Det är tidigt på morgonen, dimman ligger fortfarande kvar över klipporna, och fötterna sjunker lätt ner i den kalla sanden. Just då, i den tystnaden, krymper alla planer till något litet. Som om världen påminner om att den är större än det vi hade tänkt ut.

Sådana ögonblick hittar man ofta vid havet. Där hav och himmel möts i en horisont som aldrig håller stilla. Ljuset skiftar från minut till minut. Vinden ritar nya mönster över vattnet, om och om igen. Och vågorna kommer alltid, tysta och envisa, för att sudda ut gårdagens fotspår och göra plats för morgondagens.

Kanske är det därför människor i alla tider har sökt sig till havet. Inte bara för att resa eller fiska, utan för att tänka. För att känna saltet på huden, vindens sus mot örat, den kalla klippan under handen när man sätter sig ner.

Hur vi förhåller oss till stunden avgör om den blir meningsfull eller inte. Att orientera sig – i världen, i tiden, i sig själv – är på många sätt den svåraste konsten av alla. Vi famlar, vi tappar riktningen, vi börjar om. Och just däri, i famlandet, finns vår största möjlighet att växa.

Den som färdas till havs vet att riktning sällan handlar om kontroll. Ingen kan styra vinden eller stilla vågorna. Det handlar istället om att läsa omgivningen, förstå strömmarna och justera kursen när förutsättningarna förändras.

Kanske är livet inte så annorlunda. Vi styr sällan – vi läser och justerar, gång på gång.

Där fotspår blir kartor

Ingen karta har funnits från början. Varje stig vi går har en gång varit ett första steg, taget av någon som inte visste vart den skulle leda. Varje hamn har en gång varit okänd vatten. Kartor skapas av människor som vågat ge sig ut utan garantier, som lämnat spår efter sig och därmed gjort det möjligt för andra att hitta vidare.

Så är det också med våra liv. Våra erfarenheter, våra möten och våra vägval blir till osynliga kartor som hjälper oss att orientera oss när landskapet förändras under fötterna.

Dessa berättelser finns överallt, om man bara saktar ner nog för att se dem. Havet har format klipporna, sten för sten, år efter år. Stenhuggare har format berget med sina händer. Fiskare, seglare och badgäster har lämnat sina avtryck i sanden och i minnet. Varje generation har satt sina spår och samtidigt blivit formad av platsen.

Det är denna dialog mellan människa, natur och tid som fascinerar mig mest. Inte som ett facit – utan som en inbjudan.

Att gå vilse för att hitta

Det verkligt okända är inte något vi kan planera oss fram till. Att gå vilse är inte alltid ett misslyckande. Ibland är det själva förutsättningen för att upptäcka något nytt.

Det finns en gammal fråga som lyder: hur går man tillväga för att finna det vars natur är fullständigt okänd för en? Det är, kanske, livets mest grundläggande fråga. Vi längtar efter förvandlande erfarenheter, men vi vet sällan – kan sällan veta – vad som väntar på andra sidan förvandlingen.

Ibland känns det inte som mod att kasta sig ut. Det känns mest som att inte ha något val. Men det är just därför vi måste göra det, snarare än att vänta tills kartan är klar. För kartan blir aldrig klar i förväg. Den ritas medan vi går.

Man kan tänka sig två sätt att möta det okända. Det ena drar in det, gör det känt, som en fiskare som hämtar upp sin fångst i nätet. Det andra gör tvärtom – det för oss ut på det mörka, öppna havet och lämnar oss där, för att vi själva ska finna vägen tillbaka med något nytt i händerna. Konsten hör till det senare slaget. Den ger inga svar. Den ger oss bara mod att fortsätta fråga.

Det är en tanke som känns märkligt aktuell. Vi lever i en tid där mycket förändras snabbare än någonsin. Ny teknik, artificiell intelligens, nya sätt att leva och arbeta. Samtidigt söker många av oss efter något beständigt – en känsla av riktning, mening och tillhörighet.

Kanske behöver vi inte alltid fler kartor. Kanske behöver vi bara bli bättre på att hålla balansen mitt i överraskningar. Att samarbeta med slumpen istället för att bekämpa den. Modet finns inte i att veta. Det finns i att gå.

Att läsa en horisont

En horisont är märklig. Den flyttar sig hela tiden ju närmare vi kommer, men den fortsätter ändå att visa riktning. Den påminner oss om att framtiden aldrig är helt synlig. Vi ser bara en del av vägen, och ändå fortsätter vi framåt – steg för steg, utan att se hela sträckan.

En av de viktigaste mänskliga förmågorna, då som nu, är att kunna stå kvar i osäkerhet utan att fastna i den. Att låta nyfikenheten väga tyngre än rädslan. Att vilja låta sig bli vilse, ibland, är en del av att lära sig något nytt om sig själv.

Det räcker sällan att bara försöka räkna ut framtiden i förväg. Det som verkligen bär oss framåt är om vi fortfarande tror att den är värd att engagera sig i – en sorts brådskande optimism: tron på att morgondagen faktiskt går att forma, även när allt känns osäkert. Den föreställningsförmågan går att träna, precis som en muskel. Ju mer vi använder den, desto starkare blir hoppet.

Och ju mer avancerad tekniken blir omkring oss, desto tydligare framträder det som bara vi människor bär: vår identitet, vårt ansvar, vår känsla av att fortfarande sitta vid rodret. Den som lär sig läsa både sin egen inre kompass och de nya, främmande signalerna omkring sig – utan att ge upp sitt omdöme – är den som navigerar tryggast genom förändring.

Kanske har havet alltid vetat detta. Ingen seglare kontrollerar vinden. Men den som lär sig läsa den kan ändå hitta sin riktning – och ibland är det nog.

Naturen som vägvisare

När vi vistas i naturen förändras ofta vårt sätt att se. Vi börjar lägga märke till sådant som annars går förlorat i vardagens tempo: ljusets skiftningar över havet, mönstren i klipporna, doften av salt och tång efter en natt med blåst, växter som finner fäste där vi trodde att inget kunde växa, och de nästan osynliga spår som människor lämnat efter sig.

Naturen är en lärare snarare än en kuliss, om vi bara låter den vara det. Trädgårdar och vilda platser är vackra exempel: ständigt föränderliga rum där människor i alla tider har sökt vila, sammanhang och inspiration. Varje liten plätt – en kruka örter på balkongen, en handfull blommor vid brevlådan – bär på samma längtan efter kontakt med det levande.

Det är just det ombytliga hos naturen som gör den till en så god lärare. Ingenting förblir som det var. Och ändå finns det alltid något nytt att upptäcka i det som växer fram, just där vi minst anade det.

Genom att observera landskap, växter och årstidernas rytm lär vi oss inte bara om naturen, utan om oss själva. Naturen tränar vår uppmärksamhet, vår förmåga att se samband, och vår förmåga att möta förändring som en del av livet – inte som ett hot mot det, utan som dess puls.

En plats vid havet kan vara just sådan. Här blir horisonten inte bara något vi tittar på. Den blir något vi tänker med, andas med, går vidare med.

En plats för eftertanke

Kanske är det just detta som konsten kan erbjuda i vår tid. Inte fler svar. Utan större närvaro. Inte kontroll. Utan orientering.

För mig är konstskapandet ett sätt att utforska de mellanrum där historia möter framtid, där landskap blir berättelser och där våra egna erfarenheter långsamt formar de kartor vi bär inom oss. Det är också ett sätt att låta dörren till det okända stå på glänt. Inte vidöppen, inte stängd – bara olåst, så att det som vill komma in får plats att göra det. Därifrån kommer de viktigaste sakerna i livet. Därifrån kom vi själva en gång. Och dit, mot samma okända, är vi alla på väg igen.

Jag hoppas att betraktaren stannar lite längre än vid en bild. Att något i ljuset, i färgen och i det outsagda får slå rot djupare än blicken brukar nå. Jag hoppas att det blir en stund där vi får sakta ner. Där havet, ljuset och platsens historia får inspirera till egna reflektioner, och där vi för en stund tillåter oss att inte ha alla svar.

Vilka fotspår lämnar jag efter mig? Vilka kartor bär jag redan inom mig? Och vilken horisont är det egentligen jag är på väg mot?

Kanske går svaren inte att hitta genom att bara tänka. Kanske måste man gå ut på stranden för att hitta dem. Känna sanden ge vika under foten. Se sitt eget avtryck bli till en linje som leder vidare mot vattnet, mot horisonten.

För ibland är det först när vi stannar upp som vi förstår att de fotspår vi redan lämnat bakom oss också har visat oss vägen framåt.

Det är ur denna känsla som utställningen Där Horisonter Möts har vuxit fram. Verken rör sig mellan hav, minne och horisont, mellan det som en gång var och det som ännu inte är skrivet. De erbjuder inga färdiga svar, utan rum för egna upptäckter, samtal och nya perspektiv.

Den 7–14 juli öppnar Bastaskärs Båthus i Grötvik sina dörrar för utställningen Där Horisonter Möts – Fotspår vi lämnar, Kartor vi finner.

Om du kommer hit kanske du inte går härifrån med fler svar. Men kanske med bättre frågor. Kanske med en ny horisont. Eller bara med en stilla känsla av att riktningen inte alltid behöver vara synlig innan vi börjar gå. För ibland är de fotspår vi lämnar inte slutet på en resa. De är början på en ny karta.

Och kanske är det just detta konsten kan erbjuda i vår tid: inte fler svar, utan större närvaro. Inte kontroll, utan orientering.

Kanske börjar din egen karta här.

Källor och vidare läsning:

• “A Field Guide to Getting Lost: Rebecca Solnit on How We Find Ourselves” i Marginalian 
• A field guide to getting lost hos Stanford D.school
• The Future Needs More than Forecasts. It Needs Urgetn Optimism hos Institute for the Future (IFTF)
• Unravelling the Deep Tensions of Human-AI Collaboration hos INSEAD Knowledge
• Unearthing connections to Plants, Gardens and The Natural World Around Us i Smithsonian Magazine

Reading a Horizon 

It is early morning. Mist still lingers over the rocks, and your feet sink gently into the cold sand. In that quiet, every plan suddenly seems smaller. As if the world is reminding us that it is larger than anything we could ever have imagined.

Moments like these are often found by the sea, where ocean and sky meet at a horizon that never stands still. The light shifts from one minute to the next. The wind redraws its patterns across the water again and again. And the waves return, quietly and persistently, washing away yesterday’s footprints to make room for tomorrow’s.

Perhaps that is why people throughout history have sought the sea. Not only to travel or to fish, but to think. To feel the salt on their skin, the whisper of the wind against their ears, the cool rock beneath their hand as they pause to sit.

How we meet a moment determines whether it becomes meaningful. Finding our bearings—in the world, in time, within ourselves—is perhaps the greatest art of all. We hesitate, lose our way, and begin again. And it is precisely in that uncertainty that our greatest opportunity for growth lies.

Those who sail know that direction is rarely about control. No one can command the wind or calm the waves. Instead, it is about reading the surroundings, understanding the currents, and adjusting course as conditions change.

Perhaps life is not so different. We seldom control it—we observe, interpret, and adjust, again and again.

Where Footprints Become Maps

No map has ever existed from the beginning. Every path we walk was once a first step taken by someone who had no idea where it would lead. Every harbour was once unknown water. Maps are created by people who dared to venture out without guarantees, leaving traces behind that made it possible for others to find their way.

So it is with our own lives. Our experiences, encounters, and choices become invisible maps that help us navigate when the landscape beneath our feet begins to change.

These stories are everywhere, if only we slow down enough to notice them. The sea has shaped the cliffs, stone by stone, year after year. Stonecutters shaped the rock with their hands. Fishermen, sailors, and swimmers have all left their marks in the sand and in memory. Every generation has left traces while being shaped by this place in return.

It is this dialogue between people, nature, and time that fascinates me most—not as a conclusion, but as an invitation.

Getting Lost to Find the Way

The truly unknown is not something we can plan our way toward. Getting lost is not always failure. Sometimes it is the very condition required to discover something new.

There is an old question: How do we find something whose very nature is completely unknown to us? Perhaps it is life’s most fundamental question. We long for experiences that transform us, yet we rarely—and perhaps can never—know what awaits on the other side of transformation.

Sometimes stepping into the unknown does not feel courageous. It simply feels unavoidable. Yet that is precisely why we must do it, rather than waiting for the map to be complete. Because the map is never complete in advance. It is drawn as we walk.

There are, perhaps, two ways of meeting the unknown. One draws it inward, making it familiar, like a fisherman pulling a catch into the safety of a net. The other carries us out into the dark, open sea, leaving us there to find our own way back with something new in our hands. Art belongs to the latter. It offers no ready-made answers. It simply gives us the courage to keep asking.

It is a thought that feels remarkably timely. We live in an age of accelerating change—new technologies, artificial intelligence, new ways of living and working. Yet at the same time, many of us are searching for something enduring: a sense of direction, meaning, and belonging.

Perhaps we do not always need more maps. Perhaps we simply need to become better at keeping our balance amid surprise. To collaborate with uncertainty instead of resisting it. Courage is not found in knowing. It is found in walking.

Reading a Horizon

A horizon is a curious thing. It keeps moving as we approach it, yet it continues to offer direction. It reminds us that the future is never fully visible. We can only see part of the journey, and still we keep moving forward—one step at a time, without seeing the entire path.

One of our greatest human abilities, now as ever, is the capacity to remain in uncertainty without becoming trapped by it. To let curiosity outweigh fear. A willingness to become lost, from time to time, is part of learning something new about ourselves.

It is rarely enough to try to calculate the future in advance. What truly carries us forward is believing that it is still worth shaping—a kind of urgent optimism: the conviction that tomorrow can be influenced, even when everything feels uncertain. That imaginative capacity can be strengthened like a muscle. The more we exercise it, the stronger hope becomes.

And the more advanced the technology around us becomes, the more clearly the qualities unique to humanity come into view: our identity, our responsibility, and our enduring sense that we remain at the helm. Those who learn to read both their inner compass and the unfamiliar signals surrounding them—without surrendering their judgement—are those who navigate change most wisely.

Perhaps the sea has always known this. No sailor controls the wind. Yet those who learn to read it can still find their course. And sometimes, that is enough.

Nature as a Guide

When we spend time in nature, the way we see begins to change. We notice what everyday life often hides from us: the shifting light across the sea, the patterns carved into the rocks, the scent of salt and seaweed after a night of strong winds, plants taking root where we thought nothing could grow, and the almost invisible traces left behind by those who came before us.

Nature is a teacher rather than a backdrop, if only we allow it to be. Gardens and wild landscapes alike are beautiful examples—ever-changing places where people throughout history have sought rest, connection, and inspiration. Every small patch of green—a pot of herbs on a balcony, a handful of flowers beside a mailbox—reflects the same longing to remain connected with the living world.

It is precisely nature’s constant change that makes it such a profound teacher. Nothing remains exactly as it was. And yet there is always something new waiting to be discovered in what quietly emerges, often where we least expect it.

By observing landscapes, plants, and the rhythms of the seasons, we learn not only about nature, but about ourselves. Nature sharpens our attention, deepens our ability to recognise patterns, and teaches us to meet change not as a threat to life, but as its very pulse.

A place by the sea can become exactly that. Here, the horizon is not merely something we look at. It becomes something we think with, breathe with, and continue walking toward.

A Place for Reflection

Perhaps this is precisely what art can offer in our time. Not more answers, but deeper presence. Not control, but orientation.

For me, creating art is a way of exploring the spaces where history meets the future, where landscapes become stories, and where our experiences slowly shape the inner maps we carry within us. It is also a way of leaving the door to the unknown slightly ajar—not wide open, not closed, simply unlocked, allowing whatever wishes to enter to find its place. The most important things in life come from there. It is where we ourselves once came from. And it is toward that same unknown that we are all, in time, making our way.

I hope visitors will linger a little longer than they might before a single image. I hope something in the light, the colour, and the unspoken takes root beyond where the eye alone can reach. I hope it becomes a moment to slow down—a place where the sea, the light, and the history of this landscape inspire personal reflection, and where, for a while, we allow ourselves not to have all the answers.

What footprints am I leaving behind? What maps do I already carry within me? And toward which horizon am I really travelling?

Perhaps the answers cannot be found by thinking alone. Perhaps we have to walk out onto the shore to discover them. To feel the sand give way beneath our feet. To watch our own footprints become a line leading onward—toward the water, toward the horizon.

Because sometimes it is only when we pause that we realise the footprints we have already left behind have been quietly showing us the way forward all along.

It is from this feeling that the exhibition Where Horizons Meet has emerged. The works move between sea, memory, and horizon; between what once was and what has yet to be written. They offer no finished answers, only spaces for discovery, conversation, and new perspectives.

From 7–14 July, Bastaskärs Båthus in Grötvik opens its doors to the exhibition Where Horizons Meet – The Footprints We Leave, The Maps We Discover.

If you visit, perhaps you will not leave with more answers—but with better questions. Perhaps with a new horizon. Or simply with the quiet reassurance that direction does not always have to be visible before we begin to walk. Sometimes the footprints we leave behind are not the end of a journey. They are the beginning of a new map.

And perhaps this is what art can offer in our time: not more answers, but greater presence. Not control, but orientation.

Perhaps your own map begins here.

Further reading

• “A Field Guide to Getting Lost: Rebecca Solnit on How We Find Ourselves” at Marginalian 
• A field guide to getting lost at Stanford D.school
• The Future Needs More than Forecasts. It Needs Urgetn Optimism by Institute for the Future (IFTF)
• Unravelling the Deep Tensions of Human-AI Collaboration at INSEAD Knowledge
• Unearthing connections to Plants, Gardens and The Natural World Around Us in the Smithsonian Magazine

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Att Läsa en Horisont/ Reading a Horizon  first appeared on Novisali.

The night of April 30, across Sweden, fires will be lit. Voices will gather in song. People will stand in parks, fields, villages, and city edges as flames rise into the evening sky. This is Walpurgis Night — Walpurgis Night, or Valborgsmässoafton in Sweden — one of the country’s most beloved threshold celebrations.

Traditionally, Walpurgis marks the leaving of winter and the welcoming of spring. It is a celebration of returning light, waking earth, and communities gathering after the long Nordic dark. In places like Uppsala, Lund, Stockholm and Gothenburg it becomes joyful and festive. Elsewhere it may be simpler: a bonfire, a choir, smoke drifting into twilight, neighbors standing side by side.

Yet beneath the modern celebration lies something much older.

Long before calendars and universities, northern people understood this season as sacred transition. The turning from winter to spring was never taken for granted. It was life returning after endurance. Fire meant warmth, protection, cleansing, and signal. Light meant hope.

Seasonal threshold nights were once believed to be moments when boundaries thinned — between dark and light, old and new, visible and unseen. Communities responded in the oldest human way: by gathering.

There is an older language beneath the flames. Long before our words could travel far, light did. Fires were lifted into the night not only to ward off darkness, but to speak across it — from hill to hill, from one human presence to another. In those flickering chains of light lived a quiet promise: you are not alone.

More than a thousand years ago, a king known as Harald Bluetooth carried a similar impulse through the human world, binding together what had been divided. Today, his name lingers in an invisible form — in the quiet technology that connects our devices — a reminder that the act of uniting, of reaching across distance, has always shaped us.

The Walpurgis fires belong to that same continuum. Flame answering flame. Signal answering signal.

What once moved through smoke and spark now moves through unseen waves in the air — yet the longing behind it remains unchanged: to find one another in the dark, and to gather again in the light.

In parts of Sweden, masked figures known as valborrar or skråpukar moved through the night making noise to scare away harmful forces. There was a saying that one had to become fulare än trollen — uglier than the trolls.

There is deep wisdom in that. Sometimes darkness is not overcome through perfection. Sometimes it is met with courage, humor, wild creativity, and shared presence.

This is why Walpurgis still speaks to us. We too live in a threshold age. Between old systems and new ones. Between certainty and change. Between technology and humanity. Between noise and meaning.

That is where Hopepunk lives. Hopepunk is not naïve optimism. It is the brave decision to keep lighting fires in uncertain times. To choose kindness when cynicism is fashionable. To create warmth when culture grows cold. To gather when fragmentation pulls us apart.

Every Walpurgis fire can be seen as a Hopepunk symbol: not destruction, but courage. not spectacle, but shared light. not nostalgia, but renewal.

And this is also Human Cartography. Human Cartography is the mapping of inner landscapes, relationships, memory, identity, and belonging. Walpurgis reminds us that some maps are seasonal. We all carry winters. We all wait for springs. We all need places where we can stand with others and feel the light return.

Tonight, perhaps ask yourself:

• What winter am I leaving behind?
• What new season is quietly beginning?
• What fire in me still burns?
• Where do I need more warmth, song, or belonging?
• What hope can I help kindle for others?

So tonight in Sweden, when the flames rise and choirs sing into dusk, perhaps we are doing what humans have always done: Finding each other at the threshold. Welcoming light. Laughing louder than the trolls. And remembering the map home.

References

About the Walpurgis Night
About Harald Bluetooth
Old Celebration of Walpurgis night in 1936

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com.

Valborg – Eldar av hopp i en ny tid

En reflektion genom nordiskt minne, folktro, Hopepunk och Human Cartography

Natten till den 30 april, över hela Sverige, kommer eldar att tändas. Röster samlas i sång. Människor står i parker, på fält, i byar och vid stadens kanter medan lågorna stiger mot kvällshimlen. Detta är Valborgsmässoafton — en av landets mest älskade högtider vid tröskeln mellan årstider.

Traditionellt markerar Valborg att vintern lämnar och våren välkomnas. Det är en fest för ljusets återkomst, den vaknande jorden och gemenskaper som samlas efter det långa nordiska mörkret. På platser som Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg blir firandet glatt och festligt. På andra håll kan det vara enklare: en brasa, en kör, rök som driver in i skymningen, grannar som står sida vid sida.

Men under det moderna firandet vilar något mycket äldre.

Långt före kalendrar och universitet förstod människor i Norden denna tid som en helig övergång. Skiftet från vinter till vår togs aldrig för givet. Det var livet som återvände efter uthållighet. Eld betydde värme, skydd, rening och signal. Ljus betydde hopp.

Sådana nätter vid årets tröskel ansågs en gång vara stunder då gränser tunnades ut — mellan mörker och ljus, gammalt och nytt, synligt och osynligt. Samhället svarade på det mest mänskliga sättet av alla: genom att samlas.

Det finns ett äldre språk under lågorna. Långt innan våra ord kunde färdas långt, gjorde ljuset det. Eldar lyftes mot natten inte bara för att hålla mörkret borta, utan för att tala genom det — från kulle till kulle, från en mänsklig närvaro till en annan. I dessa fladdrande kedjor av ljus levde ett stilla löfte: du är inte ensam.

För mer än tusen år sedan bar en kung, känd som Harald Blåtand, på en liknande impuls genom människovärlden och band samman det som varit splittrat. Idag lever hans namn kvar i en osynlig form — i den stilla teknik som förbinder våra enheter — en påminnelse om att handlingen att förena, att nå över avstånd, alltid har format oss.

Valborgseldarna tillhör samma sammanhang. Flamma som svarar flamma. Signal som svarar signal.

Det som en gång rörde sig genom rök och gnista rör sig nu genom osynliga vågor i luften — men längtan bakom är densamma: att finna varandra i mörkret och samlas igen i ljuset.

I delar av Sverige vandrade maskerade gestalter kallade valborrar eller skråpukar genom natten och förde oväsen för att skrämma bort skadliga krafter. Det sades att man måste bli fulare än trollen.

Det finns en djup visdom i detta. Ibland övervinns inte mörker genom perfektion. Ibland möts det med mod, humor, vild kreativitet och delad närvaro.

Därför talar Valborg fortfarande till oss. Vi lever också i en tid vid tröskeln. Mellan gamla system och nya. Mellan säkerhet och förändring. Mellan teknologi och mänsklighet. Mellan brus och mening.

Det är där Hopepunk lever. Hopepunk är inte naiv optimism. Det är det modiga beslutet att fortsätta tända eldar i osäkra tider. Att välja vänlighet när cynism är på modet. Att skapa värme när kulturen blir kall. Att samlas när splittring drar oss isär.

Varje Valborgseld kan ses som en Hopepunk-symbol: inte förstörelse, utan mod. inte spektakel, utan delat ljus. inte nostalgi, utan förnyelse.

Och detta är också Human Cartography. Human Cartography är kartläggningen av inre landskap, relationer, minnen, identitet och tillhörighet. Valborg påminner oss om att vissa kartor är säsongsbundna. Vi bär alla våra vintrar. Vi väntar alla på våra vårar. Vi behöver alla platser där vi kan stå tillsammans med andra och känna ljuset återvända.

I kväll kan du kanske fråga dig själv:

• Vilken vinter lämnar jag bakom mig?
• Vilken ny årstid börjar stilla ta form?
• Vilken eld inom mig brinner fortfarande?
• Var behöver jag mer värme, sång eller tillhörighet?
• Vilket hopp kan jag hjälpa till att tända för andra?

Så i kväll i Sverige, när lågorna stiger och körerna sjunger in i skymningen, gör vi kanske det människor alltid har gjort: Vi finner varandra vid tröskeln. Vi välkomnar ljuset. Vi skrattar högre än trollen. Och vi minns vägen hem.

References

Om Valborgsmässoafton
Om Harald Blåtand
Gammalt firande av Valborgsmässoafton från 1936

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com.

The post Walpurgis:– Fires of Hope for a New Time first appeared on Novisali.

(På Svenska Nedan)

We live in a time rich in information, yet often poor in orientation.

Never have we had greater access to knowledge, more intelligent tools, or more ways to connect. Yet many people describe a growing sense of fragmentation: uncertainty about the future, fatigue from constant noise, loneliness amid hyperconnection, and a quiet feeling that technology may be advancing faster than meaning.

Perhaps what is missing is not intelligence. Perhaps what is missing is hope. Not passive optimism. Not denial. Not the comforting belief that someone else will fix things for us. But something deeper and more courageous: radical hope.

This is the spirit of Hopepunk — the idea that hope is not a mood but a practice. Not something we wait for, but something we choose to build.

Why Hope Matters Now

We are living through a period where multiple transitions are unfolding at once. Artificial intelligence is reshaping how work is done, how decisions are made, and how value is created. Geopolitical tensions, climate pressures, demographic shifts, and economic uncertainty are increasing volatility. Many people experience a sense of acceleration without direction.

The World Economic Forum has highlighted rising systemic risks and major workforce transformation ahead. Its work on the future of jobs points to changing skill demands, new forms of work, and the need for continual reinvention. The Institute for the Future describes an age of chaos in which old assumptions no longer hold, making foresight, adaptability, and resilience increasingly important.

Yet many of today’s deepest challenges are not only economic or technological. They are emotional, social, and existential.

The Atlantic has explored what it calls an anti-social century, marked by loneliness, declining civic connection, and fewer informal gatherings that once created belonging. We may be digitally connected, yet still feel socially fragmented.

This matters because people and organizations do not thrive on efficiency alone. They need trust, meaning, belonging, and the belief that tomorrow can still be shaped. That is why hope matters now.

Hope is different from optimism. Optimism often assumes things will work out. Hope chooses to act even when outcomes are uncertain. Optimism can depend on circumstances. Hope can endure despite them.

As Rebecca Solnit has written, hope is rooted in uncertainty. If the future were already decided, hope would not be necessary. Emily Dickinson’s image of hope as “the thing with feathers” reminds us that hope is often quiet rather than dramatic—less visible than fear, yet more sustaining.

In uncertain times, cynicism can look intelligent and pessimism can seem realistic. But hope is often the more courageous response. It keeps people learning, rebuilding, connecting, and creating what does not yet exist.

Hope as Strategic Capacity

Hope is often misunderstood as softness or wishful thinking. In reality, hope can be one of the most practical strategic capacities available to individuals, institutions, and societies.

When conditions are unstable, hope sustains the ability to move before guarantees exist. It allows people to persist through ambiguity, recover after setbacks, and continue building when certainty is unavailable. It is not the opposite of realism. It is what enables realism to become action.

Optimism says: things will probably improve. Hope says: we can help improve them. That distinction matters greatly for leaders and boards.

The Institute for the Future argues that in times of chaos, organizations need foresight, adaptability, and the ability to imagine multiple pathways forward. Research such as Experiencing Utopia: A Positive Approach to Design Fictionsuggests that people become more capable when they can envision constructive futures rather than only dystopian ones. The futures we imagine influence the strategies we pursue.

For governance, this is increasingly relevant. INSEAD Knowledge has highlighted how AI can strengthen boards through better insight, stronger analysis, and improved decision support. At the same time, its work on the tensions of human–AI collaboration reminds us that technology does not replace judgment, trust, or responsibility. It increases the need for them.

Listen to a discussion by Harvards Institute of Coaching on how to be a resilient and charismatic adult

Hope supports exactly these qualities. It encourages experimentation without recklessness, confidence without arrogance, and persistence without denial. It helps organizations invest in people during transition, explore new business models before crisis forces them, and sustain purpose while methods evolve.

Hope also has a cultural dimension. Both Museum of Modern Art and Smithsonian Magazine have explored the healing power of art—how creativity can restore perspective, resilience, and connection in difficult times. What is true for individuals can also be true for institutions: renewal often begins where imagination returns.

The most future-ready organizations may not simply be those with the fastest tools or the most data. They may be those able to combine realism with possibility, discipline with imagination, and performance with humanity.

Hope is not a decorative extra. It is strategic energy for uncertain times.

For Leaders, Boards, and Builders

As AI and other powerful technologies reshape the world, leadership will require more than technical fluency. It will require discernment. The future may belong to those who can combine intelligence with wisdom, speed with reflection, innovation with responsibility, and realism with hope. That balance does not happen by accident. It must be cultivated.

Find an insightful discussion from Institute From the Future with some new usable frameworks and perspectives.

From Idea to Experience: Spatia Spei

This belief inspired my current exhibition, Spatia Spei — Space of Hope — in Old Town, Stockholm.

Rather than presenting art only as something to observe, the exhibition invites visitors into something to experience. It is a space for pause, reflection, and quiet reorientation. The works move through inner and relational landscapes, through balance and emergence, through small sparks that suggest new beginnings. Some include digital or augmented dimensions that allow still images to come alive. This mirrors a larger truth of our time: much that matters remains invisible until attention reveals it.

In a distracted age, art can become more than decoration. It can become orientation.

Why Spaces Matter

We live with many platforms for reaction, yet fewer places for contemplation. We have systems designed for efficiency, but fewer rituals designed for meaning. That is why spaces matter.

A gallery, a boardroom, a coaching conversation, a walk in nature, a shared meal, a moment of silence before the day begins — these can all become spaces of hope. Places where something quieter, wiser, and more human has room to speak.

Civilizations endure not only through power or technology, but through memory, symbols, beauty, and shared imagination. Hope is often carried culturally before it is carried economically or politically.

What Hopepunk Looks Like in Practice

Hopepunk is not abstract. It is visible in daily choices.

It appears when people choose contribution over cynicism, dignity over expediency, courage over resignation. It is present when leaders protect humanity during transformation, when organizations create cultures people can believe in, when generations mentor one another, and when artists continue to create in uncertain times.

Hope is not naïveté. It is realism joined with courage.

A Quiet Invitation

Hopepunk does not ask us to deny difficulty. It asks something harder: to meet reality fully, and still choose to create possibility.

Sometimes that begins with strategy. Sometimes with conversation. Sometimes with an act of courage. And sometimes it begins in a quiet room, before a painting, where something inside us starts to move again.

If you are in Stockholm April 18-25, you are warmly welcome to visit Spatia Spei at Kompani Kolibri in the Old Town, Stockholm, Sweden. 

A small space of hope in an age of acceleration.

References & Further Reading

• The Atlantic — The Anti-Social Century
• The Atlantic — Why Americans Suddenly Stopped Hanging Out
• Experiencing Utopia: A Positive Approach to Design Fiction
• INSEAD Knowledge — A Revolution in Governance: How AI Will Make Boards More Effective
• INSEAD Knowledge – Unravelling The Deep Tensions of Human – AI Collaboration
• Institute for the Future — Strategy in the age of Chaos
• Institue for the Future – Navigating the Age of Chaos (YouTube)
• The Marginalian — Emily Dickinson and the Practice of Hope
• The Marginalian — Hope and the Antidote to Cynicism
• The Marginalian — Rebecca Solnit on Hope in the Dark
• MoMa – The healing power of Art
• Navigating the Age of Chaos (book)
• Smithsonian Magazine — The Healing Power of Art
• Smithsonian Magazine — What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow
• World Economic Forum — Global Risks Report 2026
• World Economic Forum — The Future of Jobs Report 2025
• Finding Possibility in Uncertainty with Nathan and Susanna Furr

Related Work

• Original article: Hopepunk: A Vision of Radical Hope for the Future
• Finding Possibility in Uncertainty with Nathan and Susanna Furr
• Current exhibition: Spatia Spei by Novisali
  

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com.

Hopepunk i Praktiken: Att Bygga Rum för Hopp i en Tid av Brus

Vi lever i en tid rik på information, men ofta fattig på orientering.

Aldrig tidigare har vi haft större tillgång till kunskap, smartare verktyg eller fler sätt att knyta kontakt. Ändå beskriver många en växande känsla av splittring: osäkerhet inför framtiden, trötthet av det ständiga bruset, ensamhet mitt i hyperuppkopplingen och en stilla känsla av att tekniken kanske utvecklas snabbare än meningen.

Kanske är det inte intelligens som saknas. Kanske är det hopp.

Inte passiv optimism. Inte förnekelse. Inte den tröstande tanken att någon annan ska lösa allt åt oss. Utan något djupare och modigare: radikalt hopp.

Detta är andan i Hopepunk — idén att hopp inte är en sinnesstämning utan en praktik. Inte något vi väntar på, utan något vi väljer att bygga.

Varför Hopp Är Viktigt Nu

Vi lever genom en period där flera stora förändringar sker samtidigt. Artificiell intelligens förändrar hur arbete utförs, hur beslut fattas och hur värde skapas. Geopolitiska spänningar, klimatutmaningar, demografiska skiften och ekonomisk osäkerhet ökar volatiliteten. Många upplever en känsla av acceleration utan riktning.

World Economic Forum har lyft fram växande systemrisker och stora förändringar på arbetsmarknaden. Deras arbete om framtidens jobb pekar på förändrade kompetenskrav, nya arbetsformer och behovet av ständig förnyelse. Institute for the Future beskriver en kaotisk tidsålder där gamla antaganden inte längre håller, vilket gör framförhållning, anpassningsförmåga och motståndskraft allt viktigare.

Men många av dagens djupaste utmaningar är inte bara ekonomiska eller teknologiska. De är emotionella, sociala och existentiella.

The Atlantic har beskrivit det som ett antisocialt århundrade, präglat av ensamhet, minskad samhällelig samhörighet och färre spontana möten som tidigare skapade tillhörighet. Vi kan vara digitalt uppkopplade och ändå känna oss socialt fragmenterade.

Detta spelar roll eftersom människor och organisationer inte blomstrar av effektivitet ensam. De behöver tillit, mening, tillhörighet och tron på att morgondagen fortfarande kan formas.

Därför är hopp viktigt nu.

Hopp skiljer sig från optimism. Optimism antar ofta att saker kommer att ordna sig. Hopp väljer att agera även när utfallen är osäkra. Optimism kan bero på omständigheter. Hopp kan bestå trots dem.

Som Rebecca Solnit har skrivit är hopp rotat i osäkerhet. Om framtiden redan vore avgjord skulle hopp inte behövas. Emily Dickinsons bild av hopp som ”det med fjädrar” påminner oss om att hopp ofta är stilla snarare än dramatiskt — mindre synligt än rädsla, men mer bärkraftigt.

I osäkra tider kan cynism se intelligent ut och pessimism framstå som realistisk. Men hopp är ofta det modigare svaret. Det får människor att fortsätta lära, återuppbygga, knyta band och skapa det som ännu inte finns.

Hopp som Strategisk Förmåga

Hopp missförstås ofta som mjukhet eller önsketänkande. I verkligheten kan hopp vara en av de mest praktiska strategiska förmågorna som finns för individer, institutioner och samhällen.

När förhållandena är instabila bär hopp förmågan att röra sig framåt innan garantier finns. Det hjälper människor att hålla ut genom tvetydighet, återhämta sig efter motgångar och fortsätta bygga när säkerhet saknas. Det är inte motsatsen till realism. Det är det som gör realism handlingskraftig.

Optimism säger: saker blir nog bättre.
Hopp säger: vi kan hjälpa till att göra dem bättre.

Den skillnaden är avgörande för ledare och styrelser.

Institute for the Future menar att organisationer i kaotiska tider behöver framförhållning, anpassningsförmåga och förmågan att föreställa sig flera möjliga vägar framåt. Forskning som Experiencing Utopia: A Positive Approach to Design Fiction visar att människor blir mer handlingskraftiga när de kan föreställa sig konstruktiva framtider istället för enbart dystopiska. De framtider vi föreställer oss påverkar de strategier vi väljer.

För styrning och governance blir detta alltmer relevant. INSEAD Knowledge har visat hur AI kan stärka styrelser genom bättre insikter, starkare analys och förbättrat beslutsstöd. Samtidigt påminner deras arbete om spänningarna i människa–AI-samarbete oss om att teknik inte ersätter omdöme, tillit eller ansvar. Den ökar behovet av dem.

Lyssna gärna på ett samtal från Harvard Institute of Coaching om hur man blir en motståndskraftig och karismatisk vuxen:

Hopp stödjer just dessa kvaliteter. Det uppmuntrar experimenterande utan vårdslöshet, självförtroende utan arrogans och uthållighet utan förnekelse. Det hjälper organisationer att investera i människor under omställning, utforska nya affärsmodeller innan krisen tvingar fram dem och hålla fast vid sitt syfte medan metoderna förändras.

Hopp har också en kulturell dimension. Både Museum of Modern Art och Smithsonian Magazine har lyft fram konstens läkande kraft — hur kreativitet kan återställa perspektiv, motståndskraft och mänsklig kontakt i svåra tider. Det som gäller individer kan också gälla institutioner: förnyelse börjar ofta där fantasin återvänder.

De mest framtidsredo organisationerna är kanske inte bara de med snabbast verktyg eller mest data. De kan vara de som lyckas förena realism med möjlighet, disciplin med fantasi och prestation med mänsklighet.

Hopp är inget dekorativt tillägg.

Det är strategisk energi för osäkra tider.

För Ledare, Styrelser och Byggare

När AI och andra kraftfulla teknologier formar om världen kommer ledarskap att kräva mer än teknisk förståelse. Det kommer att kräva omdöme.

Framtiden kan tillhöra dem som kan förena intelligens med visdom, hastighet med eftertanke, innovation med ansvar och realism med hopp.

Den balansen uppstår inte av sig själv. Den behöver odlas.

Lyssna gärna på ett insiktsfullt samtal från Institute for the Future med nya användbara perspektiv och ramverk:

Från Idé till Upplevelse: Spatia Spei

Denna övertygelse inspirerade min nuvarande utställning, Spatia Spei — Hoppets Rum — i Stockholm Gamla Stan.

Istället för att presentera konst enbart som något att betrakta, bjuder utställningen in besökaren till något att uppleva. Det är en plats för paus, reflektion och stilla omorientering.

Verken rör sig genom inre och relationella landskap, genom balans och framväxt, genom små gnistor som antyder nya början. Några innehåller digitala eller förstärkta dimensioner där stilla bilder får liv. Det speglar en större sanning i vår tid: mycket av det som betyder mest förblir osynligt tills uppmärksamhet gör det synligt.

I en distraherad tid kan konst bli mer än dekoration. Den kan bli orientering.

Varför Rum Är Viktiga

Vi lever med många plattformar för reaktion, men färre platser för kontemplation. Vi har system byggda för effektivitet, men färre ritualer byggda för mening.

Därför är rum viktiga.

Ett galleri, ett styrelserum, ett coachingsamtal, en promenad i naturen, en gemensam måltid, en stunds tystnad innan dagen börjar — allt detta kan bli rum för hopp. Platser där något tystare, klokare och mer mänskligt får plats att tala.

Civilisationer består inte bara genom makt eller teknik, utan genom minne, symboler, skönhet och gemensam föreställningsförmåga. Hopp bärs ofta kulturellt innan det bärs ekonomiskt eller politiskt.

Hur Hopepunk Ser Ut i Praktiken

Hopepunk är inte abstrakt. Det syns i vardagliga val.

Det visar sig när människor väljer bidrag framför cynism, värdighet framför opportunism, mod framför uppgivenhet. Det finns när ledare skyddar mänsklighet under transformation, när organisationer skapar kulturer människor kan tro på, när generationer vägleder varandra och när konstnärer fortsätter skapa i osäkra tider.

Hopp är inte naivitet. Det är realism förenad med mod.

En Stilla Inbjudan

Hopepunk ber oss inte att förneka svårigheter. Det ber om något svårare: att möta verkligheten fullt ut och ändå välja att skapa möjlighet.

Ibland börjar det med strategi. Ibland med samtal. Ibland med en modig handling. Och ibland börjar det i ett tyst rum, framför en målning, där något inom oss börjar röra sig igen.

Om du är i Stockholm den 18–25 april är du varmt välkommen att besöka Spatia Spei hos Kompani Kolibri, Köpmangatan 4, i Gamla Stan, Stockholm.

References & Further Reading

• The Atlantic — The Anti-Social Century
• The Atlantic — Why Americans Suddenly Stopped Hanging Out
• Experiencing Utopia: A Positive Approach to Design Fiction
• INSEAD Knowledge — A Revolution in Governance: How AI Will Make Boards More Effective
• INSEAD Knowledge – Unravelling The Deep Tensions of Human – AI Collaboration
• Institute for the Future — Strategy in the age of Chaos
• Institue for the Future – Navigating the Age of Chaos (YouTube)
• The Marginalian — Emily Dickinson and the Practice of Hope
• The Marginalian — Hope and the Antidote to Cynicism
• The Marginalian — Rebecca Solnit on Hope in the Dark
• MoMa – The healing power of Art
• Navigating the Age of Chaos (book)
• Smithsonian Magazine — The Healing Power of Art
• Smithsonian Magazine — What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow
• World Economic Forum — Global Risks Report 2026
• World Economic Forum — The Future of Jobs Report 2025
• Finding Possibility in Uncertainty with Nathan and Susanna Furr

Related Work

• Original article: Hopepunk: A Vision of Radical Hope for the Future
• Finding Possibility in Uncertainty with Nathan and Susanna Furr
• Current exhibition: Spatia Spei by Novisali
  

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com.

Novisali Novisali

Art, photography, stories

The post Hopepunk in Practice / Hopepunk i Praktiken first appeared on Novisali.

(In English below) 

Kanske har du känt det någon gång — att du inte är helt ensam. En rörelse i utkanten av synfältet, en stillhet som nästan svarar, som om något ser tillbaka.

En värld som en gång kändes levande

Det fanns en tid då världen inte kändes tom, inte ens i stunder av ensamhet. Inte för att vi ständigt var omgivna av aktivitet, utan för att livet självt bar på en känsla av närvaro. Vinden som rörde sig genom träden, vattnets rytm, djurens stilla rörelser i utkanten av vår uppmärksamhet — allt detta skapade en känsla av att vara del av något uppmärksamt och levande.

Det var inte något vi nödvändigtvis satte ord på, utan något vi kände — en stilla visshet om att vi inte stod utanför världen utan vilade i den. Även när vi var ensamma fanns en känsla av sällskap, inte från en annan människa, utan från livet självt.

Den tysta förlusten vi knappt märker

Idag talar vi ofta om naturens förlust i mätbara termer — arter som minskar, landskap som förändras. Men parallellt med detta har något mer subtilt skett. Våra vardagliga relationer till det levande har gradvis försvagats. De små, återkommande möten som en gång formade vår uppmärksamhet — att lägga märke till fåglar, följa årstidernas växlingar, ana djurens närvaro — har blivit mindre naturliga delar av vardagen.

För många är naturen inte längre något vi lever i, utan något vi besöker. Denna förskjutning sker långsamt, nästan omärkligt, som en förtunning av erfarenheten. Men när dessa förbindelser bleknar förändras också något inom oss. Känslan av att tillhöra en större levande helhet blir mer abstrakt, och en stilla form av desorientering kan uppstå.

Ensamhet i en uppkopplad värld

Samtidigt lever vi i en tid av ständig uppkoppling. Vi rör oss mellan skärmar, notiser och ändlösa informationsflöden, där kontakt alltid är möjlig men inte alltid meningsfull. Vi är ständigt nåbara, men mer sällan verkligt berörda.

Många beskriver en tystare form av ensamhet — inte nödvändigtvis fysisk, utan existentiell. En känsla av frånkoppling från plats, sammanhang och livets vidare väv. Tekniken kan simulera närvaro, återskapa miljöer och till och med efterlikna naturen. Men det som är svårare att ersätta är ömsesidigheten i mötet med något som existerar bortom vår kontroll. I den förskjutningen börjar också upplevelsen av att bli mött av världen själv att tunnas ut.

Den osynliga tråden

Det finns förbindelser som inte kan ses men som ändå formar vår känsla av tillhörighet. Trådar som sträcker sig över generationer, mellan människor och landskap, mellan det mänskliga och det mer-än-mänskliga. När dessa trådar är starka känner vi oss som del av något pågående; när de försvagas uppstår en längtan.

Det är inte nödvändigtvis en längtan efter svar, utan efter närvaro — efter känslan av att något finns där, precis bortom vår räckvidd. En stilla förnimmelse av att vi fortfarande står i relation, även om vi inte längre fullt ut uppfattar hur.

Väktare vid tröskeln

Föreställ dig, för ett ögonblick, att denna närvaro inte har försvunnit, utan bara blivit svårare att lägga märke till.

Att den väntar i utkanten av vår uppmärksamhet. En hare stannar upp — inte i flykt, utan i lyssnande. En uggla dröjer sig kvar ett ögonblick längre än väntat, som om den väntar på att bli sedd. En räv lyssnar, inte bara utåt, utan in i det som rör sig däremellan.

Detta är inga dramatiska möten. De kräver inte uppmärksamhet. De bara finns, vid tröskeln mellan det synliga och det förnimbara.

Och i mötet med dem kan något subtilt skifta. Gränsen mellan betraktare och betraktad blir mindre tydlig, och för ett ögonblick kan upplevelsen kännas ömsesidig — som om uppmärksamheten rör sig i båda riktningarna.

En annan form av omsorg

I vår tid förstås omsorg ofta som handling — att lösa, reparera, förändra. Men det finns en annan form av omsorg, en som inte ingriper eller kontrollerar, utan vilar i närvaro. Den visar sig i små, nästan omärkliga ögonblick: en blick som dröjer, en stillhet som bär något, ett möte utan ord.

I dessa stunder faller behovet av förklaring bort, och det som återstår är den direkta upplevelsen av att bli mött. Det kan verka enkelt, men rymmer något djupt — en påminnelse om att kontakt inte alltid kräver ansträngning, utan kan uppstå genom själva uppmärksamheten.

Att känna sig mindre ensam

Under många samtida erfarenheter finns en fråga som sällan uttalas men som ändå är djupt närvarande: vad innebär det att inte vara ensam, i en djupare mening? Inte bara socialt, utan existentiellt.

Kanske handlar det inte om att vara omgiven, utan om att stå i relation.

Idén om en väktare pekar mot denna möjlighet. Inte som något som måste bevisas, utan som något som kan kännas. Att vi fortfarande kan stå i relation till en värld som, på sitt eget sätt, är uppmärksam.

Och kanske är väktaren inte där för att skydda oss från något, utan för att påminna oss om att vi hör till.

När den möjligheten anas, om så bara för ett kort ögonblick, mjuknar något. Världen blir mindre likgiltig och vår plats i den mindre isolerad.

Att stå vid tröskeln

Att möta detta handlar inte om tolkning, utan om uppmärksamhet. Om att stanna upp tillräckligt länge för att själva perceptionen ska kunna skifta — från att förstå till att förnimma.

I den stillheten kan något träda fram. En subtil igenkänning. Ett tyst svar. En känsla av att närvaron inte är helt ensidig.

En öppning

Detta handlar inte om att återvinna det som gått förlorat, och inte heller om att finna definitiva svar. Det handlar om att skapa rum — ett rum där uppmärksamheten kan fördjupas och där relationen mellan mänskligt och mer-än-mänskligt liv kan förnimmas på nytt.

I en värld som blir allt snabbare och mer abstraherad får sådana rum betydelse. Inte för att de löser våra utmaningar, utan för att de förändrar hur vi erfar att vara här.

Kanske är frågan inte om väktare existerar.
Kanske är frågan vad som blir möjligt när vi börjar lyssna igen.

Konstutställning där dessa samlas

Dessa reflektioner tar form i Tysta Väktare, som presenteras som en del av Konstutställningen Förnimmelse mellan världarav Danderyds Konstrum.

Här möts flera konstnärer, däribland Novisali, kring frågor om perception, närvaro och de subtila trösklarna mellan det som syns och det som förnims. I detta gemensamma rum vecklar Tysta Väktare ut sig som en stilla konstellation — där djuren framträder inte bara som gestalter ur naturen, utan som uppmärksamma närvaror, dröjande i utkanten av vår medvetenhet.

Utställning

Förnimmelse mellan världar

17 mars – 9 april 2026
Vernissage 19 mars kl. 13–14
Mörby Entrétorget, Danderyd, Stockholm

Medverkande konstnärer

Konstnärer ur Danderyds Konstrum: Novisali, Lars af Sillén, Mariak von Heijne och Charlotta Malm

Referenser och vidare läsning

• The Atlantic — This is no way to be human
• The Marginalian — How to Love yourself and how to love another
• The Marginalian — The Snail with the Right Heart
• INSEAD Knowledge — Human Understanding in a World Through AI
• Smithsonian Magazine — Wildlife Populations Decline Since 1970

Novisali tidigare relaterad historia 

Eyes woven with time – guardinas of the invisible thread

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.

Silent Guardians — On longing, presence, and the invisible companions we have forgotten

Perhaps you have felt it, at some point — that you are not entirely alone. A movement at the edge of your vision, a stillness that almost responds, as if something is looking back.

A world that once felt alive

There was a time when the world did not feel empty, not even in moments of solitude. Not because we were constantly surrounded by activity, but because life itself carried a sense of presence. The wind moving through the trees, the rhythm of water, the quiet movements of animals at the edge of our awareness — all of this created a feeling of being part of something attentive and alive.

It was not something we necessarily put into words, but something we felt — a quiet knowing that we were not standing outside the world but resting within it. Even when we were alone, there was a sense of companionship, not from another person, but from life itself.

The quiet loss we barely notice

Today, we often speak about the loss of nature in measurable terms — species declining, landscapes changing. Yet alongside this, something more subtle has taken place. Our everyday relationships with the living world have gradually weakened. The small, recurring encounters that once shaped our attention — noticing birds, following the shifts of the seasons, sensing the presence of animals — have become less natural parts of daily life.

For many, nature is no longer something we live within, but something we visit. This shift happens slowly, almost imperceptibly, like a thinning of experience. But as these connections fade, something within us also changes. The feeling of belonging to a larger living whole becomes more abstract, and a quiet form of disorientation can emerge.

Loneliness in a connected world

At the same time, we live in an age of constant connection. We move between screens, notifications, and endless streams of information, where contact is always possible but not always meaningful. We are always reachable, yet less often truly touched.

Many describe a quieter kind of loneliness — not necessarily physical, but existential. A sense of disconnection from place, from context, from the wider fabric of life. Technology can simulate presence, recreate environments, even imitate nature. But what is harder to replace is the mutuality of encountering something that exists beyond our control. In that shift, the experience of being met by the world itself begins to fade.

The invisible thread

There are connections that cannot be seen yet still shape our sense of belonging. Threads that stretch across generations, between people and landscapes, between the human and the more-than-human. When these threads are strong, we feel part of something ongoing; when they weaken, a longing emerges.

It is not necessarily a longing for answers, but for presence — for the feeling that something is there, just beyond our reach. A quiet sense that we are still in relation, even if we no longer fully perceive how.

Guardians at the threshold

Imagine, for a moment, that this presence has not disappeared, but simply become harder to notice.

That it waits at the edges of our attention. A hare pauses — not in flight, but in listening. An owl remains a moment longer than expected, as if waiting to be seen. A fox listens, not only outward, but into what moves between.

These are not dramatic encounters. They do not demand attention. They simply exist, at the threshold between the visible and the sensed.

And in meeting them, something subtle may shift. The boundary between observer and observed becomes less defined, and for a moment, the experience may feel mutual — as if attention moves in both directions.

Another form of care

In our time, care is often understood as action — to solve, to fix, to change. But there is another form of care, one that does not intervene or control, but rests in presence. It appears in small, almost imperceptible moments: a gaze that lingers, a stillness that holds something, an encounter without words.

In these moments, the need for explanation falls away, and what remains is the direct experience of being met. It may seem simple, yet it carries something profound — a reminder that connection does not always require effort but can arise through attention itself.

Feeling less alone

Beneath many contemporary experiences lies a question that is rarely spoken, yet deeply present: what does it mean not to be alone, in a deeper sense? Not only socially, but existentially.

Perhaps it is not about being surrounded, but about being in relation.

The idea of a guardian points toward this possibility. Not as something to be proven, but as something that can be felt. That we may still be in relationship with a world that is, in its own way, attentive.

And perhaps the guardian is not there to protect us from something, but to remind us that we belong.

When that possibility is sensed, even briefly, something softens. The world becomes less indifferent, and our place within it less isolated.

Standing at the threshold

To encounter this is not about interpretation, but about attention. About pausing long enough for perception itself to shift — from understanding to sensing.

In that stillness, something may emerge. A subtle recognition. A quiet response. A feeling that presence is not entirely one-sided.

An opening

This is not about recovering what has been lost, nor about finding definitive answers. It is about creating space — a space where attention can deepen, and where the relationship between human and more-than-human life can be sensed again.

In a world that is becoming ever faster and more abstract, such spaces matter. Not because they resolve our challenges, but because they change how we experience being here.

Perhaps the question is not whether guardians exist.
Perhaps the question is what becomes possible when we begin to listen again.

Art exhibition where these presences gather

These reflections take form within Silent Guardians, presented as part of the art exhibition Sensing Between Worlds by Danderyds Konstrum.

Here, a number of artists, among them Novisali, come together around questions of perception, presence, and the subtle thresholds between what is seen and what is sensed. Within this shared space, Silent Guardians unfolds as a quiet constellation — where animals appear not only as figures of the natural world, but as attentive presences, lingering at the edge of awareness.

Exhibition

Sensing between worlds

March 17 – April 9, 2026, Vernissage March 19 at 13-14. 
Mörby Entrétorget, Danderyd, Stockholm

Participating artists
Artists from Danderyds Konstrum collective; Novisali, Lars af Sillen, Mariak von Heijne and Charlotta Malm. 

References and Further Reading

• The Atlantic — This is no way to be human
• The Marginalian — How to Love yourself and how to love another
• The Marginalian — The Snail with the Right Heart
• INSEAD Knowledge — Human Understanding in a World Through AI
• Smithsonian Magazine — Wildlife Populations Decline Since 1970

Novisali earlier related story

• Eyes woven with time – guardinas of the invisible thread

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Tysta Väktare / Silent Guardians first appeared on Novisali.

(På svenska nedan)

During the first week of March, Madrid becomes one of the world’s meeting places for contemporary art. As exhibitions, galleries and fairs unfold across the city, artists and visitors arrive from many countries, bringing with them different traditions, experiences and ways of seeing.

Among the events that draw the global art community is ARCOmadrid, which gathers galleries and artists from across the world. This year’s theme, “The future, for now,” invites reflection on how artistic imagination engages with the horizons of tomorrow.

For a few days, Madrid becomes something more than a cultural destination. It becomes a crossroads — not only of cultures and artistic practices, but of different ways of imagining the future. In such moments, art does something quietly remarkable. It allows people who may never have met — from different cultures, professions and generations — to share a moment of attention. That moment is often where hope begins.

Hope as Encounter

In earlier reflections I wrote about hope as a practice, and about presence and connection as the ground where hope can grow. Exhibiting art adds another dimension to this idea.

When an artwork meets a viewer, something subtle happens. The work carries traces of one person’s inner landscape — yet it becomes meaningful only when someone else encounters it. Hope, in this sense, is not something the artist creates alone. It emerges in the encounter between people. A painting becomes a meeting place.

Visitors bring their own memories, questions and cultural perspectives. The artwork becomes a surface where different stories briefly intersect. During Madrid’s art week, thousands of such encounters unfold across the city.

Mapping Cultural Differences

These encounters also remind us that hope itself is not expressed the same way everywhere. Hope is a universal human experience, yet how it is expressed, sustained and understood varies significantly across cultures. Cultural traditions shape whether hope is experienced primarily as individual determination, collective endurance, spiritual trust or acceptance of uncertainty.

One of the most insightful explorations of cultural differences is The Culture Map by Erin Meyer. Her work shows how cultures differ in communication, trust-building and interpretation. The same principle applies to how people experience meaning in art.

The image on the wall may be the same. But the cultural lens through which it is seen can be very different.

Different Cultural Expressions of Hope

In many Western societies, hope is often linked to agency and progress. It is something people actively pursue — a belief that the future can improve through initiative, creativity and determination. Psychologist C. R. Snyder described hope as a combination of agency and pathways: the motivation to pursue goals and the ability to find routes toward them.

In many East Asian traditions, however, hope may appear less as assertive optimism and more as acceptance and trust in unfolding processes. Influenced by Taoist and Buddhist philosophies, hope can be grounded in patience, harmony and the understanding that circumstances evolve naturally.

In parts of Africa, cultural philosophies such as Ubuntu emphasize that hope arises through relationships and shared resilience. The idea that “I am because we are” reflects a worldview where hope is sustained collectively through community, storytelling and intergenerational wisdom.

Indigenous worldviews often frame hope through a much longer horizon. Traditions such as the Seventh Generation Principle encourage decisions that consider their impact far into the future. Hope becomes an act of stewardship — caring for the world in ways that benefit those not yet born.

Spiritual traditions across the world offer yet another perspective. In many religions, hope is sustained through faith, ritual and trust in something larger than human control.

And in Nordic cultures, hope often appears in quieter forms — reflected in ideas such as sisu, perseverance through difficulty, or lagom, the belief in balance and sufficiency. Here hope may not be expressed dramatically, but through steadiness and calm persistence.

These traditions differ in emphasis, yet they share a common insight:
hope rarely exists in isolation. It emerges through relationships, meaning and shared imagination.

Art as a Cultural Bridge

In a time when many interactions take place through screens and algorithms, standing in front of an artwork remains a deeply human experience. It invites a different kind of attention — slower, more reflective, and shared with others in the same physical space.

This theme resonates with reflections in Re-Humanize by Phanish Puranam. In the book, Puranam explores how organisations can navigate an increasingly algorithmic world without losing the human foundations that make cooperation possible. As technologies take on a growing role in analysis, prediction and decision-support, the central question becomes not only what machines can do, but what humans should continue to do together.

Puranam argues that organisations have always relied on four fundamental elements: goals, rules, roles and relationships. Digital technologies can support many of these functions — for example by analysing data, coordinating tasks or optimising processes. Yet the deeper human dimensions of organising remain difficult to automate. Trust, meaning, shared interpretation and moral judgement still arise and grow through human interaction.

In this sense, re-humanising organisations does not mean rejecting technology. It means being intentional about where human presence, empathy and dialogue remain essential. The challenge is to design systems where technology enhances human collaboration rather than quietly replacing it.

Art offers a powerful parallel. An artwork cannot be fully “optimised” by an algorithm because its meaning emerges in interpretation. Each viewer brings their own experiences, memories and cultural references. The artwork becomes a point of encounter where different perspectives briefly meet.

In a world increasingly shaped by algorithmic filtering and personalised feeds, such shared spaces of interpretation become increasingly valuable. Standing together in front of a painting, people experience something that cannot easily be individualised or predicted.

The artwork becomes a small commons of attention — a place where curiosity replaces certainty and dialogue replaces automated response.

In this sense, art quietly performs a re-humanising function similar to the one Puranam describes for organisations: it reminds us that meaning, understanding and trust emerge most deeply between people, not inside systems.

Mapping Hope Across Cultures

My exhibition in Madrid brings together works from the series Hopepunk, Human Cartography and Sparks of Hope. Across these series runs a shared question: How do people continue to navigate uncertainty while sustaining hope? The idea of Human Cartography suggests that we are constantly mapping the inner and outer landscapes we inhabit — relationships, communities, cultures and shared futures.

During international art weeks like this one, those maps intersect. Visitors arrive from many parts of the world. Each brings their own coordinates of experience. The artworks become temporary meeting points on that evolving map.

A Moment in Madrid

Spain has its own cultural relationship with hope — often expressed through resilience, creativity and shared life in public spaces.

Cities like Madrid are shaped by plazas, cafés and streets where people gather, converse and observe the rhythms of everyday life together. Even during difficult periods in history, Spanish culture has often responded through art, music, storytelling and community.

During Madrid’s art week, this spirit becomes especially visible. Artists, curators and visitors move between exhibitions and galleries across the city. Conversations begin between strangers. A painting becomes the starting point for reflection, curiosity or shared discovery.

In these moments, hope does not appear as a grand statement. It appears quietly — in dialogue, in curiosity, in the willingness to see the world through another person’s eyes. For a few days, Madrid becomes a living map of such encounters.

Hope as a Shared Map

If hope is a practice, then one of its practices is encounter. Meeting others with curiosity. Listening across cultural differences. Allowing meaning to unfold through dialogue.

Art cannot solve the world’s challenges. But it can create spaces where people meet differently — with openness rather than certainty, and imagination rather than fear. In that sense, every exhibition becomes a small act of cultural bridge-building. And perhaps that is one way we continue mapping hope together.

Encountering the Work

For those visiting Madrid during this moment of global artistic exchange, the exhibition Mapping Hope invites viewers to explore these questions through the visual language of the works themselves.

Drawn from the series Hopepunk, Human Cartography and Sparks of Hope, the artworks reflect on how people navigate uncertainty, connection and possibility across cultures and generations.

More about the exhibition can be found here:
https://novisali.com/exhibition-march-2026-in-madrid/

References and Inspirations

ARCOmadrid
The Culture Map – by Erin Meyer
Re-Humanize – by Phanish Puranam
C. R. Snyder – Hope Theory
Seven Generation Sustainability

Related reflections

Mapping Hope as a Practice, Not a Promise

Pax Tecum – On Hope, Presence and Connection

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

Att kartlägga hopp över kulturer

Att kartlägga hopp över kulturer under Madrids konstvecka

Under den första veckan i mars blir Madrid en av världens mötesplatser för samtida konst. När utställningar, gallerier och konstmässor öppnar runt om i staden anländer konstnärer och besökare från många länder och för med sig olika traditioner, erfarenheter och sätt att se på världen.

Bland de evenemang som samlar den globala konstvärlden finns ARCOmadrid, som för samman gallerier och konstnärer från hela världen. Årets tema, “The future, for now”, bjuder in till reflektion kring hur den konstnärliga fantasin förhåller sig till morgondagens horisonter.

Under några dagar blir Madrid något mer än en kulturell destination. Staden blir en korsväg — inte bara mellan kulturer och konstnärliga praktiker, utan också mellan olika sätt att föreställa sig framtiden.

I sådana ögonblick gör konsten något stillsamt men anmärkningsvärt. Den gör det möjligt för människor som kanske aldrig annars skulle ha mötts — från olika kulturer, yrken och generationer — att dela ett ögonblick av uppmärksamhet. Och det är ofta i just ett sådant ögonblick som hopp börjar.

Hopp som möte

I tidigare reflektioner har jag skrivit om hopp som en praktik, och om närvaro och förbindelse som den jord där hopp kan växa. Att ställa ut konst tillför ytterligare en dimension till denna tanke.

När ett konstverk möter en betraktare händer något subtilt. Verket bär spår av en människas inre landskap — men blir meningsfullt först när någon annan möter det.

Hopp är i den meningen inte något konstnären skapar ensam. Det uppstår i mötet mellan människor. En målning blir en mötesplats. Besökare bär med sig sina egna minnen, frågor och kulturella perspektiv. Konstverket blir en yta där olika berättelser för ett ögonblick korsas. Under Madrids konstvecka utspelar sig tusentals sådana möten runt om i staden.

Att kartlägga kulturella skillnader

Dessa möten påminner oss också om att hopp inte uttrycks på samma sätt överallt. Hopp är en universell mänsklig erfarenhet, men hur det uttrycks, upprätthålls och förstås varierar betydligt mellan olika kulturer.

Kulturella traditioner påverkar om hopp främst upplevs som individuell beslutsamhet, kollektiv uthållighet, andlig tillit eller acceptans av osäkerhet.

En av de mest insiktsfulla utforskningarna av kulturella skillnader finns i The Culture Map av Erin Meyer. Hennes arbete visar hur kulturer skiljer sig åt i kommunikation, tillitsskapande och tolkning.

Samma princip gäller också för hur människor upplever mening i konst. Bilden på väggen kan vara densamma.Men den kulturella lins genom vilken den betraktas kan vara mycket olika.

Olika kulturella uttryck för hopp

I många västerländska samhällen kopplas hopp ofta till handlingskraft och framsteg. Det är något människor aktivt strävar efter — en övertygelse om att framtiden kan förbättras genom initiativ, kreativitet och beslutsamhet.

Psykologen C. R. Snyder beskrev hopp som en kombination av agency och pathways: motivationen att sträva mot mål och förmågan att hitta vägar dit.

I många östasiatiska traditioner kan hopp däremot framträda mindre som självsäker optimism och mer som acceptans och tillit till processer som utvecklas över tid. Påverkade av taoistisk och buddhistisk filosofi kan hopp vara förankrat i tålamod, harmoni och förståelsen att omständigheter förändras naturligt.

I delar av Afrika betonar filosofier som Ubuntu att hopp uppstår genom relationer och gemensam motståndskraft. Tanken att “jag är eftersom vi är” speglar en världsbild där hopp upprätthålls kollektivt genom gemenskap, berättelser och generationers visdom.

Ursprungsbefolkningars världsbilder placerar ofta hopp i ett mycket längre tidsperspektiv. Traditioner som Seventh Generation Principle uppmuntrar beslut som tar hänsyn till deras påverkan långt in i framtiden. Hopp blir då en handling av förvaltarskap — att ta hand om världen på sätt som gynnar dem som ännu inte är födda.

Andliga traditioner runt om i världen erbjuder ytterligare ett perspektiv. I många religioner upprätthålls hopp genom tro, ritualer och tillit till något större än mänsklig kontroll.

I nordiska kulturer framträder hopp ofta i mer stillsamma former — i idéer som sisu, uthållighet genom svårigheter, eller lagom, tron på balans och tillräcklighet. Här uttrycks hopp kanske inte dramatiskt, utan genom stadighet och lugn uthållighet.

Dessa traditioner skiljer sig i betoning, men delar en gemensam insikt: Hopp existerar sällan i isolation. Det uppstår genom relationer, mening och gemensam föreställningsförmåga.

Konst som kulturell bro

I en tid där många möten sker genom skärmar och algoritmer är upplevelsen av att stå framför ett konstverk fortfarande djupt mänsklig. Den inbjuder till en annan sorts uppmärksamhet — långsammare, mer reflekterande och delad med andra i samma fysiska rum.

Denna tanke återfinns i Re-Humanize av Phanish Puranam. I boken utforskar Puranam hur organisationer kan navigera en allt mer algoritmisk värld utan att förlora de mänskliga grunder som gör samarbete möjligt. När teknologier får en allt större roll i analys, prognoser och beslutsstöd blir den centrala frågan inte bara vad maskiner kan göra, utan vad människor fortsatt bör göra tillsammans.

Puranam menar att organisationer alltid har vilat på fyra grundläggande element: mål, regler, roller och relationer. Digital teknik kan stödja många av dessa funktioner — exempelvis genom dataanalys, koordinering av uppgifter eller optimering av processer. Men de djupare mänskliga dimensionerna i organisering är svåra att automatisera. Tillit, mening, gemensam tolkning och moraliskt omdöme växer fortfarande fram genom mänsklig interaktion.

Att återhumanisera organisationer innebär därför inte att avvisa teknologi. Det innebär att vara medveten om var mänsklig närvaro, empati och dialog förblir avgörande. Utmaningen är att utforma system där tekniken stärker mänskligt samarbete snarare än att tyst ersätta det.

Konst erbjuder en kraftfull parallell. Ett konstverk kan inte fullt ut “optimeras” av en algoritm eftersom dess mening uppstår i tolkningen. Varje betraktare bär med sig egna erfarenheter, minnen och kulturella referenser. Verket blir en mötespunkt där olika perspektiv kortvarigt möts.

I en värld som allt mer formas av algoritmisk filtrering och personaliserade flöden blir sådana gemensamma tolkningsrum allt mer värdefulla. När människor står tillsammans framför en målning upplever de något som inte enkelt kan individualiseras eller förutsägas.

Konstverket blir ett litet gemensamt rum för uppmärksamhet — en plats där nyfikenhet ersätter säkerhet och där dialog ersätter automatiserad respons.

På så sätt utför konsten stillsamt en återhumaniserande funktion liknande den Puranam beskriver för organisationer: den påminner oss om att mening, förståelse och tillit uppstår mellan människor, inte inne i systemen.

Att kartlägga hopp över kulturer

Min utställning i Madrid samlar verk från serierna Hopepunk, Human Cartography och Sparks of Hope. Genom dessa serier löper en gemensam fråga:
Hur fortsätter människor att navigera osäkerhet samtidigt som de bevarar hopp?

Idén om Human Cartography antyder att vi ständigt kartlägger de inre och yttre landskap vi lever i — relationer, gemenskaper, kulturer och gemensamma framtider.

Under internationella konstveckor som denna korsas dessa kartor. Besökare anländer från många delar av världen. Var och en bär med sig sina egna erfarenhetskoordinater. Konstverken blir tillfälliga mötespunkter på denna ständigt föränderliga karta.

Ett ögonblick i Madrid

Spanien har sin egen kulturella relation till hopp — ofta uttryckt genom motståndskraft, kreativitet och ett rikt gemensamt liv i offentliga rum.

Städer som Madrid formas av torg, caféer och gator där människor samlas, samtalar och delar vardagens rytmer. Även under svåra perioder i historien har spansk kultur ofta svarat genom konst, musik, berättelser och gemenskap.

Under Madrids konstvecka blir denna anda särskilt synlig. Konstnärer, kuratorer och besökare rör sig mellan utställningar och gallerier runt om i staden. Samtal uppstår mellan främlingar. En målning blir utgångspunkt för reflektion, nyfikenhet eller gemensam upptäckt.

I dessa ögonblick framträder hopp inte som ett stort manifest.
Det framträder stillsamt — i dialog, i nyfikenhet och i viljan att se världen genom någon annans ögon. Under några dagar blir Madrid en levande karta över sådana möten.

Hopp som en gemensam karta

Om hopp är en praktik är mötet en av dess praktiker. Att möta andra med nyfikenhet. Att lyssna över kulturella skillnader. Att låta mening växa fram genom dialog.

Konst kan inte lösa världens utmaningar. Men den kan skapa rum där människor möts på nya sätt — med öppenhet i stället för säkerhet och fantasi i stället för rädsla. I den meningen blir varje utställning en liten handling av kulturellt brobyggande. Och kanske är det så vi fortsätter att kartlägga hopp tillsammans.

Att möta verken

För dem som besöker Madrid under denna period av globalt konstutbyte bjuder utställningen Mapping Hope in till att utforska dessa frågor genom verkens eget visuella språk.

Verken hämtas från serierna Hopepunk, Human Cartography och Sparks of Hope, och reflekterar över hur människor navigerar osäkerhet, relationer och möjligheter över kulturer och generationer.

Mer om utställningen finns här:
https://novisali.com/exhibition-march-2026-in-madrid/

Referenser och inspiration

ARCOmadrid
The Culture Map – by Erin Meyer
Re-Humanize – by Phanish Puranam
C. R. Snyder – Hope Theory
Seven Generation Sustainability

Relaterade reflektioner

Mapping Hope as a Practice, Not a Promise

Pax Tecum – On Hope, Presence and Connection

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.

The post Mapping Hope Across Cultures first appeared on Novisali.

Stockholm, summer 1912. The stadium is filled with jubilation. Spectators rise as runners break through the finish line, white hats glinting in the sunlight, flags moving slowly in the warm air. Bodies are stretched to their limits, concentration dense as the summer heat above the stands. Here, the world is measured in seconds and centimeters. Here, the moment of performance is everything — the brief, intense point where human effort condenses into result.

Watch or listen to a discussion about the article, or continue to read the story below.

Listen to a discussion about Art and the Olympics.

Watch a video with a discussion about Art and the Olympics.

Yet not far from there, another room exists. In that room, the rhythm is different. People move slowly between paintings, sculptures, and architectural drawings. Runners hang in oil, wrestlers stand in bronze, and visions of future stadiums unfold in ink and watercolor. Light falls softly across surfaces. It is quiet, almost sacred. And here, too, a medal ceremony awaits. A painting will receive gold.

Today, that sounds almost like poetic exaggeration. But it was historical reality. Between 1912 and 1948, art was an official part of the Olympic Games. Gold, silver, and bronze medals were awarded not only for physical achievement, but for artistic interpretations of sport — its motion, its spirit, its aesthetic. To understand how this could happen, we must return to the deeper origins of the Games themselves.

From Olympia to the Modern World

The Olympic Games originated in ancient Greece, traditionally dated to 776 BCE in Olympia. They were part of a religious festival honoring Zeus and served as a gathering point for Greek city-states. During the Games, a sacred truce was declared so that participants could travel safely through sometimes hostile territories [1]. Within this truce lay a powerful symbol: even amid rivalry, humanity could gather around shared ideals.

The competitions celebrated strength, speed, and endurance, yet they were also embedded in poetry, ritual, and artistic expression. For the ancient Greeks, physical excellence was never isolated from cultural and moral cultivation. The body expressed harmony and discipline; art reflected the same pursuit of proportion, balance, and meaning. [12] 

When Emperor Theodosius I banned the Games in 393 CE, it was not only an athletic tradition that disappeared, but a symbolic unity between body and culture. The Olympic flame went dark for more than a thousand years.

When the modern Games were revived in 1896 in Athens through the vision of Pierre de Coubertin, it was with a deep conviction that sport could foster international understanding and moral education [2]. Coubertin viewed the Olympics as an educational project as much as an athletic event. In an era marked by nationalism and industrial acceleration, he sought to create a space where competition could be structured, disciplined, and civilizing.

Yet his vision did not end at the track. He wanted the Games to restore the ancient wholeness of human expression. And so, in Stockholm in 1912, he introduced what he called the “Pentathlon of the Muses” — competitions in architecture, painting, sculpture, music, and literature [3]. It was an attempt to reunite muscle and imagination, performance and creation.

When Art Stepped onto the Podium

The rule was simple but demanding: every work had to be inspired by sport. It could be a painting of a runner at the moment of launch, a sculpture of wrestlers locked in tension, or an architectural design envisioning the future of stadium space. Artists from around the world submitted their works, and international juries judged them with the same seriousness and formal rigor as athletic performances.

Over the following decades, the art exhibitions grew in scope and prestige. At the 1932 Games in Los Angeles, the art section attracted hundreds of thousands of visitors. Artists from more than fifty nations participated between 1912 and 1948. In some years, juries chose not to award medals if they felt the standard had not been met — a testament to how seriously the project was taken [3] [13] . It was not a decorative addition to the Games; it was an integral part of them.

One of the most remarkable figures in this history was Walter Winans, who won gold not only in shooting but also in sculpture [4]. He embodied Coubertin’s ideal of the complete human being — where discipline, technical skill, and creativity do not oppose one another, but deepen one another.

Painting What Moves

To depict sport in art is to attempt to capture what inherently escapes. A runner is velocity embodied. A boxer is concentrated force. A rower is rhythm and endurance. Movement, by nature, exists only in the instant it occurs. How can one preserve motion without freezing it?

Luxembourg artist Jean Jacoby remains the only artist to have won two Olympic gold medals in art [5]. In his sporting studies, the individual face is secondary to the dynamism of movement itself. Bodies dissolve into lines and energy. Flow replaces portraiture.

The Dutch painter Isaac Israëls approached sport through atmosphere rather than monumental heroism. His equestrian scenes capture a lived moment rather than a triumphant climax [6]. The motion feels human, intimate — as though the viewer steps into experience rather than observes spectacle.

And then there is Sweden’s contribution. In 1932, David Wallin won gold for At the Seaside of Arild [7]. It is a painting that does not shout. It reveals sea light and human presence within landscape. Sport is integrated into its environment rather than elevated above it. Where many works emphasized force and drama, Wallin chose stillness and equilibrium. In retrospect, his work reads almost as a meditation on competition itself. It suggests that strength may reside in restraint, that excellence may be found in presence and relational balance.

Vivaldi’s Olympic Drama

The relationship between sport and art predates the modern Games. In 1734, Antonio Vivaldi composed the opera L’Olimpiade [8]. Set during the ancient Games, the opera revolves not around medals, but around loyalty, love, ambition, and moral conflict. Athletic competition provides the setting, but human relationships provide the drama. The Olympic arena becomes a stage for complexity, where honor and vulnerability coexist.

In modern times, the opera is being performed in Stockholm at Folkoperan [9], demonstrating how the Olympic idea continues to inspire artistic reinterpretation. The arena is not only a place of performance, but of narrative and reflection.

The Legacy

In 1948, the final art medals were awarded. Tensions between professional artists and amateur-only athletic rules made the continuation of the art competitions untenable. The art categories were discontinued and replaced with cultural programs.

Yet the experiment had already revealed something essential. It demonstrated that human excellence is not one-dimensional. That muscle and imagination, body and vision, can coexist within the same framework without diminishing one another.

Today, this spirit lives on in contemporary art competitions and juried exhibitions. Television series such as Landscape Artist of the Year and Portrait Artist of the Year create modern public arenas for artistic evaluation [10][11]. Juried exhibitions construct cohesive wholes, selecting works not only for individual strength but for how they converse, balance, and interact within a shared space.

It is not the same as an Olympic medal. But it carries the same impulse: to allow artistic excellence to step into the light and be seen. When we watch the Olympic Games today, we see records and results. Yet the story of the art medals reminds us that there is another dimension to human striving. Movement is measured not only in meters and seconds, but in how we perceive it, interpret it, and transform it into meaning.

For a brief yet significant period, the artist and the athlete stood on the same podium. It was a bold attempt to hold together the many expressions of human capability. And perhaps it is precisely in that ambition — to see the whole — that its deepest significance still resides.

Armonia: When Milan Opened the Games with Art

When the Winter Olympic Games opened in Milan on February 6, 2026, it was more than a ceremony. It was a cultural statement. Beneath the lights of San Siro, the stadium became a living art installation, where Italy presented not only its athletes, but its artistic inheritance.

Creative director Marco Balich shaped the evening around the theme Armonia — harmony — weaving centuries of art, music, cinema, design, and intellectual history into a single unfolding movement.

It began in stillness. Two dancers from Teatro alla Scala embodied Antonio Canova’s Psyche Revived by Cupid’s Kiss(1793). Marble, which in its original form appears eternally suspended, softened through motion. Monumental interpretations of Canova’s sculptures rose around them, while drapery made of light and fabric swept across the stage, achieving what stone never can: breath. Neoclassicism seemed to step down from its pedestal into the present.

Soon the evening shifted into music. Figures of Verdi, Puccini, and Rossini appeared, and a conductor — subtly evoking Fellini’s La Dolce Vita — led dancers dressed as musical notes across the arena. Opera was not presented as heritage behind glass, but as living tradition.

Then came color. Three colossal paint tubes — red, yellow, and blue — floated above the stadium. As they tilted forward, silken rivers of pigment spilled across the stage, merging, swirling, creating new hues. It was a metaphor for culture itself: from foundational elements arise infinite variations.

The stadium became a moving fresco. Architecture, fashion, gastronomy, literature, science, and design were expressed not as a list, but as flow. It was a reminder that Italy does not merely produce culture — it shapes the aesthetic language of civilization.

The Olympic Games celebrate physical excellence. But that night celebrated something equally enduring: the persistence of art.

Records may be broken and surpassed. But marble, aria, brushstroke, and film endure. The Games are about victory. But that evening was about something more lasting. It was about art still standing at the center.

Perhaps it is time to boldly restore the Olympic wholeness — to allow art once again to stand side by side with sport and to make the Games what they can truly be: a living project of education and peace that believes in the full potential of humanity.

More Inspiration 

Referenser

[1] International Olympic Committee – Ancient Olympic Games
[2] International Olympic Committee – Pierre de Coubertin
[3] Olympic Studies Centre – Art Competitions at the Olympic Games
[4] IOC Athlete Profile – Walter Winans
[5] IOC Athlete Profile – Jean Jacoby
[6] Rijksmuseum – Isaac Israëls (biografi och verk)
[7] IOC Athlete Profile – David Wallin
[8] Vivaldi – L’Olimpiade (opera historical overview)
[9] Folkoperan – Olympiaden
[10] Landscape Artist of the Year
[11] Portrait Artist of the Year
[12] Metropolitan Museum The Ancient Olympics 
[13] Olympic Art 1932 Los Angles

När Olympiska Spelen delade ut guld till en målning

Stockholm, sommaren 1912. Stadion är fylld av jubel. Publiken reser sig när löparna bryter mållinjen, vita hattar glimmar i solen och flaggor rör sig långsamt i vinden. Kroppar är spända till det yttersta, koncentrationen tät som sommarvärmen över läktarna. Här mäts världen i sekunder och centimeter. Här är prestationens ögonblick allt – den korta, intensiva punkten där mänsklig kraft kondenseras till resultat.

Se eller lyssna till en diskussion om artikeln, eller fortsätt läs artikeln nedan.

Lyssna på en diskussion on Konst och Olympiska spel.

Se en video om Konst och Olympiska spel.

Men inte långt därifrån finns ett annat rum. I det rummet är tempot annorlunda. Där rör sig människor långsamt mellan målningar, skulpturer och arkitektritningar. Där hänger löpare i olja, brottare i brons och visioner av framtida stadionbyggen i bläck och akvarell. Ljuset faller mjukt över ytorna. Det är stilla, nästan sakralt. Och även här väntar en medaljceremoni. En målning ska få guld.

Det låter i dag nästan som en poetisk överdrift, men det var en historisk realitet. Mellan 1912 och 1948 var konst en officiell del av de olympiska spelen. Guld, silver och brons delades ut inte bara för fysiska prestationer, utan för konstnärliga tolkningar av sportens idé och estetik. För att förstå hur detta kunde ske behöver vi gå tillbaka till spelens djupare ursprung.

Från Olympia till den moderna världen

De olympiska spelen uppstod i antikens Grekland, traditionellt daterade till 776 f.Kr. i Olympia. De var en del av en religiös festival till Zeus ära och fungerade som en samlingspunkt för grekiska stadsstater. Under spelen utlystes vapenvila så att deltagare kunde resa säkert genom ibland fientliga territorier [1]. I denna vapenvila låg en stark symbolik: även i konflikt kunde människor samlas kring gemensamma ideal.

Tävlingarna handlade om styrka, snabbhet och uthållighet, men de var också inbäddade i poesi, ritual och konst. För de antika grekerna var fysisk excellens inte isolerad från kulturell och moralisk bildning. Kroppen var ett uttryck för harmoni och disciplin, och konsten en spegling av samma strävan efter balans och form.

När kejsar Theodosius I förbjöd spelen år 393 e.Kr. försvann inte bara en idrottstradition, utan också en symbolisk helhet mellan kropp och kultur. Den olympiska elden slocknade i mer än tusen år.

När de moderna spelen återupplivades 1896 i Aten genom visionen hos Pierre de Coubertin var det med en stark övertygelse om att idrotten kunde bidra till internationell förståelse och moralisk fostran [2]. Coubertin såg de olympiska spelen som ett utbildningsprojekt lika mycket som ett idrottsevenemang. I en tid präglad av nationalism och industriell acceleration ville han skapa en plats där tävlan kunde vara civiliserad, reglerad och förenande. Men hans vision stannade inte vid tävlingsbanan.

Han ville att spelen skulle återskapa den antika helheten. Därför introducerade han i Stockholm 1912 det han kallade “Musernas pentathlon” – tävlingar i arkitektur, måleri, skulptur, musik och litteratur [3]. Det var ett försök att åter sammanföra muskler och muser, prestation och skapande.

När konsten klev upp på podiet

Regeln var enkel men krävande: varje verk måste vara inspirerat av sport. Det kunde vara en målning av en löpare i startögonblicket, en skulptur av en brottares sammanflätade kroppar eller en arkitektritning som föreställde framtidens stadion. Konstnärer från hela världen skickade in sina bidrag, och internationella juryer bedömde dem med samma allvar och formalitet som idrottsprestationerna.

Under de följande decennierna växte konstutställningarna i omfattning och prestige. Vid spelen i Los Angeles 1932 lockade konstsektionen hundratusentals besökare. Konstnärer från över femtio nationer deltog under perioden 1912–1948. I vissa år valde juryerna att inte dela ut medalj om kvaliteten inte ansågs tillräcklig, vilket visar hur seriöst projektet togs [3]. Det var ingen dekorativ bilaga till spelen; det var en integrerad del av dem.

En av de mest anmärkningsvärda gestalterna i denna historia är Walter Winans, som inte bara vann guld i skytte utan även i skulptur [4]. Han personifierade Coubertins ideal om den hela människan – där disciplin, teknik och kreativitet inte stod i motsats till varandra, utan snarare förstärkte varandra.

Att måla det som rör sig

Att skildra sport i konst är att försöka fånga det som undflyr. En löpare är hastighet förkroppsligad. En boxare är koncentrerad kraft. En roddare är rytm och uthållighet. Rörelsen är i sitt väsen temporär – den finns bara i det ögonblick då den sker. Hur fångar man rörelse utan att den stelnar?

Luxemburgaren Jean Jacoby är fortfarande den ende konstnär som har vunnit två olympiska guld i konst [5]. I hans sportstudier är det inte individens ansikte som dominerar, utan rörelsens dynamik. Kroppar löses upp i linjer och energi. Det är flödet som står i centrum, inte porträttlikheten.

Den nederländske målaren Isaac Israëls närmade sig sporten genom atmosfär snarare än monumental heroism. Hans ryttarmotiv fångar ett ögonblick snarare än en triumf [6]. Rörelsen är mänsklig, nästan intim, som om betraktaren får kliva in i en levd erfarenhet snarare än bevittna ett historiskt ögonblick.

Och så finns Sveriges bidrag. År 1932 vann David Wallin guld för Vid Arilds strand. [7]. Det är en målning som inte ropar. Den visar havets ljus och människans närvaro i lanskapet. Sporten är integrerad i omgivningen, inte upphöjd över den. Där andra verk betonar kraft och dramatik, valde Wallin stillhet och balans. I efterhand framstår hans verk nästan som en reflektion över själva tävlingslogiken. Den visar att styrka också kan vara återhållsamhet, att excellens också kan vara närvaro och relation

Vivaldis olympiska berättelse

Kopplingen mellan sport och konst är dock äldre än de moderna spelen. Redan 1734 skrev Antonio Vivaldi operan L’Olimpiade [8]. I operan är de antika spelen ramen för en berättelse om lojalitet, kärlek och ambition. Här är det inte medaljen i sig som är dramatisk, utan relationerna mellan människorna och de moraliska val de ställs inför. Den olympiska arenan blir scen för mänsklig komplexitet. Den blir en plats där ära och sårbarhet existerar samtidigt.

I modern tid har operan framförts i Stockholm på Folkoperan [9], vilket visar hur den olympiska idén fortsätter att inspirera konstnärlig tolkning. Arenan är inte bara en plats för prestation, utan för berättelse, symbolik och existentiella frågor.

Arvet

1948 delades de sista konstmedaljerna ut. Spänningen mellan professionella konstnärer och amatörreglerna för idrottare gjorde projektet svårt att fortsätta. Konstsektionen avskaffades och ersattes med kulturella program.

Men experimentet hade redan visat något avgörande. Det hade visat att mänsklig excellens inte är endimensionell. Att kroppen och blicken, muskeln och fantasin, kan erkännas inom samma ram utan att förminska varandra.

I dag lever denna anda vidare i konsttävlingar och jurybedömd utställningar. Tv-format som Landscape Artist of the Year och Portrait Artist of the Year skapar nya offentliga arenor för konstnärlig prövning och inspiration [10][11].   Juryutställningar bygger helheter där verk väljs inte bara för individuell styrka utan för hur de samspelar och skapar dialog i ett rum.

Det är inte samma sak som en olympisk medalj. Men det bär på samma impuls: att låta konstnärlig excellens träda fram i ljuset och bli sedd.

När vi i dag betraktar de olympiska spelen ser vi rekord och resultat. Men berättelsen om konstmedaljerna påminner oss om att det också finns en annan dimension av mänsklig strävan. Rörelse mäts inte bara i meter och sekunder, utan i hur vi uppfattar den, tolkar den och ger den mening.

Under en kort men betydelsefull period stod konstnären och atleten på samma podium. Det var ett djärvt försök att hålla samman människans olika uttryck. Och kanske är det just i den ambitionen – att se helheten – som dess största betydelse fortfarande finns kvar.

Armonia: När Milano öppnade spelen med konst

När de olympiska vinterspelen invigdes i Milano den 6 februari 2026 var det inte bara en ceremoni. Det var ett konstnärligt ställningstagande. Under ljusen på San Siro förvandlades stadion till en levande konstinstallation, där Italien inte bara presenterade sina atleter – utan sin kulturella identitet.

Den kreativa ledaren Marco Balich formade kvällen kring temat Armonia – harmoni – och det var som om århundraden av konst, musik, film, design och idéhistoria vävdes samman till en enda sammanhängande rörelse.

Det började i stillhet. Två dansare från Teatro alla Scala steg fram och förkroppsligade Antonio Canovas Psyche Revived by Cupid’s Kiss från 1793. Marmorn, som i originalet tycks frusen i evig beröring, mjuknade genom deras rörelse. Runt dem reste sig monumentala tolkningar av Canovas skulpturer, och draperier i tyg och ljus svepte över scenen och gjorde det som sten aldrig kan: de andades. Det var som om neoklassicismen tog ett steg ned från sockeln och in i samtiden.

Snart övergick kvällen i musikens värld. Gestalter av Verdi, Puccini och Rossini trädde fram, och en dirigent – med en subtil blinkning till Fellinis La Dolce Vita – ledde en scen där dansare klädda som musiknoter rörde sig över arenan. Operan stod inte som museum, utan som levande tradition.

Sedan kom färgen. Tre kolossala färgtuber – röd, gul och blå – svävade över publiken. När de långsamt lutade sig framåt började silkeslika floder av färg rinna ut över scenen. De flöt samman, virvlade och skapade nya nyanser. Det var en visuell metafor för hur kultur fungerar: från grundläggande uttryck uppstår oändliga variationer.

När scenen fylldes av dansare i lysande kulörer blev hela stadion en rörlig fresk. Arkitektur, mode, gastronomi, design, litteratur och vetenskap gestaltades inte som uppräkning utan som flöde. Det var en påminnelse om att Italien inte bara producerar kultur – det formar civilisationens estetiska språk.

De olympiska spelen firar fysisk excellens. Men denna kväll firade något lika uthålligt: konstens förmåga att överleva, förnya sig och bära mening genom sekler.

Spelen handlar om seger. Men den kvällen handlade om något mer beständigt. Den handlade om att konsten fortfarande står i centrum.

Kanske är det dags att modigt återskapa den olympiska helheten – att låta konsten åter stå sida vid sida med idrotten och göra spelen till det de kan vara: ett levande utbildnings- och fredsprojekt som tror på människans hela potential?

More Inspiration 

Referenser 

Se ovan

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Olympics Awarded Gold for a Painting / OS Delade ut Guld för en Målning first appeared on Novisali.

(på svenska nedan)

Still life is often described as quiet.
But when you spend time with objects long enough, they begin to speak.

This week’s work was not about capturing a moment, but about building one — arranging, waiting, adjusting light until something unseen settled into place. The image emerges slowly. Almost reluctantly. And then, at some point, it feels as if the objects recognise one another.

I chose to work with objects from my mother’s family — the Lindahl clergy family of northern Sweden. Three images became three small constellations. Not portraits of people, but traces of lives once lived.

1 — Grandma Märta and Stillness

On a brass tray rest books, a hymnbook, and small personal fragments carefully kept over time — a lock of hair, a confirmation handkerchief, a harmonica once played. Objects touched often, then slowly left to rest.

The light is soft and warm. Nothing moves.
The image holds a kind of stillness where time feels suspended, as if memory itself has slowed down.

2 — Grandpa Allan and Time

The second image is darker. An old clock made by my grandfather stands at the centre, surrounded by tools, books, a key from a church long served by his grandpa, and objects shaped by hands accustomed to work.

Shadows play a larger role here. Time is present not as passing, but as accumulation — in surfaces worn smooth, in objects repaired rather than replaced. Even the small stones carry uncertainty, believed once to be fragments of a meteorite.

Some stories remain unresolved. Perhaps that is why they endure.

3 — Blanche and Tradition

The third image carries traces of Sámi culture through objects given to my mother’s aunt Blanche during her years as a teacher. A small toy sled, a reindeer leather purse, a drinking cup  (kåsa), a decorated Sámi knife.

These objects speak of craftsmanship and exchange — of lives meeting across cultures. The image is grounded, close to the earth, shaped by materials that age slowly and remain useful long after their makers are gone.

Light as Continuation

Looking at the three images afterwards, one element returns quietly: light.

Not dramatic light, but a presence. A small persistence.
Something that continues.

Both my grandparents belonged for a time to the Rosicrucian Order, where contemplation and symbolism held an important place. Without intending it, the still lifes began to resemble small reflective spaces — not religious, but attentive. Places where objects are allowed to hold memory.

The images became less about documentation and more about listening. About an invisible inheritance — the sense that meaning moves through generations, sometimes silently, carried forward in ordinary things.

It is striking how much life can remain in objects that no longer move.

References and Further Reading

The Lindahl Family
The Lindahl clergy family of northern Sweden forms the historical background to several of the objects included in the images.
Lindahl Family Association – History

Rosicrucian Order
The Rosicrucian Order is a philosophical and symbolic tradition rooted in European mysticism and contemplative thought.
Rosicrucianism – Overview

Family References
Märta Lindahl
Allan Lindahl
Rudolf Lindahl
Björn-Olle Lindahl

Related Stories

Seeing More Slowly
Upcoming Exhibition – Inspiring Photography

När föremål börjar tala

En fördjupning i stilleben

Stilleben beskrivs ofta som stilla.
Men när man tillbringar tillräckligt lång tid med föremål börjar de tala.

Veckans fördjupningar handlade inte om att fånga ett ögonblick, utan om att bygga ett — att arrangera, vänta och justera ljuset tills något osynligt föll på plats. Bilden växer fram långsamt. Nästan motvilligt. Och någonstans längs vägen uppstår en känsla av att föremålen börjar känna igen varandra.

Jag valde att arbeta med föremål från min mammas släkt — den Lindahlska prästsläkten i norra Sverige. Tre bilder blev till tre små konstellationer. Inte porträtt av människor, utan spår av levda liv.

1 — Mormor Märta och stillheten

På en mässingsbricka vilar böcker, en psalmbok och små personliga fragment som bevarats över tid — en hårlock, en konfirmationsnäsduk, ett munspel som en gång spelats. Föremål som ofta hållits i händer, och sedan långsamt fått vila.

Ljuset är mjukt och varmt. Ingenting rör sig.
Bilden bär en stillhet där tiden tycks upphävd, som om själva minnet har saktat in.

2 — Morfar Allan och tiden

Den andra bilden är mörkare. I centrum står en gammal klocka tillverkad av min morfar, omgiven av verktyg, böcker, en nyckel från en kyrka där hans farfar en gång tjänstgjorde, och föremål formade av händer vana vid arbete.

Skuggorna får större utrymme här. Tiden framträder inte som något som passerar, utan som något som samlas — i ytor som slitits mjuka, i saker som lagats istället för att ersättas. Även de små stenarna bär på en osäkerhet, en gång trodda vara fragment från ett meteoritnedslag.

Vissa berättelser förblir ofullständiga. Kanske är det därför de består.

3 — Faster Blanche och traditionen

Den tredje bilden bär spår av samisk kultur genom föremål som min mammas faster Blanche fick under sina år som lärare. En liten leksakssläde, en penningpung i renskinn, en kåsa och en dekorerad samekniv.

Föremålen berättar om hantverk och utbyte — om liv som möts mellan kulturer. Bilden är jordnära, nära materialen, formad av sådant som åldras långsamt och förblir användbart långt efter att dess skapare gått vidare.

Ljuset som fortsättning

När jag ser på bilderna i efterhand är det ett element som stilla återkommer: ljuset.

Inte ett dramatiskt ljus, utan en närvaro. En lågmäld uthållighet.
Något som fortsätter.

Både min mormor och morfar tillhörde under en period Rosencreutzarorden, där det kontemplativa och symboliska hade en viktig plats. Utan att det var avsikten började stillebenen likna små rum för eftertanke — inte religiösa, men uppmärksamma. Platser där föremål får bära minne.

Bilderna kom därför att handla mindre om dokumentation och mer om lyssnande. Om ett osynligt arv — känslan av att mening rör sig genom generationer, ibland stilla, buren vidare i vardagliga ting.

Det är slående hur mycket liv som kan finnas kvar i föremål som inte längre rör sig.

Referenser och Mer 

Lindhalska släkten
Den Lindhalska prästsläkten i norra Sverige utgör den historiska bakgrunden till flera av föremålen i bilderna.
Lindahl släktförening – historik

Märta Lindahl
Allan Lindahl
Rudolf Lindahl
Björn-Olle Lindahl

Rosencreutzarorden
Rosencreutzarorden är en filosofisk och symbolisk tradition med rötter i europeisk mystik och kontemplation.
Rosenkreuzarna – översikt

Relaterade Historier 

Att se mer långsamt 

Kommande utställning Inspirerade Fotografier 

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post When Objects Begin to Speak/ När föremål börjar tala first appeared on Novisali.

Hope is often misunderstood.

We tend to speak about hope as something that belongs to the future — something that will arrive when uncertainty disappears, when problems are solved, when clarity returns. Hope becomes a reward waiting at the end of difficulty. But the world we inhabit today does not easily allow for that kind of hope.

Across economic, technological, and societal domains, uncertainty has shifted from being an interruption to becoming a condition. Work emerging from the World Economic Forum increasingly describes volatility, complexity, and systemic interdependence as structural realities rather than temporary disruptions. The question is no longer how to predict the future accurately, but how to remain capable of acting meaningfully without certainty.

This is where hope changes meaning. Not as a promise. But as a practice.

Hope is not optimism — and not prediction

Optimism assumes that things will turn out well. Prediction assumes that we can foresee what lies ahead. Hope requires neither.

Leadership and organisational research, including discussions in INSEAD Knowledge, increasingly emphasises the importance of holding paradox — the ability to remain inside tension without rushing toward premature resolution. Creativity and innovation often emerge when ambiguity is engaged with rather than avoided.

Hope lives in this space. It does not say everything will be fine. It says something meaningful can still be done from here.

This distinction matters. Optimism disappears when conditions worsen. Hope, when practiced, remains available even in ambiguity.

AI, imagination, and human agency

Artificial intelligence intensifies this tension. AI improves prediction and optimisation, yet it also reveals how limited prediction remains in complex human systems. The future becomes increasingly shaped by interaction rather than forecast.

Research from the Institute for the Future and futurist Jane McGonigal reframes this challenge in an important way. Rather than attempting to predict a single future, people and organisations benefit from practicing multiple possible futures. Imagining different scenarios strengthens resilience, reduces anxiety, and increases agency because individuals feel better prepared to respond to change.

Hope, in this sense, is not passive expectation. It is an active capacity to imagine alternatives and remain engaged with shaping them. This aligns deeply with artistic practice. Art does not forecast the future; it expands the range of futures we can imagine ourselves inhabiting.

The neuroscience of uncertainty & creativity

Neuroscience helps explain why this matters. Uncertainty activates threat responses in the brain. We seek closure, explanation, and control. Yet creativity research shows that uncertainty also creates the conditions for new insight. What researchers describe as “psychological entropy” can generate anxiety, but when explored rather than avoided, it becomes the starting point for meaning-making and creative reorganisation.

Art interrupts the impulse toward immediate resolution. When we engage with art that does not resolve itself immediately, the brain shifts from problem-solving into exploration. Multiple interpretations can coexist. The need to conclude softens. Instead of closing uncertainty, we learn to remain present within it. In this sense, art becomes a training ground for hope.

Art as a space that holds uncertainty

In my series Hopepunk, Human Cartography, and Sparks of Hope, I explore how hope moves between present experience and future imagination. The works do not attempt to predict the future, but to make space for imagining and inhabiting more hopeful directions from where we stand today.

Each series approaches this differently. Hopepunk explores hope as an active stance — a quiet resistance against cynicism and disengagement. Human Cartography maps inner and relational landscapes, tracing how individuals orient themselves in times of change. Sparks of Hope focuses on moments of emergence — small signals of possibility that allow movement to begin again.

The artworks function as maps rather than answers. A map does not remove uncertainty. It helps us orient ourselves within it. Through layering — watercolor, digital reinvention, and interactive extensions — the work reflects a world where meaning unfolds over time. Interpretation changes as the viewer changes. The artwork becomes less an object and more a meeting place between perception, imagination, and reflection.

Art here does not resolve uncertainty. It holds it long enough for something else to emerge: attention, orientation, and the recognition that hope can exist even before certainty appears.

Hope as a present-day practice

Across contemporary cultural writing — from leadership discourse to long-form essays such as those explored in The Atlantic and The Marginalian — hope is increasingly described not as naive positivity but as an active stance. A decision to remain in relationship with the world even when outcomes remain unclear.

Mapping hope means asking:

• What do I remain in relationship with?
• What still matters enough to care for?
• Where can agency exist, even in small forms?

Hope practiced this way becomes sustainable. It does not depend on certainty or success. It grows through attention, imagination, and continuation.

Mapping hope to remain human

When I say that I work with mapping hope as a present-day practice, I mean that hope is something we enact through orientation rather than expectation.

Hope does not eliminate uncertainty. It gives us a way to stay present inside it.

In an age shaped by artificial intelligence and accelerating change, this may be one of art’s most important roles — not to predict the future, but to help us remain human while it unfolds.

Mapping hope beyond the studio

Over time, through observing leaders, teams, and people navigating uncertainty, the focus of Mapping Hope began to take shape in my artistic work.

In conversations around difficult decisions, transformation, and change, I repeatedly encountered the same challenge. The difficulty was rarely a lack of information. It was the absence of orientation — how to move forward without certainty, how to remain connected to what matters when outcomes were unclear, and how to sustain agency in complex situations.

These observations gradually found their way into the studio. Art became a space where these questions could be explored more slowly and more openly. Where uncertainty did not need to be resolved immediately, and where imagination and reflection could coexist. The artworks became maps rather than answers — ways of making visible the process of staying present while moving forward.

In this sense, art and leadership meet in a shared territory. Both require attention, judgment, and the willingness to act without complete clarity. Mapping hope, then, is not about optimism. It is a practice of orientation — a way of continuing to engage, to care, and to shape what comes next while the future remains open.

Perhaps hope was never something waiting for us in the future, but something we practice in how we meet the present.

Further Reading & References

• World Economic Forum — leadership and uncertainty
• INSEAD Knowledge — paradox mindset and creativity
• Institute for the Future & Jane McGonigal — imagination and future thinking
• Neuroscience & creativity research
• The Marginalian — creativity and meaning
  

Art Exhibition

If these reflections speak to you, I would love to welcome you into the physical space where Mapping Hope lives and breathes.

Mapping Hope at
Gaudí Art Fair 2026
Galería de Arte Gaudí
C/ García de Paredes 76
28010 Madrid, Spain

February 26 – March 12, 2026
(Novisali will be present in Madrid March 7–12)

Presented during Madrid’s contemporary art week alongside ARCO Madrid and the city’s international art program. Come meet the artists, experience the works up close, and explore the digital extensions that bring each piece to life.

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Mapping Hope – as a Practice, Not a Promise first appeared on Novisali.

What if we could see— not only with our own eyes, but through the eyes of those who came before us? What if our vision held more than the present— the whisper of what was, and the echo of what may yet come?

In a time when so much pulls us away from what is living, where screens glow brighter than the stars, something deep within us longs to reconnect: to nature, which holds us without words, to the ancestors, whose wisdom whispers through our inner landscapes, and to each other, in a web of moments, breath, and care.

We also long—often without knowing—for an invisible guardian: someone who watches without needing to be seen, whose presence doesn’t announce itself, but is quietly felt.

And sometimes, in the midst of our own becoming, we become that invisible guardian— for a child, a colleague, a hope, or a future we may never see. We watch, we weave, we wait—without recognition.

“Eyes Woven with Time” is more than a theme. It is an invitation. An invitation to witness time not as a line, but as a thread— spun through memory, braided with breath, looped through what was and what may yet be.

Even today, Viking symbols quietly shape the tools we use. Take Bluetooth (shown left): its logo is formed from two ancient Norse runes— ᚼ (Hagall) and ᛒ (Bjarkan) —the initials of Harald “Blåtand” Gormsson, a Viking king who united Denmark and Norway including northern part of Sweden. What once marked stone now signals between devices, quietly reminding us that some connections—like stories, symbols, and legacies—are timeless. 

What once marked stone now signals between devices, quietly reminding us that some connections—like stories, symbols, and legacies—are timeless.  

Here, time is circular. Choices ripple. Glances become legacies.

We are called to see through the gaze of the Norse Norns—Urd, Verdandi, and Skuld—who weave the threads of time: memory, presence, and possibility. These ancient weavers dwell at the roots of Yggdrasil, shaping the fate of gods and mortals not by predicting, but by crafting time itself. Urd for past times, Verdandi for present time and Skuld for future times.

The Norns were not myth alone; their presence was believed to be real and active in the Viking world. Their weaving was echoed in the carving of rune stones like the Frösöstenen in Jämtland, from around 1050, where Austmaðr marked both religious transformation and remembrance. These stones were not just memorials—they were temporal bridges, ripples in the great weave of time.

Urd reminds us of the depth of what has been. Verdandi lives in the unfolding now. Skuld invites us to act with courage, knowing today’s choices ripple into tomorrow.

They call us not only to witness time, but to shape it— to become guardians of what we protect, preserve, and pass forward.

And perhaps that guardianship begins in stillness. Modern research shows that stargazing, looking toward the horizon, and even daydreaming awaken something essential in us. These moments of open attention and expanded vision are not distractions—they are returns. They make us more hopeful, more creative, more empathetic, more calm, and more insightful.

Just as the Norns weave fate beneath the stars, we, too, are invited to pause, to look up, and to begin weaving.

The guardians once walked among longhouses and shorelines. In places like Birka and Uppsala, their presence still lingers—in burial mounds, rune stones, and reconstructed villages that echo the rhythm of their time-bound weaving.

The animal guardians represent how we live within the Norns’ weave—how we embody, protect, and interpret time’s threads. Each carries a unique form of wisdom: the strength of the bear, the instinct of the wolf, the cleverness of the fox, the belonging of the reindeer, the peace of the dove, the clarity of the eagle, the insight of the owl, and the mystery of the lynx. 

These beings are nature’s companions to the Norns’ vision, grounding their cosmic weave in everyday presence and action.

Here, eyes are more than sight. They are symbols of inner knowing, ethical vision, and future-minded care. From the stroke of a brush to the shimmer of fur, the animal guardians within this space remind us: wisdom doesn’t always speak—sometimes it simply watches.

Like the shield maidens and farmholders of the Viking Age, many guardians walked softly but led fiercely—holding homes, harvests, and hopes when others sailed far.

Ancient Guardians, Future Eyes

Bear – Guardian of Strength and Protection

The Bear is the elder, the mother, the one who remembers. With ancient power and grounded presence, she teaches us when to act, and when to rest. She guards the space between fury and stillness, where protection is soft, and strength—immovable.

Reindeer – Guardian of Migration and Belonging

The Reindeer leads with grace and certainty, carrying ancestral knowledge through ever-changing landscapes. She knows the path without seeing it, carrying stories across snow as if the sky had antlers.

Wolf – Guardian of the Wild and the Edge

The Wolf walks the in-between— between wilderness and civilization, solitude and kinship. At the edge of knowing, she waits. Where the wild begins, she listens for your return.

Eagle – Guardian of Vision and Perspective

The Eagle soars with quiet strength, seeing far beyond the moment. She reads the sky like memory, gathering clarity from height and reminding us— true vision needs space.

Fox – Guardian of Cleverness and Truth in Disguise

The Fox guards insight, subtle truth, and quiet transformation. Truth wears a flicker and a grin. She hides in shadows, leaving clarity in her wake.

Owl – Guardian of Deep Wisdom and Night-Sight

With eyes that pierce the dark, the Owl reveals what lies beneath the silence. Her wings do not speak, but her stillness does. She turns her head— and the past exhales.

Lynx – Guardian of Hidden Things

The Lynx is nearly invisible—but always seeing. She walks the realm of mystery and restraint. You may not see her— but she sees you. Where secrets sleep, she walks with care.

Dove – Guardian of Peace and Sacred Breath

The Dove is the soft exhale after the storm, the message sent in hope, the hush where love takes root. In the hush after endings, she remains. Breath, forgiveness, the flutter of peace— becoming light.

A Gaze That Stays With You

“Eyes Woven with Time” is ultimately about how we choose to see— and what we do once we’ve seen.

It honors:
• The quiet watchers—those who notice what others avoid.
• The intergenerational gaze—linking past and future through present care.
• The inner eye—of soul, intuition, and unseen knowing.
• The cosmic eye—reminding us to look up, to wonder, and to remember our place in the great weave.
• The sacred responsibility of seeing—because once you see, you cannot unsee.

This is a space where glances become bridges, and threads shimmer like timelines. It’s not just what hangs on the wall— it’s what follows you home.

Even our names carry echoes—’son of’ this, or ‘from’ that farm—reminding us we are threads spun from someone else’s story. The Viking tongue still lingers in the soil and syllables of today.

The Exhibition Experience

Step into a living tapestry where time breathes, wisdom watches, and guardians stir just beyond the veil.
“Eyes Woven with Time: Guardians of the Invisible Threads” invites you on an immersive journey through Vision, Memory, and the Quiet Power of Guardianship—woven with brushstroke, breath, and story.

This is more than an exhibition.
It’s an awakening of your inner eye.

UPDATE: The Virtual Art Exhibition is now closed and some artworks from the exhibition will be shown at the upcoming exhibition by Novisali at Danderyds Konstrunda and two of the artworks from the series will be shared at ARTMUC in Munich Oct 10-12. Read more here: > Eyes Woven with Time 

Reflect. Remember. Reweave.

To deepen your journey, we invite you to use the Personal Reflection and Art Guide — a companion to help you pause, see, and feel more fully:

> Novisali Personal and Art Reflection Guide

*What guardian(s) do you feel most connected to right now?
*What kind of guardian(s) are you becoming?
*What do you see now that you didn’t before?
*When was the last time you looked up—and what stirred in you beneath the stars?
*And what will you do with that vision?

Poem and Song

 Eyes Woven with Time 

A song;  Eyes Woven with Time – What what’s us when no one sees

A Poem of Guardians of the Invisible Threads by Novisali

What watches us when no one sees—
When stars fall silent through the trees?
What ancient gaze, both wild and wise,
Still flickers deep behind our eyes?
In stillness, breath, and quiet grace,
The guardians move through time and space.

What if we saw not just with sight—
but through ancestral eyes at night?
A bear’s deep gaze, the reindeer’s stride,
A lineage walking by our side.

What if the now held echoes true—
Of what has been and what’s to do?
The wolf awaits where wild things grow,
She guards the edge we fear to know.

In roots of Yggdrasil they weave—
The Norns, who thread what we believe.
Urd whispers softly of the past,
Verdandi shows the breath that lasts.

Skuld calls us forward, bold and wide,
With eagle’s eye and sky as guide.
Above the clouds, we see anew—
That every glance may ripple through.

Through each, a thread—through time, a gaze,
Not measured in our fleeting days.
But in the way we care and tend,
To kin, to earth, to journeys’ end.

So let us see not just ahead,
But where the past and dreams are wed.
Let eyes be more than tools of sight—
Let seeing guide us into right.

In every breath, a chance to see—
Not just the world, but who we’ll be.
For once you see through woven time,
You guard the weave—a truth, a sign.

In stillness, breath, and quiet grace,
The guardians move through time and space.
A fox’s grin, an eagle’s flight,
A wolf’s soft step in morning light,
An owl’s hush, a lynx’s lore,
A dove’s release, the bear’s core.

So here we stand, with eyes made new—
From fur and feather, fang and view.
Through every gaze, a thread is spun,
By those who watch what we’ve begun.
In seeing now through time’s embrace,
We choose to guard—this life, this place.

References;

Vikings beyond stereotypes

Frösö Runestone

Harald Bluetooth

Birka

Norns

About Viking artefacts

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post was is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Eyes Woven with Time: Guardians of the Invisible Thread  first appeared on Novisali.

Imagine a world where hope is not just a feeling but a strategy—a defiant, intentional act of creating a better future. This is the essence of Hopepunk, a storytelling movement born in 2017 that emphasizes resilience, kindness, and collective action. But its power extends far beyond fiction. In a world grappling with rapid change and uncertainty, Hopepunk holds lessons not just for individuals but for companies, leaders, and boards seeking purpose and direction.

Listen to the discussion about Hopepunk:

Hopepunk: The Future Needs a New Kind of Story

Hopepunk stories are about more than survival; they’re about thriving against the odds. They show us characters who fight for connection, justice, and change, even when success isn’t guaranteed. It’s the same vision we need for the future of businesses and societies: a commitment to purpose and progress, no matter how difficult the journey.

In speculative fiction like Becky Chambers’ A Psalm for the Wild-Built, characters challenge norms and create inclusive, sustainable futures. Scholars like Onur Karakose see these narratives as blueprints for rethinking systems and structures—lessons that are just as relevant to boardrooms and corporate strategy as they are to literature.

Companies and Boards: The Guardians of Purpose

Businesses today face a choice: stay reactive or lead with purpose. Hopepunk teaches us that the latter is the only viable path forward. Boards and leaders must actively cultivate resilience, not just in their strategies but in their cultures. They need to ask, “How can we be a force for good in the world?”

Purpose is no longer just a buzzword; it’s a necessity. Companies that align with long-term social and environmental goals are better positioned to navigate uncertainty. Leaders who cultivate purpose within their organizations create not only value but also meaning—for employees, stakeholders, and society.

The World Economic Forum emphasizes the importance of building on past leadership principles to create a better future, highlighting the need for leaders to adapt timeless values to contemporary challenges.

Hopeful Leadership: Cultivating Resilience in Chaos

To lead with hope is to lead with courage. It’s about recognizing that change is inevitable and choosing to shape it rather than resist it. Leaders who embody Hopepunk values prioritize:

1. Future Thinking: Like Hopepunk’s imaginative worlds, businesses must look beyond short-term gains to create sustainable, inclusive futures. Researchers Rikke Toft Nørgård and Kim Holflodsuggest using speculative and utopian thinking to reimagine education—and the same applies to business. By embracing radical innovation and big-picture thinking, leaders can ensure their organizations are not just reactive but regenerative.

2.Resilience: Hopepunk heroes fight on, even when the odds are against them. In business, this means fostering cultures that embrace change and learn from failure. Boards play a critical role here, setting the tone for adaptability and guiding companies through turbulent times.

3.Purpose and Meaning: Donna Passara Crilly’s research on Hopepunk during times of crisis reveals its power to foster collective resilience. For companies, this translates to embedding purpose into every decision, ensuring employees and stakeholders see their efforts as part of something bigger.

4.Kindness and Connection: In Hopepunk stories, kindness is an act of rebellion. For leaders, this means building workplaces where empathy and collaboration thrive. By prioritizing people over profits, companies can achieve sustainable success.

The World Economic Forum identifies key geopolitical questions for 2025, urging leaders to address challenges with a forward-thinking and hopeful approach.

Boards as Hopepunk Heroes

Boards are the stewards of a company’s future. They must ensure that purpose isn’t just a statement on a website but a guiding principle in every strategy. This requires dynamic leadership, where boards actively:

• Foster innovation and adaptability.
• Hold companies accountable for long-term sustainability goals.
• Champion inclusivity and equity within their organizations.

As thought leaders like Cecilia Mancuso suggest, Hopepunk isn’t just a genre; it’s a framework for social and systemic change. Boards that embrace this mindset can guide companies through challenges while staying true to their purpose.

The Future We Build Together

Hopepunk is more than a storytelling movement—it’s a call to action for individuals, companies, and societies to create a future shaped by boldness, purpose, and resilience. Hope isn’t passive; it’s something we cultivate, defend, and fight for.

By pairing radical optimism with visionary frameworks like Massive Transformative Purpose (MTP) and Moonshot Thinking, we can reimagine what’s possible:

• Massive Transformative Purpose inspires organizations to define bold goals that drive innovation and meaningful impact, uniting stakeholders around a shared vision for sustainability, equity, and progress.
• Moonshot Thinking challenges leaders to tackle ambitious, seemingly impossible goals with creativity and resilience, tackling big problems and achieving extraordinary change.

Combining Hopepunk, MTP, and Moonshots

The future demands bold action and compassion. By blending Hopepunk principles with MTP and Moonshot Thinking, individuals and organizations can drive societal progress where:

• Purpose fuels progress: Boards and leaders create long-term value for humanity and the planet.
• Resilience sparks innovation: Teams embrace challenges to create groundbreaking solutions.
• Audacity inspires action: Bold goals push organizations to address global challenges.

A Call to Climate Leadership

This week, COP29 in Baku is gathering nations to advance global climate finance and operationalize carbon markets. For corporate boards, aligning strategies with climate goals isn’t just compliance—it’s an opportunity for growth and leadership in sustainability. (Read the briefing here)

The future isn’t inherited—it’s built. With Hopepunk, MTP, and Moonshot Thinking, we can craft a legacy of resilience, progress, and hope

A Future Worth Fighting For

The future is not something we passively inherit—it’s something we actively create. Whether you’re an individual imagining a better world, a leader shaping your company’s path, or a board member guiding strategy, the question to ask is: What would a Hopepunk hero do?

With Massive Transformative Purpose as our guide, Moonshot Thinking as our framework, and climate leadership informed by forums like COP29, we can pursue audacious goals while staying rooted in compassion, courage, and collaboration. Together, we can write a story of radical hope—a story where we don’t just survive the future but thrive in it, creating a legacy worth fighting for.

References

• 5 Geopolitical Questions for 2025 – World Economic Forum. Discusses key geopolitical challenges and questions leaders will need to address in 2025. Read the full article here.
• Leadership for our times: Build on the past to create a better future – World Economic Forum. Discusses how timeless leadership principles can be adapted to address contemporary global challenges. Read the full article here.
• Beyond Cyberpunk: Reading Hopepunk as Queer Futurism in Becky Chambers’ A Psalm for the Wild-Built – Onur Karakose. Examines how Hopepunk narratives create subversive queer futurisms, breaking traditional storytelling norms. Read the full article here.
• Multiplicative Speculations: What We Can Learn from The Rise and Fall of Hopepunk – Cecilia Mancuso. Explores Hopepunk’s impact on genre conventions and its potential for inspiring social change. Read the summary here.
• Impossible Dreaming: On Speculative Education Fiction and Hopeful Learning Futures – Shandell Houlden and George Veletsianos. Investigates how Hopepunk-inspired speculative fiction can foster radical imagination in education. Read the full article here.
• (No) Hope for the Future? A Design Agenda for Rewidening and Rewilding Higher Education with Utopian Imagination – Rikke Toft Nørgård and Kim Holflo Suggests rewilding education with Hopepunk-inspired utopian frameworks to create preferable futures. Read the full article here.
• Hopepunk as a Process: Hope in Times of Crisis – Donna Passara Crilly. Explores Hopepunk’s role in fostering resilience during socio-political crises in the U.S. Read the thesis here.
• A Psalm for the Wild-Built – Becky Chambers. A Hopepunk novel that embodies radical kindness, inclusivity, and resilience in a speculative world. Find the book here.
• HopePunk: A Guide for Optimists Wanting to Better the World of Work – Mike Perk and Charles Mathews. A practical guide exploring how to apply Hopepunk’s radical optimism to personal and professional challenges. Available on Amazon.
• Enacting Purpose: Latest Insights from Two Global Initiatives – Saïd Business School, University of Oxford. Highlights the importance of embedding purpose into corporate governance and business strategies. Read the full article here.
• Creating an Innovation Culture with Massive Transformative Purpose – Singularity University. Explores how organizations can foster innovation by defining and pursuing a Massive Transformative Purpose. Read more here.
• The Secrets of X: These 5 Principles Will Help Your Company Make Moonshots Happen – Singularity Hub. Highlights key principles behind Moonshot Thinking and how organizations can adopt this mindset to achieve extraordinary goals. Read the full article here.
• What to expect at COP29: A briefing for Board Directors – Climate Governance Initiative Read the briefing here

Explore related Virtual Art Exhibition: Hopepunk – Futures of Radical Hope

Welcome to explore the virtual art exhibition “Hopepunk: Futures of Radical Hope”

Step into a world where hope is a strategy and creativity sparks transformation. This exhibition celebrates resilience, kindness, and bold imagination, inspired by the Hopepunk movement.

Through visionary art, explore how individuals, companies and communities can defy challenges, reimagine the impossible, and build a future rooted in compassion and purpose.

Explore the exhibition with the support of our Art Guide below.

Personal Reflection and Art Guide

Experience the exhibition with the Novisali Art Guide as your guide. Gain deeper insights into the themes and uncover personal reflections as you engage with the artwork.

Note: This AI-powered guide, built on ChatGPT by OpenAI, inspires personal reflection and action, set against a Novisali artwork. However, for critical decisions, users should always consult a professional or trusted advisor. The usage requires your own ChatGPT account (free).

Data Privacy Notice: Novisali and Digoshen does not track or store user data. By using the Novisali AI-based Guide, you take responsibility for your data choices. To opt out of AI training by OpenAI, disable “Improve the model for everyone” under “Data Controls” in ChatGPT’s settings or manage preferences via OpenAI’s privacy portal. OpenAI may retain conversations for up to 30 days for abuse monitoring before permanently deleting them.

Novisali (Liselotte Engstam) the multi-media artist behind the exhibition, brings curious and explorative mind to her work, aiming to extend the art experiences.

Learn More

Webinars, Peer Exchanges and Events

Events Autumn 2024 and Digoshen Calendar Autumn 2024

Board Programs

“Boards Oversight of Responsible AI”

“Boards Oversight of Sustainability“

More to Come

Digoshen is preparing a unique experience for the December Month: Balanced Bridge, an inspirational 31-day journey to cultivate clarity, calm, and connection, through daily guided practices of reflection, based on academic research and exploring four themes of Gratitude Practice, Self-Compassion, Personal Value and Purpose  and Part of something Greater. 
More to Come… Sign up to get a notice when the program opens

More inspiration

Playlist on Spotify: Hopepunk

A Hopepunk Ode

Imagine hope, not a fleeting breeze,
But a force that bends the tallest trees.
A strategy forged in a fiery storm,
Shaping futures, transforming norms.

Hopepunk lives where stories ignite,
In worlds that push for what is right.
Where kindness rebels, resilience shines,
And purpose drives through uncertain times.

Massive Transformative Purpose leads the way,
A beacon through chaos, lighting the fray.
Uniting hearts with goals so grand,
A compass for change, steady and planned.

Moonshot dreams dare the impossible call,
To rise, to innovate, to conquer it all.
A mindset bold, to reimagine anew,
What others deem false, Hopepunk makes true.

Boards as heroes, they hold the key,
Fostering equity, accountability.
Guiding progress with hands so firm,
They plant the seeds for a brighter term.

Let purpose and action light the way,
Transforming the night into hopeful day.
With unity strong and vision wide,
Together we stand, side by side.

Together we fight for a world worth knowing,
Where boldness and compassion keep us growing.
A legacy forged in audacious care,
A Hopepunk future, beyond compare.

Where individuals rise, and companies lead,
Where resilience and courage plant the seed.
Through challenges vast, through tides unsure,
Hopepunk’s vision will always endure.

With hearts aligned, we shape what’s ahead,
A story of hope where no fear is bred.
From boardrooms to fields, the call is clear,
The future we build starts now, right here.

About the Artist: Novisali (Liselotte Engstam)

Novisali, the multi-media artist behind the exhibition, brings a curious and explorative mind to her work, aiming to extend art experiences to both current and new audiences using traditional and digital mediums. The exhibition features a blend of watercolor paintings, AI-modified artwork based on paintings, text and photos, digital drawing, and manipulation tools. Additionally, the music and poetry accompanying the exhibition are composed and generated by Novisali, enhancing the overall tone and atmosphere.

About Novisali 

This blog post was originally shared at the blog of the blog of Digoshen  www.digoshen.com,  the Digoshen & Boards Impact Forum Chair and founder www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali and on the blog on Novisali.com .

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member, advisor and coach, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

The post Hopepunk: A Vision of Radical Hope for the Future first appeared on Novisali.