Ett tänkt utbyte, en stilla samhörighet
En imaginär brevväxling mellan Engla Hägertz och Tyra Kleen
(Read this blogpost in English HERE)
I ett pågående konstnärligt utforskande har jag föreställt mig imaginära brevväxlingar mellan Engla Hägertz och andra konstnärliga röster från hennes samtid. Tidigare har sådana tänkta dialoger uppstått mellan Engla Hägertz och Hilma af Klint, samt mellan Engla och Halmstadgruppen.
I denna text riktas uppmärksamheten mot ett nytt möjligt möte — mellan Engla Hägertz och Tyra Kleen.
Som konstnär har jag länge fascinerats av hur bilder kan bära minne, känsla och mening över tid. I detta utforskande har jag återkommande känt en stilla samhörighet med Engla Hägertz, min pappas faster, och Tyra Kleen — två skapande personer som på olika sätt arbetade nära gränsen mellan det synliga och det inre.
Den ena arbetade från en fotografisk ateljé i Halland och lät ljuset forma porträtt, blommor och vardagliga rum. Den andra rörde sig mellan kontinenter och uttryckte sig genom teckning, symbolism och studier av rörelse och ritual. Deras liv korsades sannolikt aldrig, men deras sätt att se världen antyder en möjlig resonans.
Detta projekt är inget historiskt påstående, utan en poetisk möjlighet.
En imaginär brevväxling. En reflekterande utforskning av vad som kunde ha delats om två självständiga kvinnor — den ena arbetande med kamera och ljus, den andra med linje, symbol och rörelse — hade funnit varandra längs sina parallella livsbanor i det tidiga 1900-talets Sverige och bortom.
Det är också en inbjudan att reflektera över de subtila trådar som kan förena konstnärliga erfarenheter över generationer, uttryck och olika sätt att se. I dessa tänkta brev hör jag inte bara ekon av deras världar, utan också frågor som fortsätter att leva i mitt eget skapande — och kanske även i ditt.
— Novisali
Parallella liv, resonanta visioner
Engla Hägertz och Tyra Kleen tillhörde olika konstnärliga världar, men deras liv överlappade på sätt som inbjuder till reflektion. Den ena arbetade från en fotografisk ateljé i Halland och formade porträtt, blommor och flyktiga ögonblick genom ljuset. Den andra rörde sig över geografiska och konstnärliga gränser och tecknade, skrev och studerade livets symboliska, andliga och rituella dimensioner.
Engla Hägertz
Engla var fotograf och ateljéägare i Oskarström i Halland. Tillsammans med sin syster Gudrun öppnade hon 1914 en fotografisk ateljé och skapade porträtt av ortsbor, familjer och vardagsliv. Vid sidan av detta arbete riktade hon också sin uppmärksamhet mot blommor, landskap och mer stilla bildstudier, varav några senare blev vykort.
Hennes bilder bär ofta en känsla av uppmärksam stillhet — en varsamhet inför det som annars lätt går obemärkt förbi. Ljuset faller mjukt över ansikten, händer och rum, och mellanrummen får tala lika mycket som det synliga. I hennes händer blev fotografiet mer än dokumentation; det blev ett sätt att hålla närvaro och låta det vardagliga öppna sig mot något mer eftertänksamt.
Tyra Kleen
Tyra Kleen var konstnär, författare och resenär vars arbete rörde sig mellan symbolism, illustration, andlig utforskning och tvärkulturella studier. Hon verkade i internationella miljöer och reste bland annat till Paris, Java, Bali, USA, Amsterdam och Egypten, där hon studerade dans, ritualer och kroppens uttryck.
Genom böcker som En Psykesaga, genom sina teckningar och genom sina reseskildringar försökte hon fånga det som ligger under ytan — rörelse, själslighet, stämning och förvandling. Hennes linjer är ofta avskalade men laddade, och det tomma rummet kring dem blir en del av uttrycket.
En möjlig närhet
Det finns inga belägg för att Engla och Tyra någonsin möttes, men deras liv antyder en stilla imaginär närhet. Båda levde under perioder självständiga liv och formade sina konstnärliga vägar på egna villkor i en tid då sådana möjligheter för kvinnor ännu var begränsade. Båda tycks också ha blickat bortom det synliga mot något mer subtilt: stämning, närvaro och formens inre liv.
Den ena arbetade i stillhet med ljus som långsamt föll över vardagens motiv. Den andra följde rörelse, symboler och kulturella uttryck över kontinenter. Ändå kan deras sensibilitet tänkas mötas i en gemensam uppmärksamhet — ett lyssnande efter det som ännu inte fullt har form.
Om de hade skrivit till varandra
Om Engla hade skrivit till Tyra, hade det kanske börjat med en stilla beundran — ett brev från Oskarström till en mer etablerad konstnär vars arbete gav form åt det som inte lätt kunde uttryckas. Hon kanske hade frågat hur man förblir trogen sitt sätt att se när omvärlden ännu saknar språk för det. Hon kunde ha bifogat ett fotografi: en syster vid ateljédörren, blommor vid ett fönster, en gestalt halvt vänd i trädgårdsljus.
Tyra skulle i sin tur kanske ha svarat inte med säkerhet, utan med igenkänning. Hon kunde ha skickat en teckning i stället för en förklaring — en dansares gest, en gren med ofullbordade blad, en symbolisk figur vid en tröskel. Hennes svar kunde ha bekräftat att konsten inte behöver förklara allt den vet. Ibland räcker det att vara uppmärksam och att lita på det som stilla vill bli sett.
Deras tänkta brev skulle troligen inte ha varit högljudda eller deklarativa. De skulle ha rört sig långsamt. De skulle ha lyssnat lika mycket som de talade.
De kunde ha berört sorg, ensamhet, skapandets disciplin, resor, minne och det märkliga ansvar som följer med att arbeta med bilder. De kunde ha utforskat hur fotografi kan hålla det som nästan försvunnit, medan teckning kan antyda det som ännu inte fullt har anlänt.
Och även om den ena arbetade med ljus fångat i en lins och den andra med linjer formade för hand, kunde deras sensibilitet ändå mötas i en gemensam förståelse:
Se noggrant. Skapa troget. Låt stillheten tala. Lita på det som rör sig under det synliga.
När ljuset färdas stilla
En imaginär brevväxling mellan Engla Hägertz och Tyra Kleen
Vissa brevväxlingar lämnar inga fysiska spår, men tycks ändå veckla ut sig naturligt över tid.
Mellan en fotograf som formar stillhet och en konstnär som tecknar inre resor kan man föreställa sig brev som färdas stilla mellan nordiskt ateljéljus och avlägsna horisonter fyllda av rörelse.
Deras utbyte handlar mindre om biografi och mer om uppmärksamhet — hur vi ser, hur vi minns, hur bilder bär närvaro.
Våren 1914 — Ett rum i början
Engla skriver
Kära Tyra,
Jag hoppas att du vill förlåta ett brev från någon du aldrig har mött. Men ibland skriver man inte på grund av bekantskap, utan på grund av igenkänning.
Min syster och jag har just tagit över en fotografisk ateljé i Oskarström. Huset är snidat i trä och föstren samlar himlen på ett mjukt, diffust sätt. När morgonljuset kommer in rör det sig långsamt över golvet, som om det först mäter rummet innan det slår sig till ro.
Det finns något djupt berörande i att stiga in i en plats som ännu inte har lärt sig ens rytm. Stolarna står lite isär, bakgrunden är fortfarande hopvikt, och väggarna tycks lyssna snarare än tala.
Jag bifogar ett litet fotografi av min syster och mig utanför ateljén. Vi står utan pose eller avsikt — bara närvarande inför något som börjar. Det är ingen färdig bild, men kanske är början sällan det.
Fotografi beskrivs ofta som mekaniskt, men jag upplever det alltmer som en form av lyssnande. Varje porträtt blir ett möte mellan två tystnader — den sittandes och min egen. Någonstans mellan dem uppstår något som ingen av oss planerade.
Jag har läst din En Psykesaga och återvänder ofta till dess inåtvända ton. Du skrev om stigar som visar sig först när man går dem. Denna ateljé känns som en sådan stig — en som långsamt måste veckla ut sig genom uppmärksamhet snarare än säkerhet.
Tycker du att rummen vi arbetar i formar det vi ser? Eller formar vi dem gradvis genom vårt sätt att lägga märke till?
Med stilla beundran,
Engla Hägertz,
(Oskarström, 1914)
Tyra svarar
Kära Engla,
Ditt brev nådde mig i min ateljé i Rom, där ljuset faller annorlunda än i norr. Här rör sig dagen snabbt mellan takfönstrens skarpa stråk, men när jag läste dina ord om det stilla morgonljuset i Oskarström, kände jag en oväntad igenkänning. Det finns något universellt i rum som ännu inte har fyllts av arbete — de bär en öppenhet som nästan är andlig.
Fotografiet du bifogade av dig och din syster bär denna kvalitet. Ni står inte som motiv utan som deltagare i ett ögonblick som just håller på att formas. Jag tycker särskilt om hur ljuset faller mjukt utan att dominera — det ger bilden en ton av väntan.
Du skriver att fotografi är ett lyssnande. Jag känner igen detta i teckningen. När jag arbetar med linjen försöker jag inte beskriva världen, utan snarare följa en rörelse som redan finns där. I arbetet med En Psykesaga har jag ofta upplevt att bilderna uppstår som om de redan fanns i rummet.
Jag bifogar en liten teckning: ett fönster med siluetter. Jag ville fånga det ögonblick då något just håller på att visa sig. Det är kanske i sådana ögonblick som våra arbeten möts — i det som ännu inte är helt synligt.
Må din ateljé långsamt fyllas av närvaro. Och må ljuset fortsätta att anlända varsamt.
Varmt,
Tyra Kleen
(Rom, 1914)
Hösten 1917 — Det som blir kvar
Engla skriver
Kära Tyra,
Jag skriver till dig i en tystare ton än tidigare. Min syster Gudrun är inte längre här. Ateljén finns kvar, men rytmen har förändrats på sätt jag inte hade väntat mig.
Det finns stunder då jag instinktivt vänder mig för att tala, bara för att möta tystnaden. Men denna tystnad är inte tom — den bär minne.
Jag framkallade nyligen en äldre glasplåt tagen i trädgården bakom ateljén. Jag står halvt vänd, som om jag just skulle säga något till Gudrun. Ljuset träffar Gudruns vita klänning, medan resten löses upp mjukt. Det känns mindre som ett porträtt och mer som en öppning.
Jag bifogar ett litet kontakttryck av bilden. Inte för likheten, utan för den stämning den bär. Den påminner mig om att närvaro inte försvinner; den förändrar form.
Fotografi känns nu mindre som att fånga ett ögonblick och mer som att hålla något skört som fortsätter bortom ramen.
Du har ofta arbetat med symboler och inre resor. Tycker du att teckning låter minnet röra sig annorlunda än fotografi? Kanske andas teckningen, medan fotografiet dröjer kvar.
Med stilla tillit,
Engla Hägertz,
(Oskarström, 1917)
Tyra svarar från New York
Kära Engla,
Ditt brev nådde mig efter en lång resa över Atlanten, och jag bär det fortfarande med mig. Jag skriver nu från New York, där rörelsen är ständig och ljuden nästan aldrig upphör. Men mitt i denna hastighet stannade jag upp när jag läste om Gudrun.
Jag är djupt berörd av din förlust. När någon som stått så nära plötsligt saknas, förändras inte bara livet, utan även blicken. Det som tidigare var självklart blir tyst, och i denna tystnad framträder sådant man inte tidigare såg.
Fotografiet du beskriver — Gudrun i trädgården, halvt vänd — känns som en bild som inte avslutar, utan fortsätter. Det är som om rörelsen ännu finns kvar, och kanske är det just där minnet lever starkast.
Under överfarten över Atlanten tänkte jag ofta på hur havet bär både närvaro och frånvaro. Vågor kommer och försvinner utan spår, men rytmen stannar kvar inom den som ser. Kanske är sorgen liknande — inte något som försvinner, utan något som förändrar hur man uppfattar ljuset.
Jag bifogar en liten teckning jag gjorde under resan. En gren med två blad — det ena tydligt, det andra bara antytt som omger en solrosflicka. Jag lämnade det medvetet ofullbordat, för ibland låter det oavslutade det som saknas fortsätta andas.
Du skriver att fotografiet nu känns som att hålla något skört. Jag tror att du där har funnit en djupare del av ditt arbete. Det är inte längre bara närvaron i stunden, utan det som stannar efteråt.
Här i staden är ljuset hårdare än hemma, men när jag tänker på din ateljé ser jag ett mjukt ljus som faller över golvet. Jag föreställer mig att det nu bär både dig och Gudrun, som om rummet minns er båda.
Må stillheten fortsätta följa ditt arbete, och må minnet bli en varsam följeslagare.
Med varm hälsning,
Tyra Kleen,
(New York, 1917)
1920 — Rörelse och stillhet
Kära Tyra,
Sommaren har fört med sig ett ljus som förändras från dag till dag. Ibland är det klart och öppet, ibland dämpat som genom en tunn slöja. Jag har börjat lämna ateljén oftare för att söka detta skiftande ljus, men jag återvänder alltid med känslan av att det stilla rummet ändå följer med mig.
Nyligen reste jag till kusten. Havet låg nästan silverfärgat och vinden rörde gräset i långsamma vågor. Jag försökte fotografera inte själva landskapet, utan den känsla som uppstod mellan rörelsen och stillheten. Det var som om tiden både gick och stod stilla samtidigt.
Jag bifogar ett fotografi från denna dag. I förgrunden lutar gräset mjukt i vinden, medan horisonten bakom förblir lugn. Jag har också låtit en modell bära ett orientaliskt paraply, inspirerad av dina berättelser från dina resor. Det gav bilden en annan ton, nästan som ett möte mellan platser.
När jag arbetar märker jag att jag allt oftare lämnar utrymme i bilden. Det som inte fylls blir lika viktigt som det som syns. Kanske är det en påverkan från dina teckningar, där linjen ofta omges av tystnad.
Jag undrar hur rörelsen du möter där du är påverkar ditt sätt att se. Här rör sig landskapet långsamt, nästan omärkligt. Kanske är det annorlunda hos dig, där gester och ceremonier bär större dynamik.
Ibland tänker jag att fotografi försöker hålla kvar ett ögonblick, medan teckning kanske följer det vidare. Ändå tycks de mötas i uppmärksamheten — det stilla lyssnandet före själva bilden.
Med varm hälsning,
Engla,
(Oskarström, 1920)
Tyra svarar (från Java)
Kära Engla,
Ditt brev nådde mig i Batavia här i Java, där luften är tung av värme och rörelse. Allt här tycks bära en rytm som är både långsam och levande, som om tiden själv andas annorlunda.
Jag läste din beskrivning av kusten med stor igenkänning, trots avståndet mellan oss. Du skriver om gräs som lutar i vinden medan horisonten förblir stilla. Här ser jag samma möte mellan rörelse och vila, men i människans gest.
Jag har tillbringat många timmar med att studera dansare i templen. Deras händer rör sig i precisa former, men mellan varje rörelse uppstår en stillhet som nästan är viktigare än själva gesten. Det är i detta mellanrum jag försöker teckna.
Ditt fotografi, med modellen och det orientaliska paraplyet, förde mig närmare hemmet än du kanske anar. Det är något i hur du låter ljuset vila kring formen som påminner om hur dansarna här rör sig genom rummet. Det yttre är enkelt, men stämningen bär något större.
Jag bifogar en liten skiss gjord under en tempeldans. Linjerna är snabba, nästan flyktiga, för jag ville inte fånga rörelsen, utan följa den. Jag lämnade armarna ofullständiga, så att gesten får fortsätta bortom papperet.
Här är ljuset annorlunda än hemma. Det faller rakt och skapar skarpa skuggor, men i skuggan finns en djup stillhet. Jag tror att detta är vad som förenar våra arbeten — inte formen, utan uppmärksamheten.
Du håller rörelsen i stillhet genom fotografiet. Jag söker stillheten i rörelsen genom teckningen. Kanske är det två vägar mot samma centrum.
När kvällarna kommer och ljuden dämpas, tänker jag ibland på de nordiska horisonterna. Det finns något i deras tystnad som fortsätter att leva även här.
Med varm hälsning från Java,
Tyra,
(Batavia, Java, 1920)
1924 — Bilder som färdas
Kära Tyra,
Hösten har kommit stilla i år. Ljuset faller lägre över fälten, och i ateljén blir eftermiddagarna längre och mjukare. Det är en tid då jag gärna arbetar med små arrangemang — sådant som inte kräver mycket, men som ändå rymmer en hel stämning.
Under en födelsedag nyligen stod några blommor kvar på bordet efter att gästerna gått. De var inte särskilt ordnade, snarare lämnade som de råkade bli. Men när ljuset föll genom fönstret uppstod något som kändes värt att bevara. Jag tog ett fotografi och lät det förbli enkelt, utan att flytta något.
Jag bifogar denna bild till dig. Blommorna står nära fönstret, och ljuset bleknar mjukt mot kanterna. Det finns något i sådana stunder som känns mer som en efterklang än ett ögonblick.
På senare tid har jag låtit några av mina blomfotografier tryckas som vykort. Först kändes det ovant att låta bilderna lämna sin plats och färdas vidare. Jag undrade om stillheten skulle gå förlorad när den upprepades. Men kanske är det tvärtom — att bilden får ett nytt liv i varje hand som håller den.
Jag tänker ibland på hur dina teckningar, som rör sig mellan olika platser och utställningar, också förändras i mötet med nya betraktare. Det är som om varje blick lägger till något, utan att förändra kärnan.
Jag märker också att jag lämnar mer utrymme i mina bilder nu. Det som inte fylls talar nästan lika tydligt som det som syns. Kanske är det något som kommer med tiden — en vilja att låta det enkla bära mer.
Jag undrar hur dina arbeten upplevs där du befinner dig. Ser människor rörelsen i dina linjer, eller stannar de i stillheten mellan dem? Det är märkligt hur olika vägar kan leda till samma uppmärksamhet.
Med stilla hälsning från ateljén,
Engla,
(Oskarström, 1924)
Tyra svarar
Kära Engla,
Ditt brev nådde mig här på Lidingö, där jag ännu vistas en tid innan jag reser vidare söderut. Här är allt stilla, men inom mig finns redan en rörelse, som om något håller på att lossna och söka sig mot ett annat ljus.
Jag blev särskilt berörd av ditt fotografi från födelsedagen. Blommorna tycks inte arrangerade, utan snarare ha samlats i ljuset av sig själva. Det finns något varsamt i hur du låter kanterna blekna, som om bilden inte vill avslutas utan fortsätta i betraktarens tanke.
Du frågar om bilder förändras när de färdas. Jag tror att de gör det, men inte genom att förlora sin kärna. Snarare samlar de nya lager, som om varje blick lämnar ett avtryck. Här ser jag mina teckningar i reproduktioner, och ibland upplever jag dem som mjukare, nästan mer minneslika än originalen.
Jag bifogar en reproduktion av en av mina dansarskisser från Java. När linjerna trycks på papper förändras deras tyngd, men rörelsen finns fortfarande kvar. Kanske är det just detta som gör att bilder kan resa — de bär sin tystnad med sig.
Dina blommor, skickade som vykort, får en stillhet att spridas från hand till hand. Mina teckningar, upphängda i utställningsrum, försöker föra rörelse in i samma stilla rum.
Det slår mig att våra arbeten rör sig i motsatta riktningar, men möts i samma punkt. Du låter det vardagliga öppna sig mot något större, och jag försöker låta det främmande bli stilla nog att kännas nära.
När jag går längs vattnet här i kvällsljuset, tänker jag på hur vatten speglar himlen utan att hålla fast den. Snart kommer andra vatten att möta mig, andra himlar att speglas. Kanske är det så våra bilder också fungerar — de speglar, men binder inte.
Med varma hälsningar,
Tyra,
(Lidingö, 1924)
1926 — Ljus och Distans
Kära Tyra,
Jag har hört att du rest söderut igen, till ett landskap som jag bara känner genom berättelser och bilder. Jag föreställer mig ett ljus annorlunda än vårt — klarare, mer direkt, men kanske också stillare. Det är märkligt hur man kan ana en plats genom hur man tänker på dess ljus.
Här i ateljén har dagarna blivit lugnare. Jag arbetar ofta med små arrangemang, nästan obemärkta. En stol, några blommor, ett fönster som släpper in eftermiddagen. Det är som om de enkla motiven rymmer mer ju längre man stannar vid dem.
Jag bifogar ett fotografi från en sådan stund. Blommorna står på ett bord nära fönstret, och ljuset faller snett över dem. Skuggorna är mjuka och nästan genomskinliga. Det kändes som om tiden vilade där en stund.
Jag har börjat tänka på hur platser bär olika former av stillhet. Vår är mild och dämpad, men jag undrar om stillheten i öknen är annorlunda — kanske större, mer öppen.
När jag ser på dina tidigare teckningar från resor, tycks de ofta lämna mycket utrymme kring formen. Det är som om det tomma rummet är lika viktigt som linjen. Jag känner igen något av detta i fotografiet — det som inte fylls, men ändå talar.
Ibland tänker jag att arbetet förändras med åren. Man söker mindre efter det ovanliga och mer efter det som redan finns, men som behöver uppmärksammas.
Jag undrar hur ljuset i Egypten påverkar din blick. Ser du former tydligare där, eller blir det tomma rummet större?
Med stilla hälsning från ateljén,
Engla
(Oskarström, 1926)
Tyra svarar
Kära Engla,
Ditt brev nådde mig i Luxor, där ljuset faller annorlunda än någon annanstans jag har varit. Det är nästan vitt mitt på dagen, och skuggorna blir skarpa som ritade linjer över sanden. Här känns landskapet både stilla och oändligt, som om tiden själv har lagt sig till ro.
Jag läste din beskrivning av stillebenet i din ateljé med stor eftertanke. Blommorna och stolen i ditt fotografi tycks vila i ett ljus som inte brådska, och det påminde mig om de tempel jag vandrat genom här. Trots deras tyngd och ålder bär de en märklig lätthet, som om varje sten fortfarande lyssnar.
Jag har tillbringat flera morgnar vid Nilens strand. Vattnet rör sig långsamt, nästan obemärkt, och ändå förändras allt i dess närhet. Det fick mig att tänka på dina bilder — hur de håller det stilla, men låter tiden passera genom dem.
Jag bifogar en teckning gjord i gryningen. En enkel horisontlinje över öknen, och en liten fågel som just lyfter. Jag lämnade stora delar av pappret tomma, för att låta rymden bli en del av bilden.
Här är färgerna få, men nyanserna många. Sandens ljus förändras från timme till timme, och i denna återhållsamhet finns en stillhet som jag upplever besläktad med ditt arbete. Du finner det i blommor och rum; jag finner det i sten och himmel.
När solen går ner bakom bergen blir luften sval och tyst. Det är då jag tydligast känner hur resor inte bara handlar om att förflytta sig, utan om att långsamt förändra sin blick. Dina fotografier tycks göra något liknande, utan att lämna sin plats.
Med varma hälsningar från Nilens strand,
Tyra,
(Luxor, Egypten, 1926)
Senare i livet — Ljuset efter solnedgång
Kära Tyra,
Dagarna har blivit stillare här. Ljuset rör sig långsammare över golvet, eller kanske är det jag som har lärt mig att följa det bättre. Jag arbetar inte lika mycket längre, men jag går ofta in i ateljén ändå, som för att lyssna.
Jag har börjat lägga fram äldre fotografier på bordet, utan att ordna dem. De tycks tala med varandra på ett sätt jag inte tidigare lade märke till. Ett porträtt bredvid en blomma, en hand bredvid ett fönster, en skugga bredvid en blick. Det känns mindre som en samling bilder och mer som ett samtal som pågått länge.
Jag tog nyligen ett fotografi i ateljén, men denna gång vände jag kameran mot mig själv. Den stora träkonstruktionen står som en stilla ram, och mina händer vilar ovanpå den, som om de ännu lyssnar efter nästa bild. Det var inte planerat som ett självporträtt. Jag satte mig bara en stund bakom kameran, och lät slutaren falla.
När jag såg bilden efteråt slog det mig hur märkligt det är att stå både bakom och framför sitt eget arbete. Kameran som så länge varit mitt sätt att möta andra blev plötsligt en spegel av det liv som passerat genom den.
Det kändes som om tiden samlades i bilden — inte i rörelse, utan i en stilla närvaro där både arbetet och människan bakom det får vila tillsammans.
Jag bifogar detta fotografi till dig. Inte som ett avslut, utan som en stilla hälsning. Det rymmer både det som varit och det som fortfarande är.
När jag tänker på dina resor — Paris, Java, Egypten, USA, Amsterdam och nu Lidingö — slår det mig att våra vägar varit olika, men att uppmärksamheten varit densamma. Du har sökt den i rörelse och symbol, jag i ljus och vardag.
Jag tror att arbetet förändras med åren. Man försöker inte längre hålla fast ögonblicket, utan snarare låta det vila. Det finns en mildhet i det som kommer med tiden.
Kanske är det detta jag har lärt mig mest: att det inte alltid är det tydliga som stannar, utan det som nästan försvinner.
Med stilla hälsning,
Engla
(Oskarström, 1947)
Senare i livet — Tyra skriver från Lidingö
Kära Engla,
Ditt senaste brev nådde mig här på Lidingö, där dagarna har blivit långsammare och ljuset förändras nästan omärkligt från timme till timme. Jag arbetar mindre nu, men kanske lyssnar jag mer. Det känns som om tiden inte längre rör sig framåt, utan snarare breder ut sig.
Fotografiet du bifogade — din bild från ateljén — stannade hos mig länge. Det bär både närvaro och avstånd, som om du står samtidigt i rummet och utanför det. Jag tror att det är så vi upplever våra egna liv mot slutet — inte som en linje, utan som lager.
Jag har gått igenom äldre teckningar. De verkar enklare nu än när jag gjorde dem, men kanske var det enkelheten jag sökte utan att veta det. Formerna har blivit färre, och det tomma rummet större.
Jag bifogar en bild från mitt hem. Jag sitter vid bordet, och blommorna står mellan rummet och ljuset. Bakom mig hänger en målning vars yta fångar reflektioner som förändras med dagen.
Det är inget dramatiskt motiv — bara en stilla närvaro. Jag ville låta det vardagliga bära det som annars lätt försvinner: ljuset över väggen, blommornas tystnad, tiden som vilar i rummet. Det mesta i bilden är orört, utan rörelse. Just därför kändes det som om stillheten själv fick bli en del av kompositionen.
När jag ser tillbaka på våra brev tänker jag att de inte handlade om platser, trots att vi skrev från så många. De handlade om uppmärksamhet — om hur man håller kvar det som nästan försvinner.
Du har gjort det genom ljuset i dina fotografier. Jag har försökt göra det genom linjen. Och någonstans möts de.
Jag tror inte att arbetet försvinner när vi lämnar det. Det fortsätter som en stilla resonans, i någon som stannar upp, i någon som ser lite långsammare. Det är tillräckligt.
Med varm hälsning,
Tyra
(Villa Brevik, Lidingö, 1947)
Prelude
Vissa brev skrivs aldrig, men deras ekon blir kvar.
De uppstår i de stilla rummen mellan bilder, i pausen innan en linje dras, i det mjuka ljuset som lägger sig över ett ateljégolv. Det som aldrig skickas kan ändå färdas — inte genom kuvert, utan genom uppmärksamhet, minne och en delad känslighet för världen.
Mellan fotografi och teckning, mellan Oskarström och Lidingö, fortsätter ett stilla samtal. Det rör sig över år och landskap — från nordiska ateljéfönster till avlägsna horisonter, från stillheten i arrangerade blommor till gesten i en hand i rörelse. Varje bild blir ett brev i sig, varje linje och skugga ett svar.
Det som förenar dem är inte närhet, utan närvaro. Ett sätt att se som dröjer kvar. En vilja att lägga märke till det som nästan försvinner. I detta tysta utbyte blir ljuset ett språk, och tiden en varsam budbärare.
Och så fortsätter dialogen — inte bara i orden, utan i mellanrummen — där ljuset färdas stilla genom tiden.
Referenser
Hägertz Glasplåtar hos Oskarströms Hembygdsförening
Tyra Kleen i Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon
Konstutställningar
Tyra Kleen – Alltid Sökande på Hallands Konstmuseum
Relaterade Blogposter
Tidigare blogposter om imaginära brevväxlingar och artefakter
Om Novisali
Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.
Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com.