Mapping Hope Across Cultures During Madrid’s Art Week
(På svenska nedan)
During the first week of March, Madrid becomes one of the world’s meeting places for contemporary art. As exhibitions, galleries and fairs unfold across the city, artists and visitors arrive from many countries, bringing with them different traditions, experiences and ways of seeing.
Among the events that draw the global art community is ARCOmadrid, which gathers galleries and artists from across the world. This year’s theme, “The future, for now,” invites reflection on how artistic imagination engages with the horizons of tomorrow.
For a few days, Madrid becomes something more than a cultural destination. It becomes a crossroads — not only of cultures and artistic practices, but of different ways of imagining the future. In such moments, art does something quietly remarkable. It allows people who may never have met — from different cultures, professions and generations — to share a moment of attention. That moment is often where hope begins.
Hope as Encounter
In earlier reflections I wrote about hope as a practice, and about presence and connection as the ground where hope can grow. Exhibiting art adds another dimension to this idea.
When an artwork meets a viewer, something subtle happens. The work carries traces of one person’s inner landscape — yet it becomes meaningful only when someone else encounters it. Hope, in this sense, is not something the artist creates alone. It emerges in the encounter between people. A painting becomes a meeting place.
Visitors bring their own memories, questions and cultural perspectives. The artwork becomes a surface where different stories briefly intersect. During Madrid’s art week, thousands of such encounters unfold across the city.
Mapping Cultural Differences
These encounters also remind us that hope itself is not expressed the same way everywhere. Hope is a universal human experience, yet how it is expressed, sustained and understood varies significantly across cultures. Cultural traditions shape whether hope is experienced primarily as individual determination, collective endurance, spiritual trust or acceptance of uncertainty.
One of the most insightful explorations of cultural differences is The Culture Map by Erin Meyer. Her work shows how cultures differ in communication, trust-building and interpretation. The same principle applies to how people experience meaning in art.
The image on the wall may be the same. But the cultural lens through which it is seen can be very different.
Different Cultural Expressions of Hope
In many Western societies, hope is often linked to agency and progress. It is something people actively pursue — a belief that the future can improve through initiative, creativity and determination. Psychologist C. R. Snyder described hope as a combination of agency and pathways: the motivation to pursue goals and the ability to find routes toward them.
In many East Asian traditions, however, hope may appear less as assertive optimism and more as acceptance and trust in unfolding processes. Influenced by Taoist and Buddhist philosophies, hope can be grounded in patience, harmony and the understanding that circumstances evolve naturally.
In parts of Africa, cultural philosophies such as Ubuntu emphasize that hope arises through relationships and shared resilience. The idea that “I am because we are” reflects a worldview where hope is sustained collectively through community, storytelling and intergenerational wisdom.
Indigenous worldviews often frame hope through a much longer horizon. Traditions such as the Seventh Generation Principle encourage decisions that consider their impact far into the future. Hope becomes an act of stewardship — caring for the world in ways that benefit those not yet born.
Spiritual traditions across the world offer yet another perspective. In many religions, hope is sustained through faith, ritual and trust in something larger than human control.
And in Nordic cultures, hope often appears in quieter forms — reflected in ideas such as sisu, perseverance through difficulty, or lagom, the belief in balance and sufficiency. Here hope may not be expressed dramatically, but through steadiness and calm persistence.
These traditions differ in emphasis, yet they share a common insight:
hope rarely exists in isolation. It emerges through relationships, meaning and shared imagination.
Art as a Cultural Bridge
In a time when many interactions take place through screens and algorithms, standing in front of an artwork remains a deeply human experience. It invites a different kind of attention — slower, more reflective, and shared with others in the same physical space.
This theme resonates with reflections in Re-Humanize by Phanish Puranam. In the book, Puranam explores how organisations can navigate an increasingly algorithmic world without losing the human foundations that make cooperation possible. As technologies take on a growing role in analysis, prediction and decision-support, the central question becomes not only what machines can do, but what humans should continue to do together.
Puranam argues that organisations have always relied on four fundamental elements: goals, rules, roles and relationships. Digital technologies can support many of these functions — for example by analysing data, coordinating tasks or optimising processes. Yet the deeper human dimensions of organising remain difficult to automate. Trust, meaning, shared interpretation and moral judgement still arise and grow through human interaction.
In this sense, re-humanising organisations does not mean rejecting technology. It means being intentional about where human presence, empathy and dialogue remain essential. The challenge is to design systems where technology enhances human collaboration rather than quietly replacing it.
Art offers a powerful parallel. An artwork cannot be fully “optimised” by an algorithm because its meaning emerges in interpretation. Each viewer brings their own experiences, memories and cultural references. The artwork becomes a point of encounter where different perspectives briefly meet.
In a world increasingly shaped by algorithmic filtering and personalised feeds, such shared spaces of interpretation become increasingly valuable. Standing together in front of a painting, people experience something that cannot easily be individualised or predicted.
The artwork becomes a small commons of attention — a place where curiosity replaces certainty and dialogue replaces automated response.
In this sense, art quietly performs a re-humanising function similar to the one Puranam describes for organisations: it reminds us that meaning, understanding and trust emerge most deeply between people, not inside systems.
Mapping Hope Across Cultures
My exhibition in Madrid brings together works from the series Hopepunk, Human Cartography and Sparks of Hope. Across these series runs a shared question: How do people continue to navigate uncertainty while sustaining hope? The idea of Human Cartography suggests that we are constantly mapping the inner and outer landscapes we inhabit — relationships, communities, cultures and shared futures.
During international art weeks like this one, those maps intersect. Visitors arrive from many parts of the world. Each brings their own coordinates of experience. The artworks become temporary meeting points on that evolving map.
A Moment in Madrid
Spain has its own cultural relationship with hope — often expressed through resilience, creativity and shared life in public spaces.
Cities like Madrid are shaped by plazas, cafés and streets where people gather, converse and observe the rhythms of everyday life together. Even during difficult periods in history, Spanish culture has often responded through art, music, storytelling and community.
During Madrid’s art week, this spirit becomes especially visible. Artists, curators and visitors move between exhibitions and galleries across the city. Conversations begin between strangers. A painting becomes the starting point for reflection, curiosity or shared discovery.
In these moments, hope does not appear as a grand statement. It appears quietly — in dialogue, in curiosity, in the willingness to see the world through another person’s eyes. For a few days, Madrid becomes a living map of such encounters.
Hope as a Shared Map
If hope is a practice, then one of its practices is encounter. Meeting others with curiosity. Listening across cultural differences. Allowing meaning to unfold through dialogue.
Art cannot solve the world’s challenges. But it can create spaces where people meet differently — with openness rather than certainty, and imagination rather than fear. In that sense, every exhibition becomes a small act of cultural bridge-building. And perhaps that is one way we continue mapping hope together.
Encountering the Work
For those visiting Madrid during this moment of global artistic exchange, the exhibition Mapping Hope invites viewers to explore these questions through the visual language of the works themselves.
Drawn from the series Hopepunk, Human Cartography and Sparks of Hope, the artworks reflect on how people navigate uncertainty, connection and possibility across cultures and generations.
More about the exhibition can be found here:
https://novisali.com/exhibition-march-2026-in-madrid/
References and Inspirations
ARCOmadrid
The Culture Map – by Erin Meyer
Re-Humanize – by Phanish Puranam
C. R. Snyder – Hope Theory
Seven Generation Sustainability
Related reflections
Mapping Hope as a Practice, Not a Promise
Pax Tecum – On Hope, Presence and Connection
About Novisali
Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com
This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.
Att kartlägga hopp över kulturer
Att kartlägga hopp över kulturer under Madrids konstvecka
Under den första veckan i mars blir Madrid en av världens mötesplatser för samtida konst. När utställningar, gallerier och konstmässor öppnar runt om i staden anländer konstnärer och besökare från många länder och för med sig olika traditioner, erfarenheter och sätt att se på världen.
Bland de evenemang som samlar den globala konstvärlden finns ARCOmadrid, som för samman gallerier och konstnärer från hela världen. Årets tema, “The future, for now”, bjuder in till reflektion kring hur den konstnärliga fantasin förhåller sig till morgondagens horisonter.
Under några dagar blir Madrid något mer än en kulturell destination. Staden blir en korsväg — inte bara mellan kulturer och konstnärliga praktiker, utan också mellan olika sätt att föreställa sig framtiden.
I sådana ögonblick gör konsten något stillsamt men anmärkningsvärt. Den gör det möjligt för människor som kanske aldrig annars skulle ha mötts — från olika kulturer, yrken och generationer — att dela ett ögonblick av uppmärksamhet. Och det är ofta i just ett sådant ögonblick som hopp börjar.
Hopp som möte
I tidigare reflektioner har jag skrivit om hopp som en praktik, och om närvaro och förbindelse som den jord där hopp kan växa. Att ställa ut konst tillför ytterligare en dimension till denna tanke.
När ett konstverk möter en betraktare händer något subtilt. Verket bär spår av en människas inre landskap — men blir meningsfullt först när någon annan möter det.
Hopp är i den meningen inte något konstnären skapar ensam. Det uppstår i mötet mellan människor. En målning blir en mötesplats. Besökare bär med sig sina egna minnen, frågor och kulturella perspektiv. Konstverket blir en yta där olika berättelser för ett ögonblick korsas. Under Madrids konstvecka utspelar sig tusentals sådana möten runt om i staden.
Att kartlägga kulturella skillnader
Dessa möten påminner oss också om att hopp inte uttrycks på samma sätt överallt. Hopp är en universell mänsklig erfarenhet, men hur det uttrycks, upprätthålls och förstås varierar betydligt mellan olika kulturer.
Kulturella traditioner påverkar om hopp främst upplevs som individuell beslutsamhet, kollektiv uthållighet, andlig tillit eller acceptans av osäkerhet.
En av de mest insiktsfulla utforskningarna av kulturella skillnader finns i The Culture Map av Erin Meyer. Hennes arbete visar hur kulturer skiljer sig åt i kommunikation, tillitsskapande och tolkning.
Samma princip gäller också för hur människor upplever mening i konst. Bilden på väggen kan vara densamma.Men den kulturella lins genom vilken den betraktas kan vara mycket olika.
Olika kulturella uttryck för hopp
I många västerländska samhällen kopplas hopp ofta till handlingskraft och framsteg. Det är något människor aktivt strävar efter — en övertygelse om att framtiden kan förbättras genom initiativ, kreativitet och beslutsamhet.
Psykologen C. R. Snyder beskrev hopp som en kombination av agency och pathways: motivationen att sträva mot mål och förmågan att hitta vägar dit.
I många östasiatiska traditioner kan hopp däremot framträda mindre som självsäker optimism och mer som acceptans och tillit till processer som utvecklas över tid. Påverkade av taoistisk och buddhistisk filosofi kan hopp vara förankrat i tålamod, harmoni och förståelsen att omständigheter förändras naturligt.
I delar av Afrika betonar filosofier som Ubuntu att hopp uppstår genom relationer och gemensam motståndskraft. Tanken att “jag är eftersom vi är” speglar en världsbild där hopp upprätthålls kollektivt genom gemenskap, berättelser och generationers visdom.
Ursprungsbefolkningars världsbilder placerar ofta hopp i ett mycket längre tidsperspektiv. Traditioner som Seventh Generation Principle uppmuntrar beslut som tar hänsyn till deras påverkan långt in i framtiden. Hopp blir då en handling av förvaltarskap — att ta hand om världen på sätt som gynnar dem som ännu inte är födda.
Andliga traditioner runt om i världen erbjuder ytterligare ett perspektiv. I många religioner upprätthålls hopp genom tro, ritualer och tillit till något större än mänsklig kontroll.
I nordiska kulturer framträder hopp ofta i mer stillsamma former — i idéer som sisu, uthållighet genom svårigheter, eller lagom, tron på balans och tillräcklighet. Här uttrycks hopp kanske inte dramatiskt, utan genom stadighet och lugn uthållighet.
Dessa traditioner skiljer sig i betoning, men delar en gemensam insikt: Hopp existerar sällan i isolation. Det uppstår genom relationer, mening och gemensam föreställningsförmåga.
Konst som kulturell bro
I en tid där många möten sker genom skärmar och algoritmer är upplevelsen av att stå framför ett konstverk fortfarande djupt mänsklig. Den inbjuder till en annan sorts uppmärksamhet — långsammare, mer reflekterande och delad med andra i samma fysiska rum.
Denna tanke återfinns i Re-Humanize av Phanish Puranam. I boken utforskar Puranam hur organisationer kan navigera en allt mer algoritmisk värld utan att förlora de mänskliga grunder som gör samarbete möjligt. När teknologier får en allt större roll i analys, prognoser och beslutsstöd blir den centrala frågan inte bara vad maskiner kan göra, utan vad människor fortsatt bör göra tillsammans.
Puranam menar att organisationer alltid har vilat på fyra grundläggande element: mål, regler, roller och relationer. Digital teknik kan stödja många av dessa funktioner — exempelvis genom dataanalys, koordinering av uppgifter eller optimering av processer. Men de djupare mänskliga dimensionerna i organisering är svåra att automatisera. Tillit, mening, gemensam tolkning och moraliskt omdöme växer fortfarande fram genom mänsklig interaktion.
Att återhumanisera organisationer innebär därför inte att avvisa teknologi. Det innebär att vara medveten om var mänsklig närvaro, empati och dialog förblir avgörande. Utmaningen är att utforma system där tekniken stärker mänskligt samarbete snarare än att tyst ersätta det.
Konst erbjuder en kraftfull parallell. Ett konstverk kan inte fullt ut “optimeras” av en algoritm eftersom dess mening uppstår i tolkningen. Varje betraktare bär med sig egna erfarenheter, minnen och kulturella referenser. Verket blir en mötespunkt där olika perspektiv kortvarigt möts.
I en värld som allt mer formas av algoritmisk filtrering och personaliserade flöden blir sådana gemensamma tolkningsrum allt mer värdefulla. När människor står tillsammans framför en målning upplever de något som inte enkelt kan individualiseras eller förutsägas.
Konstverket blir ett litet gemensamt rum för uppmärksamhet — en plats där nyfikenhet ersätter säkerhet och där dialog ersätter automatiserad respons.
På så sätt utför konsten stillsamt en återhumaniserande funktion liknande den Puranam beskriver för organisationer: den påminner oss om att mening, förståelse och tillit uppstår mellan människor, inte inne i systemen.
Att kartlägga hopp över kulturer
Min utställning i Madrid samlar verk från serierna Hopepunk, Human Cartography och Sparks of Hope. Genom dessa serier löper en gemensam fråga:
Hur fortsätter människor att navigera osäkerhet samtidigt som de bevarar hopp?
Idén om Human Cartography antyder att vi ständigt kartlägger de inre och yttre landskap vi lever i — relationer, gemenskaper, kulturer och gemensamma framtider.
Under internationella konstveckor som denna korsas dessa kartor. Besökare anländer från många delar av världen. Var och en bär med sig sina egna erfarenhetskoordinater. Konstverken blir tillfälliga mötespunkter på denna ständigt föränderliga karta.
Ett ögonblick i Madrid
Spanien har sin egen kulturella relation till hopp — ofta uttryckt genom motståndskraft, kreativitet och ett rikt gemensamt liv i offentliga rum.
Städer som Madrid formas av torg, caféer och gator där människor samlas, samtalar och delar vardagens rytmer. Även under svåra perioder i historien har spansk kultur ofta svarat genom konst, musik, berättelser och gemenskap.
Under Madrids konstvecka blir denna anda särskilt synlig. Konstnärer, kuratorer och besökare rör sig mellan utställningar och gallerier runt om i staden. Samtal uppstår mellan främlingar. En målning blir utgångspunkt för reflektion, nyfikenhet eller gemensam upptäckt.
I dessa ögonblick framträder hopp inte som ett stort manifest.
Det framträder stillsamt — i dialog, i nyfikenhet och i viljan att se världen genom någon annans ögon. Under några dagar blir Madrid en levande karta över sådana möten.
Hopp som en gemensam karta
Om hopp är en praktik är mötet en av dess praktiker. Att möta andra med nyfikenhet. Att lyssna över kulturella skillnader. Att låta mening växa fram genom dialog.
Konst kan inte lösa världens utmaningar. Men den kan skapa rum där människor möts på nya sätt — med öppenhet i stället för säkerhet och fantasi i stället för rädsla. I den meningen blir varje utställning en liten handling av kulturellt brobyggande. Och kanske är det så vi fortsätter att kartlägga hopp tillsammans.
Att möta verken
För dem som besöker Madrid under denna period av globalt konstutbyte bjuder utställningen Mapping Hope in till att utforska dessa frågor genom verkens eget visuella språk.
Verken hämtas från serierna Hopepunk, Human Cartography och Sparks of Hope, och reflekterar över hur människor navigerar osäkerhet, relationer och möjligheter över kulturer och generationer.
Mer om utställningen finns här:
https://novisali.com/exhibition-march-2026-in-madrid/
Referenser och inspiration
ARCOmadrid
The Culture Map – by Erin Meyer
Re-Humanize – by Phanish Puranam
C. R. Snyder – Hope Theory
Seven Generation Sustainability
Relaterade reflektioner
Mapping Hope as a Practice, Not a Promise
Pax Tecum – On Hope, Presence and Connection
Om Novisali
Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.
Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.