. I form av fiktiva brev får vi följa en tänkt korrespondens mellan Engla Hägertz, fotograf i Oskarström, och medlemmarna i Halmstadgruppen – sex unga konstnärer med rötter i samma halländska jord, men med blickar som sökte långt bortom horisonten.
Två bildvärldar, ett gemensamt ljus
Halmstadgruppen – bestående av Erik Olson, Axel Olson, Waldemar Lorentzon, Esaias Thorén, Sven Jonson och Stellan Mörner – blev kända för sina drömska, surrealistiska och ofta geometriskt uppbyggda målningar. Med inspiration från Paris modernism och det undermedvetnas symbolspråk skapade de konst som både väckte och förvirrade.

Sven Jonson, Axel Olson, Erik Olson, Stellan Mörner, Esaias Thorén och Waldemar Lorentzon.
Engla Hägertz verkade samtidigt, men i en annan sfär. Som kvinnlig fotograf i en bruksort fångade hon porträtt, landskap och vardagsögonblick med lika delar precision och intuition. Hennes bilder rymmer både dokumentation och poetisk närvaro – särskilt i de senare verken, där skuggor, speglingar och mellanrum får tala.

Om de hade mötts
Kanske passerade de varandras bilder – i skyltfönster, ateljéer, eller tankar. Kanske såg någon av konstnärerna hennes fotografier i Oskarström, och kände en stilla samhörighet. Kanske hörde Engla talas om deras utställningar i Halmstad eller Göteborg – och undrade vad som dolde sig bakom drömformerna.
I dessa brev får de mötas. I tanken, i bilden, i mellanrummet mellan två uttryckssätt. Orden de utbyter är varsamma, ibland gåtfulla, ibland mycket konkreta – men alltid förankrade i ett gemensamt sökande efter det som ligger under ytan.
Det är ett poetiskt experiment. Ett konstnärligt vad–om.
En inbjudan att lyssna in i den tystnad som ibland uppstår – just där bilderna slutar och någonting nytt tar vid.
Engla i andra samtal
Detta är inte den enda tänkta brevväxlingen med Engla Hägertz i centrum. I ett parallellt konstnärligt projekt – “När tysta visionärer talar” – återskapas en liknande poetisk korrespondens mellan Engla och konstnären Hilma af Klint. Där rör sig samtalet i det andliga och intuitiva, mellan symboler, seenden och stillhet.
Här – i dialog med Halmstadgruppen – står istället Hallands jord, kroppens skuggor och konstens former i fokus.
— Novisali
Brevväxling mellan Engla Hägertz och medlemmarna i Halmstadgruppen
Axel Olson → Engla Hägertz
Halmstad, oktober 1916
PS. En skiss bifogas: en fiskare som hänger sina nät, samt en bild av ett verk med ett ankare och rep. Små saker som dröjer sig kvar i handen.
Kära Fröken Hägertz,
Mina fingrar är blyertsfläckiga — skuggor som fastnat från en lång dag av tyst experimenterande.
Erik och jag såg era porträtt från Oskarström. Kvinnan i kockmössa, framför medaljongtapet. Den blicken — som om hon målats av ljusets innersta längtan.
Vi kallar oss Gnistan. Ett försök att måla det vi bara anar.
Skulle ni vilja låna ut en bild? En som inte enbart visar — utan tänker.
I skiftande skuggor,
Axel
P.S. I’m enclosing a sketch: a fisherman hanging his nets, and an image of a work with an anchor and rope. Small things that linger in the hand.


Engla Hägertz → Axel Olson
Oskarström, november 1916
Herr Olson,
Ert brev rörde något stilla i mig. Mina bilder är tysta – men ibland viskar de till den som lyssnar med själen.
Jag skickar med ett fotografi av en barnstol, dubbelexponerad med två ansikten. Den är från Oskarström, men kunde varit ett minne från vem som helst.
Låt er gnista inte brinna högt – utan djupt.
Med vänlig stillhet,
Engla

Waldemar Lorentzon → Engla Hägertz
Snöstorp, april 1918
Fru Hägertz,
Stolen ni skickade har förföljt mig. Jag drömde att den välte under stjärnhimlen.
Nu målar jag bara former: päron, cirklar, stegar. Men ert sätt att få ett rum att andas vill inte lämna mig.
Har ni någonsin fotograferat genom en spegel? Jag försökte idag – men spegeln visade bara mig själv.
/ Walle
PS. En teckning av mig själv, och ett foto av ett verk: spegel, höstlöv, drömmar.


Engla Hägertz → Waldemar Lorentzon
Oskarström, juni 1918
Bäste Waldemar,
Speglar ljuger ofta. Men ibland visar de exakt det vi flyr från.
Jag har en glasplåt där mitt ansikte svagt syns – överexponerat, nästan raderat. Men jag sparade den.
Om ni målar era stegar, låt dem vila mot något som ännu inte syns.
Vänligen,
Engla
PS. Skickar med fotot där jag själv syns i spegeln, samt ett foto från Oskarströms Juterifabrik, med några arbetare.


Sven Jonson → Engla Hägertz
Halmstad, november 1923
Fröken Engla,
Jag skriver från tryckpressens surrande andrum. Esaias och jag formar Modern Reklam – en värld mellan konst och nytta.
Vi såg ert foto från fabriken. Ingen ler, men närvaron lyser.
Finns det en bild ni ännu inte sålt? En som är för stilla för affischens skrik – men stark nog att se?
Med respekt,
Sven
PS skickar med en bild från Vallgatan Halmstad, nygjord i olja för i år.

Engla Hägertz → Sven Jonson
Oskarström, januari 1924
Herr Jonson,
Jag har ett negativ – fabriken, två fönster, ett ljus som tvekar. Ingen ville ha den. Den var för tyst.
Men ni får låna den.
Affischer är fästa ögon. De måste se klarare än vi.
/ Engla

Esaias Thorén → Engla Hägertz
Halmstad, mars 1925
Fröken Hägertz,
Vi ställer ut snart – på Stadshotellet. Kommer ni?
Jag har målat ett bord, en vas, frukt och en stol som lutar som i dröm. Sven säger surrealism – jag säger vardag i förklädnad.
Skapandet svänger: rött blir grönt, geometri längtar efter skog. Har ni något fotografi som försöker gömma sitt motiv?
Er vän,
Esaias
PS. Skickar med bilder av stillebenet samt en banjospelare som jag målade i olja förra året.


Engla Hägertz → Esaias Thorén
Oskarström, april 1925
Esaias,
Jag har en bild. Dubbelexponerad, sned, svår. Den visar något – eller inget. Ni får se vad som kommer fram.
Ibland är det vi inte ser mer sant än det synliga.
Hälsningar,
Engla

Engla Hägertz → Sven Jonson
Oskarström, februari 1928
Bäste Sven,
Ni talade om Paris. Men jag tror ni redan är på väg hem i tanken.
Jag framkallade en bild från Tylösand — ett hav, ett ögonblick. Jag vet inte om det är början eller slut.
Om era målningar blir drömmande, lova mig att de ändå speglar världen vi faktiskt trampar.
Hur ser tystnad ut på en målarduk?
/ Engla

Sven Jonson → Engla Hägertz
Halmstad, mars 1928
Fröken Engla,
Jag reste aldrig. Paris bor redan i våra hjärnor.
Vi talar om en gemensam riktning – jag, Esaias, Erik, Axel, Stellan, Waldemar. En grupp – men kanske mer ett inre landskap.
Ert foto med dubbelexponering sa mer än många manifest.
Tystnad på duk? Kanske är det det vi försöker måla.
Med vänskap,
Sven
PS. Här är en bild från ett Pariskafé som jag målade för två år sedan. Kanske är det du under din Parisresa? Och några fiskare i linkande färgskala.


Engla Hägertz → Erik Olson
Oskarström, maj 1929
Herr Olson,
Jag hörde att era målningar i Köpenhamn beskrevs som “fulla av inre maskineri”. Det lät som en dröm konstruerad med precision.
Jag har ett fotografi där en spegel visar en vägg, men ser man noggrant är det bara en kakelugn. Ibland händer det: bilden börjar fantisera, och menar det.
Ni är kanske där nu – vid gränsen där verklighet och inre bildvärld glider samman.
Med nyfikenhet,
Engla
PS. Skickar med bilden med spegeln och kakelugnen. Den visar även min bror Ferdinands fru Thora och deras förstfödde son Lars.

Erik Olson → Engla Hägertz
Halmstad, juni 1929
Engla,
Vi har just döpt oss: Halmstadgruppen. Ett vardagligt namn, men sex visioner vilar i det, tätt sammanflätade.
Ditt foto av kakelugnens spegling gav oss något stilla – en yta där tankar kan landa. Vi vill omge oss med sådana bilder.
Vår första gemensamma utställning blir i samband med Halmstadutställningen. Kom, Engla. Visa oss det vi annars går förbi.
Med respekt,
Erik
PS. Skickar med en kubistisk skiss, målningen Vårvisa och ett foto av hela gruppen samlad.



Engla Hägertz → Halmstadgruppen
Oskarström, juli 1929
Mina herrar,
Det ni har skapat är modigt – ett rum för det som ännu saknar namn.
Tre av mina bilder handlar om försjunkenhet. Två av barn – inåtvända, närvarande. Den tredje av vuxna – förstörd i framkallningen, men kanske därför mer sann.
De bär något dröjande. En stilla påminnelse: vi sjunker inte bara i lek, utan i själva livet.
Ni har mitt öga – och min tystnad.
/ Engla
PS. Skickar med de tre bilderna. Använd dem, eller bränn dem.



Sven Jonson → Engla Hägertz
Söndrum, juli 1936
Kära fröken Hägertz,
Du frågade en gång hur tystnad ser ut på en målarduk. Jag undrar – hur ser den ut i ett fotografi?
Här i Söndrum lutar träden sig mot vattnet som om de lyssnar. Stellan läser högt, Erik ritar symboler i sanden. Själv ritar jag stjärnbilder i marginalerna igen.
Ditt fotografi “Rum med ett fönster” förföljer mig. Det känns som om någon står utanför – precis utanför ramen, andas.
Från havets kant,
Sven
PS. Bifogar: målningen ‘Nattlig promenad’, ett krus, en fruktskål samt ett gammalt foto av oss från Göteborgsutställningen 1930.



Engla Hägertz → Sven Jonson
Helsingborg, augusti 1936
Käre Sven,
Tack för din hälsning från Söndrum. Jag känner nästan doften av tall och salt.
Jag ingår i många grupper – fotografer, vänner, min familj. Viktigast är nog våra syskon. Min bror Harald har just köpt en tomt i Tylösand, med utsikt över klipporna. Vi ska kalla huset Klipperhus.
Tystnad i fotografi? Den bor där något fattas – en stol utan bord, en skugga utan källa, ett moln man bara ser i spegeln.
Stjärnor i marginalen, alltid,
Engla
PS. Bifogar bilden ‘Utblick’ och ett fotografi av min familj.


Stellan Mörner → Engla Hägertz
Söndrum, sommaren 1937
Kära Engla,
Jag försöker måla en korridor från Esplunda – med speglar och ett sprucket golvur. Men duken vecklar in sig, som en fjärilsvinge.
Din bild av barncykeln som vänder sig bort… den talar starkare än något rakt.
Här är Söndrum: en cirkus, en seans. I natt drömde jag att jag var en schackpjäs – fångad men leende.
Skicka mig gärna något du älskar men inte längre förstår – kanske dina barndomsskor?
I teatralisk förvirring,
Stellan
PS. Bifogar en målning av oss i gruppen som jag målat, samt en gouache med böcker och kortspel.


Engla Hägertz → Stellan Mörner
Arild, september 1937
Stellan – urmakare av det osynliga,
Jag bifogar ett fotografi av mina barndomsskor. Jag vet inte längre vems de var – bara att de bär minnet av någon.
Här i Arild dröjer dimman kvar. Det är som om tiden sjunker ner i klipporna.
Jag tänker ibland att all fotografi är andeverksamhet. Ljuset kallar fram spöken.
Låt korridoren kollapsa. Kanske räcker det med en öppen dörr.
Din i omvänd tid,
Engla
PS. Skickar med skorna och ett foto från när jag spelade tennis i Arild.


Engla Hägertz → Erik Olson
Stockholm, november 1938
Käre Erik,
Dina brev läses som gåtor talade av vind genom gamla gardiner. Jag menar det som en komplimang.
Om jag kommer till Söndrum i vår – då fotograferar jag dig inte som du är. Utan som du framstår i ensamhet.
I splittrat ljus,
Engla
PS. Bifogar bild av mig och min syster Hedvig vid ett fönster där ljuset silas.

Axel Olson → Engla Hägertz
Söndrum, juni 1939
Engla – speglingarnas betraktare,
De andra badade i morse. Jag stannade på stranden och ritade ankare i sanden. Alltid dessa ankare.
Ditt fotografi – det med fönstret – påminde mig om målningen jag gjorde efter min starroperation. Tre båtar, tre synsätt: det vi ser, minns, föreställer oss.
Söndrum? Vinden skulpterar dynerna som revben. Tallarna nynnar.
Fortfarande förankrad,
Axel
PS. Bifogar en skiss av mig själv, utsikt över Nissan och en strandbild med eka.



Engla Hägertz → Axel Olson
Rydöbruk, juli 1939
Käre Axel,
Du har dina ankare – jag har mina fönster. De som är öppna, stängda, och de som inte längre leder någonstans.
Här i Rydöbruk går sommaren i vila. Slussportarna rör sig utan vatten.
Jag bifogar två bilder av arbetare – som de är, med det de värderar. Det blev mer verkligt så.
I drivved och kornstruktur,
Engla
PS. Bilder på arbetarna och deras värld.


Waldemar Lorentzon → Engla Hägertz
Söndrum, maj 1940
Fröken Hägertz,
Dina bilder på arbetare – de nådde mig. I tider som dessa behöver vi visa verkligheter som de är.
Jag har målat en stor duk: Mörk Moder. Hon håller inget. Bara sina händer.
Vi diskuterar – abstraktion eller jord. Men ert fotografi jordade mig.
Du bär himmel i din lins.
Alltid troget,
Waldemar
PS. Bifogar bild från Mallorca 1932 och en målning av Söndrum av vår kollega Sven X:et Erixon.


Engla → Waldemar Lorentzon
Limmared, juni 1940
Waldemar – målaren av palmer och böner,
Jag tror jag sett din Mörk Moder en gång – i ett foto av min mors händer, vilande över en tom skål.
Limmared är tyst glas och gamla fotspår. Ditt brev kom med strandgräs – nu vilar det i mitt fönster, intill ett foto av frost.
Fortsätt fotografera händer. Även tomma. Särskilt tomma.
I silver och skuggor,
Engla
PS. Skickar med en bild av arbetande händer. Handarbete är fortfarande stort i Oskarström.

Esaias Thorén → Engla Hägertz
Söndrum, juli 1942
Kära Engla,
Ditt fotografi av det dolda motivet har stannat hos mig, jag tycker mig se en stol. Jag drömde i natt att det var en metronom.
Vi samlas fortfarande här — mellan granar och dimma. Ibland är vi sex. Ibland färre. Jag snidade ett huvud av drivved och gav det ett öga, och någon sa att det såg ut som en spion.
Skulle du kunna komma och fotografera oss — inte som konstnärer, utan som fåglar vilande mellan stormar?
I rytm,
Esaias
PS. Skickar med en bild av ett verk i gouache som jag kallat Avskedet, det är alltför många avsked i tider som dessa. Skickar även med en bild av ett verk I olja av en konstkollega över stebrottet som målar med oss I Söndrum, Felix Hatz.


Engla Hägertz → Esaias Thorén
Tylösand, augusti 1942
Käre Esaias,
Jag skulle inget hellre än att fånga er koloni som fåglar — sittande, rufsiga, talande i sånger som bara vinden förstår.
Stolen du frågade om fanns hos en doktorsmottagning, tyst och ensam. Jag väntade länge på att ljuset skulle darra tillräckligt för att berätta dess historia.
Säg till ditt drivvedshuvud: jag förlåter det. Jag har också sett med bara ett öga, en gång. Det lärde mig att lyssna.
Vi ses snart, under Söndrums himmel.
Med andan hållen,
Engla
PS. Skickar med en bild av två manliga vänner, arbetande vänner, lekande vänner, vänner i vått och torrt. Samt bild från Tylösand.


Waldemar Lorentzon → Engla Hägertz
Snöstorp, maj 1944
Kära Engla,
Under dessa krigets dagar har tystnaden i Snöstorp blivit mer talande än någonsin. Jag målade en kyrka utan fönster idag. Utan ljus, utan inblick.
Jag mindes dina bilder av arbetarna och deras bekymrade ansikten. Det var som om du redan visste hur världen skulle dra sig undan.
Vi saknar dina bilder. De behövs mer nu än förr.
Vänligen,
Waldemar
PS. Skickar med en bild av ett verk med en grön äng, tycker vi behöver påminna oss om ljuset var vi än kan finna det. Och en tidigare bild över rast vid havet. Vet hur mycket havet betyder för dig.


Engla Hägertz → Waldemar Lorentzon
Oskarström, november 1944
Waldemar — Målaren av mörker och rottrådar,
Det är en mörk tid på många sätt.
En av mina kära brevvänner har nyligen gått bort, Hilma af Klint, som ni troligen också är bekant med.
Jag undrar: tror du att Hilma skulle ha anslutit till er i Söndrum, om hon hade känt till er då?
Med sorgsen ton,
Engla
PS. Skickar med en bild av en blomma – den får representera det förgängliga i livet.

27. Erik Olson → Engla Hägertz
Paris, 1953
Kära Engla,
Jag skriver från Paris. Här lever måleriet ett annat liv, men din bild av dammiga flaskor på ett bord i Rydö kommer ändå till mig i tanken. Den har inget att bevisa. Den bara är.
Jag målade nyss ett självporträtt där mitt ansikte är delvis dolt. Kanske är det din tystnad jag efterliknar.
Vi talar om att ställa ut tillsammans igen. Hoppas vi får visa något av dig också.
Din vän,
Erik
PS. Skickar med en bild av självporträttet som jag kallar ‘Genom fönstret’ samt en bild av två vänner. Och en tidigare bild av Pärlemorkusten i Söndrum, är du där ofta? .



Engla Hägertz → Halmstadgruppen
Oskarström, maj 1964
Kära vänner,
Jag såg er senaste utställning. Färgerna hade mognat, men fortfarande dansade något inuti dem.
Jag sände med en bild till galleriet – av en spegel där kameran syns i reflektionen. De ställde inte ut den. Det gjorde inget. Vissa bilder är bara till för den som ser dem först.
Nu har jag bestämt mig för att avveckla fotoateljén. Jag tog den sista ateljebilden i mars, av Gospova Buvac, dotter till en av de många tjecker som flyttat hit för att arbeta på jutefabriken.
Ni är fortfarande min spegel i färg.
Med värme,
Engla
PS. Skickar med en bild av en pojke och hans bästa vän, hans hund. Känns lite som att skiljas från en nära vän att lämna ateljén.

Sven Jonson → Engla Hägertz
Halmstad, februari 1974
Engla,
Vi fick ditt sista kuvert. Bilden med pojken och hunden. Den var finstämnd, vacker – och orolig.
Jag visar den inte. Jag behåller den. Den känns som en hälsning mellan ögonblick.
Vi talar inte ofta längre. Men när vi gör det är det tyst. Och i det tysta står du kvar.
/ Sven
PS. Skickar med en bild av ett verk som jag kallar ‘Preludium’, samt en bild av oss när vi ses på våra sommarträffar, som Axel håller på med.


Efterord: I rummet där konsten andas
Dessa brev skickades aldrig.
Och ändå talar de.
De talar inte bara om vad som kunde ha varit – utan om vad som fortfarande är möjligt, när skapande själar tillåts eka genom tid, form och tystnad.
Engla Hägertz arbetade inte för berömmelse, utan för närvaro. Bakom sin kamera fångade hon en gests flämtning, ett rums andhämtning, spänningen i en obesvarad fråga. Hennes lins sökte inte det storslagna – den sökte sanningen i mellanrummet.
Halmstadgruppen, rastlösa i sin geometri och sina drömmar, målade symboler i ett landskap som ännu höll på att lära sig se dem. De sträckte sig bortom det synliga, och vävde in surrealism i södra Sveriges jord. Varje målning ett tröskelrum, varje komposition ett slags längtan.
Denna fiktiva brevväxling försöker inte skriva om historien. Den är ett annat sätt att lyssna. Ett sätt att fråga:
Tänk om våra kreativa tidslinjer inte är linjära – utan flätade, lager på lager, drömda tillsammans?
Tänk om bilder minns varandra?
I dessa tänkta brev rör sig fotografi och måleri mot varandra – fingertoppar som möts. Ensamheten delas. Tystnaden blir ett medium.
Du, läsare, är nu en del av denna dialog.
Så ta dig tid.
Stå inför ett stilla fotografi.
Låt en skuggad penselrörelse dröja längre än du tänkt.
Kanske hör du något.
Kanske börjar du svara.
— Novisali
Lär mer
Varmt tack till Oskarströms Hembygdsförening och familjen Hägertz för bidrag med fotografier, samt till Mjellby Konstgård och auktionshus för att de delat med sig av bilder av Halmstadgruppens verk.
Detaljer om Engla ur släktforskning
Läs den relaterade brevväxlingen med Hilma af Klint:
Utforska 450 digitala fotografier av Halmstadgruppens konstnärliga produktion
Läs mer om Mjellby Konstgård – en del av Halmstads konstmuseum och centrum för Halmstadgruppens arv
Om Novisali

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, förutom sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediekonstnär med ett nyfiket, utforskande sinne och en ambition att lära sig och utöka konstupplevelser till nuvarande och nya publikgrupper med hjälp av både traditionella och nya digitala medier. Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas även på bloggen www.liselotteengstam.com , med artistnamnet Novisali.
