The night of April 30, across Sweden, fires will be lit. Voices will gather in song. People will stand in parks, fields, villages, and city edges as flames rise into the evening sky. This is Walpurgis Night — Walpurgis Night, or Valborgsmässoafton in Sweden — one of the country’s most beloved threshold celebrations.

Traditionally, Walpurgis marks the leaving of winter and the welcoming of spring. It is a celebration of returning light, waking earth, and communities gathering after the long Nordic dark. In places like Uppsala, Lund, Stockholm and Gothenburg it becomes joyful and festive. Elsewhere it may be simpler: a bonfire, a choir, smoke drifting into twilight, neighbors standing side by side.

Yet beneath the modern celebration lies something much older.

Long before calendars and universities, northern people understood this season as sacred transition. The turning from winter to spring was never taken for granted. It was life returning after endurance. Fire meant warmth, protection, cleansing, and signal. Light meant hope.

Seasonal threshold nights were once believed to be moments when boundaries thinned — between dark and light, old and new, visible and unseen. Communities responded in the oldest human way: by gathering.

There is an older language beneath the flames. Long before our words could travel far, light did. Fires were lifted into the night not only to ward off darkness, but to speak across it — from hill to hill, from one human presence to another. In those flickering chains of light lived a quiet promise: you are not alone.

More than a thousand years ago, a king known as Harald Bluetooth carried a similar impulse through the human world, binding together what had been divided. Today, his name lingers in an invisible form — in the quiet technology that connects our devices — a reminder that the act of uniting, of reaching across distance, has always shaped us.

The Walpurgis fires belong to that same continuum. Flame answering flame. Signal answering signal.

What once moved through smoke and spark now moves through unseen waves in the air — yet the longing behind it remains unchanged: to find one another in the dark, and to gather again in the light.

In parts of Sweden, masked figures known as valborrar or skråpukar moved through the night making noise to scare away harmful forces. There was a saying that one had to become fulare än trollen — uglier than the trolls.

There is deep wisdom in that. Sometimes darkness is not overcome through perfection. Sometimes it is met with courage, humor, wild creativity, and shared presence.

This is why Walpurgis still speaks to us. We too live in a threshold age. Between old systems and new ones. Between certainty and change. Between technology and humanity. Between noise and meaning.

That is where Hopepunk lives. Hopepunk is not naïve optimism. It is the brave decision to keep lighting fires in uncertain times. To choose kindness when cynicism is fashionable. To create warmth when culture grows cold. To gather when fragmentation pulls us apart.

Every Walpurgis fire can be seen as a Hopepunk symbol: not destruction, but courage. not spectacle, but shared light. not nostalgia, but renewal.

And this is also Human Cartography. Human Cartography is the mapping of inner landscapes, relationships, memory, identity, and belonging. Walpurgis reminds us that some maps are seasonal. We all carry winters. We all wait for springs. We all need places where we can stand with others and feel the light return.

Tonight, perhaps ask yourself:

• What winter am I leaving behind?
• What new season is quietly beginning?
• What fire in me still burns?
• Where do I need more warmth, song, or belonging?
• What hope can I help kindle for others?

So tonight in Sweden, when the flames rise and choirs sing into dusk, perhaps we are doing what humans have always done: Finding each other at the threshold. Welcoming light. Laughing louder than the trolls. And remembering the map home.

References

About the Walpurgis Night
About Harald Bluetooth
Old Celebration of Walpurgis night in 1936

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com.

Valborg – Eldar av hopp i en ny tid

En reflektion genom nordiskt minne, folktro, Hopepunk och Human Cartography

Natten till den 30 april, över hela Sverige, kommer eldar att tändas. Röster samlas i sång. Människor står i parker, på fält, i byar och vid stadens kanter medan lågorna stiger mot kvällshimlen. Detta är Valborgsmässoafton — en av landets mest älskade högtider vid tröskeln mellan årstider.

Traditionellt markerar Valborg att vintern lämnar och våren välkomnas. Det är en fest för ljusets återkomst, den vaknande jorden och gemenskaper som samlas efter det långa nordiska mörkret. På platser som Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg blir firandet glatt och festligt. På andra håll kan det vara enklare: en brasa, en kör, rök som driver in i skymningen, grannar som står sida vid sida.

Men under det moderna firandet vilar något mycket äldre.

Långt före kalendrar och universitet förstod människor i Norden denna tid som en helig övergång. Skiftet från vinter till vår togs aldrig för givet. Det var livet som återvände efter uthållighet. Eld betydde värme, skydd, rening och signal. Ljus betydde hopp.

Sådana nätter vid årets tröskel ansågs en gång vara stunder då gränser tunnades ut — mellan mörker och ljus, gammalt och nytt, synligt och osynligt. Samhället svarade på det mest mänskliga sättet av alla: genom att samlas.

Det finns ett äldre språk under lågorna. Långt innan våra ord kunde färdas långt, gjorde ljuset det. Eldar lyftes mot natten inte bara för att hålla mörkret borta, utan för att tala genom det — från kulle till kulle, från en mänsklig närvaro till en annan. I dessa fladdrande kedjor av ljus levde ett stilla löfte: du är inte ensam.

För mer än tusen år sedan bar en kung, känd som Harald Blåtand, på en liknande impuls genom människovärlden och band samman det som varit splittrat. Idag lever hans namn kvar i en osynlig form — i den stilla teknik som förbinder våra enheter — en påminnelse om att handlingen att förena, att nå över avstånd, alltid har format oss.

Valborgseldarna tillhör samma sammanhang. Flamma som svarar flamma. Signal som svarar signal.

Det som en gång rörde sig genom rök och gnista rör sig nu genom osynliga vågor i luften — men längtan bakom är densamma: att finna varandra i mörkret och samlas igen i ljuset.

I delar av Sverige vandrade maskerade gestalter kallade valborrar eller skråpukar genom natten och förde oväsen för att skrämma bort skadliga krafter. Det sades att man måste bli fulare än trollen.

Det finns en djup visdom i detta. Ibland övervinns inte mörker genom perfektion. Ibland möts det med mod, humor, vild kreativitet och delad närvaro.

Därför talar Valborg fortfarande till oss. Vi lever också i en tid vid tröskeln. Mellan gamla system och nya. Mellan säkerhet och förändring. Mellan teknologi och mänsklighet. Mellan brus och mening.

Det är där Hopepunk lever. Hopepunk är inte naiv optimism. Det är det modiga beslutet att fortsätta tända eldar i osäkra tider. Att välja vänlighet när cynism är på modet. Att skapa värme när kulturen blir kall. Att samlas när splittring drar oss isär.

Varje Valborgseld kan ses som en Hopepunk-symbol: inte förstörelse, utan mod. inte spektakel, utan delat ljus. inte nostalgi, utan förnyelse.

Och detta är också Human Cartography. Human Cartography är kartläggningen av inre landskap, relationer, minnen, identitet och tillhörighet. Valborg påminner oss om att vissa kartor är säsongsbundna. Vi bär alla våra vintrar. Vi väntar alla på våra vårar. Vi behöver alla platser där vi kan stå tillsammans med andra och känna ljuset återvända.

I kväll kan du kanske fråga dig själv:

• Vilken vinter lämnar jag bakom mig?
• Vilken ny årstid börjar stilla ta form?
• Vilken eld inom mig brinner fortfarande?
• Var behöver jag mer värme, sång eller tillhörighet?
• Vilket hopp kan jag hjälpa till att tända för andra?

Så i kväll i Sverige, när lågorna stiger och körerna sjunger in i skymningen, gör vi kanske det människor alltid har gjort: Vi finner varandra vid tröskeln. Vi välkomnar ljuset. Vi skrattar högre än trollen. Och vi minns vägen hem.

References

Om Valborgsmässoafton
Om Harald Blåtand
Gammalt firande av Valborgsmässoafton från 1936

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com.

The post Walpurgis:– Fires of Hope for a New Time first appeared on Novisali.

(På Svenska Nedan)

We live in a time rich in information, yet often poor in orientation.

Never have we had greater access to knowledge, more intelligent tools, or more ways to connect. Yet many people describe a growing sense of fragmentation: uncertainty about the future, fatigue from constant noise, loneliness amid hyperconnection, and a quiet feeling that technology may be advancing faster than meaning.

Perhaps what is missing is not intelligence. Perhaps what is missing is hope. Not passive optimism. Not denial. Not the comforting belief that someone else will fix things for us. But something deeper and more courageous: radical hope.

This is the spirit of Hopepunk — the idea that hope is not a mood but a practice. Not something we wait for, but something we choose to build.

Why Hope Matters Now

We are living through a period where multiple transitions are unfolding at once. Artificial intelligence is reshaping how work is done, how decisions are made, and how value is created. Geopolitical tensions, climate pressures, demographic shifts, and economic uncertainty are increasing volatility. Many people experience a sense of acceleration without direction.

The World Economic Forum has highlighted rising systemic risks and major workforce transformation ahead. Its work on the future of jobs points to changing skill demands, new forms of work, and the need for continual reinvention. The Institute for the Future describes an age of chaos in which old assumptions no longer hold, making foresight, adaptability, and resilience increasingly important.

Yet many of today’s deepest challenges are not only economic or technological. They are emotional, social, and existential.

The Atlantic has explored what it calls an anti-social century, marked by loneliness, declining civic connection, and fewer informal gatherings that once created belonging. We may be digitally connected, yet still feel socially fragmented.

This matters because people and organizations do not thrive on efficiency alone. They need trust, meaning, belonging, and the belief that tomorrow can still be shaped. That is why hope matters now.

Hope is different from optimism. Optimism often assumes things will work out. Hope chooses to act even when outcomes are uncertain. Optimism can depend on circumstances. Hope can endure despite them.

As Rebecca Solnit has written, hope is rooted in uncertainty. If the future were already decided, hope would not be necessary. Emily Dickinson’s image of hope as “the thing with feathers” reminds us that hope is often quiet rather than dramatic—less visible than fear, yet more sustaining.

In uncertain times, cynicism can look intelligent and pessimism can seem realistic. But hope is often the more courageous response. It keeps people learning, rebuilding, connecting, and creating what does not yet exist.

Hope as Strategic Capacity

Hope is often misunderstood as softness or wishful thinking. In reality, hope can be one of the most practical strategic capacities available to individuals, institutions, and societies.

When conditions are unstable, hope sustains the ability to move before guarantees exist. It allows people to persist through ambiguity, recover after setbacks, and continue building when certainty is unavailable. It is not the opposite of realism. It is what enables realism to become action.

Optimism says: things will probably improve. Hope says: we can help improve them. That distinction matters greatly for leaders and boards.

The Institute for the Future argues that in times of chaos, organizations need foresight, adaptability, and the ability to imagine multiple pathways forward. Research such as Experiencing Utopia: A Positive Approach to Design Fictionsuggests that people become more capable when they can envision constructive futures rather than only dystopian ones. The futures we imagine influence the strategies we pursue.

For governance, this is increasingly relevant. INSEAD Knowledge has highlighted how AI can strengthen boards through better insight, stronger analysis, and improved decision support. At the same time, its work on the tensions of human–AI collaboration reminds us that technology does not replace judgment, trust, or responsibility. It increases the need for them.

Listen to a discussion by Harvards Institute of Coaching on how to be a resilient and charismatic adult

Hope supports exactly these qualities. It encourages experimentation without recklessness, confidence without arrogance, and persistence without denial. It helps organizations invest in people during transition, explore new business models before crisis forces them, and sustain purpose while methods evolve.

Hope also has a cultural dimension. Both Museum of Modern Art and Smithsonian Magazine have explored the healing power of art—how creativity can restore perspective, resilience, and connection in difficult times. What is true for individuals can also be true for institutions: renewal often begins where imagination returns.

The most future-ready organizations may not simply be those with the fastest tools or the most data. They may be those able to combine realism with possibility, discipline with imagination, and performance with humanity.

Hope is not a decorative extra. It is strategic energy for uncertain times.

For Leaders, Boards, and Builders

As AI and other powerful technologies reshape the world, leadership will require more than technical fluency. It will require discernment. The future may belong to those who can combine intelligence with wisdom, speed with reflection, innovation with responsibility, and realism with hope. That balance does not happen by accident. It must be cultivated.

Find an insightful discussion from Institute From the Future with some new usable frameworks and perspectives.

From Idea to Experience: Spatia Spei

This belief inspired my current exhibition, Spatia Spei — Space of Hope — in Old Town, Stockholm.

Rather than presenting art only as something to observe, the exhibition invites visitors into something to experience. It is a space for pause, reflection, and quiet reorientation. The works move through inner and relational landscapes, through balance and emergence, through small sparks that suggest new beginnings. Some include digital or augmented dimensions that allow still images to come alive. This mirrors a larger truth of our time: much that matters remains invisible until attention reveals it.

In a distracted age, art can become more than decoration. It can become orientation.

Why Spaces Matter

We live with many platforms for reaction, yet fewer places for contemplation. We have systems designed for efficiency, but fewer rituals designed for meaning. That is why spaces matter.

A gallery, a boardroom, a coaching conversation, a walk in nature, a shared meal, a moment of silence before the day begins — these can all become spaces of hope. Places where something quieter, wiser, and more human has room to speak.

Civilizations endure not only through power or technology, but through memory, symbols, beauty, and shared imagination. Hope is often carried culturally before it is carried economically or politically.

What Hopepunk Looks Like in Practice

Hopepunk is not abstract. It is visible in daily choices.

It appears when people choose contribution over cynicism, dignity over expediency, courage over resignation. It is present when leaders protect humanity during transformation, when organizations create cultures people can believe in, when generations mentor one another, and when artists continue to create in uncertain times.

Hope is not naïveté. It is realism joined with courage.

A Quiet Invitation

Hopepunk does not ask us to deny difficulty. It asks something harder: to meet reality fully, and still choose to create possibility.

Sometimes that begins with strategy. Sometimes with conversation. Sometimes with an act of courage. And sometimes it begins in a quiet room, before a painting, where something inside us starts to move again.

If you are in Stockholm April 18-25, you are warmly welcome to visit Spatia Spei at Kompani Kolibri in the Old Town, Stockholm, Sweden. 

A small space of hope in an age of acceleration.

References & Further Reading

• The Atlantic — The Anti-Social Century
• The Atlantic — Why Americans Suddenly Stopped Hanging Out
• Experiencing Utopia: A Positive Approach to Design Fiction
• INSEAD Knowledge — A Revolution in Governance: How AI Will Make Boards More Effective
• INSEAD Knowledge – Unravelling The Deep Tensions of Human – AI Collaboration
• Institute for the Future — Strategy in the age of Chaos
• Institue for the Future – Navigating the Age of Chaos (YouTube)
• The Marginalian — Emily Dickinson and the Practice of Hope
• The Marginalian — Hope and the Antidote to Cynicism
• The Marginalian — Rebecca Solnit on Hope in the Dark
• MoMa – The healing power of Art
• Navigating the Age of Chaos (book)
• Smithsonian Magazine — The Healing Power of Art
• Smithsonian Magazine — What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow
• World Economic Forum — Global Risks Report 2026
• World Economic Forum — The Future of Jobs Report 2025
• Finding Possibility in Uncertainty with Nathan and Susanna Furr

Related Work

• Original article: Hopepunk: A Vision of Radical Hope for the Future
• Finding Possibility in Uncertainty with Nathan and Susanna Furr
• Current exhibition: Spatia Spei by Novisali
  

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com.

Hopepunk i Praktiken: Att Bygga Rum för Hopp i en Tid av Brus

Vi lever i en tid rik på information, men ofta fattig på orientering.

Aldrig tidigare har vi haft större tillgång till kunskap, smartare verktyg eller fler sätt att knyta kontakt. Ändå beskriver många en växande känsla av splittring: osäkerhet inför framtiden, trötthet av det ständiga bruset, ensamhet mitt i hyperuppkopplingen och en stilla känsla av att tekniken kanske utvecklas snabbare än meningen.

Kanske är det inte intelligens som saknas. Kanske är det hopp.

Inte passiv optimism. Inte förnekelse. Inte den tröstande tanken att någon annan ska lösa allt åt oss. Utan något djupare och modigare: radikalt hopp.

Detta är andan i Hopepunk — idén att hopp inte är en sinnesstämning utan en praktik. Inte något vi väntar på, utan något vi väljer att bygga.

Varför Hopp Är Viktigt Nu

Vi lever genom en period där flera stora förändringar sker samtidigt. Artificiell intelligens förändrar hur arbete utförs, hur beslut fattas och hur värde skapas. Geopolitiska spänningar, klimatutmaningar, demografiska skiften och ekonomisk osäkerhet ökar volatiliteten. Många upplever en känsla av acceleration utan riktning.

World Economic Forum har lyft fram växande systemrisker och stora förändringar på arbetsmarknaden. Deras arbete om framtidens jobb pekar på förändrade kompetenskrav, nya arbetsformer och behovet av ständig förnyelse. Institute for the Future beskriver en kaotisk tidsålder där gamla antaganden inte längre håller, vilket gör framförhållning, anpassningsförmåga och motståndskraft allt viktigare.

Men många av dagens djupaste utmaningar är inte bara ekonomiska eller teknologiska. De är emotionella, sociala och existentiella.

The Atlantic har beskrivit det som ett antisocialt århundrade, präglat av ensamhet, minskad samhällelig samhörighet och färre spontana möten som tidigare skapade tillhörighet. Vi kan vara digitalt uppkopplade och ändå känna oss socialt fragmenterade.

Detta spelar roll eftersom människor och organisationer inte blomstrar av effektivitet ensam. De behöver tillit, mening, tillhörighet och tron på att morgondagen fortfarande kan formas.

Därför är hopp viktigt nu.

Hopp skiljer sig från optimism. Optimism antar ofta att saker kommer att ordna sig. Hopp väljer att agera även när utfallen är osäkra. Optimism kan bero på omständigheter. Hopp kan bestå trots dem.

Som Rebecca Solnit har skrivit är hopp rotat i osäkerhet. Om framtiden redan vore avgjord skulle hopp inte behövas. Emily Dickinsons bild av hopp som ”det med fjädrar” påminner oss om att hopp ofta är stilla snarare än dramatiskt — mindre synligt än rädsla, men mer bärkraftigt.

I osäkra tider kan cynism se intelligent ut och pessimism framstå som realistisk. Men hopp är ofta det modigare svaret. Det får människor att fortsätta lära, återuppbygga, knyta band och skapa det som ännu inte finns.

Hopp som Strategisk Förmåga

Hopp missförstås ofta som mjukhet eller önsketänkande. I verkligheten kan hopp vara en av de mest praktiska strategiska förmågorna som finns för individer, institutioner och samhällen.

När förhållandena är instabila bär hopp förmågan att röra sig framåt innan garantier finns. Det hjälper människor att hålla ut genom tvetydighet, återhämta sig efter motgångar och fortsätta bygga när säkerhet saknas. Det är inte motsatsen till realism. Det är det som gör realism handlingskraftig.

Optimism säger: saker blir nog bättre.
Hopp säger: vi kan hjälpa till att göra dem bättre.

Den skillnaden är avgörande för ledare och styrelser.

Institute for the Future menar att organisationer i kaotiska tider behöver framförhållning, anpassningsförmåga och förmågan att föreställa sig flera möjliga vägar framåt. Forskning som Experiencing Utopia: A Positive Approach to Design Fiction visar att människor blir mer handlingskraftiga när de kan föreställa sig konstruktiva framtider istället för enbart dystopiska. De framtider vi föreställer oss påverkar de strategier vi väljer.

För styrning och governance blir detta alltmer relevant. INSEAD Knowledge har visat hur AI kan stärka styrelser genom bättre insikter, starkare analys och förbättrat beslutsstöd. Samtidigt påminner deras arbete om spänningarna i människa–AI-samarbete oss om att teknik inte ersätter omdöme, tillit eller ansvar. Den ökar behovet av dem.

Lyssna gärna på ett samtal från Harvard Institute of Coaching om hur man blir en motståndskraftig och karismatisk vuxen:

Hopp stödjer just dessa kvaliteter. Det uppmuntrar experimenterande utan vårdslöshet, självförtroende utan arrogans och uthållighet utan förnekelse. Det hjälper organisationer att investera i människor under omställning, utforska nya affärsmodeller innan krisen tvingar fram dem och hålla fast vid sitt syfte medan metoderna förändras.

Hopp har också en kulturell dimension. Både Museum of Modern Art och Smithsonian Magazine har lyft fram konstens läkande kraft — hur kreativitet kan återställa perspektiv, motståndskraft och mänsklig kontakt i svåra tider. Det som gäller individer kan också gälla institutioner: förnyelse börjar ofta där fantasin återvänder.

De mest framtidsredo organisationerna är kanske inte bara de med snabbast verktyg eller mest data. De kan vara de som lyckas förena realism med möjlighet, disciplin med fantasi och prestation med mänsklighet.

Hopp är inget dekorativt tillägg.

Det är strategisk energi för osäkra tider.

För Ledare, Styrelser och Byggare

När AI och andra kraftfulla teknologier formar om världen kommer ledarskap att kräva mer än teknisk förståelse. Det kommer att kräva omdöme.

Framtiden kan tillhöra dem som kan förena intelligens med visdom, hastighet med eftertanke, innovation med ansvar och realism med hopp.

Den balansen uppstår inte av sig själv. Den behöver odlas.

Lyssna gärna på ett insiktsfullt samtal från Institute for the Future med nya användbara perspektiv och ramverk:

Från Idé till Upplevelse: Spatia Spei

Denna övertygelse inspirerade min nuvarande utställning, Spatia Spei — Hoppets Rum — i Stockholm Gamla Stan.

Istället för att presentera konst enbart som något att betrakta, bjuder utställningen in besökaren till något att uppleva. Det är en plats för paus, reflektion och stilla omorientering.

Verken rör sig genom inre och relationella landskap, genom balans och framväxt, genom små gnistor som antyder nya början. Några innehåller digitala eller förstärkta dimensioner där stilla bilder får liv. Det speglar en större sanning i vår tid: mycket av det som betyder mest förblir osynligt tills uppmärksamhet gör det synligt.

I en distraherad tid kan konst bli mer än dekoration. Den kan bli orientering.

Varför Rum Är Viktiga

Vi lever med många plattformar för reaktion, men färre platser för kontemplation. Vi har system byggda för effektivitet, men färre ritualer byggda för mening.

Därför är rum viktiga.

Ett galleri, ett styrelserum, ett coachingsamtal, en promenad i naturen, en gemensam måltid, en stunds tystnad innan dagen börjar — allt detta kan bli rum för hopp. Platser där något tystare, klokare och mer mänskligt får plats att tala.

Civilisationer består inte bara genom makt eller teknik, utan genom minne, symboler, skönhet och gemensam föreställningsförmåga. Hopp bärs ofta kulturellt innan det bärs ekonomiskt eller politiskt.

Hur Hopepunk Ser Ut i Praktiken

Hopepunk är inte abstrakt. Det syns i vardagliga val.

Det visar sig när människor väljer bidrag framför cynism, värdighet framför opportunism, mod framför uppgivenhet. Det finns när ledare skyddar mänsklighet under transformation, när organisationer skapar kulturer människor kan tro på, när generationer vägleder varandra och när konstnärer fortsätter skapa i osäkra tider.

Hopp är inte naivitet. Det är realism förenad med mod.

En Stilla Inbjudan

Hopepunk ber oss inte att förneka svårigheter. Det ber om något svårare: att möta verkligheten fullt ut och ändå välja att skapa möjlighet.

Ibland börjar det med strategi. Ibland med samtal. Ibland med en modig handling. Och ibland börjar det i ett tyst rum, framför en målning, där något inom oss börjar röra sig igen.

Om du är i Stockholm den 18–25 april är du varmt välkommen att besöka Spatia Spei hos Kompani Kolibri, Köpmangatan 4, i Gamla Stan, Stockholm.

References & Further Reading

• The Atlantic — The Anti-Social Century
• The Atlantic — Why Americans Suddenly Stopped Hanging Out
• Experiencing Utopia: A Positive Approach to Design Fiction
• INSEAD Knowledge — A Revolution in Governance: How AI Will Make Boards More Effective
• INSEAD Knowledge – Unravelling The Deep Tensions of Human – AI Collaboration
• Institute for the Future — Strategy in the age of Chaos
• Institue for the Future – Navigating the Age of Chaos (YouTube)
• The Marginalian — Emily Dickinson and the Practice of Hope
• The Marginalian — Hope and the Antidote to Cynicism
• The Marginalian — Rebecca Solnit on Hope in the Dark
• MoMa – The healing power of Art
• Navigating the Age of Chaos (book)
• Smithsonian Magazine — The Healing Power of Art
• Smithsonian Magazine — What It Will Take to Inspire Hope for a Better Tomorrow
• World Economic Forum — Global Risks Report 2026
• World Economic Forum — The Future of Jobs Report 2025
• Finding Possibility in Uncertainty with Nathan and Susanna Furr

Related Work

• Original article: Hopepunk: A Vision of Radical Hope for the Future
• Finding Possibility in Uncertainty with Nathan and Susanna Furr
• Current exhibition: Spatia Spei by Novisali
  

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com.

Novisali Novisali

Art, photography, stories

The post Hopepunk in Practice / Hopepunk i Praktiken first appeared on Novisali.

When the Swedish visual artist died in 1944, she was convinced the world was not ready for her work—mystical, abstract paintings that seemed to belong to another time. Rather than seek recognition after her avant-garde visions were dismissed, she chose withdrawal. Her instructions were clear: the paintings should remain hidden for at least twenty years and never be sold.

Today, that silence has finally broken.

In Paris, more than eighty years after her death, af Klint is being given her first major solo exhibition in France. At the Grand Palais and the Centre Pompidou, her monumental Paintings for the Temple—created as part of her work with a spiritual circle of women—are now presented as a cornerstone of modern art. What was once considered incomprehensible is now seen as foundational.

But Hilma af Klint was not alone.

She lived and worked in the same era as Tyra Kleen, another Swedish artist drawn to symbolism, spirituality and unseen worlds. The two moved within overlapping circles and were in contact—part of a wider, often overlooked network of artists exploring ideas that did not yet have a place in the official story of art. Today, Tyra Kleen’s work is being shown in Halmstad, bringing her back into view alongside her contemporaries.

Their stories echo one another—parallel paths that history is only now beginning to reconnect.

And somewhere between these lines, I imagine my aunt, Engla Hägertz, moving quietly through time. Not as a historical figure in the same narrative, but as a witness of another kind. In my mind, she exchanges letters with both Hilma and Tyra—letters never sent, yet somehow received. They write about light, about symbols, about the strange persistence of vision.

In one imagined note, Hilma might confess her doubt: “Will they ever understand?”

And Tyra, perhaps from another studio, might respond: “Understanding is not ours to decide.”

Engla, with her camera and her patient gaze, simply observes—knowing that some images must wait before they can be seen.

Today, she, too, steps into the light. Engla is now part of Novisali’s exhibition at Hallands Museum and featured in Hallands Vårsalong, where past and present meet in quiet conversation. And this is not the end—a future exhibition with Novisali and Engla will be announced later, extending this dialogue across time even further.

Now, in Paris and Halmstad, across museums and imagined letters, that long waiting feels as if it has come to an end.

Or perhaps, more truthfully—

it has only just begun.

References

About Hilma in the Guardian

Hilma at Centre Pompidou in Paris

Letters between Engla and Hilma

Letters between Engla and Tyra

About Engla

About Hallands Spring Salon

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com.

Närvaro genom tidens lager

Hilma af Klint målade för en framtid hon själv aldrig skulle få se.

När den svenska bildkonstnären dog 1944 var hon övertygad om att världen inte var redo för hennes verk — mystiska, abstrakta målningar som tycktes höra till en annan tid. I stället för att söka erkännande efter att hennes avantgardistiska visioner avfärdats valde hon att dra sig tillbaka. Hennes instruktioner var tydliga: målningarna skulle förbli dolda i minst tjugo år och aldrig säljas.

Idag har den tystnaden till slut brutits.

I Paris, mer än åttio år efter hennes död, får af Klint sin första stora separatutställning i Frankrike. På Grand Palais och Centre Pompidou presenteras hennes monumentala Målningar för templet — skapade som en del av hennes arbete i en andlig kvinnokrets — nu som en hörnsten i den moderna konsten. Det som en gång ansågs obegripligt ses idag som grundläggande.

Men Hilma af Klint var inte ensam.
Hon levde och verkade under samma tid som Tyra Kleen, en annan svensk konstnär som drogs till symbolism, spiritualitet och osynliga världar. De rörde sig i överlappande kretsar och hade kontakt — en del av ett bredare, ofta förbisett nätverk av konstnärer som utforskade idéer som ännu inte hade någon plats i konstens officiella berättelse. Idag visas Tyra Kleens verk i Halmstad, vilket för henne tillbaka i ljuset tillsammans med sina samtida.

Deras berättelser speglar varandra — parallella vägar som historien först nu börjar knyta samman.
Och någonstans mellan dessa rader föreställer jag mig min faster, Engla Hägertz, som rör sig stilla genom tiden. Inte som en historisk figur i samma berättelse, utan som ett vittne av ett annat slag. I min föreställning utbyter hon brev med både Hilma och Tyra — brev som aldrig skickats, men ändå på något sätt mottagits. De skriver om ljus, om symboler, om bildens märkliga uthållighet.

I en tänkt anteckning kanske Hilma erkänner sitt tvivel: ”Kommer de någonsin att förstå?”
Och Tyra, kanske från en annan ateljé, svarar: ”Förståelsen är inte vår att avgöra.”
Engla, med sin kamera och sin tålmodiga blick, observerar bara — medveten om att vissa bilder måste vänta innan de kan ses.

Idag träder också hon fram i ljuset. Engla är nu en del av Novisalis utställning på Hallands konstmuseum och medverkar i Hallands Vårsalong, där dåtid och nutid möts i en stilla dialog. Och detta är inte slutet — en kommande utställning med Novisali och Engla kommer att annonseras senare, vilket förlänger denna dialog över tid ännu mer.

Nu, i Paris och Halmstad, mellan museer och imaginära brev, känns det som om den långa väntan har nått sitt slut.
Eller kanske, mer sanningsenligt —
har den just börjat.

References

Om Hilma i Guardian

Hilma på Centre Pompidou i Paris

Brev mellan Engla och Hilma

Brev mellan Engla och Tyra

Om Engla

Om Hallands Vårsalong  

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com.

The post Mapping Presence Across Time / Närvaro genom tidens lager first appeared on Novisali.

(Läs blogposts på svenska HÄR)

In an ongoing artistic exploration, I have imagined fictional correspondences between Engla Hägertz and other artistic voices from her time. Earlier, such imagined dialogues emerged between Engla Hägertz and Hilma af Klint, and between Engla and the Halmstad Group.

In this text, the focus turns toward a new possible meeting — between Engla Hägertz and Tyra Kleen.

As an artist, I have long been fascinated by how images can carry memory, emotion, and meaning across time. In this exploration, I have repeatedly felt a quiet kinship with Engla Hägertz, my father’s aunt, and Tyra Kleen — two creative women who, in different ways, worked close to the threshold between the visible and the inner world.

One worked from a photographic studio in Halland, letting light shape portraits, flowers, industrial settings and everyday rooms. The other moved between continents and expressed herself through drawing, writing, photography, symbolism, and studies of movement and ritual. Their lives most likely never crossed, yet their ways of seeing the world suggest a possible resonance.

This project is not a historical claim, but a poetic possibility. An imagined correspondence, with a reflective exploration of what might have been shared if two independent women — one working with camera and light, the other with line, symbol, and movement — had found one another along their parallel paths in early twentieth-century Sweden and beyond.

It is also an invitation to reflect on the subtle threads that can connect artistic experience across generations, forms of expression, and different ways of seeing. In these imagined letters, I hear not only echoes of their worlds, but also questions that continue to live in my own creative practice — and perhaps in yours as well.

— Novisali

Parallel Lives, Resonant Visions

Engla Hägertz and Tyra Kleen belonged to different artistic worlds, yet their lives overlapped in ways that invite reflection. One worked from a photographic studio in Halland, shaping portraits, flowers, and fleeting moments through light. The other crossed geographical and artistic boundaries, drawing, writing, and studying the symbolic, spiritual, and ritual dimensions of life.

Engla Hägertz

Engla Hägertz was a photographer and studio owner in Oskarström, Halland. Together with her sister Gudrun, she opened a photographic studio in 1914 and created portraits of local townspeople, families, and everyday life. Alongside this work, she also turned her attention toward flowers, landscapes, and quieter image studies, some of which later became postcards.

Her images often carry a sense of attentive stillness — a gentleness toward what might otherwise pass unnoticed. Light falls softly across faces, hands, and rooms, and the spaces in between are allowed to speak as much as what is visible. In her hands, photography became more than documentation; it became a way of holding presence and allowing the everyday to open toward something more contemplative.

Tyra Kleen

Tyra Kleen was an artist, writer, and traveller whose work moved between symbolism, illustration, spiritual inquiry, and cross-cultural study. She worked in international settings and travelled, among other places, to Paris, Java, Bali, US, Amsterdam and Egypt, where she studied dance, ritual, and bodily expression and exhibited her artwork.

Through books such as En Psykesaga, through her drawings, and through her travel writings, she sought to capture what lies beneath the surface — movement, soulfulness, atmosphere, and transformation. Her lines are often spare yet charged, and the empty space around them becomes part of the expression.

A Possible Nearness

There is no evidence that Engla and Tyra ever met, yet their lives suggest a quiet imaginative nearness. Both lived independently for periods of their lives and shaped their artistic paths on their own terms at a time when such possibilities for women were still limited. Both also seem to have looked beyond the visible toward something more subtle: mood, presence, and the inner life of form.

One worked in stillness with light slowly falling across the motifs of everyday life. The other followed movement, symbols, and cultural expressions across continents. And yet their sensibilities may be imagined to meet in a shared attentiveness — a listening for what has not yet fully taken form.

If They Had Written to One Another

If Engla had written to Tyra, it might have begun with quiet admiration — a letter from Oskarström to a more established artist whose work gave form to what could not easily be expressed. She might have asked how one remains faithful to one’s way of seeing when the surrounding world does not yet have language for it. She might have enclosed a photograph: a sister by the studio door, flowers by a window, a figure half-turned in garden light.

Tyra, in turn, might have replied not with certainty, but with recognition. She might have sent a drawing instead of an explanation — a dancer’s gesture, a branch with unfinished leaves, a symbolic figure at a threshold. Her reply might have affirmed that art does not need to explain all that it knows. Sometimes it is enough to remain attentive, and to trust what quietly wishes to be seen.

Their imagined letters would likely not have been loud or declarative. They would have moved slowly. They would have listened as much as they spoke.

They might have touched on grief, solitude, the discipline of making, travel, memory, and the strange responsibility that comes with working in images. They might have explored how photography can hold what is almost gone, while drawing can suggest what has not yet fully arrived.

And even though one worked with light caught in a lens and the other with lines shaped by hand, their sensibilities could still have met in a shared understanding:

Look closely. Create faithfully. Let stillness speak. Trust what moves beneath the visible.

When Light Travels Quietly

An Imaginary Exchange of Letters between Engla Hägertz and Tyra Kleen

Some exchanges leave no physical traces, yet seem to unfold naturally over time.
Between a photographer shaping stillness and an artist drawing inner journeys, one may imagine letters traveling quietly between Nordic studio light and distant horizons filled with movement.
Their exchange is less about biography and more about attention — how we see, how we remember, how images carry presence.

Spring 1914 — A Room at the Beginning

Engla writes

Dear Tyra,

I hope you will forgive a letter from someone you have never met. But sometimes one writes not because of acquaintance, but because of recognition.

My sister and I have just taken over a photographic studio in Oskarström. The house is carved in wood, and the windows gather the sky in a soft, diffused way. When the morning light enters, it moves slowly across the floor, as if first measuring the room before settling.

There is something deeply moving about stepping into a place that has not yet learned its rhythm. The chairs stand slightly apart, the backdrop is still folded, and the walls seem to listen rather than speak.

I enclose a small photograph of my sister and me outside the studio. We sit without pose or intention — simply present before something that is beginning. It is not a finished image, but perhaps beginnings rarely are.

Photography is often described as mechanical, yet I increasingly experience it as a form of listening.
Each portrait becomes a meeting between two silences — the sitter’s and my own. Somewhere between them something arises that neither of us planned.

I have read your En Psykesaga and often return to its inward tone. You wrote about paths that appear only as one walks them. This studio feels like such a path — one that must slowly unfold through attention rather than certainty.

Do you think the rooms we work in shape what we see? Or do we gradually shape them through the way we notice?

With quiet admiration,
Engla Hägertz
(Oskarström, 1914)

Tyra replies

Dear Engla,

Your letter reached me in my studio in Rome, where the light falls differently than in the north. Here the day moves quickly between the sharp streaks of the skylights, but when I read your words about the quiet morning light in Oskarström, I felt an unexpected recognition. There is something universal about rooms not yet filled with work — they carry an openness that is almost spiritual.

The photograph you enclosed of you and your sister holds this quality. You stand not as subjects but as participants in a moment just taking shape. I especially like how the light falls gently without dominating — it gives the image a tone of waiting.

You write that photography is listening. I recognize this in drawing. When I work with line, I try not to describe the world, but rather to follow a movement already present. In working on En Psykesaga, I often felt that the images arose as if they already existed in the room.

I enclose a small drawing: a window with silhouettes. I wanted to capture the moment when something is just about to reveal itself. Perhaps it is in such moments that our works meet — in what is not yet fully visible.

May your studio slowly fill with presence. And may the light continue to arrive gently.

Warmly,
Tyra Kleen
(Rome, 1914)

Autumn 1917 — What Remains

Engla writes

Dear Tyra,

I write to you in a quieter tone than before. My sister Gudrun is no longer here.

The studio remains, but the rhythm has changed in ways I had not expected.
There are moments when I instinctively turn to speak, only to meet silence.
But this silence is not empty — it carries memory.

I recently developed an older glass plate taken in the garden behind the studio. I stand half turned, as if about to say something to Gudrun. The light touches Gudrun’s white dress, while the rest dissolves softly. It feels less like a portrait and more like an opening.

I enclose a small contact print of the image. Not for likeness, but for the mood it carries.
It reminds me that presence does not disappear; it changes form.

Photography now feels less like capturing a moment and more like holding something fragile that continues beyond the frame.

You have often worked with symbols and inner journeys. Do you think drawing allows memory to move differently than photography? Perhaps drawing breathes, while photography lingers.

With quiet trust,
Engla Hägertz
(Oskarström, 1917)

Tyra replies from New York

Dear Engla,

Your letter reached me after a long journey across the Atlantic, and I still carry it with me.

I now write from New York, where movement is constant and the sounds almost never cease.
Yet in the midst of this speed, I paused when I read about Gudrun.

I am deeply moved by your loss. When someone who has stood so close is suddenly missing, not only life changes, but also one’s gaze. What was once obvious becomes quiet, and in this silence, things appear that one did not previously see.

The photograph you describe — Gudrun in the garden, half turned — feels like an image that does not conclude but continues. It is as if the movement still remains, and perhaps it is there that memory lives most strongly.

During the crossing of the Atlantic, I often thought about how the sea carries both presence and absence. Waves come and disappear without trace, yet the rhythm remains within the one who watches.

Perhaps grief is similar — not something that disappears, but something that changes how one perceives the light.

I enclose a small drawing I made during the journey. A branch with two leaves — one clear, the other only suggested — surrounding a sunflower girl. I deliberately left it unfinished, for sometimes the incomplete allows what is missing to continue breathing.

You write that photography now feels like holding something fragile. I believe you have found a deeper part of your work. It is no longer only the presence of the moment, but what remains afterward.

Here in the city, the light is harsher than at home, but when I think of your studio, I see a soft light falling across the floor. I imagine it now carrying both you and Gudrun, as if the room remembers you both.

May stillness continue to follow your work, and may memory become a gentle companion.

Warmly,
Tyra Kleen
(New York, 1917)

1920 — Movement and Stillness

Engla writes

Dear Tyra,

Summer has brought a light that changes from day to day. Sometimes it is clear and open, sometimes softened as if through a thin veil. I have begun leaving the studio more often to seek this shifting light, yet I always return with the feeling that the quiet room still follows me.

Recently I traveled to the coast. The sea lay almost silver, and the wind moved the grass in slow waves. I tried to photograph not the landscape itself, but the feeling that arose between movement and stillness. It was as if time both moved and stood still at once.

I enclose a photograph from that day. In the foreground the stone becomes a staircase, while the horizon behind remains calm. I also asked a model to carry an oriental parasol, inspired by your stories from your travels. It gave the image another tone, almost like a meeting between places.

When I work, I notice that I increasingly leave space in the image. What is not filled becomes as important as what is seen. Perhaps this is an influence from your drawings, where the line is often surrounded by silence.

I wonder how the movement you encounter where you are affects your way of seeing. Here the landscape moves slowly, almost imperceptibly. Perhaps it is different for you, where gestures and ceremonies carry greater dynamism.

Sometimes I think photography tries to hold a moment, while drawing perhaps follows it further. Yet they seem to meet in attention — the quiet listening before the image itself.

With warm greetings,
Engla
(Oskarström, 1920)

Tyra replies (from Java)

Dear Engla,

Your letter reached me in Batavia here in Java, where the air is heavy with warmth and movement. Everything here seems to carry a rhythm that is both slow and alive, as if time itself breathes differently.

I read your description of the coast with strong recognition, despite the distance between us. You write about grass leaning in the wind while the horizon remains still. Here I see the same meeting between movement and rest, but in the gesture of the human body.

I have spent many hours studying dancers in the temples. Their hands move in precise forms, but between each movement a stillness arises that is almost more important than the gesture itself. It is in this interval that I try to draw.

Your photograph, with the model and the oriental parasol, brought me closer to home than you might imagine. There is something in how you let the light rest around the form that reminds me of how the dancers move through space. The exterior is simple, yet the atmosphere carries something larger.

I enclose a small sketch made during a temple dance. The lines are quick, almost fleeting, for I did not want to capture the movement, but follow it. I left the arms incomplete, so the gesture can continue beyond the paper.

Here the light is different from home. It falls directly and creates sharp shadows, yet within the shadow there is a deep stillness. I believe this is what unites our works — not form, but attention.

You hold movement in stillness through photography. I seek stillness in movement through drawing.
Perhaps they are two paths toward the same center.

When evenings come and the sounds soften, I sometimes think of the Nordic horizons.
There is something in their silence that continues to live even here.

With warm greetings from Java,
Tyra
(Batavia, Java, 1920)

1924 — Images That Travel

Engla writes

Dear Tyra,

Autumn has arrived quietly this year. The light falls lower across the fields, and in the studio the afternoons grow longer and softer. It is a time when I like to work with small arrangements — things that require little, yet still hold an entire atmosphere.

During a recent birthday gathering, some flowers remained on the table after the guests had left. They were not particularly arranged, rather left as they happened to be. But when the light fell through the window, something emerged that felt worth preserving. I took a photograph and let it remain simple, without moving anything.

I enclose this image for you. The flowers stand near the window, and the light fades gently toward the edges. There is something in such moments that feels more like an echo than an instant.

Recently I have allowed some of my flower photographs to be printed as postcards. At first it felt unfamiliar to let the images leave their place and travel onward. I wondered whether the stillness would be lost when repeated. But perhaps it is the opposite — that the image gains a new life in each hand that holds it.

I sometimes think of how your drawings, which move between different places and exhibitions, also change in meeting new viewers. It is as if each gaze adds something, without altering the core.

I also notice that I now leave more space in my images. What is not filled speaks almost as clearly as what is seen. Perhaps this is something that comes with time — a wish to let simplicity carry more.

I wonder how your works are experienced where you are. Do people see the movement in your lines, or do they rest in the stillness between them? It is curious how different paths can lead to the same attention.

With quiet greetings from the studio,
Engla
(Oskarström, 1924)

Tyra replies

Dear Engla,

Your letter reached me here on Lidingö, where I remain for a time before continuing my journey southward. Everything is quiet here, yet within me there is already a movement, as if something is loosening and seeking its way toward another light.

I was especially touched by your photograph from the birthday. The flowers seem not arranged, but rather gathered in the light by themselves. There is something gentle in how you allow the edges to fade, as if the image does not wish to end, but continue in the viewer’s thought.

You ask whether images change as they travel. I believe they do, but not by losing their core. Rather, they gather new layers, as if each gaze leaves a trace. Here I see my drawings in reproductions, and sometimes I experience them as softer, almost more memory-like than the originals.

I enclose a reproduction of one of my dancer sketches from Java. When the lines are printed on paper, their weight changes, yet the movement remains. Perhaps this is what allows images to travel — they carry their silence with them.

Your flowers, sent as postcards, allow stillness to spread from hand to hand. My drawings, hung in exhibition rooms, attempt to bring movement into the same quiet space.

It strikes me that our works move in opposite directions, yet meet at the same point. You allow the everyday to open toward something larger, and I try to let the unfamiliar become still enough to feel close.

As I walk along the water here in the evening light, I think of how water reflects the sky without holding it. Soon, other waters will meet me, other skies be reflected. Perhaps our images function in the same way — they reflect, but do not bind.

With warm greetings,
Tyra
(Amsterdam, 1924) 

1926 — Light and Distance

Engla writes

Dear Tyra,

I have heard that you have traveled south again, to a landscape I know only through stories and images. I imagine a light different from ours — clearer, more direct, yet perhaps also quieter. It is curious how one can sense a place through the way one imagines its light.

Here in the studio, the days have grown calmer. I often work with small arrangements, almost unnoticed. A chair, a few flowers, a window letting in the afternoon. It is as if the simple motifs hold more the longer one stays with them.

I enclose a photograph from such a moment. The flowers stand on a table near the window, and the light falls diagonally across them. The shadows are soft and almost transparent. It felt as if time rested there for a while.

I have begun thinking about how places carry different forms of stillness. Ours is gentle and muted, but I wonder if the stillness of the desert is different — perhaps larger, more open.

When I look at your earlier drawings from travels, they often seem to leave much space around the form. It is as if the empty space is as important as the line. I recognize something of this in photography — what is not filled, yet still speaks.

Sometimes I think that work changes with the years. One searches less for the unusual and more for what already exists, but needs to be noticed.

I wonder how the light in Egypt affects your gaze. Do you see forms more clearly there, or does the empty space grow larger?

With quiet greetings from the studio,
Engla
(Oskarström, 1926)

Tyra replies (from Luxor, Egypt)

Dear Engla,

Your letter reached me in Luxor, where the light falls differently than anywhere else I have been. It is almost white at midday, and the shadows become sharp as drawn lines across the sand. Here the landscape feels both still and infinite, as if time itself has come to rest.

I read your description of the still life in your studio with great reflection. The flowers and chair in your photograph seem to rest in a light that does not hurry, and it reminded me of the temples I have walked through here. Despite their weight and age, they carry a curious lightness, as if each stone is still listening.

I have spent several mornings by the Nile. The water moves slowly, almost imperceptibly, and yet everything nearby changes. It made me think of your images — how they hold stillness, while allowing time to pass through them.

I enclose a drawing made at dawn. A simple horizon line across the desert, and a small bird just lifting. I left large parts of the paper empty, to allow space itself to become part of the image.

Here the colors are few, but the nuances many. The light of the sand changes from hour to hour, and in this restraint there is a stillness that I experience as related to your work. You find it in flowers and rooms; I find it in stone and sky.

When the sun sets behind the mountains, the air becomes cool and quiet. It is then I feel most clearly how travel is not only about moving through space, but about slowly changing one’s gaze. Your photographs seem to do something similar, without leaving their place.

With warm greetings from the banks of the Nile,
Tyra
(Luxor, Egypt, 1926)

Later in Life — Light After Sunset

Engla writes

Dear Tyra,

The days have grown quieter here. The light moves more slowly across the floor — or perhaps it is I who have learned to follow it more carefully. I no longer work as much, yet I often step into the studio anyway, as if to listen.

I have begun placing older photographs on the table, without arranging them. They seem to speak to one another in ways I had not previously noticed. A portrait beside a flower, a hand beside a window, a shadow beside a gaze. It feels less like a collection of images and more like a conversation that has been ongoing for a long time.

Recently I took a photograph in the studio, but this time I turned the camera toward myself. The large wooden construction stands as a quiet frame, and my hands rest upon it, as if still listening for the next image.

It was not planned as a self-portrait. I simply sat for a moment behind the camera and let the shutter fall.

When I later saw the image, it struck me how curious it is to stand both behind and in front of one’s own work. The camera that for so long had been my way of meeting others suddenly became a mirror of the life that had passed through it.

It felt as if time gathered in the image — not in movement, but in a quiet presence where both the work and the person behind it could rest together.

I enclose this photograph for you. Not as a conclusion, but as a quiet greeting. It holds both what has been and what still is.

When I think of your travels — Paris, Java, Egypt, and now Lidingö — it strikes me that our paths have been different, yet the attention the same. You have sought it in movement and symbol; I in light and everyday life.

I believe work changes with the years. One no longer tries to hold the moment, but rather to let it rest. There is a gentleness in what comes with time.

Perhaps this is what I have learned most: that it is not always the clear that remains, but what almost disappears.

With quiet greetings,
Engla
(Oskarström, 1947)

Later in Life — Tyra writes from Lidingö

Dear Engla,

Your latest letter reached me here on Lidingö, where the days have grown slower and the light changes almost imperceptibly from hour to hour. I work less now, but perhaps I listen more. It feels as though time no longer moves forward, but rather spreads outward.

The photograph you enclosed — your image from the studio — stayed with me for a long time. It carries both presence and distance, as if you stand simultaneously within the room and outside it. I think this is how we experience our own lives toward the end — not as a line, but as layers.

I have gone through older drawings. They seem simpler now than when I made them, yet perhaps simplicity was what I sought without knowing it. The forms have become fewer, and the empty space larger.

I enclose an image from my home. I sit at the table, and the flowers stand between the room and the light. Behind me hangs a painting whose surface captures reflections that change with the day.

It is not a dramatic motif — only a quiet presence. I wanted to let the everyday carry what otherwise easily disappears: the light across the wall, the silence of the flowers, the time resting in the room. Most of the image remains untouched, without movement. Precisely for that reason, it felt as though stillness itself became part of the composition.

When I look back at our letters, I think they were never truly about places, even though we wrote from many. They were about attention — about holding what almost disappears.

You have done this through the light in your photographs. I have tried through line. And somewhere they meet.

I do not believe the work disappears when we leave it. It continues as a quiet resonance — in someone who pauses, in someone who sees a little more slowly. That is enough.

With warm greetings,
Tyra
(Villa Brevik, Lidingö, 1947)

Prelude

Some letters are never written, yet their echoes remain.
They arise in the quiet spaces between images, in the pause before a line is drawn, in the soft light that settles across a studio floor. What is never sent may still travel — carried not by envelopes, but by attention, memory, and a shared sensitivity to the world.

Between photography and drawing, between Oskarström and Lidingö, a quiet conversation continues. It moves across years and landscapes — from northern studio windows to distant horizons, from the stillness of arranged flowers to the gesture of a hand in motion. Each image becomes a letter of its own, each line and shadow a response.

What binds them is not proximity, but presence. A way of seeing that lingers. A willingness to notice what almost disappears. In this silent exchange, light becomes language, and time becomes a gentle messenger.

And so the dialogue endures — not in words alone, but in the spaces between them — where light travels quietly through time.

References

About Engla Hägertz

Hägertz Glass Plates at Oskarströms Hembygdsförening

Tyra Kleen at Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon

Välinege Gard About Tyra Kleen 

Masteruppsats om Tyra Kleen

Book about Tyra Kleen

Exhibitions

Tyra Kleen – Always Searching at Hallands Konsmuseum

Related Blogposts

Earlier Blogposts with imaginary Letter Exchanges and artifacts

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com.

The post An Imagined Exchange, a Quiet Kinship first appeared on Novisali.

The Day between worlds

On the Equinox, and the quiet balance that moves through everything

There are moments in the year that do not arrive with noise, yet carry a quiet, almost ancient significance. The equinox is one of them.

Twice each year, the Earth reaches a point of near-perfect balance. Day and night stand equal—not in opposition, but in relationship. It is not something we can easily see, and yet it is something we can feel, if we pay attention. A subtle recalibration moves through the planet, like a breath held and released.

These are not just seasonal markers. They are thresholds—moments when one state gives way to another. Spring leans into becoming; autumn leans into letting go. And for a brief time, we stand in between.

It is easy to move past this moment, occupied by routines and responsibilities. But beneath everything, something is shifting. Not abruptly, not dramatically—but steadily, with a quiet certainty that does not ask for permission. The equinox is not here to interrupt life. It is here to remind us that life is always in motion.

A World That Listens to Light

Long before humans began measuring time, the living world was already attuned to light. Not as something abstract, but as a language. The equinox speaks in that language. It does not give instructions—it offers a signal. And life responds.

In spring, as daylight increases, the world begins to awaken from dormancy. Beneath the soil, roots that seemed still begin to move again. Sap rises invisibly through branches. Buds gather, almost imperceptibly at first, until suddenly they unfold. It is not forced. It is not rushed. It is a response to something deeply known.

At the same time, ecosystems begin to reassemble themselves. Pollinators emerge in synchrony with flowering plants. Birds return to landscapes that are ready to receive them. There is a choreography at play, one that depends not on control, but on timing—on listening.

In autumn, the same system shifts direction. The message changes, and life changes with it. Energy is drawn inward. Growth gives way to conservation. Leaves turn not just as a visual spectacle, but as part of a process of withdrawal and preservation. Nutrients are reclaimed, cycles are closed. 

Nothing in nature resists this transition. There is no sense of loss in the falling leaf, only continuation in another form. The equinox reveals something profound: life does not argue with change. It aligns with it.

The Human Threshold

We often think of ourselves as separate from these patterns—guided by intention, technology, and thought rather than by cycles of light and dark. Yet the equinox still reaches us, even if we do not consciously recognize it.

In spring, many people experience a subtle but noticeable shift. Light lingers longer in the day, and with it comes a sense of renewal. Energy returns, sometimes gently, sometimes with surprising force. Ideas that felt distant or heavy during winter begin to feel possible again. There is a quiet expansion—of mood, of movement, of perspective.

This is not merely psychological. Our bodies respond to light in measurable ways—through hormones, sleep patterns, and biological rhythms. But beyond the biological, there is something experiential. A feeling of stepping into something new, even if nothing external has yet changed.

In autumn, the tone softens. The same balance between light and dark invites a different kind of awareness. There is often a natural inclination to slow down, to reflect, to take stock. It can bring clarity, but also sensitivity—a deeper connection to what has been lived through.

For some, this inward movement can feel heavy. For others, it becomes meaningful—a chance to gather insights, to understand, to prepare. The equinox does not impose a direction. It offers a moment to notice the direction already unfolding within us.

Norse Echoes — Holding Opposites

In the Norse imagination, the world is not divided into simple binaries of good and bad, light and dark. Instead, it is held together through a dynamic balance of forces, all connected within the great world tree, Yggdrasil.

Within this living structure, opposites coexist. There are realms of light and realms of shadow, forces of creation and destruction, cycles of life and death. And yet, none of these exist in isolation. They are interdependent, each necessary for the whole.

This perspective offers a powerful lens through which to view the equinox. It is not a moment when light triumphs over darkness, or darkness over light. It is a moment when both are present in equal measure—when the world, in a sense, remembers how to hold them together.

In human life, we often seek resolution by choosing one side of a polarity. We strive for clarity, certainty, and control. But the equinox suggests another possibility: that meaning can also be found in the tension itself, in the ability to remain present with complexity.

To stand in balance is not to eliminate contradiction. It is to allow it to exist without fragmentation. This is not always comfortable. But it is deeply alive. What is striking is that this balance was rarely described directly. It was not named as a moment—but lived as a rhythm.

In the North, it was carved into stone and woven into cloth rather than written as explanation. Runestones carry spirals and solar forms that echo movement and return. Textiles mirror symmetry and repetition, as if balance itself was something to be held in the hands.

The equinox, perhaps, was never something to define— but something to recognize.

Japanese Reflections — Crossing the In-Between

In Japan, the equinox is observed through Higan, a period that invites reflection, remembrance, and a gentle turning toward what lies beyond the immediate surface of life.

Higan is often described as a time of crossing—from this shore to the other shore. Not a physical journey, but a symbolic one. It represents the movement from distraction to awareness, from separation to connection, from the visible to the deeply felt.

During this time, people visit the graves of loved ones, clean them, bring flowers, and spend time in quiet contemplation. These acts are not only about honoring the past—they are about maintaining a relationship across time. The boundary between what has been and what is becomes less rigid.

The equinox, in this context, is not just about balance in the external world. It is about balance in perception. A chance to see more clearly—not by adding more information, but by becoming more attentive.

There is a softness in this approach. No urgency to change, no pressure to act. Only an invitation to be present, to listen, to notice what emerges in the space between. In that space, something often becomes visible that was not before.

A Quiet Invitation

Across nature, mythology, and human experience, the equinox carries a consistent message: life moves in cycles, and balance is not a fixed state, but a living process.

Growth and rest are not opposites. They are phases of the same movement. Beginnings are not separate from endings. They unfold from them.

The equinox does not ask us to transform overnight. It does not demand clarity or action. Instead, it offers something more subtle, and perhaps more meaningful—a pause. A moment where the world itself models equilibrium.

In that pause, we are given an opportunity. To step back. To sense what is shifting. To recognize where we are—not where we think we should be.

Because while the Earth continues its steady turning, creating these moments of balance again and again, it is also quietly reminding us of something we often forget: We are not separate from these rhythms. We are shaped by them.

And perhaps, if we listen closely enough, we can learn not just to observe them— but to move with them.

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

Dagen mellan världar

Om dagjämningen och den stilla balans som rör sig genom allt

Det finns ögonblick under året som inte anländer med buller, men som bär på en stilla, nästan uråldrig betydelse. Dagjämningen är ett av dem.

Två gånger om året når jorden en punkt av nästan perfekt balans. Dag och natt står lika långa—inte i motsats, utan i relation. Det är inget vi enkelt kan se, och ändå är det något vi kan känna, om vi uppmärksammar det. En subtil omkalibrering rör sig genom planeten, som ett andetag som hålls och sedan släpps.

Detta är inte bara säsongsmarkörer. Det är trösklar—ögonblick då ett tillstånd övergår i ett annat. Våren lutar mot att bli till; hösten lutar mot att släppa taget. Och under en kort stund står vi mitt emellan.

Det är lätt att gå förbi detta ögonblick, upptagna av rutiner och ansvar. Men under ytan är något i rörelse. Inte plötsligt, inte dramatiskt—utan stadigt, med en tyst visshet som inte ber om tillåtelse. Dagjämningen är inte här för att avbryta livet. Den är här för att påminna oss om att livet alltid är i rörelse.

En värld som lyssnar till ljuset

Långt innan människan började mäta tid var den levande världen redan stämd mot ljuset. Inte som något abstrakt, utan som ett språk. Dagjämningen talar i det språket. Den ger inga instruktioner—den sänder en signal. Och livet svarar.

På våren, när dagsljuset ökar, börjar världen vakna ur sin vila. Under jorden börjar rötter som tycktes stilla röra sig igen. Sav stiger osynligt genom grenarna. Knoppar samlar sig, knappt märkbart först, tills de plötsligt slår ut. Det är inte framtvingat. Det är inte förhastat. Det är ett svar på något djupt igenkänt.

Samtidigt börjar ekosystemen åter samla sig. Pollinatörer träder fram i samklang med blommande växter. Fåglar återvänder till landskap som är redo att ta emot dem. Det finns en koreografi här, en som inte bygger på kontroll utan på timing—på lyssnande.

På hösten skiftar samma system riktning. Budskapet förändras, och livet förändras med det. Energin dras inåt. Tillväxt övergår i bevarande. Löv skiftar färg inte bara som ett visuellt skådespel, utan som en del av en process av tillbakadragande och omsorg. Näring tas tillbaka, cykler sluts.

Ingenting i naturen motsätter sig denna övergång. Det finns ingen känsla av förlust i det fallande lövet—bara en fortsättning i en annan form. Dagjämningen visar något djupt: livet argumenterar inte med förändring. Det samspelar med den.

Den mänskliga tröskeln

Vi tänker ofta på oss själva som separerade från dessa mönster—styrda av intention, teknik och tanke snarare än av ljusets och mörkrets cykler. Och ändå når dagjämningen oss, även när vi inte medvetet lägger märke till den.

På våren upplever många en subtil men tydlig förskjutning. Ljuset stannar kvar längre på dagen, och med det kommer en känsla av förnyelse. Energin återvänder—ibland varsamt, ibland med överraskande kraft. Tankar som kändes avlägsna eller tunga under vintern börjar åter kännas möjliga. Något öppnar sig—i sinnesstämning, i rörelse, i perspektiv.

Detta är inte bara psykologiskt. Våra kroppar svarar på ljus på mätbara sätt—genom hormoner, sömnmönster och biologiska rytmer. Men bortom det biologiska finns något upplevt. En känsla av att stiga in i något nytt, även om inget yttre ännu har förändrats.

På hösten mjuknar tonen. Samma balans mellan ljus och mörker bjuder in till en annan sorts uppmärksamhet. Det finns ofta en naturlig rörelse mot att sakta ner, reflektera, summera. Det kan ge klarhet, men också en större känslighet—en djupare kontakt med det som levts.

För vissa kan denna inåtvända rörelse kännas tung. För andra blir den meningsfull—en möjlighet att samla insikter, att förstå, att förbereda. Dagjämningen pekar inte ut en riktning. Den erbjuder ett ögonblick att lägga märke till den riktning som redan tar form inom oss.

Nordiska ekon — att hålla motsatser

I den nordiska föreställningsvärlden är världen inte uppdelad i enkla motsatser som gott och ont, ljus och mörker. I stället hålls den samman genom en dynamisk balans av krafter, alla förbundna i det stora världsträdet, Yggdrasil.

Inom denna levande struktur samexisterar motsatser. Det finns världar av ljus och världar av skugga, krafter av skapande och förstörelse, cykler av liv och död. Och ändå existerar inget av detta i isolering. De är ömsesidigt beroende—var och en nödvändig för helheten.

Detta perspektiv ger en kraftfull lins för att förstå dagjämningen. Det är inte ett ögonblick då ljuset segrar över mörkret, eller mörkret över ljuset. Det är ett ögonblick då båda är närvarande i lika mått—när världen, på ett sätt, minns hur man håller dem tillsammans.

I våra egna liv söker vi ofta lösningar genom att välja sida. Vi strävar efter klarhet, säkerhet och kontroll. Men dagjämningen antyder en annan möjlighet: att mening också kan finnas i själva spänningen, i förmågan att stanna kvar i det komplexa.

Att stå i balans är inte att eliminera motsägelser. Det är att låta dem finnas utan att världen faller isär. Detta är inte alltid bekvämt. Men det är djupt levande. Det som är slående är att denna balans sällan beskrevs direkt. Den namngavs inte som ett ögonblick—utan levdes som en rytm.

I Norden ristades den i sten och vävdes i tyg snarare än skrevs som förklaring. Runstenar bär spiraler och solformer som speglar rörelse och återkomst. Textilier visar symmetri och upprepning—som om balansen var något som kunde hållas i händerna.

Dagjämningen var kanske aldrig något att definiera— utan något att känna igen.

Japanska reflektioner — att korsa mellanrummet

I Japan uppmärksammas dagjämningen genom Higan, en period som bjuder in till reflektion, minne och en stillsam vändning mot det som ligger bortom vardagens yta.

Higan beskrivs ofta som en övergång—från denna strand till den andra. Inte en fysisk resa, utan en symbolisk. Den representerar rörelsen från distraktion till närvaro, från separation till förbindelse, från det synliga till det djupt upplevda.

Under denna tid besöker människor sina anhörigas gravar, gör rent, lämnar blommor och sitter i stilla eftertanke. Dessa handlingar handlar inte bara om att hedra det som varit—de handlar om att upprätthålla en relation genom tid. Gränsen mellan då och nu blir mindre fast.

Dagjämningen handlar här inte bara om balans i världen omkring oss. Den handlar om balans i hur vi ser. En möjlighet att se klarare—inte genom att lägga till mer information, utan genom att bli mer uppmärksam.

Det finns en mjukhet i detta synsätt. Ingen brådska att förändra, inget krav på handling. Bara en inbjudan att vara närvarande, att lyssna, att lägga märke till vad som uppstår i mellanrummet. Och i det mellanrummet blir något ofta synligt som tidigare inte var det.

En stilla inbjudan

Genom naturen, mytologin och den mänskliga erfarenheten bär dagjämningen ett återkommande budskap: livet rör sig i cykler, och balans är inte ett fast tillstånd utan en levande process.

Tillväxt och vila är inte motsatser. De är faser i samma rörelse. Början är inte skild från slutet. Den växer fram ur det.

Dagjämningen ber oss inte att förändras över en natt. Den kräver inte klarhet eller handling. I stället erbjuder den något mer subtilt—och kanske mer betydelsefullt: en paus. Ett ögonblick där världen själv visar hur jämvikt kan se ut.

I den pausen får vi en möjlighet. Att stiga tillbaka. Att känna vad som skiftar. Att se var vi befinner oss—inte där vi tror att vi borde vara. För medan jorden fortsätter sin stadiga rörelse och skapar dessa ögonblick av balans om och om igen, påminner den oss också stilla om något vi ofta glömmer: Vi är inte separerade från dessa rytmer. Vi formas av dem.

Och kanske, om vi lyssnar tillräckligt noggrant, kan vi lära oss inte bara att betrakta dem— utan att röra oss med dem.

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.

The post The day between worlds/ Dagen mellan världar first appeared on Novisali.

(In English below) 

Kanske har du känt det någon gång — att du inte är helt ensam. En rörelse i utkanten av synfältet, en stillhet som nästan svarar, som om något ser tillbaka.

En värld som en gång kändes levande

Det fanns en tid då världen inte kändes tom, inte ens i stunder av ensamhet. Inte för att vi ständigt var omgivna av aktivitet, utan för att livet självt bar på en känsla av närvaro. Vinden som rörde sig genom träden, vattnets rytm, djurens stilla rörelser i utkanten av vår uppmärksamhet — allt detta skapade en känsla av att vara del av något uppmärksamt och levande.

Det var inte något vi nödvändigtvis satte ord på, utan något vi kände — en stilla visshet om att vi inte stod utanför världen utan vilade i den. Även när vi var ensamma fanns en känsla av sällskap, inte från en annan människa, utan från livet självt.

Den tysta förlusten vi knappt märker

Idag talar vi ofta om naturens förlust i mätbara termer — arter som minskar, landskap som förändras. Men parallellt med detta har något mer subtilt skett. Våra vardagliga relationer till det levande har gradvis försvagats. De små, återkommande möten som en gång formade vår uppmärksamhet — att lägga märke till fåglar, följa årstidernas växlingar, ana djurens närvaro — har blivit mindre naturliga delar av vardagen.

För många är naturen inte längre något vi lever i, utan något vi besöker. Denna förskjutning sker långsamt, nästan omärkligt, som en förtunning av erfarenheten. Men när dessa förbindelser bleknar förändras också något inom oss. Känslan av att tillhöra en större levande helhet blir mer abstrakt, och en stilla form av desorientering kan uppstå.

Ensamhet i en uppkopplad värld

Samtidigt lever vi i en tid av ständig uppkoppling. Vi rör oss mellan skärmar, notiser och ändlösa informationsflöden, där kontakt alltid är möjlig men inte alltid meningsfull. Vi är ständigt nåbara, men mer sällan verkligt berörda.

Många beskriver en tystare form av ensamhet — inte nödvändigtvis fysisk, utan existentiell. En känsla av frånkoppling från plats, sammanhang och livets vidare väv. Tekniken kan simulera närvaro, återskapa miljöer och till och med efterlikna naturen. Men det som är svårare att ersätta är ömsesidigheten i mötet med något som existerar bortom vår kontroll. I den förskjutningen börjar också upplevelsen av att bli mött av världen själv att tunnas ut.

Den osynliga tråden

Det finns förbindelser som inte kan ses men som ändå formar vår känsla av tillhörighet. Trådar som sträcker sig över generationer, mellan människor och landskap, mellan det mänskliga och det mer-än-mänskliga. När dessa trådar är starka känner vi oss som del av något pågående; när de försvagas uppstår en längtan.

Det är inte nödvändigtvis en längtan efter svar, utan efter närvaro — efter känslan av att något finns där, precis bortom vår räckvidd. En stilla förnimmelse av att vi fortfarande står i relation, även om vi inte längre fullt ut uppfattar hur.

Väktare vid tröskeln

Föreställ dig, för ett ögonblick, att denna närvaro inte har försvunnit, utan bara blivit svårare att lägga märke till.

Att den väntar i utkanten av vår uppmärksamhet. En hare stannar upp — inte i flykt, utan i lyssnande. En uggla dröjer sig kvar ett ögonblick längre än väntat, som om den väntar på att bli sedd. En räv lyssnar, inte bara utåt, utan in i det som rör sig däremellan.

Detta är inga dramatiska möten. De kräver inte uppmärksamhet. De bara finns, vid tröskeln mellan det synliga och det förnimbara.

Och i mötet med dem kan något subtilt skifta. Gränsen mellan betraktare och betraktad blir mindre tydlig, och för ett ögonblick kan upplevelsen kännas ömsesidig — som om uppmärksamheten rör sig i båda riktningarna.

En annan form av omsorg

I vår tid förstås omsorg ofta som handling — att lösa, reparera, förändra. Men det finns en annan form av omsorg, en som inte ingriper eller kontrollerar, utan vilar i närvaro. Den visar sig i små, nästan omärkliga ögonblick: en blick som dröjer, en stillhet som bär något, ett möte utan ord.

I dessa stunder faller behovet av förklaring bort, och det som återstår är den direkta upplevelsen av att bli mött. Det kan verka enkelt, men rymmer något djupt — en påminnelse om att kontakt inte alltid kräver ansträngning, utan kan uppstå genom själva uppmärksamheten.

Att känna sig mindre ensam

Under många samtida erfarenheter finns en fråga som sällan uttalas men som ändå är djupt närvarande: vad innebär det att inte vara ensam, i en djupare mening? Inte bara socialt, utan existentiellt.

Kanske handlar det inte om att vara omgiven, utan om att stå i relation.

Idén om en väktare pekar mot denna möjlighet. Inte som något som måste bevisas, utan som något som kan kännas. Att vi fortfarande kan stå i relation till en värld som, på sitt eget sätt, är uppmärksam.

Och kanske är väktaren inte där för att skydda oss från något, utan för att påminna oss om att vi hör till.

När den möjligheten anas, om så bara för ett kort ögonblick, mjuknar något. Världen blir mindre likgiltig och vår plats i den mindre isolerad.

Att stå vid tröskeln

Att möta detta handlar inte om tolkning, utan om uppmärksamhet. Om att stanna upp tillräckligt länge för att själva perceptionen ska kunna skifta — från att förstå till att förnimma.

I den stillheten kan något träda fram. En subtil igenkänning. Ett tyst svar. En känsla av att närvaron inte är helt ensidig.

En öppning

Detta handlar inte om att återvinna det som gått förlorat, och inte heller om att finna definitiva svar. Det handlar om att skapa rum — ett rum där uppmärksamheten kan fördjupas och där relationen mellan mänskligt och mer-än-mänskligt liv kan förnimmas på nytt.

I en värld som blir allt snabbare och mer abstraherad får sådana rum betydelse. Inte för att de löser våra utmaningar, utan för att de förändrar hur vi erfar att vara här.

Kanske är frågan inte om väktare existerar.
Kanske är frågan vad som blir möjligt när vi börjar lyssna igen.

Konstutställning där dessa samlas

Dessa reflektioner tar form i Tysta Väktare, som presenteras som en del av Konstutställningen Förnimmelse mellan världarav Danderyds Konstrum.

Här möts flera konstnärer, däribland Novisali, kring frågor om perception, närvaro och de subtila trösklarna mellan det som syns och det som förnims. I detta gemensamma rum vecklar Tysta Väktare ut sig som en stilla konstellation — där djuren framträder inte bara som gestalter ur naturen, utan som uppmärksamma närvaror, dröjande i utkanten av vår medvetenhet.

Utställning

Förnimmelse mellan världar

17 mars – 9 april 2026
Vernissage 19 mars kl. 13–14
Mörby Entrétorget, Danderyd, Stockholm

Medverkande konstnärer

Konstnärer ur Danderyds Konstrum: Novisali, Lars af Sillén, Mariak von Heijne och Charlotta Malm

Referenser och vidare läsning

• The Atlantic — This is no way to be human
• The Marginalian — How to Love yourself and how to love another
• The Marginalian — The Snail with the Right Heart
• INSEAD Knowledge — Human Understanding in a World Through AI
• Smithsonian Magazine — Wildlife Populations Decline Since 1970

Novisali tidigare relaterad historia 

Eyes woven with time – guardinas of the invisible thread

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.

Silent Guardians — On longing, presence, and the invisible companions we have forgotten

Perhaps you have felt it, at some point — that you are not entirely alone. A movement at the edge of your vision, a stillness that almost responds, as if something is looking back.

A world that once felt alive

There was a time when the world did not feel empty, not even in moments of solitude. Not because we were constantly surrounded by activity, but because life itself carried a sense of presence. The wind moving through the trees, the rhythm of water, the quiet movements of animals at the edge of our awareness — all of this created a feeling of being part of something attentive and alive.

It was not something we necessarily put into words, but something we felt — a quiet knowing that we were not standing outside the world but resting within it. Even when we were alone, there was a sense of companionship, not from another person, but from life itself.

The quiet loss we barely notice

Today, we often speak about the loss of nature in measurable terms — species declining, landscapes changing. Yet alongside this, something more subtle has taken place. Our everyday relationships with the living world have gradually weakened. The small, recurring encounters that once shaped our attention — noticing birds, following the shifts of the seasons, sensing the presence of animals — have become less natural parts of daily life.

For many, nature is no longer something we live within, but something we visit. This shift happens slowly, almost imperceptibly, like a thinning of experience. But as these connections fade, something within us also changes. The feeling of belonging to a larger living whole becomes more abstract, and a quiet form of disorientation can emerge.

Loneliness in a connected world

At the same time, we live in an age of constant connection. We move between screens, notifications, and endless streams of information, where contact is always possible but not always meaningful. We are always reachable, yet less often truly touched.

Many describe a quieter kind of loneliness — not necessarily physical, but existential. A sense of disconnection from place, from context, from the wider fabric of life. Technology can simulate presence, recreate environments, even imitate nature. But what is harder to replace is the mutuality of encountering something that exists beyond our control. In that shift, the experience of being met by the world itself begins to fade.

The invisible thread

There are connections that cannot be seen yet still shape our sense of belonging. Threads that stretch across generations, between people and landscapes, between the human and the more-than-human. When these threads are strong, we feel part of something ongoing; when they weaken, a longing emerges.

It is not necessarily a longing for answers, but for presence — for the feeling that something is there, just beyond our reach. A quiet sense that we are still in relation, even if we no longer fully perceive how.

Guardians at the threshold

Imagine, for a moment, that this presence has not disappeared, but simply become harder to notice.

That it waits at the edges of our attention. A hare pauses — not in flight, but in listening. An owl remains a moment longer than expected, as if waiting to be seen. A fox listens, not only outward, but into what moves between.

These are not dramatic encounters. They do not demand attention. They simply exist, at the threshold between the visible and the sensed.

And in meeting them, something subtle may shift. The boundary between observer and observed becomes less defined, and for a moment, the experience may feel mutual — as if attention moves in both directions.

Another form of care

In our time, care is often understood as action — to solve, to fix, to change. But there is another form of care, one that does not intervene or control, but rests in presence. It appears in small, almost imperceptible moments: a gaze that lingers, a stillness that holds something, an encounter without words.

In these moments, the need for explanation falls away, and what remains is the direct experience of being met. It may seem simple, yet it carries something profound — a reminder that connection does not always require effort but can arise through attention itself.

Feeling less alone

Beneath many contemporary experiences lies a question that is rarely spoken, yet deeply present: what does it mean not to be alone, in a deeper sense? Not only socially, but existentially.

Perhaps it is not about being surrounded, but about being in relation.

The idea of a guardian points toward this possibility. Not as something to be proven, but as something that can be felt. That we may still be in relationship with a world that is, in its own way, attentive.

And perhaps the guardian is not there to protect us from something, but to remind us that we belong.

When that possibility is sensed, even briefly, something softens. The world becomes less indifferent, and our place within it less isolated.

Standing at the threshold

To encounter this is not about interpretation, but about attention. About pausing long enough for perception itself to shift — from understanding to sensing.

In that stillness, something may emerge. A subtle recognition. A quiet response. A feeling that presence is not entirely one-sided.

An opening

This is not about recovering what has been lost, nor about finding definitive answers. It is about creating space — a space where attention can deepen, and where the relationship between human and more-than-human life can be sensed again.

In a world that is becoming ever faster and more abstract, such spaces matter. Not because they resolve our challenges, but because they change how we experience being here.

Perhaps the question is not whether guardians exist.
Perhaps the question is what becomes possible when we begin to listen again.

Art exhibition where these presences gather

These reflections take form within Silent Guardians, presented as part of the art exhibition Sensing Between Worlds by Danderyds Konstrum.

Here, a number of artists, among them Novisali, come together around questions of perception, presence, and the subtle thresholds between what is seen and what is sensed. Within this shared space, Silent Guardians unfolds as a quiet constellation — where animals appear not only as figures of the natural world, but as attentive presences, lingering at the edge of awareness.

Exhibition

Sensing between worlds

March 17 – April 9, 2026, Vernissage March 19 at 13-14. 
Mörby Entrétorget, Danderyd, Stockholm

Participating artists
Artists from Danderyds Konstrum collective; Novisali, Lars af Sillen, Mariak von Heijne and Charlotta Malm. 

References and Further Reading

• The Atlantic — This is no way to be human
• The Marginalian — How to Love yourself and how to love another
• The Marginalian — The Snail with the Right Heart
• INSEAD Knowledge — Human Understanding in a World Through AI
• Smithsonian Magazine — Wildlife Populations Decline Since 1970

Novisali earlier related story

• Eyes woven with time – guardinas of the invisible thread

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Tysta Väktare / Silent Guardians first appeared on Novisali.

(På svenska nedan)

During the first week of March, Madrid becomes one of the world’s meeting places for contemporary art. As exhibitions, galleries and fairs unfold across the city, artists and visitors arrive from many countries, bringing with them different traditions, experiences and ways of seeing.

Among the events that draw the global art community is ARCOmadrid, which gathers galleries and artists from across the world. This year’s theme, “The future, for now,” invites reflection on how artistic imagination engages with the horizons of tomorrow.

For a few days, Madrid becomes something more than a cultural destination. It becomes a crossroads — not only of cultures and artistic practices, but of different ways of imagining the future. In such moments, art does something quietly remarkable. It allows people who may never have met — from different cultures, professions and generations — to share a moment of attention. That moment is often where hope begins.

Hope as Encounter

In earlier reflections I wrote about hope as a practice, and about presence and connection as the ground where hope can grow. Exhibiting art adds another dimension to this idea.

When an artwork meets a viewer, something subtle happens. The work carries traces of one person’s inner landscape — yet it becomes meaningful only when someone else encounters it. Hope, in this sense, is not something the artist creates alone. It emerges in the encounter between people. A painting becomes a meeting place.

Visitors bring their own memories, questions and cultural perspectives. The artwork becomes a surface where different stories briefly intersect. During Madrid’s art week, thousands of such encounters unfold across the city.

Mapping Cultural Differences

These encounters also remind us that hope itself is not expressed the same way everywhere. Hope is a universal human experience, yet how it is expressed, sustained and understood varies significantly across cultures. Cultural traditions shape whether hope is experienced primarily as individual determination, collective endurance, spiritual trust or acceptance of uncertainty.

One of the most insightful explorations of cultural differences is The Culture Map by Erin Meyer. Her work shows how cultures differ in communication, trust-building and interpretation. The same principle applies to how people experience meaning in art.

The image on the wall may be the same. But the cultural lens through which it is seen can be very different.

Different Cultural Expressions of Hope

In many Western societies, hope is often linked to agency and progress. It is something people actively pursue — a belief that the future can improve through initiative, creativity and determination. Psychologist C. R. Snyder described hope as a combination of agency and pathways: the motivation to pursue goals and the ability to find routes toward them.

In many East Asian traditions, however, hope may appear less as assertive optimism and more as acceptance and trust in unfolding processes. Influenced by Taoist and Buddhist philosophies, hope can be grounded in patience, harmony and the understanding that circumstances evolve naturally.

In parts of Africa, cultural philosophies such as Ubuntu emphasize that hope arises through relationships and shared resilience. The idea that “I am because we are” reflects a worldview where hope is sustained collectively through community, storytelling and intergenerational wisdom.

Indigenous worldviews often frame hope through a much longer horizon. Traditions such as the Seventh Generation Principle encourage decisions that consider their impact far into the future. Hope becomes an act of stewardship — caring for the world in ways that benefit those not yet born.

Spiritual traditions across the world offer yet another perspective. In many religions, hope is sustained through faith, ritual and trust in something larger than human control.

And in Nordic cultures, hope often appears in quieter forms — reflected in ideas such as sisu, perseverance through difficulty, or lagom, the belief in balance and sufficiency. Here hope may not be expressed dramatically, but through steadiness and calm persistence.

These traditions differ in emphasis, yet they share a common insight:
hope rarely exists in isolation. It emerges through relationships, meaning and shared imagination.

Art as a Cultural Bridge

In a time when many interactions take place through screens and algorithms, standing in front of an artwork remains a deeply human experience. It invites a different kind of attention — slower, more reflective, and shared with others in the same physical space.

This theme resonates with reflections in Re-Humanize by Phanish Puranam. In the book, Puranam explores how organisations can navigate an increasingly algorithmic world without losing the human foundations that make cooperation possible. As technologies take on a growing role in analysis, prediction and decision-support, the central question becomes not only what machines can do, but what humans should continue to do together.

Puranam argues that organisations have always relied on four fundamental elements: goals, rules, roles and relationships. Digital technologies can support many of these functions — for example by analysing data, coordinating tasks or optimising processes. Yet the deeper human dimensions of organising remain difficult to automate. Trust, meaning, shared interpretation and moral judgement still arise and grow through human interaction.

In this sense, re-humanising organisations does not mean rejecting technology. It means being intentional about where human presence, empathy and dialogue remain essential. The challenge is to design systems where technology enhances human collaboration rather than quietly replacing it.

Art offers a powerful parallel. An artwork cannot be fully “optimised” by an algorithm because its meaning emerges in interpretation. Each viewer brings their own experiences, memories and cultural references. The artwork becomes a point of encounter where different perspectives briefly meet.

In a world increasingly shaped by algorithmic filtering and personalised feeds, such shared spaces of interpretation become increasingly valuable. Standing together in front of a painting, people experience something that cannot easily be individualised or predicted.

The artwork becomes a small commons of attention — a place where curiosity replaces certainty and dialogue replaces automated response.

In this sense, art quietly performs a re-humanising function similar to the one Puranam describes for organisations: it reminds us that meaning, understanding and trust emerge most deeply between people, not inside systems.

Mapping Hope Across Cultures

My exhibition in Madrid brings together works from the series Hopepunk, Human Cartography and Sparks of Hope. Across these series runs a shared question: How do people continue to navigate uncertainty while sustaining hope? The idea of Human Cartography suggests that we are constantly mapping the inner and outer landscapes we inhabit — relationships, communities, cultures and shared futures.

During international art weeks like this one, those maps intersect. Visitors arrive from many parts of the world. Each brings their own coordinates of experience. The artworks become temporary meeting points on that evolving map.

A Moment in Madrid

Spain has its own cultural relationship with hope — often expressed through resilience, creativity and shared life in public spaces.

Cities like Madrid are shaped by plazas, cafés and streets where people gather, converse and observe the rhythms of everyday life together. Even during difficult periods in history, Spanish culture has often responded through art, music, storytelling and community.

During Madrid’s art week, this spirit becomes especially visible. Artists, curators and visitors move between exhibitions and galleries across the city. Conversations begin between strangers. A painting becomes the starting point for reflection, curiosity or shared discovery.

In these moments, hope does not appear as a grand statement. It appears quietly — in dialogue, in curiosity, in the willingness to see the world through another person’s eyes. For a few days, Madrid becomes a living map of such encounters.

Hope as a Shared Map

If hope is a practice, then one of its practices is encounter. Meeting others with curiosity. Listening across cultural differences. Allowing meaning to unfold through dialogue.

Art cannot solve the world’s challenges. But it can create spaces where people meet differently — with openness rather than certainty, and imagination rather than fear. In that sense, every exhibition becomes a small act of cultural bridge-building. And perhaps that is one way we continue mapping hope together.

Encountering the Work

For those visiting Madrid during this moment of global artistic exchange, the exhibition Mapping Hope invites viewers to explore these questions through the visual language of the works themselves.

Drawn from the series Hopepunk, Human Cartography and Sparks of Hope, the artworks reflect on how people navigate uncertainty, connection and possibility across cultures and generations.

More about the exhibition can be found here:
https://novisali.com/exhibition-march-2026-in-madrid/

References and Inspirations

ARCOmadrid
The Culture Map – by Erin Meyer
Re-Humanize – by Phanish Puranam
C. R. Snyder – Hope Theory
Seven Generation Sustainability

Related reflections

Mapping Hope as a Practice, Not a Promise

Pax Tecum – On Hope, Presence and Connection

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

Att kartlägga hopp över kulturer

Att kartlägga hopp över kulturer under Madrids konstvecka

Under den första veckan i mars blir Madrid en av världens mötesplatser för samtida konst. När utställningar, gallerier och konstmässor öppnar runt om i staden anländer konstnärer och besökare från många länder och för med sig olika traditioner, erfarenheter och sätt att se på världen.

Bland de evenemang som samlar den globala konstvärlden finns ARCOmadrid, som för samman gallerier och konstnärer från hela världen. Årets tema, “The future, for now”, bjuder in till reflektion kring hur den konstnärliga fantasin förhåller sig till morgondagens horisonter.

Under några dagar blir Madrid något mer än en kulturell destination. Staden blir en korsväg — inte bara mellan kulturer och konstnärliga praktiker, utan också mellan olika sätt att föreställa sig framtiden.

I sådana ögonblick gör konsten något stillsamt men anmärkningsvärt. Den gör det möjligt för människor som kanske aldrig annars skulle ha mötts — från olika kulturer, yrken och generationer — att dela ett ögonblick av uppmärksamhet. Och det är ofta i just ett sådant ögonblick som hopp börjar.

Hopp som möte

I tidigare reflektioner har jag skrivit om hopp som en praktik, och om närvaro och förbindelse som den jord där hopp kan växa. Att ställa ut konst tillför ytterligare en dimension till denna tanke.

När ett konstverk möter en betraktare händer något subtilt. Verket bär spår av en människas inre landskap — men blir meningsfullt först när någon annan möter det.

Hopp är i den meningen inte något konstnären skapar ensam. Det uppstår i mötet mellan människor. En målning blir en mötesplats. Besökare bär med sig sina egna minnen, frågor och kulturella perspektiv. Konstverket blir en yta där olika berättelser för ett ögonblick korsas. Under Madrids konstvecka utspelar sig tusentals sådana möten runt om i staden.

Att kartlägga kulturella skillnader

Dessa möten påminner oss också om att hopp inte uttrycks på samma sätt överallt. Hopp är en universell mänsklig erfarenhet, men hur det uttrycks, upprätthålls och förstås varierar betydligt mellan olika kulturer.

Kulturella traditioner påverkar om hopp främst upplevs som individuell beslutsamhet, kollektiv uthållighet, andlig tillit eller acceptans av osäkerhet.

En av de mest insiktsfulla utforskningarna av kulturella skillnader finns i The Culture Map av Erin Meyer. Hennes arbete visar hur kulturer skiljer sig åt i kommunikation, tillitsskapande och tolkning.

Samma princip gäller också för hur människor upplever mening i konst. Bilden på väggen kan vara densamma.Men den kulturella lins genom vilken den betraktas kan vara mycket olika.

Olika kulturella uttryck för hopp

I många västerländska samhällen kopplas hopp ofta till handlingskraft och framsteg. Det är något människor aktivt strävar efter — en övertygelse om att framtiden kan förbättras genom initiativ, kreativitet och beslutsamhet.

Psykologen C. R. Snyder beskrev hopp som en kombination av agency och pathways: motivationen att sträva mot mål och förmågan att hitta vägar dit.

I många östasiatiska traditioner kan hopp däremot framträda mindre som självsäker optimism och mer som acceptans och tillit till processer som utvecklas över tid. Påverkade av taoistisk och buddhistisk filosofi kan hopp vara förankrat i tålamod, harmoni och förståelsen att omständigheter förändras naturligt.

I delar av Afrika betonar filosofier som Ubuntu att hopp uppstår genom relationer och gemensam motståndskraft. Tanken att “jag är eftersom vi är” speglar en världsbild där hopp upprätthålls kollektivt genom gemenskap, berättelser och generationers visdom.

Ursprungsbefolkningars världsbilder placerar ofta hopp i ett mycket längre tidsperspektiv. Traditioner som Seventh Generation Principle uppmuntrar beslut som tar hänsyn till deras påverkan långt in i framtiden. Hopp blir då en handling av förvaltarskap — att ta hand om världen på sätt som gynnar dem som ännu inte är födda.

Andliga traditioner runt om i världen erbjuder ytterligare ett perspektiv. I många religioner upprätthålls hopp genom tro, ritualer och tillit till något större än mänsklig kontroll.

I nordiska kulturer framträder hopp ofta i mer stillsamma former — i idéer som sisu, uthållighet genom svårigheter, eller lagom, tron på balans och tillräcklighet. Här uttrycks hopp kanske inte dramatiskt, utan genom stadighet och lugn uthållighet.

Dessa traditioner skiljer sig i betoning, men delar en gemensam insikt: Hopp existerar sällan i isolation. Det uppstår genom relationer, mening och gemensam föreställningsförmåga.

Konst som kulturell bro

I en tid där många möten sker genom skärmar och algoritmer är upplevelsen av att stå framför ett konstverk fortfarande djupt mänsklig. Den inbjuder till en annan sorts uppmärksamhet — långsammare, mer reflekterande och delad med andra i samma fysiska rum.

Denna tanke återfinns i Re-Humanize av Phanish Puranam. I boken utforskar Puranam hur organisationer kan navigera en allt mer algoritmisk värld utan att förlora de mänskliga grunder som gör samarbete möjligt. När teknologier får en allt större roll i analys, prognoser och beslutsstöd blir den centrala frågan inte bara vad maskiner kan göra, utan vad människor fortsatt bör göra tillsammans.

Puranam menar att organisationer alltid har vilat på fyra grundläggande element: mål, regler, roller och relationer. Digital teknik kan stödja många av dessa funktioner — exempelvis genom dataanalys, koordinering av uppgifter eller optimering av processer. Men de djupare mänskliga dimensionerna i organisering är svåra att automatisera. Tillit, mening, gemensam tolkning och moraliskt omdöme växer fortfarande fram genom mänsklig interaktion.

Att återhumanisera organisationer innebär därför inte att avvisa teknologi. Det innebär att vara medveten om var mänsklig närvaro, empati och dialog förblir avgörande. Utmaningen är att utforma system där tekniken stärker mänskligt samarbete snarare än att tyst ersätta det.

Konst erbjuder en kraftfull parallell. Ett konstverk kan inte fullt ut “optimeras” av en algoritm eftersom dess mening uppstår i tolkningen. Varje betraktare bär med sig egna erfarenheter, minnen och kulturella referenser. Verket blir en mötespunkt där olika perspektiv kortvarigt möts.

I en värld som allt mer formas av algoritmisk filtrering och personaliserade flöden blir sådana gemensamma tolkningsrum allt mer värdefulla. När människor står tillsammans framför en målning upplever de något som inte enkelt kan individualiseras eller förutsägas.

Konstverket blir ett litet gemensamt rum för uppmärksamhet — en plats där nyfikenhet ersätter säkerhet och där dialog ersätter automatiserad respons.

På så sätt utför konsten stillsamt en återhumaniserande funktion liknande den Puranam beskriver för organisationer: den påminner oss om att mening, förståelse och tillit uppstår mellan människor, inte inne i systemen.

Att kartlägga hopp över kulturer

Min utställning i Madrid samlar verk från serierna Hopepunk, Human Cartography och Sparks of Hope. Genom dessa serier löper en gemensam fråga:
Hur fortsätter människor att navigera osäkerhet samtidigt som de bevarar hopp?

Idén om Human Cartography antyder att vi ständigt kartlägger de inre och yttre landskap vi lever i — relationer, gemenskaper, kulturer och gemensamma framtider.

Under internationella konstveckor som denna korsas dessa kartor. Besökare anländer från många delar av världen. Var och en bär med sig sina egna erfarenhetskoordinater. Konstverken blir tillfälliga mötespunkter på denna ständigt föränderliga karta.

Ett ögonblick i Madrid

Spanien har sin egen kulturella relation till hopp — ofta uttryckt genom motståndskraft, kreativitet och ett rikt gemensamt liv i offentliga rum.

Städer som Madrid formas av torg, caféer och gator där människor samlas, samtalar och delar vardagens rytmer. Även under svåra perioder i historien har spansk kultur ofta svarat genom konst, musik, berättelser och gemenskap.

Under Madrids konstvecka blir denna anda särskilt synlig. Konstnärer, kuratorer och besökare rör sig mellan utställningar och gallerier runt om i staden. Samtal uppstår mellan främlingar. En målning blir utgångspunkt för reflektion, nyfikenhet eller gemensam upptäckt.

I dessa ögonblick framträder hopp inte som ett stort manifest.
Det framträder stillsamt — i dialog, i nyfikenhet och i viljan att se världen genom någon annans ögon. Under några dagar blir Madrid en levande karta över sådana möten.

Hopp som en gemensam karta

Om hopp är en praktik är mötet en av dess praktiker. Att möta andra med nyfikenhet. Att lyssna över kulturella skillnader. Att låta mening växa fram genom dialog.

Konst kan inte lösa världens utmaningar. Men den kan skapa rum där människor möts på nya sätt — med öppenhet i stället för säkerhet och fantasi i stället för rädsla. I den meningen blir varje utställning en liten handling av kulturellt brobyggande. Och kanske är det så vi fortsätter att kartlägga hopp tillsammans.

Att möta verken

För dem som besöker Madrid under denna period av globalt konstutbyte bjuder utställningen Mapping Hope in till att utforska dessa frågor genom verkens eget visuella språk.

Verken hämtas från serierna Hopepunk, Human Cartography och Sparks of Hope, och reflekterar över hur människor navigerar osäkerhet, relationer och möjligheter över kulturer och generationer.

Mer om utställningen finns här:
https://novisali.com/exhibition-march-2026-in-madrid/

Referenser och inspiration

ARCOmadrid
The Culture Map – by Erin Meyer
Re-Humanize – by Phanish Puranam
C. R. Snyder – Hope Theory
Seven Generation Sustainability

Relaterade reflektioner

Mapping Hope as a Practice, Not a Promise

Pax Tecum – On Hope, Presence and Connection

Om Novisali 

Novisali (alias Liselotte Engstam) är, vid sidan av sina roller som professionell styrelseledamot och rådgivare, en multimediakonstnär med ett nyfiket och utforskande sinne.
Hon strävar efter att lära och utvidga konstupplevelser för både nuvarande och nya publikgrupper, genom att använda både traditionella och nya digitala medier.

Mer information och utställningar finns på Novisali.com.
Detta blogginlägg delas också på www.liselotteengstam.com, under konstnärsnamnet Novisali.

The post Mapping Hope Across Cultures first appeared on Novisali.

Stockholm, summer 1912. The stadium is filled with jubilation. Spectators rise as runners break through the finish line, white hats glinting in the sunlight, flags moving slowly in the warm air. Bodies are stretched to their limits, concentration dense as the summer heat above the stands. Here, the world is measured in seconds and centimeters. Here, the moment of performance is everything — the brief, intense point where human effort condenses into result.

Watch or listen to a discussion about the article, or continue to read the story below.

Listen to a discussion about Art and the Olympics.

Watch a video with a discussion about Art and the Olympics.

Yet not far from there, another room exists. In that room, the rhythm is different. People move slowly between paintings, sculptures, and architectural drawings. Runners hang in oil, wrestlers stand in bronze, and visions of future stadiums unfold in ink and watercolor. Light falls softly across surfaces. It is quiet, almost sacred. And here, too, a medal ceremony awaits. A painting will receive gold.

Today, that sounds almost like poetic exaggeration. But it was historical reality. Between 1912 and 1948, art was an official part of the Olympic Games. Gold, silver, and bronze medals were awarded not only for physical achievement, but for artistic interpretations of sport — its motion, its spirit, its aesthetic. To understand how this could happen, we must return to the deeper origins of the Games themselves.

From Olympia to the Modern World

The Olympic Games originated in ancient Greece, traditionally dated to 776 BCE in Olympia. They were part of a religious festival honoring Zeus and served as a gathering point for Greek city-states. During the Games, a sacred truce was declared so that participants could travel safely through sometimes hostile territories [1]. Within this truce lay a powerful symbol: even amid rivalry, humanity could gather around shared ideals.

The competitions celebrated strength, speed, and endurance, yet they were also embedded in poetry, ritual, and artistic expression. For the ancient Greeks, physical excellence was never isolated from cultural and moral cultivation. The body expressed harmony and discipline; art reflected the same pursuit of proportion, balance, and meaning. [12] 

When Emperor Theodosius I banned the Games in 393 CE, it was not only an athletic tradition that disappeared, but a symbolic unity between body and culture. The Olympic flame went dark for more than a thousand years.

When the modern Games were revived in 1896 in Athens through the vision of Pierre de Coubertin, it was with a deep conviction that sport could foster international understanding and moral education [2]. Coubertin viewed the Olympics as an educational project as much as an athletic event. In an era marked by nationalism and industrial acceleration, he sought to create a space where competition could be structured, disciplined, and civilizing.

Yet his vision did not end at the track. He wanted the Games to restore the ancient wholeness of human expression. And so, in Stockholm in 1912, he introduced what he called the “Pentathlon of the Muses” — competitions in architecture, painting, sculpture, music, and literature [3]. It was an attempt to reunite muscle and imagination, performance and creation.

When Art Stepped onto the Podium

The rule was simple but demanding: every work had to be inspired by sport. It could be a painting of a runner at the moment of launch, a sculpture of wrestlers locked in tension, or an architectural design envisioning the future of stadium space. Artists from around the world submitted their works, and international juries judged them with the same seriousness and formal rigor as athletic performances.

Over the following decades, the art exhibitions grew in scope and prestige. At the 1932 Games in Los Angeles, the art section attracted hundreds of thousands of visitors. Artists from more than fifty nations participated between 1912 and 1948. In some years, juries chose not to award medals if they felt the standard had not been met — a testament to how seriously the project was taken [3] [13] . It was not a decorative addition to the Games; it was an integral part of them.

One of the most remarkable figures in this history was Walter Winans, who won gold not only in shooting but also in sculpture [4]. He embodied Coubertin’s ideal of the complete human being — where discipline, technical skill, and creativity do not oppose one another, but deepen one another.

Painting What Moves

To depict sport in art is to attempt to capture what inherently escapes. A runner is velocity embodied. A boxer is concentrated force. A rower is rhythm and endurance. Movement, by nature, exists only in the instant it occurs. How can one preserve motion without freezing it?

Luxembourg artist Jean Jacoby remains the only artist to have won two Olympic gold medals in art [5]. In his sporting studies, the individual face is secondary to the dynamism of movement itself. Bodies dissolve into lines and energy. Flow replaces portraiture.

The Dutch painter Isaac Israëls approached sport through atmosphere rather than monumental heroism. His equestrian scenes capture a lived moment rather than a triumphant climax [6]. The motion feels human, intimate — as though the viewer steps into experience rather than observes spectacle.

And then there is Sweden’s contribution. In 1932, David Wallin won gold for At the Seaside of Arild [7]. It is a painting that does not shout. It reveals sea light and human presence within landscape. Sport is integrated into its environment rather than elevated above it. Where many works emphasized force and drama, Wallin chose stillness and equilibrium. In retrospect, his work reads almost as a meditation on competition itself. It suggests that strength may reside in restraint, that excellence may be found in presence and relational balance.

Vivaldi’s Olympic Drama

The relationship between sport and art predates the modern Games. In 1734, Antonio Vivaldi composed the opera L’Olimpiade [8]. Set during the ancient Games, the opera revolves not around medals, but around loyalty, love, ambition, and moral conflict. Athletic competition provides the setting, but human relationships provide the drama. The Olympic arena becomes a stage for complexity, where honor and vulnerability coexist.

In modern times, the opera is being performed in Stockholm at Folkoperan [9], demonstrating how the Olympic idea continues to inspire artistic reinterpretation. The arena is not only a place of performance, but of narrative and reflection.

The Legacy

In 1948, the final art medals were awarded. Tensions between professional artists and amateur-only athletic rules made the continuation of the art competitions untenable. The art categories were discontinued and replaced with cultural programs.

Yet the experiment had already revealed something essential. It demonstrated that human excellence is not one-dimensional. That muscle and imagination, body and vision, can coexist within the same framework without diminishing one another.

Today, this spirit lives on in contemporary art competitions and juried exhibitions. Television series such as Landscape Artist of the Year and Portrait Artist of the Year create modern public arenas for artistic evaluation [10][11]. Juried exhibitions construct cohesive wholes, selecting works not only for individual strength but for how they converse, balance, and interact within a shared space.

It is not the same as an Olympic medal. But it carries the same impulse: to allow artistic excellence to step into the light and be seen. When we watch the Olympic Games today, we see records and results. Yet the story of the art medals reminds us that there is another dimension to human striving. Movement is measured not only in meters and seconds, but in how we perceive it, interpret it, and transform it into meaning.

For a brief yet significant period, the artist and the athlete stood on the same podium. It was a bold attempt to hold together the many expressions of human capability. And perhaps it is precisely in that ambition — to see the whole — that its deepest significance still resides.

Armonia: When Milan Opened the Games with Art

When the Winter Olympic Games opened in Milan on February 6, 2026, it was more than a ceremony. It was a cultural statement. Beneath the lights of San Siro, the stadium became a living art installation, where Italy presented not only its athletes, but its artistic inheritance.

Creative director Marco Balich shaped the evening around the theme Armonia — harmony — weaving centuries of art, music, cinema, design, and intellectual history into a single unfolding movement.

It began in stillness. Two dancers from Teatro alla Scala embodied Antonio Canova’s Psyche Revived by Cupid’s Kiss(1793). Marble, which in its original form appears eternally suspended, softened through motion. Monumental interpretations of Canova’s sculptures rose around them, while drapery made of light and fabric swept across the stage, achieving what stone never can: breath. Neoclassicism seemed to step down from its pedestal into the present.

Soon the evening shifted into music. Figures of Verdi, Puccini, and Rossini appeared, and a conductor — subtly evoking Fellini’s La Dolce Vita — led dancers dressed as musical notes across the arena. Opera was not presented as heritage behind glass, but as living tradition.

Then came color. Three colossal paint tubes — red, yellow, and blue — floated above the stadium. As they tilted forward, silken rivers of pigment spilled across the stage, merging, swirling, creating new hues. It was a metaphor for culture itself: from foundational elements arise infinite variations.

The stadium became a moving fresco. Architecture, fashion, gastronomy, literature, science, and design were expressed not as a list, but as flow. It was a reminder that Italy does not merely produce culture — it shapes the aesthetic language of civilization.

The Olympic Games celebrate physical excellence. But that night celebrated something equally enduring: the persistence of art.

Records may be broken and surpassed. But marble, aria, brushstroke, and film endure. The Games are about victory. But that evening was about something more lasting. It was about art still standing at the center.

Perhaps it is time to boldly restore the Olympic wholeness — to allow art once again to stand side by side with sport and to make the Games what they can truly be: a living project of education and peace that believes in the full potential of humanity.

More Inspiration 

Referenser

[1] International Olympic Committee – Ancient Olympic Games
[2] International Olympic Committee – Pierre de Coubertin
[3] Olympic Studies Centre – Art Competitions at the Olympic Games
[4] IOC Athlete Profile – Walter Winans
[5] IOC Athlete Profile – Jean Jacoby
[6] Rijksmuseum – Isaac Israëls (biografi och verk)
[7] IOC Athlete Profile – David Wallin
[8] Vivaldi – L’Olimpiade (opera historical overview)
[9] Folkoperan – Olympiaden
[10] Landscape Artist of the Year
[11] Portrait Artist of the Year
[12] Metropolitan Museum The Ancient Olympics 
[13] Olympic Art 1932 Los Angles

När Olympiska Spelen delade ut guld till en målning

Stockholm, sommaren 1912. Stadion är fylld av jubel. Publiken reser sig när löparna bryter mållinjen, vita hattar glimmar i solen och flaggor rör sig långsamt i vinden. Kroppar är spända till det yttersta, koncentrationen tät som sommarvärmen över läktarna. Här mäts världen i sekunder och centimeter. Här är prestationens ögonblick allt – den korta, intensiva punkten där mänsklig kraft kondenseras till resultat.

Se eller lyssna till en diskussion om artikeln, eller fortsätt läs artikeln nedan.

Lyssna på en diskussion on Konst och Olympiska spel.

Se en video om Konst och Olympiska spel.

Men inte långt därifrån finns ett annat rum. I det rummet är tempot annorlunda. Där rör sig människor långsamt mellan målningar, skulpturer och arkitektritningar. Där hänger löpare i olja, brottare i brons och visioner av framtida stadionbyggen i bläck och akvarell. Ljuset faller mjukt över ytorna. Det är stilla, nästan sakralt. Och även här väntar en medaljceremoni. En målning ska få guld.

Det låter i dag nästan som en poetisk överdrift, men det var en historisk realitet. Mellan 1912 och 1948 var konst en officiell del av de olympiska spelen. Guld, silver och brons delades ut inte bara för fysiska prestationer, utan för konstnärliga tolkningar av sportens idé och estetik. För att förstå hur detta kunde ske behöver vi gå tillbaka till spelens djupare ursprung.

Från Olympia till den moderna världen

De olympiska spelen uppstod i antikens Grekland, traditionellt daterade till 776 f.Kr. i Olympia. De var en del av en religiös festival till Zeus ära och fungerade som en samlingspunkt för grekiska stadsstater. Under spelen utlystes vapenvila så att deltagare kunde resa säkert genom ibland fientliga territorier [1]. I denna vapenvila låg en stark symbolik: även i konflikt kunde människor samlas kring gemensamma ideal.

Tävlingarna handlade om styrka, snabbhet och uthållighet, men de var också inbäddade i poesi, ritual och konst. För de antika grekerna var fysisk excellens inte isolerad från kulturell och moralisk bildning. Kroppen var ett uttryck för harmoni och disciplin, och konsten en spegling av samma strävan efter balans och form.

När kejsar Theodosius I förbjöd spelen år 393 e.Kr. försvann inte bara en idrottstradition, utan också en symbolisk helhet mellan kropp och kultur. Den olympiska elden slocknade i mer än tusen år.

När de moderna spelen återupplivades 1896 i Aten genom visionen hos Pierre de Coubertin var det med en stark övertygelse om att idrotten kunde bidra till internationell förståelse och moralisk fostran [2]. Coubertin såg de olympiska spelen som ett utbildningsprojekt lika mycket som ett idrottsevenemang. I en tid präglad av nationalism och industriell acceleration ville han skapa en plats där tävlan kunde vara civiliserad, reglerad och förenande. Men hans vision stannade inte vid tävlingsbanan.

Han ville att spelen skulle återskapa den antika helheten. Därför introducerade han i Stockholm 1912 det han kallade “Musernas pentathlon” – tävlingar i arkitektur, måleri, skulptur, musik och litteratur [3]. Det var ett försök att åter sammanföra muskler och muser, prestation och skapande.

När konsten klev upp på podiet

Regeln var enkel men krävande: varje verk måste vara inspirerat av sport. Det kunde vara en målning av en löpare i startögonblicket, en skulptur av en brottares sammanflätade kroppar eller en arkitektritning som föreställde framtidens stadion. Konstnärer från hela världen skickade in sina bidrag, och internationella juryer bedömde dem med samma allvar och formalitet som idrottsprestationerna.

Under de följande decennierna växte konstutställningarna i omfattning och prestige. Vid spelen i Los Angeles 1932 lockade konstsektionen hundratusentals besökare. Konstnärer från över femtio nationer deltog under perioden 1912–1948. I vissa år valde juryerna att inte dela ut medalj om kvaliteten inte ansågs tillräcklig, vilket visar hur seriöst projektet togs [3]. Det var ingen dekorativ bilaga till spelen; det var en integrerad del av dem.

En av de mest anmärkningsvärda gestalterna i denna historia är Walter Winans, som inte bara vann guld i skytte utan även i skulptur [4]. Han personifierade Coubertins ideal om den hela människan – där disciplin, teknik och kreativitet inte stod i motsats till varandra, utan snarare förstärkte varandra.

Att måla det som rör sig

Att skildra sport i konst är att försöka fånga det som undflyr. En löpare är hastighet förkroppsligad. En boxare är koncentrerad kraft. En roddare är rytm och uthållighet. Rörelsen är i sitt väsen temporär – den finns bara i det ögonblick då den sker. Hur fångar man rörelse utan att den stelnar?

Luxemburgaren Jean Jacoby är fortfarande den ende konstnär som har vunnit två olympiska guld i konst [5]. I hans sportstudier är det inte individens ansikte som dominerar, utan rörelsens dynamik. Kroppar löses upp i linjer och energi. Det är flödet som står i centrum, inte porträttlikheten.

Den nederländske målaren Isaac Israëls närmade sig sporten genom atmosfär snarare än monumental heroism. Hans ryttarmotiv fångar ett ögonblick snarare än en triumf [6]. Rörelsen är mänsklig, nästan intim, som om betraktaren får kliva in i en levd erfarenhet snarare än bevittna ett historiskt ögonblick.

Och så finns Sveriges bidrag. År 1932 vann David Wallin guld för Vid Arilds strand. [7]. Det är en målning som inte ropar. Den visar havets ljus och människans närvaro i lanskapet. Sporten är integrerad i omgivningen, inte upphöjd över den. Där andra verk betonar kraft och dramatik, valde Wallin stillhet och balans. I efterhand framstår hans verk nästan som en reflektion över själva tävlingslogiken. Den visar att styrka också kan vara återhållsamhet, att excellens också kan vara närvaro och relation

Vivaldis olympiska berättelse

Kopplingen mellan sport och konst är dock äldre än de moderna spelen. Redan 1734 skrev Antonio Vivaldi operan L’Olimpiade [8]. I operan är de antika spelen ramen för en berättelse om lojalitet, kärlek och ambition. Här är det inte medaljen i sig som är dramatisk, utan relationerna mellan människorna och de moraliska val de ställs inför. Den olympiska arenan blir scen för mänsklig komplexitet. Den blir en plats där ära och sårbarhet existerar samtidigt.

I modern tid har operan framförts i Stockholm på Folkoperan [9], vilket visar hur den olympiska idén fortsätter att inspirera konstnärlig tolkning. Arenan är inte bara en plats för prestation, utan för berättelse, symbolik och existentiella frågor.

Arvet

1948 delades de sista konstmedaljerna ut. Spänningen mellan professionella konstnärer och amatörreglerna för idrottare gjorde projektet svårt att fortsätta. Konstsektionen avskaffades och ersattes med kulturella program.

Men experimentet hade redan visat något avgörande. Det hade visat att mänsklig excellens inte är endimensionell. Att kroppen och blicken, muskeln och fantasin, kan erkännas inom samma ram utan att förminska varandra.

I dag lever denna anda vidare i konsttävlingar och jurybedömd utställningar. Tv-format som Landscape Artist of the Year och Portrait Artist of the Year skapar nya offentliga arenor för konstnärlig prövning och inspiration [10][11].   Juryutställningar bygger helheter där verk väljs inte bara för individuell styrka utan för hur de samspelar och skapar dialog i ett rum.

Det är inte samma sak som en olympisk medalj. Men det bär på samma impuls: att låta konstnärlig excellens träda fram i ljuset och bli sedd.

När vi i dag betraktar de olympiska spelen ser vi rekord och resultat. Men berättelsen om konstmedaljerna påminner oss om att det också finns en annan dimension av mänsklig strävan. Rörelse mäts inte bara i meter och sekunder, utan i hur vi uppfattar den, tolkar den och ger den mening.

Under en kort men betydelsefull period stod konstnären och atleten på samma podium. Det var ett djärvt försök att hålla samman människans olika uttryck. Och kanske är det just i den ambitionen – att se helheten – som dess största betydelse fortfarande finns kvar.

Armonia: När Milano öppnade spelen med konst

När de olympiska vinterspelen invigdes i Milano den 6 februari 2026 var det inte bara en ceremoni. Det var ett konstnärligt ställningstagande. Under ljusen på San Siro förvandlades stadion till en levande konstinstallation, där Italien inte bara presenterade sina atleter – utan sin kulturella identitet.

Den kreativa ledaren Marco Balich formade kvällen kring temat Armonia – harmoni – och det var som om århundraden av konst, musik, film, design och idéhistoria vävdes samman till en enda sammanhängande rörelse.

Det började i stillhet. Två dansare från Teatro alla Scala steg fram och förkroppsligade Antonio Canovas Psyche Revived by Cupid’s Kiss från 1793. Marmorn, som i originalet tycks frusen i evig beröring, mjuknade genom deras rörelse. Runt dem reste sig monumentala tolkningar av Canovas skulpturer, och draperier i tyg och ljus svepte över scenen och gjorde det som sten aldrig kan: de andades. Det var som om neoklassicismen tog ett steg ned från sockeln och in i samtiden.

Snart övergick kvällen i musikens värld. Gestalter av Verdi, Puccini och Rossini trädde fram, och en dirigent – med en subtil blinkning till Fellinis La Dolce Vita – ledde en scen där dansare klädda som musiknoter rörde sig över arenan. Operan stod inte som museum, utan som levande tradition.

Sedan kom färgen. Tre kolossala färgtuber – röd, gul och blå – svävade över publiken. När de långsamt lutade sig framåt började silkeslika floder av färg rinna ut över scenen. De flöt samman, virvlade och skapade nya nyanser. Det var en visuell metafor för hur kultur fungerar: från grundläggande uttryck uppstår oändliga variationer.

När scenen fylldes av dansare i lysande kulörer blev hela stadion en rörlig fresk. Arkitektur, mode, gastronomi, design, litteratur och vetenskap gestaltades inte som uppräkning utan som flöde. Det var en påminnelse om att Italien inte bara producerar kultur – det formar civilisationens estetiska språk.

De olympiska spelen firar fysisk excellens. Men denna kväll firade något lika uthålligt: konstens förmåga att överleva, förnya sig och bära mening genom sekler.

Spelen handlar om seger. Men den kvällen handlade om något mer beständigt. Den handlade om att konsten fortfarande står i centrum.

Kanske är det dags att modigt återskapa den olympiska helheten – att låta konsten åter stå sida vid sida med idrotten och göra spelen till det de kan vara: ett levande utbildnings- och fredsprojekt som tror på människans hela potential?

More Inspiration 

Referenser 

Se ovan

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Olympics Awarded Gold for a Painting / OS Delade ut Guld för en Målning first appeared on Novisali.

(på svenska nedan)

Still life is often described as quiet.
But when you spend time with objects long enough, they begin to speak.

This week’s work was not about capturing a moment, but about building one — arranging, waiting, adjusting light until something unseen settled into place. The image emerges slowly. Almost reluctantly. And then, at some point, it feels as if the objects recognise one another.

I chose to work with objects from my mother’s family — the Lindahl clergy family of northern Sweden. Three images became three small constellations. Not portraits of people, but traces of lives once lived.

1 — Grandma Märta and Stillness

On a brass tray rest books, a hymnbook, and small personal fragments carefully kept over time — a lock of hair, a confirmation handkerchief, a harmonica once played. Objects touched often, then slowly left to rest.

The light is soft and warm. Nothing moves.
The image holds a kind of stillness where time feels suspended, as if memory itself has slowed down.

2 — Grandpa Allan and Time

The second image is darker. An old clock made by my grandfather stands at the centre, surrounded by tools, books, a key from a church long served by his grandpa, and objects shaped by hands accustomed to work.

Shadows play a larger role here. Time is present not as passing, but as accumulation — in surfaces worn smooth, in objects repaired rather than replaced. Even the small stones carry uncertainty, believed once to be fragments of a meteorite.

Some stories remain unresolved. Perhaps that is why they endure.

3 — Blanche and Tradition

The third image carries traces of Sámi culture through objects given to my mother’s aunt Blanche during her years as a teacher. A small toy sled, a reindeer leather purse, a drinking cup  (kåsa), a decorated Sámi knife.

These objects speak of craftsmanship and exchange — of lives meeting across cultures. The image is grounded, close to the earth, shaped by materials that age slowly and remain useful long after their makers are gone.

Light as Continuation

Looking at the three images afterwards, one element returns quietly: light.

Not dramatic light, but a presence. A small persistence.
Something that continues.

Both my grandparents belonged for a time to the Rosicrucian Order, where contemplation and symbolism held an important place. Without intending it, the still lifes began to resemble small reflective spaces — not religious, but attentive. Places where objects are allowed to hold memory.

The images became less about documentation and more about listening. About an invisible inheritance — the sense that meaning moves through generations, sometimes silently, carried forward in ordinary things.

It is striking how much life can remain in objects that no longer move.

References and Further Reading

The Lindahl Family
The Lindahl clergy family of northern Sweden forms the historical background to several of the objects included in the images.
Lindahl Family Association – History

Rosicrucian Order
The Rosicrucian Order is a philosophical and symbolic tradition rooted in European mysticism and contemplative thought.
Rosicrucianism – Overview

Family References
Märta Lindahl
Allan Lindahl
Rudolf Lindahl
Björn-Olle Lindahl

Related Stories

Seeing More Slowly
Upcoming Exhibition – Inspiring Photography

När föremål börjar tala

En fördjupning i stilleben

Stilleben beskrivs ofta som stilla.
Men när man tillbringar tillräckligt lång tid med föremål börjar de tala.

Veckans fördjupningar handlade inte om att fånga ett ögonblick, utan om att bygga ett — att arrangera, vänta och justera ljuset tills något osynligt föll på plats. Bilden växer fram långsamt. Nästan motvilligt. Och någonstans längs vägen uppstår en känsla av att föremålen börjar känna igen varandra.

Jag valde att arbeta med föremål från min mammas släkt — den Lindahlska prästsläkten i norra Sverige. Tre bilder blev till tre små konstellationer. Inte porträtt av människor, utan spår av levda liv.

1 — Mormor Märta och stillheten

På en mässingsbricka vilar böcker, en psalmbok och små personliga fragment som bevarats över tid — en hårlock, en konfirmationsnäsduk, ett munspel som en gång spelats. Föremål som ofta hållits i händer, och sedan långsamt fått vila.

Ljuset är mjukt och varmt. Ingenting rör sig.
Bilden bär en stillhet där tiden tycks upphävd, som om själva minnet har saktat in.

2 — Morfar Allan och tiden

Den andra bilden är mörkare. I centrum står en gammal klocka tillverkad av min morfar, omgiven av verktyg, böcker, en nyckel från en kyrka där hans farfar en gång tjänstgjorde, och föremål formade av händer vana vid arbete.

Skuggorna får större utrymme här. Tiden framträder inte som något som passerar, utan som något som samlas — i ytor som slitits mjuka, i saker som lagats istället för att ersättas. Även de små stenarna bär på en osäkerhet, en gång trodda vara fragment från ett meteoritnedslag.

Vissa berättelser förblir ofullständiga. Kanske är det därför de består.

3 — Faster Blanche och traditionen

Den tredje bilden bär spår av samisk kultur genom föremål som min mammas faster Blanche fick under sina år som lärare. En liten leksakssläde, en penningpung i renskinn, en kåsa och en dekorerad samekniv.

Föremålen berättar om hantverk och utbyte — om liv som möts mellan kulturer. Bilden är jordnära, nära materialen, formad av sådant som åldras långsamt och förblir användbart långt efter att dess skapare gått vidare.

Ljuset som fortsättning

När jag ser på bilderna i efterhand är det ett element som stilla återkommer: ljuset.

Inte ett dramatiskt ljus, utan en närvaro. En lågmäld uthållighet.
Något som fortsätter.

Både min mormor och morfar tillhörde under en period Rosencreutzarorden, där det kontemplativa och symboliska hade en viktig plats. Utan att det var avsikten började stillebenen likna små rum för eftertanke — inte religiösa, men uppmärksamma. Platser där föremål får bära minne.

Bilderna kom därför att handla mindre om dokumentation och mer om lyssnande. Om ett osynligt arv — känslan av att mening rör sig genom generationer, ibland stilla, buren vidare i vardagliga ting.

Det är slående hur mycket liv som kan finnas kvar i föremål som inte längre rör sig.

Referenser och Mer 

Lindhalska släkten
Den Lindhalska prästsläkten i norra Sverige utgör den historiska bakgrunden till flera av föremålen i bilderna.
Lindahl släktförening – historik

Märta Lindahl
Allan Lindahl
Rudolf Lindahl
Björn-Olle Lindahl

Rosencreutzarorden
Rosencreutzarorden är en filosofisk och symbolisk tradition med rötter i europeisk mystik och kontemplation.
Rosenkreuzarna – översikt

Relaterade Historier 

Att se mer långsamt 

Kommande utställning Inspirerade Fotografier 

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post When Objects Begin to Speak/ När föremål börjar tala first appeared on Novisali.

(På Svenska Nedan)

I am currently attending a photography program, not primarily to learn how to take better photographs, but to rediscover how to see. Under the guidance of photographer Robert Wållberg, we are encouraged to approach photography more consciously — exploring composition, light, atmosphere, and the small decisions that transform an image from documentation into expression.

A central part of the work is image analysis. At first, this may sound technical, but it is in fact deeply reflective. To analyse an image is to pause and ask: What am I really seeing? Why does this image feel the way it does?

Image analysis becomes a way of slowing down perception. By reflecting on content, form, process, and mood, the inner structure of the photograph gradually reveals itself — how meaning is created through light, balance, color, and intention. Photography then becomes not only a way of capturing a moment, but a dialogue with the image itself.

The benefit is subtle but significant. You begin to understand not only what works, but why. Photography becomes less about technique and more about awareness — storytelling through attention.

Photography as a Way of Understanding

People who know me well know that photography has always been part of my life. I have always taken many photographs — not necessarily with the intention of creating art, but as a way of observing, remembering, and understanding. Perhaps photography has been one of my ways of learning about the world, about the people I meet, and about the events and moments I experience.

This fascination is also connected to my great-aunt Engla Hägertz, one of Sweden’s early photographers, who created tens of thousands of glass plates during her lifetime. I have long been fascinated not only by the historical periods she lived through, but also by her personal development as a photographer — how she observed people, documented lives, and how photography became both a technical and deeply human practice. Returning to photography now feels, in many ways, like continuing a conversation that began long before me.

When photography was first introduced in the nineteenth century, many artists expressed concern that art itself was now dead. If reality could be captured mechanically, what role would painting still have? History showed the opposite. Rather than ending art, photography liberated it. Painting moved toward impressionism, abstraction, and new forms of expression, while photography itself evolved into an artistic medium. Instead of replacing one another, both photography and art expanded. This moment in history reminds us that new technologies rarely end creative expression — they tend to widen it.

A Journey into Vintage Time

One of our assignments explored vintage photography — the attempt to recreate or interpret a historical aesthetic through contemporary images. By working with older objects, environments, and editing techniques, the task was not to imitate the past, but to understand how atmosphere is created. How light softens memory. How color fades into time. How composition shapes emotion.

For this exercise, I worked with three different setups, two of them connected to antique cameras from different eras.

The first setup was built around an older large-format camera used for glass plate photography. The glass plates carry images of my grandfather, my father, and his siblings from the late 1920s. Through sepia tones, softened contrasts, and layered imagery, the photograph became less a document and more a carrier of memory. I placed my great-aunt Engla Hägertz — who herself took many of these photographs — into the composition in miniature form, allowing the photographer and the photographed to meet across time.

The second setup centered around a camera from the 1940s, surrounded by cabinet photographs that I recently purchased in Paris. Engla appears here as well, now at an older age. The circular composition and muted palette create a quiet continuity, where the camera becomes a bridge between past and present. The image revealed how form, content, and atmosphere must work together for a story to emerge.

The third setup became more personal. Books, photo albums, a painted image of myself, and a small figure of my father as a child together with my grandmother formed a still life where memory and creation meet. Here, photography moved closer to reflection — less about history itself and more about how memory continues to shape us.

The Same Exploration Across Mediums

This process did not surprise me. I have long known that these approaches are closely connected to how I work as an artist. Rather, the photography exercise confirmed something I have experienced for a long time — that watercolor, photography, and digital transformation are different expressions of the same exploration.

In watercolor, I often begin with something observed and allow water and pigment to soften certainty. The image becomes less about describing reality and more about holding a moment in transition. When I later reimagine these works digitally or create living extensions through movement and light, I continue the same inquiry: how images can carry multiple layers of time, memory, and interpretation.

Working with photography allows me to return to my own artistic process with renewed awareness. The analytical perspective makes visible how atmosphere, balance, and emotion emerge — and how these qualities can move between mediums. In this sense, learning flows in both directions: from photography into art, and from art back into photography.

Photography and Art as Dialogue Across Time

Through these explorations, I return again to a recurring theme in my work as Novisali: the space between times. Photography, like watercolor and digital art, allows past and present to coexist. Technology, memory, and imagination meet within the same visual space.

Learning to see more slowly does not only change how images are made. It changes how we relate to what we see — and to what continues to emerge between the images themselves.

Perhaps the question is not only how we take a photograph, but what we begin to see when we allow ourselves to pause long enough.

References & Inspirations

This reflection draws on artists, writers, and thinkers who explore how images shape perception, how time lives within memory, and how art allows us to remain present within moments of transition. The following works have informed the thinking behind seeing more slowly — across photography, philosophy, and visual art.

Seeing — Attention and Perception

Robert Wållberg, Photographer – On Flickr
John Berger — Ways of Seeing
On how seeing precedes interpretation, and how meaning emerges through attention, context, and perspective.
Project Zero, Harvard Graduate School of Education — Artful Thinking Project
Research exploring slow looking and reflective observation as practices that deepen understanding and engagement with images.

Time — Duration and Presence

Henri Bergson — Stanford Encyclopedia of Philosophy
Bergson’s philosophy of duration describes time as lived continuity rather than measurable moments, resonating with photography’s layered sense of time.
Andrei Tarkovsky — Sculpting in Time
On art as a way of shaping and holding time, allowing past and present to coexist within a single image.

Memory — Photography and Meaning

Roland Barthes — Camera Lucida
A meditation on photography as the presence of what has been, where images carry memory, absence, and emotional resonance.
Marginalian on Susan Sontag — On Photography
Photography as interpretation rather than neutral documentation, shaped by framing and intention.

Related by Novisali

Echoes of Presence
Angles: The Silent Shifts of Perspective
Patterns and Forms: The Hidden Language Around Us
The Language of Shapes
When Nature Abstracts Itself
Close-Up: The Art of Seeing the Unseen
The Art of Balance — Details, Close-Up, and Symmetry

When Quiet Visionaries Speak
In the Silence Between Images 

Att se långsammare — om fotografi, tid och bildanalys

Jag deltar just nu i en fotokurs, inte i första hand för att lära mig ta bättre fotografier, utan för att återupptäcka hur man ser. Under ledning av fotografen Robert Wållberg uppmuntras vi att närma oss fotografi mer medvetet — att utforska komposition, ljus, stämning och de små val som förvandlar en bild från dokumentation till uttryck.

En central del i arbetet är bildanalys. Det kan först låta tekniskt, men är i grunden något djupt reflekterande. Att analysera en bild är att stanna upp och fråga: Vad är det jag egentligen ser? Varför känns bilden som den gör?

Bildanalys blir ett sätt att sakta ner seendet. Genom att reflektera över innehåll, form, process och humör börjar fotografiets inre struktur framträda — hur mening skapas genom ljus, balans, färg och intention. Fotografiet blir då inte bara ett sätt att fånga ett ögonblick, utan en dialog med bilden själv.

Vinsten är subtil men betydelsefull. Man börjar förstå inte bara vad som fungerar, utan varför. Fotografi blir mindre teknik och mer medvetenhet. Ett berättande genom uppmärksamhet.

Fotografiet som ett sätt att förstå

De som känner mig vet att fotografi alltid har funnits med i mitt liv. Jag har alltid tagit många bilder — inte nödvändigtvis med ambitionen att skapa konst, utan som ett sätt att observera, minnas och förstå. Kanske har fotografiet varit ett av mina sätt att lära känna världen, människorna jag möter och de händelser jag upplever.

Denna fascination hänger också samman med min gammelfaster Engla Hägertz, en av Sveriges tidiga fotografer, som skapade tiotusentals glasplåtar under sin livstid. Jag har länge fascinerats inte bara av de historiska tider hon levde igenom, utan också av hennes egen utveckling som fotograf — hur hon betraktade människor, dokumenterade liv och hur fotografiet blev både en teknisk och djupt mänsklig praktik. Att återvända till fotografiet idag känns på många sätt som att fortsätta en pågående dialog.

När fotografiet introducerades under 1800-talet uttryckte många konstnärer en oro för att konsten nu var död. Om verkligheten kunde avbildas mekaniskt, vilken roll skulle måleriet då ha? Historien visade motsatsen. Istället för att avsluta konsten frigjorde fotografiet den. Måleriet rörde sig mot impressionism, abstraktion och nya uttrycksformer, samtidigt som fotografiet själv utvecklades till ett konstnärligt medium. Istället för att ersätta varandra expanderade både fotografi och konst. Denna historiska rörelse påminner oss om att nya tekniker sällan avslutar skapande — de vidgar det.

En resa in i vintage och tid

En av kursens uppgifter handlade om vintagefotografi — att återskapa eller tolka en historisk estetik genom samtida bilder. Genom att arbeta med äldre föremål, miljöer och redigeringstekniker handlade uppgiften inte om att imitera det förflutna, utan om att förstå hur stämning uppstår. Hur ljus mjukar upp minnet. Hur färg bleknar över tid. Hur komposition formar känsla.

I denna övning arbetade jag med tre olika uppsättningar, två av dem kopplade till antika kameror från olika tidsåldrar.

Den första uppsättningen utgick från en äldre storformatskamera för glasplåtsfotografi. Glasplåtarna bär bilder av min farfar, min pappa och hans syskon från slutet av 1920-talet. Genom sepiafärgade toner, mjuka kontraster och överlagrade bildlager blev fotografiet mindre ett dokument och mer en bärare av minne. Jag placerade in min gammelfaster Engla Hägertz — som själv tog många av bilderna — i miniatyrformat, så att fotografen och de fotograferade kunde mötas över tid.

Den andra uppsättningen kretsade kring en kamera från 1940-talet, omgiven av kabinettfotografier som jag nyligen köpt i Paris. Här framträder Engla igen, nu i högre ålder. Den cirkulära kompositionen och den dämpade färgskalan skapar en stillsam kontinuitet där kameran fungerar som en bro mellan dåtid och nutid. Bilden visade hur form, innehåll och stämning behöver samspela för att en berättelse ska uppstå.

Den tredje uppsättningen blev mer personlig. Böcker, fotoalbum, en målad bild av mig och en liten figur av min pappa som barn tillsammans med min farmor bildade ett stilleben där minne och skapande möts. Här närmade sig fotografiet reflektion — mindre om historien i sig och mer om hur minnet fortsätter att forma oss.

Samma utforskande i olika medier

Denna process överraskade mig inte. Jag vet sedan länge att dessa arbetssätt är nära förbundna med hur jag arbetar som konstnär. Snarare bekräftade fotografiövningen något jag länge upplevt — att akvarell, fotografi och digital transformation är olika uttryck för samma utforskande.

I akvarellen börjar jag ofta med något observerat och låter vatten och pigment mjuka upp det självklara. Bilden handlar mindre om att beskriva verkligheten och mer om att hålla ett ögonblick i förändring. När jag senare omtolkar verken digitalt eller skapar levande förlängningar genom rörelse och ljus fortsätter samma undersökning: hur bilder kan bära flera lager av tid, minne och tolkning.

Arbetet med fotografi gör att jag kan återvända till mitt eget konstnärliga arbete med ny medvetenhet. Analysen synliggör hur stämning, balans och känsla uppstår — och hur dessa kvaliteter kan röra sig mellan olika medier. Lärandet går därför i båda riktningar: från fotografi till konst, och från konsten tillbaka till fotografiet.

Fotografiet och Konst som dialog över tid

Genom dessa utforskanden återkommer jag till ett återkommande tema i mitt arbete som Novisali: mellanrummet mellan tider. Fotografi, liksom akvarell och digital konst, gör det möjligt för dåtid och nutid att samexistera. Teknik, minne och föreställning möts i samma bildrum.

Att lära sig se långsammare förändrar inte bara hur bilder skapas. Det förändrar hur vi förhåller oss till det vi ser — och till det som fortsätter att växa fram mellan bilderna.

Kanske är frågan inte bara hur vi tar en bild, utan vad vi egentligen börjar se när vi stannar upp tillräckligt länge?

References & Inspirations

Denna reflektion bygger på konstnärer, författare och tänkare som på olika sätt utforskar hur bilder formar vår perception, hur tid lever vidare i minnet och hur konsten gör det möjligt för oss att förbli närvarande i stunder av förändring. Följande verk har inspirerat tankarna bakom att se långsammare — i mötet mellan fotografi, filosofi och bildkonst. Se de faktiska referenserna i engelska delen.

Related by Novisali

Echoes of Presence
Angles: The Silent Shifts of Perspective
Patterns and Forms: The Hidden Language Around Us
The Language of Shapes
When Nature Abstracts Itself
Close-Up: The Art of Seeing the Unseen
The Art of Balance — Details, Close-Up, and Symmetry

When Quiet Visionaries Speak
In the Silence Between Images 

About Novisali 

Novisali, (alias Liselotte Engstam), is besides her roles as professional board member and advisor, a multi-media artist, with a curious, explorative mind and an ambition to learn and extend art experiences to current and new audiences using both traditional and new digital mediums. More information and exhibitions can be found via Novisali.com

This blog post is also shared at the blog of www.liselotteengstam.com, with the artist name Novisali.

The post Seeing More Slowly / Att Se med Långsamhet first appeared on Novisali.